"Din uppståndelse, o Kristus, har räddat oss"

Exklusiv intervju med patriark Alexej II
av Moskva och hela Ryssland

 

 


30Giorni har mött patriarken Aleksej II i Moskva. Denne berättar om sina första steg på trons väg och i det prästerliga livet, den rysk-ortodoxa kyrkans renässans efter den sovjetiska eran, vapenvilan med president Vladimir V. Putin och relationerna med den katolska kyrkan

Intervju med patriarken Aleksej II av Giovanni Cubeddu och Fabio Petito


Aleksej II, i ”det civila” Aleksej Michajlovitj Ridiger, född i Tallinn i Estland år 1929, bestog tronen som patriark av Moskva den 10 juni 1990, tre dagar efter det att han blivit vald. Vid den tiden existerade ännu Sovjetunionen och vad som hände därefter vet vi alla. Men i den nuvarande epoken håller man på att försöka återge Ryssland känslan för den egna värdigheten. Detta kommer också klart till uttryck i patriark Aleksejs egna ord som vi här återger. Vid varje viktig punkt i intervjun önskar patriarken också framhålla det nuvarande harmoniska tillstånd som råder mellan kyrka och stat i Ryssland och som man har president Vladimir Vladimirovitj Putin att tacka för.

30Giorni mötte Aleksej II i det lilla klostret som går under namnet De heliga Martas och Marias barmhärtighets kloster, och som är ett f.d. härbärge för de fattiga några steg från Kremlin. Det är dagen efter patriarkens besök vid den Heliga Treenighetens och den helige Sergej av Radonezhs lavra, det gamla praktfulla klostret som är den rysk-ortodoxa kyrkans andliga centrum.

Detta är svaren vi får av Aleksej II. I samband med World Public Forum i Moskva har han beviljat 30Giorni en exklusiv intervju , för vilken 30Giorni är honom mycket tacksamma.

Patriarken Aleksej II i Kristi Frälsarens katedral, den 17 maj 2007

Ers helighet, Herren anmodade de sina att vara en enda enhet. Hur långt har vi enligt Er kommit på den historiska vägen till denna enhet, sedan det tionde ekumeniska mötet som ett led i den teologiska dialogen mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan ägde rum i Ravenna?

ALEKSEJ II: Det råder inget tvivel om att Herrens maning när han säger ”att de alla skall bli ett” (Joh 17:21) förblir aktuell även för oss i vår tid. Men vi får inte glömma att varje skiljemening eller splittring inom det kyrkliga sfären är resultatet av den mänskliga viljan som är syndig, medan enheten är något som vi får till skänks som en den Helige Andes gåva. Liksom livserfarenheterna visar, kräver varje process där man försöker återskapa en enhet, en lång tidsrymd och mycken möda, och det gäller också för dem som delar samma tro, som fallet är med den rysk-ortodoxa kyrkan i utlandet, som förenat sig med oss efter så många år av delning. I det fall som ni hänvisar till handlar det ju om en tusenårig delning.

Kyrkfädernas starka vittnesbörd förenar Moskva och Rom. Hur och i vilken grad kan traditionen som vi finner i kärnan av kyrkan, såväl i Moskva som i Rom, i våra dagar möta den moderna tidsåldern?

ALEKSEJ II: Jag är djupt övertygad om att troheten mot den gamla apostoliska traditionen och mot det patristiska arvet kan bli grunden för samarbetet mellan den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan, vilka gemensamt bör vittna om de evangeliska värdena i vår samtida värld. Att det nödvändigtvis måste vara så står klart, när vi ser hur den relativistiska kulturen gör sig gällande i världen, hur konsumismen och det hejdlösa jagandet efter välbefinnande och njutning inte klarar av att släcka den andliga törst som människan alltid känner. Tyvärr gör sig en snedvriden anpassning till ett dylikt ”avancerat” värdesystem alltmera märkbar, även inom en del kristna trosriktningar. Därför bör den ortodoxa och den katolska kyrkan, som har gemensamma rötter i den apostoliska kristendomen, förena sina krafter och följa Kristi bud utan att kompromissa, och inte som ibland är fallet istället hålla på att hela tiden anpassa sig till den sekulära världen. Denna är ju något som kontinuerligt befinner sig i förändring.

Då ni i augusti förra året mötte kardinal Etchegaray nämnde ni de många initiativ som katoliker och ortodoxa sedan en tid tillbaka gemensamt genomför i Ryssland. Hur mycket hjälper denna praktiska ekumenik, ”hos gräsrötterna”, de två systerkyrkorna att komma varandra närmre och hur hjälper den även dem som kanske ännu inte har lärt känna den kristna kyrkan?

ALEKSEJ II: Jag anser att de personliga kontakterna och de gemensamma initiativen som representanter för våra båda kyrkor redan tagit och fortsätter att ta betyder mycket för att vi skall kunna påbörja en äkta och gedigen dialog som inte begränsar sig till den officiella sfären. Vi strävar i vilket fall som helst efter att få så många olika slags kontakter som möjligt med den katolska kyrkan. För närvarande måste jag konstatera att dialogen ”på gräsrotsnivå” utvecklas bättre mellan oss och de katoliker som lever utanför vårt land Detta beror till stor del på utbytet av pilgrimer och de gemensamma kulturella projekten och gemensam bokutgivning. Vi uppskattar mycket den ofantligt stora roll som den katolska kyrkan spelar i Västvärlden.

De ortodox-katolska kontakterna i Ryssland är lite annorlunda till sin natur. Här är katolikerna i minoritet och består till största delen av utlänningar, framför allt när det gäller prästerna. Den ortodoxa kyrkan som den största delen av befolkningen tillhör, är mycket noga med att respektera katolikernas rätt till ett eget kyrkligt liv i Ryssland och strävar därför efter att skapa hjärtliga och respektfulla relationer med det katolska samfundet i Ryssland. I detta avseende är ”gräsrotsdialogen” helt enkelt oumbärlig! Och om båda parter hyser en sådan vilja till samförstånd, då kan dialogen hjälpa till att avlägsna den tidigare bristen på förståelse från våra relationer och undvika att det kommer nya missförstånd.

Ers helighet, er far som hette Michajil tog Er när ni var liten med till klostret Valamo som ligger vid Ladogasjön. Hur uppfattade Ni dessa resor när Ni var liten? Kan ni delge oss något av dessa vackra barndomsminnen? Och vad minns Ni av fader Ioann Bogojavlenskij, Er andlige fader, som sedan blev biskop i Tallinn?

ALEXEJ II: I slutet av trettiotalet begav jag mig två gånger med mina föräldrar till Valamo, klostret helgat till Kristi Förklaring som ligger vid Ladogasjön. Det var en upplevelse som kom att betyda mycket för mitt andliga liv. Dessa resor, liksom besöken vi gjorde i Maria Himmelsfärds-klostret för nunnor i Pjuchtitsa och i det manliga Maria Himmelsfärds-klostret i Pskov, har lämnat starka spår. I min barnasjäl har mötena med munkarna i Valamo-klostret lämnat ett ett outplånligt intryck. Det är män som äger en levande tro. De bär ett tydligt vittnesbörd om askes och bär det ryska munkväsendets traditioner vidare. Jag är tacksam mot Gud för dessa möten, vars minne har värmt mitt hjärta under hela mitt liv.

"Hela min ungdom var en enda stor förberedelse för att tjäna Gud iklädd prästens värdighet."

De stunder som jag tillbringade i början av min tjänst för kyrkan är för mig de vackraste minnena från min barndom. Jag kommer aldrig att glömma att min första uppgift i kyrkan var att till församlingsmedlemmarna dela ut det välsigande vattnet under Herrens dopfest (epifania). Jag var sex år gammal. Ännu idag kommer jag ihåg påskprocessionen när jag med min barnaröst besvarade sångarnas: ”Din uppståndelse, o Kristus, har räddat oss....” .

Hela min ungdom var en enda stor förberedelse för att tjäna Gud iklädd prästens värdighet. Denna önskan hade dykt upp i slutet av min barndom. Jag hade blicken riktad på de många exemplen på ett självutlämnande tjänande av Gud och kyrkan som munkarna i Valamo hade givit mig samt mina föräldrars och min andlige faders exempel, och så föddes i mig den fasta förvissningen om att jag skulle följa deras exempel. På den väg jag valt fick jag stöd av min andlige fader, protojerej [ungefär ”förste präst”, en ortodox hederstitel som motsvarar den västliga kyrkans monsignore ] Ioann Bogojavlenskij, som sedan blev förste rektor för den teologiska akademin i Leningrad som nu kunde återuppta sin verksamhet. Jag minns med tacksamhet hans ivriga pastorala tjänst och elden i hans brinnande tro som upptände min själ. Protojerej Ioann lärde mig mycket. Han gav undervisning i troslära i den ryska skolan där jag studerade. Fader Ioann var församlingspräst i Alexander Nevskij-kyrkan i Tallinn, som var den den ryska församlingens samlingspunkt. Under fader Ioanns ledning tjänade jag som ministrant, och när den blivit helgad till katedral blev jag den förste biträdande diakonen där. Än idag har jag ett mycket levande minne av denne ovanlige man som Gud hade gett den pastorala kärlekens gåva.

Patriark Aleksej II tillsammans med president Vladimir Putin i Kristus Frälsarens katedral i Kaliningrad.

När ni år 1990 blev utnämnd till patriark, existerade ännu USSR. Vad ansåg ni om den tidens Ryssland och kyrkan under den tiden, och hur ser ni på dem idag?

ALEKSEJ II: Sovjetunionens fall var början till ett helt nytt skede i kyrkan. Fram tills dess sysslade hierarkin och lekmännen framför allt med att undvika det slutliga bortfallet av vårt folk från kyrkan och kyrkans fullständiga upplösning. Den sovjetiska eran var för oss en period som handlade om kamp för överlevnad. Hur som helst var Sovjetunionen inte ett slags ”det ondas välde”. Genom framhävandet av arbetets värde nådde Sovjetunionen stora resultat för invånarna inom ett antal områden av landets ekonomi och i uppgiften man föresatt sig att bygga upp ett rättvist samhälle. Vårt land har dessutom spelat en viktig roll i världspolitiken. Trots detta stod det alltifrån grundandet klart att det var oundvikligt att denna regim skulle falla. Den byggde ju på en önskan att skapa ”paradiset” på jorden, och det är något som motsäger sig Guds vilja.

Jag blev patriark under den sovjetiska tiden, under perestrojkan, och det har alltid stått klart för mig att vårt folks framtid skulle förblivit dunkel om det inte varit för den ortodoxa läran, som inte är något som kan hållas fängslat inom de ecklesiastiska gränserna eller inom de museala väggarna, utan bestämmer människans liv, folkets liv och statens. Detta hade varit omöjligt inom det dåvarande systemet. Därför förklarade vi oss införstådda med reformer som skulle innebära ett naturligt tillbakavisande av lydnad under en ideologi som alltifrån sin början var så människofientlig. Men den antisovjetiska radikala motståndsrörelsen, som var oförmögen att skilja det dåliga från det goda, krävde statens upplösning. Detta var oförnuftigt och innebar dessutom att vårt folk fick uthärda onödigt lidande.

"Under laicitetens täckmantel försöker några politiska krafter att frånta religionen dess offentliga dimension. Jag tror att ett sådant sätt att se på saken en gång för alla bör anses höra till den militanta ateismens förgångna tid."

Och den uppfattning som jag hade på den tiden, den har jag även idag. Jag har även blivit övertygad om att utan den ortodoxa kyrkan vore det omöjligt att föreställa sig att vårt folk skulle kunna nå välstånd och en framtida tillväxt. Under den postsovjetiska perioden har det kyrkliga livet i Ryssland förändrats, vi har bevittnat ett verkligt andligt uppvaknande. Antalet kyrkor, kloster och lärdomsinstitut för kunskap om kyrkan har ökat i antal. Detta reflekteras på ett positivt sätt i alla aspekter av människornas liv. Återvändandet till våra förfäders religiösa kultur har visat hur efemär och rotlös ideologin som motsatte sig Gud var för vårt land.

Å andra sidan ser vi än idag försök att upprätta konstlade hinder för samarbetet mellan kyrkan och staten. Under laicitetens täckmantel försöker några politiska krafter att frånta religionen dess offentliga dimension. Jag tror att ett sådant sätt att se på saken en gång för alla bör anses höra till den militanta ateismens förgångna tid.

En av de uppgifter på vilka Ni lägger ner stor kraft är skapandet av sådana relationer mellan staten och kyrkan som kännetecknas av ömsesidigt samarbete, på samma gång som åtskillnaden mellan dem bibehålles. Hur skall man undvika att hamna i uttrycket ”ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tilllhör Gud?” Ni möter flera gånger om året president Vladimir V. Putin. Vilken slags människa är presidenten och hur fungerar samarbetet med honom? Slutligen drog ni er inte, Ers Helighet, från att påminna de troende, i era senaste tal under julen och påskhögtiden, att man är på god väg att återuppbygga den rysk-ortodoxa kyrkan.

ALEKSEJ II: Den nuvarande modellen för relationerna mellan den ryska staten och den ryska kyrkan har utformats med hänsyn tagen dels till den ryska kyrkans liv under den ateistiska sovjetiska statsmakten och dels till hur dessa relationer påverkades av förändringarna som skedde i Ryssland under 1990-talet. Under den sovjetiska perioden kunde man inte ens tala om några konstruktiva relationer mellan den kyrkliga och den statliga auktoriteten. Staten ålade kyrkan sin egen auktoritet och de kristnas plats förvisades till utkanten av det offentliga livet. En mildring i statens hållning gentemot kyrkan yppade sig under festarrangemangen inför firandet av Rysslands tusenårsjubileum. Och efter det att det ateistiska väldet störtats fick vår kyrka möjlighet att fritt uppfylla sitt eget uppdrag inom det ryska samhället. De få kyrkorna fylldes med människor som önskade möta Gud. Man började bjuda in prästerna till radio- och tv-program. Dörrarna slogs upp till skolor, högskolor, sjukhus, fängelser och kaserner. Den rysk-ortodoxa kyrkans mission och undervisningen i församlingar och kloster återupptogs. I den förändrade historiska situationen började ett nytt system för relationerna mellan kyrka och stat att formas. Till grund för dessa relationer ligger den i den kyrkliga traditionen djupt rotade principen att den kyrkliga och den statliga makten bör stå i förbindelse med varandra.

Mellan vår kyrka och staten har det idag etablerats konstruktiva relationer för samarbete och ömsesidigt samhälleligt stöd. Vi möter varandra med respekt och lägger oss inte i varandras ömsesidiga angelägenheter. En viktig anledning som medverkat till denna stabiliseringsprocess är president Vladimir Putins personliga förtjänst. Hans uppmärksamma förståelse för att kyrkan och dess uppdrag är något som behövs i samhället av idag visar på det statliga överhuvudets vilja att låta de traditionella, kulturella och religiösa, värdena komma till uttryck i samhällslivet. Jag hoppas att våra goda relationer med den nuvarande presidenten kommer att även i framtiden bibehållas.

Klostret Valamo med sin kyrka, helgad till Kristi förklaring, ligger vid Ladogasjön i Karelen

Vilken är den samhälleliga ram inom vilken den rysk-ortodoxa kyrkan i våra dagar ägnar sig åt den kristna uppgiften som består i att kärleksfullt ta hand om de fattiga? I en tidigare intervju med 30Giorni förklarade Ni att att i Ryssland vet den troende att ”den heliga allmosan leder en till Paradiset”.

ALEKSEJ II: Den ortodoxa kyrkan föreslår inte konkreta metoder för en omfördelning av överskottet av de materiella tillgångarna. Hur stor del av arbetetsresultat som skall gå till vidare utveckling av produktionen och hur stor del till löner, eller hur mycket som skall avsättas till hjälp åt de behövande och åt olika samhällsprogram är en samvetsfråga som bör få sin reglering av de samhälleliga processerna. Det är emellertid inte möjligt att anse den nuvarande situationen i det ryska samhället normal, även om det tack vare president Putins aktiva ingripandenskett en del positiva förändringar under senare tid. Den stagnation inom samhällslivet som vi än idag upplever, riskerar att få allvarliga och negativa konsekvenser, antingen för samhällsstrukturen eller för den politiska stabiliteten. Den ofantliga skillnaden vi finner mellan de rikas inkomster och de fattigas är en direkt följd av den maktsituation som råder inom den ekonomiska sektorn när det gäller råvaror, och av den orättvisa fördelningen av vinsterna som uppstår vid försäljningen av naturtillgångarna. Det är viktigt att inse att det under de senaste femton åren mellan de rika och de fattiga i Ryssland uppstått en avgrund och att det av olika skäl ännu inte bildats en medelklass. En stat av detta slag kan inte förbli opåverkad under en längre tid. Det är nödvändigt att staten och världen ger prov på ansvar i frågor som berör olika befolkningsgrupper som på grund av ålder eller sociala villkor inte deltar aktivt i de ekonomiska aktiviterna. För att lösa detta problem räcker det hur som helst inte med att man från företagarnas sida utövar någon slags välgörenhet. Det är viktigt att snarast möjligast på grundval av den moderna teknologin reformera ekonomins strukturer och att på statlig nivå understödja och ge prioritet åt de tendenser som är av strategisk vikt för landet. Det är nödvändigt att sätta igång en industriell progress som gör att nya arbetsplatser skapas, och om vi lyckas med det kan vi erbjuda människorna en möjlighet att arbeta på ett kreativt sätt, i enlighet med den egna kompetensen, och det blir möjligt för dem att skapa ett värdigt liv för sig själva och deras närmaste.

Särskilt viktigt och lyckosamt var det att år 2007 den kyrka Ni är ledare för och den ryska exilkyrkan åter förenades. President Vladimir V. Putin tackade Er offentligen och Ni i er tur tackade offentligen presidenten för alla hans ansträngningar att föra ärendeti land. I akten som beskriver den kanoniska återföreningen står det att ”den ödmjuke Aleksej” och ”den ödmjuke Lavr”, metropoliten för den rysk-ortodoxa kyrkan i utlandet, tillsammans har återställt enheten efter denna historiska delning. Kan Ni säga oss hur och varför Ni kom till detta lyckliga beslut? Vad var det som stod på spel för kyrkan och för Ryssland?

ALEKSEJ II: Jag tackar er för att Ni frågar mig om detta. Att den kyrkliga enheten på nytt kunde uppnås, vilket skedde den 17 maj 2007, var en mycket viktig och epokgörande händelse i vår kyrkas liv och i det ryska folkets liv över lag. Schismen varade i åttio år och berodde på den historiska omvälvning som Ryssland upplevde i början av 1900-talet. Det var många ryssar som blev tvungna att dricka exilens bittra kalk, medan de som blev kvar i fosterlandet fick utstå ännu värre förföljelser av kyrkan. Inbördeskriget var då ett minne blott, och kyrkan hade slutligen och på nytt fått tillbaka sin frihet, men följderna av katastrofen som drabbat dem kvarstod. Det fattades en gemensam kyrklig struktur mellan dem som bodde i Ryssland och dem som hade flytt utomlands och dessas ättlingar. Vad behövde nu göras för att övervinna denna delning? Det var nödvändigt att få alla att på allvar förstå vad som hänt under 1900-talet och att dra nyttig lärdom av det som kyrkan hade tvingats att gå igenom. På detta område var dokumentet ”Grunderna i den rysk-ortodoxa kyrkans sociala doktrin” som biskopssynoden antog år 2000 av avgörande betydelse. Vid det tillfället uppmärksammades också de många trosbekännare under 1900-talet som i Ryssland fick lida martyrdöden på grund av tron på Kristus. Dessa synodala akter fick ett positivt mottagande i den ryska utlandskyrkan och började ses som ett första tecken på ett återförenande. Bröderna i exil började alltmer intressera sig för livet i fosterlandet. De började komma allt oftare till Ryssland och där fick de bevittna en renässans i det religiösa livet, inte bara utanför kyrkan men även i dess inre, med den andliga väckelsen och den ökade missionsaktiviteten och undervisningen i trossatserna. Och misstrons isberg började smälta.

För övrigt har det varit av avgörande vikt för den ryska exilkyrkran att inse att den nuvarande rysk-ortodoxa kyrkan i landet upprätthåller så goda relationer med den ryska staten. I den ryska exilkyrkans statuter stod det faktiskt att denna endast tillfälligt var skild från kyrkan i fosterlandet ”tills dess att den till Gud fientligt inställda regeringen i Ryssland försvinner”. I detta avseende har det för ledarna för den ryska exilkyrkan varit av avgörande betydelse att de fick möta Vladimir V. Putin personligen. Våra bröder fick så möjlighet att själva övertyga sig om att de framför sig inte hade en representant för ”en regering fientligt inställd till Gud”, utan en hängiven anhängare av den rysk-ortodoxa kyrkan. Därför tackade jag alldeles särskilt vårt lands president den dagen då akten om kanonisk gemenskap undertecknades i Kristus Frälsarens katedral i Moskva.

"...där den helige Ande verkar glöms både de oförrätter bort som människorna anser sig ha lidit och de partiska striderna som under de långa åren gjorde separationen allt större."

Eftersom enheten förverkligades efter en så lång tid av delning har vägen som man behövt tillryggalägga naturligtvis varit en lång väg. Kommisionerna som hade fått i uppdrag att föra dialogen under tre år, utförde allteftersom man löste upp knut efter knut i den tilltrasslade väven ett anmärkningsvärt arbete för att få till stånd den rysk-ortodoxa kyrkans fullständiga enhet. Men jag tror att alla var övertygade om att den avgörande frågan inte så mycket var redigerandet av själva dokumenten, även om de också var viktiga, som den så sakta framväxande kännedom om varandra som uppstod genom att man förrättade gemensam bön och skaffade sig erfarenhet av den andres kristna liv. Och när vi lyckades komma fram till enhet, då kunde vi vara säkra på att det var den helige Ande som tagit del i samtalen. Och där den helige Ande verkar glöms både de oförrätter bort som människorna anser sig ha lidit och de partiska striderna som under de långa åren gjorde separationen allt större. Kärleken och glädjen i Herren har vunnit.

Kristi Himmelsfärdsdag blev alltså för oss den dag då kärleken segrade. Den blev förlåtelsens dag, dagen då bojorna slets sönder, dageb då arvet efter det gamla och det nya Ryssland förnyades och föreningen mellan ryssarna i hemlandet och de skingrade ryssarna gav upphov till en glädjerik fest. Den ryska kyrkan visade för det ryska samhället och för människorna i hela världen upp det lärorika exemplet på en förening som bygger på Kristi förening, och om vilken martyrerna bär vittnesbörd för Kristi skull.




Patriarken av Moskva, Aleksej II och metropoliten Lavr, överhuvud för den rysk-ortodoxa kyrkan i utlandet, i Kristus Frälsarens katedral i Moskva, den 17 maj, 2007, under ceremonien som gjorde slut på den åttioåriga delningen mellan de båda kyrkorna.

I det första stora interreligiösa mötet som ägde rum i St. Petersburg år 2006 ville Ni få inskrivet i det slutliga dokumentet fraser som dessa: ”Vi tillbakavisar de dubbla lägren i de internationella relationerna” eller ”Det som är verkligen bra för ekonomin är det som är bra för folket”. Vad menade Ni egentligen med detta? Och hur ser er kyrka på och bedömer de senaste åren, från och med den 11 september 2001, när Ni betraktar dem under den internationella politikens synvinkel?

ALEKSEJ II: Toppmötet mellan världens religiösa ledare var ett uttryck för den gemensamma längtan hos de religiösa ledarna att träffas och att vända sig mot försöken att använda sig av religionen som en faktor som leder till motsättningar och konflikter. Man uttalade sig även om många aktuella frågor som vållar problem i vår tid. Särskilt sade sig de religiösa ledarna vara överens om att de dubbla standarderna i vår tids internationella relationer har visat sig vara något som leder till orättvisa, eftersom de tillåter några stater att godtyckligt bestämma över de andra och att diktera regler för uppförandet som de själva är de första att inte respektera. I budskapet som toppmötet ville ge utlästes även det kriterium för en effektiv ekonomi som delas av största delen av den religiösa världen: ekonomins verkan ligger inte i dess förmåga att producera vinst, utan i att skapa välstånd för människorna. Utan detta förlorar all ekonomisk verksamhet sin mening.

Dokumentet som blev resultatet av toppmötet har på sätt och vis blivit ett svar på händelserna den 11 september 2001. Där tillbakavisades terrorism och extremism och sades att bakom dessa yttringar står pseudo-religiösa motiv. Jag anser att kampen mot terrorismen bör bestå i att se till att beröva denna rörelse området på vilket den verkar. Idag är detta område den religiösa okunnigheten, som visar sig i bristen på förståelse för de egna religiösa traditionerna och de moraliska värden som är förenade med dessa. Denna brist gör sedan att man kan skymfa de religiösa känslorna, profaneradet som är heligt och förhärliga egoism och godtycklighet. Allt detta tillsammans skapar fanatism. Efter den 11 september har det företagits många beväpnade aktioner mot terroristerna, men man frågar sig om omsorgen om människornas religiösa övertygelser har ökat i motsvarande omfattning, och om man när man tagit beslut av global omfattning tagit vederbörlig respektfull hänsyn till de religiösa traditionerna. Detta är de frågor som vi försöker prioritera i världspolitiken under de senaste åren.

På samma gång vill jag understryka att en mycket viktig idé uppkom under toppmötet och den har tagits upp i förslaget som Ryssland sände till FN:s sextioandra generalförsamling och som ledde till att FN skapade ett konsultivt råd för religionerna. Jag tror att ifall detta initiativ lyckas kan det bidra till att en effektiv dialog uppstår mellan de olika sätten att se på världen och att det kommer att kunna leda till att beslut som är viktiga för hela vår värld.

Låt oss återvända till frågan om kyrkans omsorg om rättvisa i samhället och om den senaste tidens konfrontationer. Paulus VI:s encyklika ”Populorum progressio” har redan mer än fyrtio år på nacken. Hur ser Ni på den? I många avsnitt tär det som om den vara författad idag.

ALEKSEJ II: Vi har naturligtvis observerat den romersk-katolska kyrkans dokument i vilka frågan om den samhälleliga rättvisan tas upp, där det talas om kampen mot fattigdomen och om alla andra problem som vi har att bekämpa i vår tids samhällen. På många punkter är den romersk-katolska kyrkans tankar i överensstämmelse med våra. Många människor förstår att världen inte har blivit mera rättvis, och de kristna idag, ännu mer än för fyrtio år sedan, bör med ord och handling försvara den som är förtryckt och den fattige. Den rysk-ortodoxa kyrkan studerar och delar den dyrbara erfarenhet av samhällstjänst som de kristna i väst äger, som är så nödvändig även för oss inom detta område. Under de långa åren då den var förföljd av den ateistiska makten kunde vår kyrka inte utföra liknande verk. Varje aktivitet inom samhället som den önskade utföra förbjöds vanligtvis av staten. Det är bara sedan några få år tillbaka som vår kyrka har haft möjlighet att på nytt väcka till liv sin egen rika tradition av samhällstjänst och välgörenhetsarbete och att utveckla den i nya former genom att dra nytta av andras erfarenheter. Resultatet av detta återupplivande har varit imponerand. I praktiskt taget hela det postsovjetiska samhället har den ortodoxa kyrkan blivit en av de främsta aktörerna när det gäller organisationen av och deltagandet i samhällsarbetet, den är de egendomslösas och de marginaliserades främste försvarare och åtnjuter deras förtroende. Jag anser detta vara ett tydligt tecken på Guds nåd och Hans agerande i världen, Han som aldrig förtröttas och alltid skyndar till hjälp.

”Vår kyrka delar övertygelsen om att en global konflikt skulle kunna förebyggas och de lokala konflikterna förhindras bara nationerna får växa fritt och alla de historiska civilisationerna utan restriktioner ges möjlighet att utöva inflytande över världens öden. Vår kyrka önskar fortsätta att utveckla dialogen med de religiösa ledarna i Iran.” Ers helighet, Ni sade detta vid det senaste sammanträdet för dialog mellan den rysk-ortodoxa kyrkan och islam. Det var i Teheran för två år sedan. Det verkar som om ert svar hör till tesen om civilisationernas krig men kanske även betyder något annat? Kan Ni förklara? Vad kan enligt er åsikt den stora ryska religiösa och kulturella traditionen bidra med till dialogen som förs mellan de olika civilisationerna för att bilda en världsorden som är formad efter människans mått? Och när det gäller islam, som ju finns inom det rysk-ortodoxa området, hur går det med er kyrkas samexistens med den i våra dagar?

ALEKSEJ II: Ryssland är en plats som är unik i världen, eftersom sedan tusen år tillbaka islam och kristendomen där lever fredligt sida vid sida. Hos oss har det aldrig förekommit något krig om konfessioner, medan andra länder på jorden har upplevt många och blodiga religionskrig. Av detta kan vi förstå att de ryska människorna har lärt sig att leva tillsammans, att ha respekt för varandra, att ta vederbörlig hänsyn till varandra och att inte förorätta varandra. I våra dagar är det ännu mera tydligt vilken ofantlig förmåga till förlikning som religionerna äger, framför allt när det gäller förhållandet mellan de etniska grupperna. Jag är övertygad om att anhängarna av de traditionella religionerna alla tillsammans kan och bör besvara det stora antalet utmaningar och brännande problem som finns i världen av idag och att de kan be de egna trosfränderna att sträva efter fred och samförstånd. I själva verket kan de religiösa överhuvudenas vilja till samförstånd och förlikning tjäna till att undvika många konflikter och hindra att de internationella konflikterna förvandlas till konflikter mellan olika religioner, samt sätta stopp för spridnngen av de farliga pseudo-religiösa rörelserna.

Den rysk-ortodoxa kyrkan har alltid varit mån om att framhäva att det bör råda en likvärdig och respektfull dialog mellan religioner, kulturer och civilisationer på den nationella, regionala och internationella nivån. Det är särskilt viktigt att vi förenar alla våra krafter för att hjälpa till att föra utvecklingen av den internationella lagordningen, deltagandet i överbryggandet av konfliktsituationer och förståelsen framåt, utan förutfattade meningar om de olika sätten som finns att interagera mellan religioner, stat och samhälle.

En procession leds omkring katedralen helgad till jungfru Marias upptagning i den Heliga treenighetens och den helige Sergio av Radonezhs kloster i Sergejev Posad, strax utanför Moskva.

Vad har påve Benedikts senaste text om användandet av latinet i liturgin betytt för er? Även er kyrka har ju idag att ta ställning till känsliga liturgiska frågor? Har Ni förresten läst påvens senaste brev till kattolikerna i Kina? Ni skrev till påvens åttioårsdag bland annat att ”det som gör er ställning så övertygande är att Ni som teolog inte bara en forskare som ägnar sig åt teoretiska frågor, utan framför allt en uppriktig och djupt hängiven kristen som talar om det som hjärtat är fullt av” (jfr. Matt 12:34). I vilka frågor befinner Ni er idag i större överensstämmelse med påve Benedikt?

ALEKSEJ II: Jag tror att frågan om det liturgiska språket och relationerna mellan de olika beståndsdelarna i den romersk-katolska mässan är interna frågor. För oss, eftersom vi är en kyrka för vilken det traditionella konceptet är av stor betydelse, är det för övrigt mycket lätt att förstå och tycks oss vara ett välkänt fenomen denna strävan att söka finna effektiva former för att harmonisera den månghundraåriga erfarenheten och den objektiva verkligheten och de nutida kraven. Jag ser i detta en av de mest värdefulla aspekterna i det som den nuvarande påven, Benedikt XVI, uträttar.

Påven Benedikt har bekräftat att han anser det vara ett viktigt uppdrag att arbeta på förverkligandet av Andra Vatikankonciliet, som ännu inte skett. Detta vill han göra inte genom att följa ”kontinuitetens” logik, inte ”uppbrottets”. Vad anser Ni i Moskva om ett sådant bedyrande.

ALEKSEJ II: Utan tvivel välkomnar vi varje försök att så mycket som möjligt överbrygga de olika uppfattningar som finns. Det är en annan sak vilken karaktär den ena eller den andra delningen äger. Varje situation kräver särskild och noggrann uppmärksamhet. och när man förstår de bakomliggande faktorerna hjälper det en ofta att finna lösnsingen. Med all respekt och önskan att att bevara skillnadarna, är det ofta effektivt att se till vad som förenar och inte till det som skiljer olika uppfattningar åt. Utan att vilja hamna i en överdriven optimism, skulle jag vilja säga att det är särskilt i detta som jag ser en god möjlighet till en förbättring av relationerna mellan ortodoxa och katoliker.

Ers helighet, nyligen har man i Italien givit ut olika böcker som än en gång behandlar den så kallade ”Fatimas hemlighet”. Eftersom det i en del av denna hemlighet handlar om den kristna tron i Ryssland, vilket omdöme ger Ni sammanfattningsvis om denna händelse?

ALEKSEJ II: Mitt spontana svar är att det är svårt för mig att bedöma värdet av dessa uppenbarelser. Vi följer uppmärksamt allt som i Väst har sagts och säges om Ryssland, och särskilt när sammanhanget är den kristna tron. Men i detta fall är det nödvändigt att notera att mycket som är verkligt inom de västliga kristnas andliga liv är något som endast berör deras egen erfarenhet som uppvisar många skillnader om vi jämför den med den ortodoxa traditionen. Vi respekterar den katolska kyrkans intresse för uppenbarelserna i Fatima men för vår del är det svårt att hysa någon speciell mening i samband med dem. Vi har här att göra med en andlig erfarenhet som endast berör den katolska kyrkan.

Tack, Ers helighet.

(Fabio Petito är docent vid Sussex universitet i Storbritannien och vid Neapels ”Universitá Orientale”. )

20080206

30Giorni med benäget tillstånd från utgivaren.
Övers.: NH

 

 



===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved