I samband med tioårsdagen av att påven valdes till Petrusstolen mötte påven Franciskus Infobae - en nyhetsbyrå från Argentina - för att minnas sitt pontifikat och diskutera frågor som berör kyrkan och världen. Under intervjun sade han bland annat följande: "Det finns ingen motsägelse för en präst att gifta sig." Han kallade prästcelibatet för "ett tillfälligt recept" och sade att det är ett recept som kan ses över.

Den Helige Fadern klargjorde vad han menade med sina ord. Han sade att celibatet är ett "tillfälligt recept" såtillvida att "det inte är evigt som prästvigningen, som är för evigt". Sekulära medier och till och med vissa katolska nyhetsorganisationer drog omedelbart slutsatsen att påven är öppen för att se över disciplinen celibat och att han till och med skulle kunna upphäva den. ¨

Naturligtvis sade han inget sådant. När kravet på celibat diskuterades öppet vid Amazonsynoden 2020 valde påven Franciskus att inte ens nämna celibatet i sin postsynodala exhortation.

Intervjun ger ett tillfälle att fundera över prästerskapet och celibatet. Kyrkans lära om celibat skiljer sig från kyrkans lära om att prästvigningens och de heliga ordnarnas oförstörbara karaktär är förbehållna enbart män. Detta är dogmer som kyrkan lär ut och som man måste tro på för att inte falla in i kätteri eller oliktänkande.

Att prästvigningen för alltid är begränsad till en man var allmänt trott fram till protestantismens uppkomst på 1500-talet. Kyrkan har alltid levt efter Hebreerbrevet 7:17 ("Du är en präst för evigt, enligt Melkisedeks ordning"). Först efter att protestanterna kritiserat det ordinerade ämbetet definierade Trents koncilium högtidligt att det är gudomligt uppenbarat att varje präst är präst för evigt. När präster i dag befrias från prästämbetets skyldigheter blir de inte lekmän igen. De får helt enkelt tillstånd att inte utöva prästadömets plikter och skyldigheter. De förblir präster. Ingen präst blir någonsin "laiciserad", trots det populära ordet.

År 1976 konstaterade troskongregationen i sitt dekret Inter Insignores att kyrkan inte hade någon auktoritet att ordinera kvinnor eftersom Kristus själv inte valde kvinnor bland de tolv och eftersom apostlarna, som fick auktoritet att undervisa efter det att Kristus stigit upp, inte heller valde kvinnor. Snarare än att vara explicit i Skriften är det en nödvändig logisk slutsats från uppenbarelsen i Skriften och traditionen.

Kristus var inte föremål för kulturella normer. Apostlarna, som undervisade mer än vad Kristus kunde göra under sitt jordiska liv, antog många grekisk-romerska sedvänjor i stället för mosaiska normer. Grekerna hade prästinnor, men apostlarna ordinerade ändå inte kvinnor. Med påven Paul VI:s godkännande förklarade troskongregationen att dessa fakta var definitiva: kyrkan kan inte ordinera kvinnor.

År 1994 bekräftade påven Johannes Paulus II denna slutsats i Ordinatio Sacerdotalis. Ett år senare noterade troskongregationen att den heliga påvens brev förklarade att man alltid har lärt sig att kvinnor inte kan prästvigas. Det kan komma en dag, som på 1500-talet, då en påve eller ett ekumeniskt koncilium högtidligt måste förklara att detta är en gudomligt uppenbarad sanning, men för tillfället är det en del av den vanliga och universella läran att vi måste tro att kvinnor inte kan prästvigas, så att vi inte blir oliktänkande i den katolska tron.

Celibatet är i en annan kategori. Även om det fjärde kapitlet i Lukasevangeliet berättar att den helige Petrus hade en svärmor, blev Herrens råd till förmån för oskuld för rikets skull (Mt 19:12) normativt. Den helige Paulus noterade att ogifta män helt och hållet ägnar sig åt Herrens angelägenheter (1 Kor 7:32). Celibat var disciplinen mycket tidigt.

Även om det fanns lokala koncilier så tidigt som på 400-talet, t.ex. konciliet i Elvira, som föreskrev prästernas celibat, var det underförstått att även gifta präster praktiserade sexuell avhållsamhet eftersom de skulle vara målmedvetna i tillbedjan av Gud. Det var en överföring från judendomen, där man förstod att präster som tjänstgjorde i templet borde avstå från sexuella relationer med sina fruar för att hålla sig fokuserade på Gud.

När Kristus ersatte templet och eukaristin blev det primära sättet att tillbe Gud, tenderade till och med de präster som gifte sig under kyrkans första århundraden att praktisera ett "josefsäktenskap" - ett äktenskap utan sexuella relationer - så att de kunde vara rena och odelade när de tillbad Gud. Moderna kritiker av celibatet har inte gjort sin forskning. Även gifta präster under kyrkans första århundraden upphörde att vara makar i den intima bemärkelsen eftersom de och deras fruar förstod att tillbedjan av Gud var det primära och att tillbedjan krävdes av dem som var kallade för att frambära mässan.

Även om den romersk-katolska kyrkan än i dag ger undantag från prästernas celibat - till exempel det anglikanska ordinariatet - och även om östkyrkan har gifta präster, erkänner även gifta präster i dag celibatets betydelse, värde och överlägsenhet. Celibatära präster lever som Kristus levde i denna värld. Hans celibat och hans offer gav liv åt världen.

Det är förvisso möjligt att celibatets disciplin en dag i framtiden försvinner, men det är inte troligt. Protestantiska samfund med gifta präster har färre kallelser än många katolska stift och religiösa ordnar. Ett celibatärt prästerskap har varit normgivande i den katolska kyrkan i flera hundra år. Församlingar och stift är inte beredda att försörja familjer med präster. De flesta präster tjänar mindre än minimilönen varje år, oavsett de extra förmåner de kan få - förmåner som de flesta församlingar och stift inte har råd att erbjuda en familj.

Ännu viktigare är att även om präster ibland kan kämpa med celibatet och ibland kan se det som en prövning i sin tjänst för Herren och hans kyrka, finns det mycket få, kanske bara en handfull, goda präster som skulle ge upp celibatet i sitt prästämbete. Det är bara kritiker och utomstående som säger till präster att de borde vara gifta. Hur stor nytta äktenskapet än är vet vi präster att Gud kräver ännu mer av oss.

Det krävs en viss nåd för att leva celibatet med glädje och helt och hållet. Nödvändigheten av en sådan nåd garanterar att prästerna är helt och hållet hängivna Gud och eftersom vi får nåden att vara så hängivna under hela vårt liv.

Fader Thomas Petri, O.P., S.T.D. är ordförande för Dominican House of Studies i Washington, D.C. Han har en doktorsexamen i moralisk teologi från Catholic University of America.

Från CNA

20230317