(katobs.se) '"I min vördnadsbjudande ålder kanske jag aldrig mera kommer att ta en penna i min hand. Eller kanske kommer jag, vem vet. Men trots den stora ansträngning det innebär för mig vill jag nu ta detta lyckliga tillfälle i akt och berätta om vad jag anser om Romano Amerio, som var en sann katolik och vars tänkande är mycket kärt för mig." Så skriver fader Divo Barsotti, en respekterad katolsk profil, i sitt nittiotredje levnadsår. Den han vill upprätta är den schweiziske filologen Romario Armerio, ännu en av dessa katolska tänkare som vi knappast hört talas på våra breddgrader.

Romario Amerio (1900-1992)

Amerio var den ledande gestalten för traditionalisternas opposition mot kyrkan under 1900-talet och bestraffades för detta genom allmän utfrysning. Men nu visar det sig tvärtom att den centrala tanke han drev i mycket var lik den Benedikt XVI nu uttrycker.

av Sandro Magister

ROM, den 6 februari 2006 – Benedikt XVI höll på morgonen den 13 februari ett möte med prefekterna för Vatikanens kongregationer för att med dem diskutera två frågor: Borttagandet av exkommuniceringen av ärkebiskop Marcel Lefebvres efterföljare och ett utvidgande av tillåtelsen att fira mässan efter den rit som Trient-konciliet fastställde.

Benedikt XVI har redan tagit två viktiga steg mot att korrigera dessa två ting.

Den 29 augusti tog han i Castelgandolfo emot de två främsta ledarna för lefebvristerna, Bernard Fellay och Franz Schmidberger, “i en atmosfär präglad av kärlek till kyrkan och önskan att komma till full överensstämmelse i våra åsikter.”

Den 22 december uttolkade han i ett tal hållet inför julen för Vatikanens kuria andra Vatikankonciliet på så sätt att han bemötte en del av den kritik som de så kallade traditionalisterna framfört. Han ville framför allt förklara att det som konciliet beslutade angående religionsfrihet inte nödvändigtvis måste förstås som att man gav upp inför det relativistiska synsättet.

Från och med den första mässan som Benedikt XVI firade efter att ha blivit vald till påve har hans mässor följt i spåren av den stora liturgiska traditionen och på så sätt givit nytt rum för latinet och gregoriansk sång.

Men det finns ett ännu viktigare element i hans sätt att lära och det är att han anser sanningen vara det viktigaste av allt.

I påvens budskap inför Internationella fredsdagen ser vi detta redan i titeln: ”I sanning, fred”.

Och han skrev också sin första encyklika, “Deus Caritas Est,” för att återställa kärlekens sanning. ”Idag är ordet kärlek så fläckat, så nedsmutsat, så förbrukat. Vi måste ta upp det igen, rena det och återge det dess ursprungliga glans ...”

Men nu råkar det vara så att det just är sanningens (“veritas”) primat som är mottot för den viktigaste representanten för det traditionalistiska katolska motståndet mot utvecklingen i kyrkan under 1900-talet, den schweiziske filologen och filosofen Romano Amerio. Amerio dog i Lugano år 1997, vid 92 års ålder.

Amerio sammanfattade sin kritik i två volymer: “Iota Unum: En studie av förändringar inom den katolska kyrkan under 1900-talet”, som han påbörjade år 1935 och gav ut år 1985 samt “Stat Veritas. Fortsättning på Iota Unum,” som publicerades efter hans död år 1997. Båda volymerna publicerades först av Riccardo Ricciardi, i Neapel.

Den första volymen omfattar 658 sidor och utgavs först i Italien i en utgåva om 7 000 exemplar och översattes sedan till franska, engelska, spanska, portugisiska, tyska och holländska. Den nådde alltså ut till tiotusentals läsare över hela världen.

Men trots verkets popularitet möttes Amerio av nästan total tystnad från den katolska allmänna opinionen både under sin livstid och efter den, trots att han förblev trofast kyrkan genom hela sitt liv.

En bokrescension av “Iota Unum” som den dåvarande prefekten för det ambrosianska biblioteket, monsignore Angelo Paredi skrev för “L’Osservatore Romano” år 1985 på begäran av tidningens chef Mario Agnes, blev aldrig publicerad.

Den första konferensen för studiet av Amerios tankevärld hölls inte förrän år 2005. Den hölls i Lugano och sponsrades av den lokala teologiska fakulteten. Det var den lokale biskopen som närvarade men konferensen skänktes föga uppmärksamhet.

Men nu har det äntligen kommit ut en monografi över denne store filosof som så länge sattes i skymundan. Den är skriven av en av hans lärjungar, Enrico Maria Radaelli, som tidigare givit ut en imponerande 34 volymer tjock kritisk utgåva av den store 1500-talstänkaren Tommaso Campanella, tre volymer ägnade boken ”Observationer angående den katolska moralläran” av Alessandro Manzoni samt studier om Epikuros, Paolo Sarpi och Giacomo Leopardi.

Radaellis essay, publicerad av Marco Editore och som tillhandahålles i bokhandlarna från och med januari i år, bär titeln ”Romano Amerio. Della verità e dell’amore [Om sanningen och kärleken]. ”

Boken inkluderar tidigare opublicerade texter, såsom rescensionen som inte fick publiceras i ”L’Osservatore Romano.” Och den utmärker sig genom de många intressanta bidragen från ett stort antal författare.

Förordet skrevs av fader Antonio Livi, en Opus Dei-präst och dean i den filosofiska fakulteten vid det påvliga Lateran-universitetet i Rom.

Andra bidrag kommer från två italienska biskopar, Mario Oliveri, biskop i Albenga och Imperia, och Antonio Santucci, biskop i Trivento.

Slutligen finner vi där en kommentar gjord av fader Dino Barsotti, en av de mest prominenta och respekterade företrädarna för förra århundradets katolska tänkande och grundare av en andlig rörelse, ”the Community of the Children of God”, vars medlemmar kommer från olika samhällslager och samhällsstånd. Vi finner där män och kvinnor som avlägger det vigda livets löften, kyrkoherdar, gifta par och barn. Idag uppgår deras rörelse till 2 000 personer, både i Italien och i andra länder. En av dess medlemmar är den nuvarande biskopen i Monreale på Sicilien, Cataldo Naro.

Fader Barsotti är 92 år gammal och bor i staden Settignano, nära Florens, i ett hus som bär namn av det ryska helgonet Sergej från Radonezh. Det han skriver om Romano Amerio är kanske det sista han någonsin kommer att skriva. Men det griper oss i sin täthet.

Fader Barsotti har förstått essensen i Amerios kritik och kallar honom för “en sann kristen”. Och han framhåller att denna kritik är berättigad, eftersom kyrkans främsta fel idag är just att inte längre ge sanningen främsta platsen.

Istället är det ju så ”att kyrkans utveckling måste ta sin startpunkt just här, genom att på nytt göra Sanningen till grunden i varje handling.”

Att detta synsätt harmonierar med det som påve Joseph Ratzinger lär ut ser vi genast.

Här följer fader Barsottis kommentar:

”Det är bara om vi har sanningen som grund...”

av Divo Barsotti

I min vördnadsbjudande ålder kanske jag aldrig mera kommer att ta en penna i min hand. Eller kanske kommer jag, vem vet. Men trots den stora ansträngning det innebär för mig vill jag nu ta detta lyckliga tillfälle i akt och berätta om vad jag anser om Romano Amerio, som var en sann katolik och vars tanke är mycket kärt för mig.

Det som slog mig i Enrico Maria Radaellis bok, “Romano Amerio: On Truth and Love,” är hur skickligt författaren kunnat i ett enda koncept sammanfatta hela författarskapet hos en man som Amerio, särskilt i den berömda boken “Iota Unum,” som blev till en stötesten för många katolska samveten.

När jag läser Radaellis bok, som är den första monografin som någonsin skrivits om Amerio, blev jag från första stund fängslad. Att tala om Romano Amerio, tycks författaren säga, är detsamma som att tala om sanningen och kärleken, det första läggs till det senare men kommer ändå i första hand.

Amerio säger i korthet att det farligaste onda som den västerländska tanken av idag innehåller, och det gäller även den katolska tanken, beror på en mental rubbning som vill placera “caritas” framför “veritas” utan att tänka på att detta synsätt gör att vi vänder upp och ner på vår uppfattning om den heliga Treenigheten.

Innan Descartes tanke blev utbredd även in i katolicismens hjärta, hade kristenheten alltid placerat sanningen framför kärleken, på samma sätt som vi vet att den helige Andes andedräkt kom ut ur Kristi gudomliga mun, och inte tvärtom.

I ett brev som han skrev till filosofen Augusto Del Noce och som senare blev verket ”Iota Unum”, förklarar Amerio tydligt att anledningen till varför han skrev det var att han ville “försvara det väsentliga i tron mot tidens vaghet och synkretism.” Det betyder att han ville försvara Treenighetens tre personer och deras samband med varandra, som enligt vad teologin lär oss följer en viss ordning,. ”I början var Ordet” och vad gäller kärleken så säger kyrkan: ”Filioque procedit [kommer också från Sonen].” Det vill säga kärleken kommer ur Ordet, och inte tvärtom.

Del Noce, som verkar ha varit starkt berörd av djupet i Amerios tes, svarade: ”Jag upprepar att jag kan ha fel. Men det tycks mig som om det sista filosofiska problemet som den katolska väckelsen har att ta ställning till är den om i vilken ordning man skall ta de väsentliga aspekterna i vår tro.”

Jag ser det som så att kyrkans utveckling måste bygga på detta: att man återvänder till att låta den heliga sanningen utgöra grunden för varje handling.

Friden som Kristus utlovat, friheten och kärleken, är de slutgiltiga mål som varje människa måste uppnå, men de kan uppnås bara om man först fastställt sanningens primat och byggt sin tro på det.

Därför måste vi, som Amerio säger, börja med Kristus, med den övernaturliga sanningen som bara Han kan lära oss, för att från Honom sedan få den helige Andes gåva, genom vilken Han, Herren, ger oss liv och styrka, och allra överst på toppen av denna byggnad kan vi sedan sätta kärlekens sten.

Romano Amerio var en lekman, en lekman som kände Herren. Han kunde sin tros grundsatser och blev till ett lysande vittne. Jag har alltid haft intrycket – fastän jag aldrig träffade honom personligen – att han var en sann kristen som aldrig var rädd för att ta itu med de mest krävande innehållet i Uppenbarelsen.

Det som är förvånande – och som fortfarande utgör hans storhet – är att han fastän lekman ändå var ett sant vitten. Han var inte en teolog eller kyrkans man, men han fick från Gud den övernaturliga gåvan som finns inom varje kristen lära. Han förstod det och accepterade sin roll. Han gjorde det som Herren ingav honom att göra.

Hela den kristna världen har anledning att tacka Gud för Romano Amerio, som i dessa svåra tider talade så tydligt om Uppenbarelsens grunder.

Det har alltid förvånat mig att Amerio förstod vilken gåva Gud gav honom. På grund av denna gåva och det som Amerio ödmjukt gjorde med den, förblir han en gestalt av främsta vikt för Kyrkan.

__________

Boken är Enrico Maria Radaelli, “Romano Amerio. Della verità e dell’amore [Of Truth and Love]”, Marco Editore, Lungro di Cosenza, 2005, 344 sidor, 25 euro.

__________

Författarens, Enrico Maria Radaellis, hemsida finns på italienska, engelska och latin:

> Aurea Domus

__________

Protokollet från konferensen om Romano Amerio som hölls i Lugano den 29 januari, 2005, kan läsas i juli-september-numret från år 2005 av “Cenobio,” kulturtidskrift för den italiensktalande delen av Schweiz:

> cenobio@easyclub.ch

__________

På Chiesas hemsida kan man om Romano Amerio och fader Divo Barsotti också läsa:

> A Philosopher, a Mystic, and a Theologian Sound an Alarm for the Church (7.2.2005)

__________

Förklaringen av andra Vatikankonciliet som han gjorde inför Vatikanens kuria den 22 december, 2005, finns i Katolsk Observatör och på engelska under:

> Pope Ratzinger Certifies the Council – The Real One (23.12.2005)

__________

För att läsa de senaste artiklarna på engelska, gå till:

> www.chiesa.espressonline.it

Sandro Magisters e-postadress är s.magister@espressoedit