Påven öppnar sitt hjärta inför
prästerna i en liten bergsbyförsamling
Benedikt XVI's förvånande möte med prästerna i Aosta som skedde i formen ”frågor och svar”. Det handlade om Västvärldens leda vid Gud, på kristendomen i Afrika, på prästlösa församlingar, frågan om skilda och omgifta personer får ta emot kommunion…
av Sandro Magister (www.chiesa)
Det är en mycket intressant upptagning eftersom det ger oss en uppfattning om vilka frågor som ligger Joseph Ratzinger varmt om hjärtat. Det är frågor som han spontant reflekterar över och om vilka han har gjort sig en klar bild som ibland gör oss häpna. Och så finns det andra frågor där han erkänner att han inte har något definitivt svar.
Här följer några av frågorna och svaren.
Så här sade påven om de många kallelserna i Afrika, som inte alla är av det goda slaget:
"Under de senaste veckorna har jag haft 'ad limina'-besök av biskoparna i Sri Lanka och södra Afrika. Här är kallelserna så många att det inte går att bygga tillräckligt många seminarier för att ta emot alla dessa unga män som vill bli präster.
"Glädjen vi känner över detta blandas med bitterhet, eftersom åtminstone några av kallelserna kommer sig av förhoppning om att uppnå en bättre social ställning. Genom att låta utbilda sig till präst blir en ung man i dessa länder näst intill stamhövding, han blir särskilt väl behandlad, lever ett liv som är annorlunda än det som hans kamrater lever, m. m. Därför finner vi både vetekorn och ogräs i den fantastiska ökningen av kallelser och biskoparna måste vara noga med att skilja mellan dessa och inte bara nöja sig med att få många präster för framtiden. De måste söka att få fram sanna kallelser och inte anta vem som helst."
När det gällde Afrika och utbredningen av kristendomen där men också islams och sekternas framväxt:
"I Afrika finner vi en viss entusiastisk respons på trons kallelse, eftersom Afrikas befolkning befinner sig i ett särskilt gynnsamt ögonblick i sin historia nu då de traditionella trosföreställningarna har visat sig vara klart otillräckliga. Vi kan uppfatta att dessa traditionella religioner innehåller ett löfte men att de inte räcker till, att de väntar på något. De väntar på ett nytt svar som kan rena dem, som kan ta upp i sig allt i dem som är bra och ta bort det som är otillräckligt och negativt. I detta övergångsstadium då deras kultur sträcker sig mot ett nytt skede i sin historia är kristendomen och islam de enda två livsdugliga svaren.
"I dessa länder finner vi alltså att det på sätt och vis ”våras för tron”, men vi måste naturligtvis se detta i sitt rätta sammanhang som är att vi har två religioner som tävlar med varandra om att ge ett svar, och framför allt att sekterna vållar problem, eftersom de framställer sig som de bästa, enklaste och bekvämaste formerna av kristendom. Därför har de som tillsammans med Kristus måste så ordet här och bygga upp kyrkan i denna nya vår en svår uppgift framför sig.”
Om Västvärldens ”kyrka i utdöende”:
"De traditionella kyrkorna verkar att föra en tynande tillvaro. Detta gäller framför allt i Australien och även i Europa, men inte så mycket i Förenta Staterna. Det som tillväxer är å andra sidan sekterna, för de ger människorna en fast grund att hålla sig till och människan söker visshet. Därför konfronteras de traditionella kyrkorna, särskilt de traditionella protestantiska kyrkorna, med en mycket allvarlig kris. Sekterna har övertaget eftersom de kommer med några få enkla sanningar och säger: detta är nog. Den katolska kyrkan är inte så illa ute som de historiska traditionella protestantiska kyrkorna, men den har också att möta de problem som hör till det historiska ögonblicket vi nu lever i."
Om hur man bör reagera mot försvagandet av den kristna tron i Västvärlden:
" För det första måste vi ha tålamod och vara förvissade om att världen inte kan leva utan Gud . Jag menar inte vilken gud som helst – vi vet hur farlig en grym och falsk gud kan vara – men uppenbarelsens Gud, den Gud som har visat oss sitt ansikte i Jesus Kristus. Det är ett ansikte som har lidit för oss, ett kärleksfullt ansikte som förvandlar världen på samma sätt som vetekornet som faller i jorden.”
Om hur man skall skaffa flera prästkallelser i Västvärlden:
"För att förstå att Kristi ansikte verkligen är Guds ansikte […] måste vi göra vår tro och vår vänskap med Herren personlig och det är också på så sätt som det uppstår nya kallelser. Detta kan vi se i den nya generationen som uppstod ur den stora kris som följde på 1968 års kulturella kamp, där det verkligen tycktes som om kristendomens historiska skede hade gått till ända. Men vi ser att 1968 inte kunde motsvara förväntningarna och att en ny medvetenhet söker sin väg, en som är mera komplicerad eftersom den kräver en förvandling av hjärtana, men som samtidigt är en mera äkta väg. Det är också på så sätt som vi får nya kallelser. Vi måste själva använda all vår fantasi för att hjälpa unga människor att finna denna väg som leder till deras framtid. Detta framkom också tydligt i mina samtal med de afrikanska biskoparna. Trots att de har många präster, är många av dem dömda till fruktansvärd ensamhet och i psykologiskt hänseende kan många inte överleva.
Det är därför viktigt att prästerna är omgivna av presbyteriatets verklighet, är medlemmar i en gemenskap av präster som hjälper varandra, som håller samman på den gemensamma färden, i en solidaritet som skapas av den tro de delar. Detta är också mycket viktigt av det skälet att om unga män ser präster som är fruktansvärt isolerade, ledsna och trötta, tänker de: ’om detta är min framtid, då kommer jag aldrig att klara det’. Vi måste verkligen skapa dessa livsgemenskaper som visar unga människor: ja, detta skulle kunna bli min framtid, på det här sättet skulle det vara möjligt för mig att leva."
Om de många människor som distanserar sig från kyrkan:
" Det är sant att för många människor, särskilt för dem som bär ansvaret för världen, tycks kyrkan vara omodern och det som vi föreslår onödigt. De uppför sig som de kunde och ville leva utan vårt budskap och de tror alltid att de inte behöver oss. De försöker inte förstå vårt budskap. Det är sant och vi lider av det, men det är också en del av vår historiska situation, det beror på en viss antropologisk syn på människan, enligt vilken hon bör handla så som Karl Marx sade: ’Kyrkan har haft artonhundra år på sig att visa att den kan ändra världen och den har inte gjort något, så låt oss göra det själva!’"
Om hur man skall få dem som är långt borta att komma tillbaka till kyrkan, liksom fåglarna till trädet som växte upp ur ett senapskorn:
"Det är bara moraliska värden och starka övertygelser som parat med offer ger oss en möjlighet att leva och bygga upp världen. […] Det är bara kärlek som gör att vi kan leva, och att älska betyder också att lida. […] För att detta ideal skall förverkligas behöver vi naturligtvis också ha tålamod men det är ett aktivt tålamod för det visar människorna att de behöver det vi visar upp för dem. Och även om de inte genast omvänder sig så dras de åtminstone till de personer i kyrkan som äger denna inre styrka. Kyrkan har alltid förstått värdet av denna grupp av människor som är starka inombords, som verkligen äger trosstyrka och till vilka vissa personer kan relatera och låta sig dras med och på så sätt bli delaktiga i kyrkans liv. Jag tror att Herrens liknelse om det lilla senapskornet som växer och blir till ett träd som blir tillräckligt stort för att himlens fåglar skall kunna bygga bo bland dess grenar syftar på att dessa fåglar är de personer som ännu inte konverterat men som åtminstone dras till trädet som är kyrkan.”
Om förslaget att icke-troende bör leva ”som om Gud existerar”:
"Jag gjorde följande reflexion: Under upplysningstiden, när de troende delades upp i katoliker och protestanter, trodde man att de moraliska värdena kunde bevaras om de fick en tillräckligt fast grund att stå på. Tanken bakom detta var att vi måste göra de moraliska värdena oberoende av religionstillhörigheten så att de kan fortsätta att existera 'etsi Deus non daretur' [även om det inte skulle finnas någon Gud].
Nu befinner vi oss i den motsatta situationen, saker och ting har blivit vända upp och ner. Vi har inte längre något bevis för att de moraliska värdena är riktiga. Deras värde blir tydligt bara om Gud existerar. Därför föreslog jag de sekulära människorna, de s.k. sekularisterna, att fundera över om inte det motsatta är sant idag, att vi måste leva 'quasi Deus daretur' [som om Gud existerar]. Även om vi inte har tillräckligt med styrka att tro, så måste vi leva enligt denna hypotes, eftersom världen annars inte kan fungera. Det verkar på mig som om detta kan bli ett första steg mot tron. Och genom många personer som jag kommer i kontakt med ser jag att, med Guds hjälp, en dialog har kommit till stånd med åtminstone en del av den sekulära världen. "
Om prästlösa församlingar I Tyskland och Frankrike och riskerna för “protestantisering”:
"När jag var ärkebiskop i München hade där skapats en modell för hur man skulle fira Ordets liturgi när ingen präst fanns till hands . Detta för att församlingsmedlemmarna skulle kunna fortsätta att gå till sin egen kyrka. Man förklarade det så här: Detta gör det möjligt för alla församlingar att finnas kvar och de som saknar en präst kommer i alla fall att ha tillgång till Ordets liturgi.
"Dessa söndagsmöten kallade fransmännen för sammankomster 'en absence du prêtre' [i frånvaro av en präst], men efter ett tag kom de på att detta kunde ha en negativ klang. Det kunde göra att man förlorade känslan av att det rör sig om ett sakrament, det blir till en slags ’protestantisering’ och till slut blir det så att om det bara är Ordets mässa jag kan fira kan jag lika gärna göra det själv hemma. Jag kommer ihåg att när jag var professor i Tübingen verkade där den stora exegeten Käsemann – ni kanske har hört talas om honom. Han var student till Bultmann, som var en stor teolog. Fastän han var en mycket troende protestant, hade han aldrig gått i kyrkan. Han sade: Jag kan meditera över den Heliga skrift lika så bra ensam hemma.
"Fransmännen ändrade lite på sin benämningen för dessa söndagssammankomster. Istället för att kalla dem 'en absence du prêtre' började de kalla dem 'en attente du prêtre' [i väntan på prästen]. De förstod att det måste finnas denna förväntan på prästen och jag tycker att under normala förhållanden borde denna typ av Ordets liturgi höra till undantagen på söndagarna eftersom Herren vill komma till oss kroppsligen. Detta kan alltså inte vara en lösning på problemet."
Om vikten av att gå i mässan på söndagar, även om det betyder att färdas många mil för att komma till den:
"Söndagsfirandet blev till eftersom Herren uppstod från de döda och kom till där apostlarna var församlade för att vara med dem. Då förstod de att lördagen inte längre var den liturgiska dagen utan söndagen, att det var den dag då Herren alltid vill vara fysiskt närvarande bland oss för att ge oss näring med sin kropp, så att vi själva kan bli hans kropp i världen.
Jag vågar inte just nu ge förslag till hur människor av god vilja skall finna en möjlighet att lösa detta problem. Jag är säker på att förhållandena är lite annorlunda här, men i München lade jag alltid märke till hur rörlig och flexibel befolkningen var. Unga människor kunde resa femtio kilometer eller mer för att gå på disko, varför skulle de då inte kunna färdas fem kilometer för att gå i mässan? Men detta är ett problem av en mycket konkret och praktisk art, så jag vill inte komma med några föreskrifter. Men vi måste försöka att förmedla känslan av att “det är nödvändigt att vara tillsammans i kyrkan, att stå i gemenskap med den levande kyrkan och med Herren!”
* * *
Efter att ha avslutat sitt tal svarade Benedikt XVI på frågorna som ställdes av prästerna som var där. Här är några av svaren:
Om katolska skolor och katekesundervisning :
" Det som jag anser är viktigt är att all intellektuell utbildning bör göra klart att tron även i våra dagar inte är skild från verkligheten. I upplysningstiden och 1968 års “andra upplysningstids” kölvatten trodde många att kyrkans och den kristna trons historiska tid hade kommit till ett slut och att vi hade trätt in i en ny era där dessa företeelser skulle studeras på samma sätt som man gör med klassisk mytologi. Vi måste tvärtemot detta synsätt göra klart att tron alltid är relevant och att den bygger på förnuftet. Vad vi därför behöver är den intellektuella bekräftelsen som gör att vi förstår trons skönhet och organiska struktur.
Det är just detta som är en av intentionerna som ligger bakom den Katolska Kyrkans Katekes, som nu har blivit nedbantad till ett kompendium. Vi får inte tänka på den som en samling regler som läggs på våra axlar som en tung ryggsäck att bära med oss på livets färd. […] Vi måste förstå att kristendomen egentligen är en mycket enkel tro och just därför oerhört rik. […] Vi präster måste få människorna att förstå att tron skapar en samhörighet, att den enar.
Det är just denna trons innersta egenskap som befriar oss från vårt eget jags isolering och gör att vi är förenade inom en stor gemenskap, en fullständig gemenskap – inom den egna församlingen, under söndagsmässan – som är universell: Jag är förenad med alla andra människor i hela världen. Vi måste förstå denna katolska dimension av gemenskapen som samlas varje söndag i församlingskyrkan. Ett av katekesens mål är alltså att få människorna att förstå sin tro, en annan är att få dem att uppfatta kyrkan som en samhällsinstitution, eller “en kyrkoinstitution”, dvs. att vi alla känner oss som en del av kyrkans stora gemenskap och känner att den är den plats där vi lever, där jag känner att jag även under de största ögonblicken i mitt liv – särskilt i lidande och död – inte är ensam.”
Om kommunionen bör utdelas till kristna som är skilda och har gift om sig:
"Ingen av oss har en färdig bruksanvisning, till en del eftersom alla fall är olika. Jag anser att det mest smärtsamma fallet är när en person som gift sig i kyrkan av konventionella skäl, fastän den inte var troende, sedan ingår ett nytt och ogiltigt äktenskap och omvänder sig, blir djupt troende – och finner att den är utesluten från eukaristins sakrament. Detta vållar verkligen ett stort lidande och när jag var prefekt för Troskongregationen inbjöd jag olika biskopskonferenser och specialister att särskilt studera detta problem, problemet med ett sakrament som utövats utan att tron fanns med i bilden. Jag kan inte med säkerhet säga om man det där rör sig om något som var ogiltigt eftersom en grundläggande dimension saknades i detta sakrament. Detta var mina personliga tankar men jag förstod från diskussionerna jag hade att det rör sig om ett mycket svårt problem som måste studeras mera i detalj. Det är nödvändigt att vi studerar det på djupet när vi betänker lidandet som dessa personer är utsatta för."
Om tillåtelse att skiljas i de ortodoxa kyrkorna:
"Vi är medvetna om de ortodoxa kyrkornas problem […], som ofta framställs som att det är möjligt att gifta om sig i dessa kyrkor. Men det är bara det första äktenskapet som har sakramentalt värde, dessa kyrkor inser också att de andra äktenskapen som ingås inte har detta värde, de utgör äktenskap av lägre dignitet och detta måste sättas i samband med bikten. De kan kommuniera men de måste förstå att detta är möjligt enbart ’in economia’ som de säger, dvs. genom ett nådebevis som emellertid inte ändrar på det faktum att deras äktenskap inte är ett sakrament. Det andra som vi bör tänka på är att i de östliga kyrkorna är det lättare att beviljas skilsmässa för ett dylikt äktenskap och att på så sätt äktenskapets oupplösliga karaktär och sakramentala nature allvarligt skadas."
Än en gång om katekeskompendiet:
"Den helige Fadern Johannes Paulus II gav en kommission i uppdrag att skapa detta kompendium som skulle vara ett sammandrag av den fullständiga katekesen och innehålla viktiga utdrag ur denna. När vi först skapade detta kompendium ville vi göra det ännu mera kortfattat, men vi förstod slutligen att det inte var möjligt att skära ner den mer än vi gjorde för att kunna förmedla det viktigaste för vår tid. Vi lade också till en del böner. Jag tror att det blir en mycket användbar bok i vilken allt som den fullständiga katekesen innehåller återfinns i komprimerad form. Detta gör att den kan jämföras med Pius X:s katekes."
__________
Översättning: Natasja Hovén. Den fullständiga texten, på italienska, av Benedikt XVI:s tal och svaren på prästernas frågor finner ni på Vatikanens hemsida under rubriken:
Incontro con il clero della diocesi di Aosta, 25 luglio 2005
__________
Översatt från Matthew Sherry´s engelska översättning: traduttore@hotmail.com