(katobs.se) Det riktas ofta kritik mot katolska kyrkan och påven Pius XII för deras förmenta hitlervänlighet under kriget.

Här lite enkla fakta:

Konkordatet med Hitler togs för att rädda det som räddas kunde. Liknande uppgörelser fanns med protestanterna. Under Nürnbergrättegången framkom att Pacelli, sedemera Pius XII, bestormat rikskansliet med protester. Efteråt sade han: "Bara de inte bryter upp allt i konkordatet på en gång." Det fanns med andra ord inga illusioner. (Men det fanns det dock i de protestantiska lägrena som var betydligt mera Hitlervänliga. Man såg i Hitler en man som kunde rensa upp i tidsandan. Självaste Lewi Pethrus sade sent i livet:

Nazismens aktivitet för att undanröja smutslitteratur och moralupplösande film med mera var det ju inte något ont uti. Det var ju snarare det som gjorde att även kristna stödde deras program...Jag känner så litet till nazismen, men det som förts på tal är ju likheten mellan kds och nazismen. Att de förbjöd sedlighetssårande filmer och sedlighetssårande litteratur, det anser jag inte vara orätt.

Redan 1937, gavs det ut ett brev "Mit brennender sorge" från Rom. Skrivelsen lästes upp i alla katolska kyrkor i Tyskland passionssöndagen 1937 vilket omedelbart ledde till förföljelser. Författaren var dock ej påven utan en viss kardinal Pacelli, sedemera påven Pius XII. Redan i sin första encyklika Summi Pontificatus, upprepade han fördömelserna vilket ledde till att Gestapo omedelbart stoppade distributionen i Tyskland. Rundskrivelsen släpptes också ut i 88 000 exemplar som flygblad av de allierade! I Sverige var Per Albin inställsam utåt, och inför sina vänner ondgjorde han sig över "arbetaren" Hitlers tilltag:

Det första världskriget sattes igång av kejsare, tsarer och europeisk överklass, men både Hitler och Mussolini kommer från arbetarklassen. Hur kan de vilja krig, krig som måste kosta de arbetande klasserna oändliga lidanden. Det är ju fan, att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma nu skall gå till spillo.

Mycket har sagts i tacksamhet till vad Pius XII utförde under andra världskriget. Den amerikanska judiska kommittén, Golda Meir, Albert Einstein och många andra har öppet hyllat Pius XII för de modiga ingripandena i världshändelserna som ledde till att över 800 000 judar (enligt beräkningar av israeliska myndigheter) räddades. Överrabbin i Rom under den tyska ockupationen, Emmilio Zolli, sade att

ingen hjälte i vår historia var mera stridbar, motarbetad eller heroisk än Pius XII.

Jeno Levai, ledande i den ungerska judiska intelligentian sade att Pius XII

gjorde mera än någon annan att br omsa den fruktansvärda utrotningen och mildra dess konsekvenser.

En israelisk diplomat verksam i Rom sade:

Den katolska kyrkan räddade flera judiska liv under kriget än alla andra kyrkor, religiösa institutioner och hjälporganisationer tillsammans. Resultatet står i slående kontrast mot vad det internationella Röda Korset och de västerländska demokratierna åstadkom.

 Jämte Raul Wallenberg var det den katolske nuntien som räddade flest judar i Budapest, på direkt order av påven i Rom. Tilläggas bör att 5 000 katolska präster dog enbart i Buchenwald, vilket knappast hade skett om Pius och katolikerna tigde still, att 40 000 judar och katoliker, däribland saliga Edith Stein, förpassades till gasugnarna efter de holländska biskoparnas protester mot deportationerna, vilket föranledde påven att avstå från att vinna poänger genom högljudd politik och istället agera genom handling. Ett bevis på detta är att Vatikanstaten, ett av världens minsta länder, tog emot fler judiska flyktingar under kriget än USA.

Inte bara Pius XII, som tidigt var övertygad om det diaboliska i nationalsocialismen, verkade mot förföljelserna. Redan 1931 fördömdes nationalsocialismen av kardinal Betram i Breslau, kardinal Faulhaber och biskoparna i Bayern, Köln och Freiburg. Och den legendariske greven von Galen, biskop av Münster, riktade oavbrutet skarp kritik mot nazisternas rasideologi.

Omgiven av stater i krig, vars ledare var helt upptagna med krigspropaganda och nationalistisk demagogi, var Pius den ende ledaren som förkunnade en ny världsordning grundad på principen om människans värdighet. Universiteten teg, partierna teg, de andra kyrkorna teg, alla höll andan - utom Pius XII. Julpredikningarna 1941 och -42 vittnar om vilket mod och moralisk styrka denne kyrko- och statsledare besatt, inte minst med tanke på den utsatthet hans lilla neutrala rike hade.

Den svenska statsledningen valde som bekant en helt annan taktik.

Så förhöll det sig med den ”tigande” påven Pius XII.

Ulf Silfverling

Se även "The Black Legend of Pius XII Was Invented by a Catholic: