“Min käre vän, din helgelse hänger nära samman med din kompentens som yrkesman, skrev en präst till en ung medicinstudent. Liksom det är omöjligt att vara en bra präst och samtidigt vara en dålig kaplan, på samma sätt, även om av annan orsak, kan man inte samtidigt vara en god kristen och medelmåttig läkare.” Denna student, Pedro Tarrés, som blev läkare och sedan präst, förklararades salig av den saligförklarade påve Johannes Paulus II, den 5 september 2004.

Pedro Tarrés föddes i maj 1905 i staden Manresa i hjärtat av iberiska Katalonien (Spanien). Denna stad från antiken är även sankt Ignatius av Loyolas andliga hemvist. Den nyfödde mottar dopet den 4 juni, i kyrkan vår fru av berget Carmel. Hans far är låsmekaniker i en textilfabrik. Senare, efter en tids arbetslöshet, blir han anställd som chaufför och bilmekaniker hos en rik änka i staden. 1908 följer en första syster på Pedro, Francisca, och 1910 en andra, Maria Salvación. När han ser att alla ömhetsbetygelserna riktar sig till Francisca, grips han av en vild svartsjuka. En dag då den lilla flickan har satts upp på en hög barnstol, stöter Pedro till henne kraftigt för att hon skall falla ned. Utan pappans snara mellankomst skulle den lilla flickans fall ha kunnat få allvarliga följder. Men svartsjukan går över, och Pedro blir en bror som älskar passionerat. Han har en hel samling ömma tillnamn för sina systrar och säger till dem: ”Vi skall inte göra som syskonen som, när de blir stora, slutar att tycka om varandra. Vi, vi skall älska varandra för alltid och vi skall försöka bli helgon.” För egen del älskar han att kalla sig Guy, till ära för Guy de Fondgalland, ett barn i Paris som dog i helighetens vällukt, vilkens liv hans läst om. En dag blir yngsta systern allvarligt sjuk. Det verkar som om allt hopp vore ute och hennes begravningsdräkt ligger färdig. På en frus förslag störtar Pedro till Sankt Ignatius källa, där han hämtar upp ett vatten vilket hade ryktet att det är undergörande. Detta vatten ger man nu den döende lilla flickan, som, till allas förvåning, blir alldeles frisk igen.

Blixt slår ned

Pedro börjar sin skolgång hos De kristna skolornas bröder, men, när han blir tio år, anställs han som springpojke i stadens apotek. Apotekaren märker genast barnets begåvning och sörjer för ett stipendium åt honom för att gå vidare till undervisningen efter folkskolans. En dag låter Pedro sig dragas med av sina kamrater och faller för frestelsen att stjäla aprikoser. Han är uppe i trädet när bonden plötsligt dyker upp och ropar till honom: ”Vem du är vet jag allt, du är låssmedens son. Jag skall tala om för din far.” Den hotelsen kommer som ett blixtnedslag för barnet, för han har aldrig gjort sina föräldrar ledsna. Dagen därpå är familjen bjuden till ett bröllop efter vilket Pedro mår illa när han ätit. När hans far kommer till honom, förstår barnet att han redan vet om aprikoshistorien, men herr Tardés låter helt enkelt sin son bära följderna av sin försyndelse.

Mycket studiebegåvad gör vår skolpojke det till en hederssak att inte göra dem som gjort att han får studera besvikna. Hans hemlighet är att vara envis och metodisk. Hans fromhet är även den mycket stark. Han ber Rosenkransen. Fjortonårig får han Vår Fru av Berget Carmels skapular. Guds Moder Maria blir hans förtrogna: ”När jag går ut, säger jag till henne vart jag går, och när jag kommer tillbaka, säger jag henne hur det gick.” Han är mycket tillgiven jesuiterna i staden, hos vilka han tjänstgör som korgosse. Han känner en önskan att bli präst; ”den pojken kommer att bli präst” försäkrar för övrigt hans omgivning”. Hans far, som inte vill förlora honom, börjar bli rädd och begär att han skall byta biktfar. Men genast han har fyllt 16 år börjar Pedro läsa medicin i Barcelona emedan man har sagt honom att utövandet av läkaryrket mycket påminner om att tjäna som präst. Han försöker få en ny biktfar: ”Människosjälen, tycker han, liknar kroppen, den behöver någon som tar hand om den, någon som kärleksfullt kan förbinda hennes sår, vilka inte är något annat än de otyglade begären.” Han finner denna andliga fader i fader Serras person, en oratorian och blivande martyr. Denne skriver till honom: ”Jag gläder mig åt tanken på dygderna som du med Guds nåd skall komma att praktisera på en levnadsbana där den sociala inverkan är så betydande. Det är viktigt att du lever ett mycket ordnat liv …” Pedro ålägger sig att varje dag gå till kommunionen; därigenom får han en kärlek till kyskheten som ger honom hans styrka och glädje.

I början av juli 1925 beger sig Pedro, när hans far ligger insjuknad i tyfus till dennes huvudgärd. Han viskar böneord i hans öra och tillägger: ”Du ber Jesus om förlåtelse av hela ditt hjärta, eller hur, far?” Denna älskade fader insomnar fridfullt. Fem månader senare, får Pedro veta att hans mor har körts omkull av en cyklist. Han återvänder då skyndsamt till Manresa och finner henne ligga berövad den fria rörelseförmågan på grund av bruten lårbenshals. Han stannar hos henne och sköter henne på ett beundransvärt uppoffrande sätt. ”Stackars barn, skall hon senare säga, vad han har fått lida under dessa hemska nätter!”

En mäktig ingivelse

Pedro ägnar sig hängivet åt att verka i föreläsningsinstitutet Sankt Vincent av Paulus i Barcelona och i Katolsk Aktion. Till julen 1927 viger han för all framtid sin renhet åt Herren: ”Julnatten, sade han, kände jag en mycket stark sinnesrörelse inom mig, en mäktig, övernaturlig ingivelse. Gud begärde löftet om kyskhet för livstiden av mig.” Han öppnar sig om detta för sin biktfar, som bekräftar för honom att det är Guds vilja.

I sin encyklika Sacra virginitas (25 mars 1954), skrev påve Pius XII:

”Kyrkofäderna betraktade den fullkomliga kyskhetens band som ett slags andligt äktenskap varigenom själen förenas med Kristus … ’Den jungfruliga renheten är för mig en helgelse i Maria till Kristus’ (sankt Hieronymus) … Jungfrulighetens ljuvligaste frukt är att jungfrurna manifesterar och gör att deras Moder Kyrkan själv och heligheten i hennes nära förening med Kristus blir liksom offentliggjorda” (nr 16, 64, 29)

Den 26 juni 1928, efter sex år av glänsande framgångar erhåller Pedro Tarrés sin doktorgrad i medicin med högsta betyg. Omedelbart går han upp på berget Montserrat för att tacka jungfrun Maria. Sedan öppnar han en läkarpraktik i Barcelona. Hans mor och hans yngsta syster, Maria Salvación, förenar sig med honom, Francisca, den äldre systern inträdde hos Systrarna av den Obefläckade Avlelsen; där förenar sig Maria Salvación med henne 1930. Pedro skaffar sig ett stort klientel. Trots alla gratistjänster han erbjuder stadens fattiga tjänar han gott och väl sitt uppehälle och köper en fin bil i vilken han kör sin mor för att förströ henne. ”Jag uppfattar dem framför allt som vänner”, säger vår doktor på tal om sina patienter. Det händer att han anförtror sina kollegor:

”För mig står läkaren inför patienten som prästen vid altaret; sjuklingen är offret som lider; läkaren prästen. Fick ni aldrig den tanken när ni står inför en sjukling?”

Hans närvaro stillar patienter av allra svåraste karaktär. Senare erkänner han:

”Jag försäkrar er att jag hela tiden som jag var praktiserande, gjorde allt jag förmådde för att de sjuka skulle kunna få sakramenten. Döden är den stund då Guds förbarmande kärlek svävar över en själ, och läkaren kan hjälpa till att kanalisera den. Jag har bevittnat fall av verkligen stark förtröstan.”

Hans hänsyn till patienterna är gränslös. En fattig, äldre man lider framför allt av att inte komma utanför bostaden. Doktor Tarrés tar honom i sin bil för att han skall få litet omväxling, som vore det hans egen far det handlade om.

”Tack vare tron kan vi i alla som ber oss om kärlek känna igen den uppståndne Herrens ansikte, erinrar oss påven Benedikt XVI. Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig (Matt 25: 40): dessa ord av Herren är en påminnelse att inte glömma, och en ständig inbjudan att återgälda den kärlek med vilken han tar hand om oss” (Brev Porta fidei, 11 oktober 2011, 14).

Apostlar i kavaj och byxa

En dag beger sig Pedro till ett fattigkvarter i staden där han har att uppehålla vikariatet för en vän, när han blir omringad av en grupp män och kvinnor som bestjäl honom på allt han har. På inget sätt bragt ur fattningen ber han dem:

”Säg mig var kostnadsfria kliniken är, belägen, för jag är läkare och skall ersätta doktor X.”

Handfallna ursäktar sig hans angripare livligt och återlämnar det som de har stulit av honom. Då frågar han dem om de känner till ett hus där någon finns som är sjuk. De för med honom till en källare där det ligger en kvinna med tuberkulos, omgiven av tre barn behäftade med engelska sjukan. Åsynen av denna nöd föranleder senare Pedro att grunda sanatoriet Vår Fru av barmhärtigheten för fattiga lungsiktiga. Det är även med tanke på denna tragedi, som han blir en glödande rådgivare åt ”Federationen Kataloniens unga kristna” en rörelse skapad för att befordra Kyrkans lära om samhället bland arbetarungdom som blivit övergivna och utlämnade åt kommunistiska och anarkistiska utopier. Doktor Tarrés håller även kurser på medicinska fakulteten, som biträdande professor, och skriver lågande artiklar i veckobladet ”Llama”, organ åt ”Federationen” vars verklige ledare han har blivit. ”Vi behöver apostlar, säger han; apostlar i kavaj och byxa för at evangelisera verkstäderna, fabrikerna, kontoren … för att så vår tros sådd, meningen med vårt liv, sanningen i vår lära, med kärlek.

I Brevet Porta fidei, har påven Benedikt XVI, med samma innebörd, orden:

”Vad världen särskilt behöver idag, är trovärdigt vittnesbörd av alla dem som, upplysta i sin ande och i sitt hjärta av Herrens Ord, förmår öppna mångas hjärta och ande för längtan efter Gud och det sanna livet, det som är utan slut” (nr 15).

Pedro själv förflyttar sig i bil tillsammans med en grupp ungdomar, för att tala om Jesus och hans Evangelium i olika kvarter i staden. Han talar så väl att unga efter att ha lyssnat till hans framställning ibland river sönder sitt medlemskort i anarkistorganisationer. Men vid andra tillfällen måste han och hans följeslagare skynda sig att fly i den svarta Opeln, vars rutor inte alltid skonas. ”Vi är starka därför att vi är fria, säger han också, och vi är fria därför att vi är kyska. Renhet hos de unga är saltet som hindrar att folken fördärvas … den är garantin för den starkaste friden inom familjerna.”

Jesus säger till oss: Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud (Matt 5:8). ´De renhjärtade´ betecknar dem som bringat sitt förstånd och sin vilja i överens med det som Guds helighet fordrar, genom barmhärtigheten, kyskheten och tron. Det är ett band mellan hjärtats, kroppens och trons renhet. Hjärtats renhet kommer att låta oss se Gud: den låter oss redan nu se allting enligt hur Gud vill. Hjärtats rening kräver bön, att leva kyskt, renhet i avsikter och blick (jfr Katolska Kyrkans Katekes 2518, 2511, 2532).

Som vaxet

Denna reningens väg, börjad genom dopet, underhålls genom den heliggörande nåden.

”I dopet, förklarade påve Benedikt XVI för ungdomarna, den 24 september 2011 i Tyskland, tänder Herren så att säga ett ljus i vårt liv, ett ljus som i katekesundervisningen kallas den heliggörande nåden. Den som bevarar detta ljus, den som lever i nåden, denne är helig … Kristus fordra inga enastående handlingar, men han vill att hans ljus strålar i er. Han kallar inte för att ni är goda och fullkomliga, men därför att han är god och han vill göra er till sina vänner. Ja, ni är världens ljus, därför att Jesus är ert ljus … Ett vaxljus kan bara lysa om det låter sig förtäras av lågan … Tillåt att Kristus förbränner er, även om det ibland kan betyda offer och försakelse … Ha modet att ställa era talanger och goda egenskaper i Guds rikes tjänst, och ge bort er själva som vaxet i ljuset – för att Herren genom er må upplysa mörkret.”

I Barcelona har doktor Tarrés ett mycket högt anseende. Man föreslår honom att bli en kandidat när det blir val, men han säger nej eftersom han inte anser det vara den rätt plats för honom. Inbördeskriget utbryter i Spanien och läget i Barcelona blir outhärdligt, då staden har råkat i anarki. I skydd av sin läkarprestige fortsätter Pedro Tarrés sitt apostolat. I början av augusti 1936 kommer två beväpnade män till hans praktik: ”Ta av dig din vita rock och följ med!” På poliskontoret råder man Pedro att överlämna sig som frivillig fånge, för att rädda sitt liv. Han vägrar det, men släppt igen, lämnar han sitt hem och gömmer sig hos vänner där han lider av att inte kunna gå till kommunion. ”Min Gud, om jag kunde få Nattvarden! skriver han i sin dagbok. Kunde du förläna mig nåden att låta en präst komma till mig!” Elva månader går i denna eremitboning på sju kvadratmeter. Till sist, den 24 augusti 1937, hör han att Kataloniens huvudstad får ha en relativ stillhet igen och går tillbaka till sin bostad. Dessa månader av intensiv bön upplivar inom honom hans längtan att bli präst. Men nu, den 28 maj 1938, införlivas han i den republikanska armén (Spanien är då i inbördeskrig) som löjtnant/läkare. Han skriver i sin dagbok, för den 13 juni 1938):

”Jag vill att ingen soldat skall kunna säga att jag har behandlat honom vårdslöst.”

Ja, i själva verket händer det att han stannar hela natten hos en sårad. En gång erkänner för honom en soldat som han tar hand om:

”Doktor, jag hade fått order att döda er, men jag inser att era religiösa idéer har mycket stort värde.”

Ett bestämt svar

Men den republikanka arméns sammanbrott är nära förestående. Den 27 januari 1939, efter de flyende truppernas upplösning, återvänder Pedro Tarrés till sin mottagning. Han inträder i prästseminarium, när detta öppnar igen, och ikläder sig sutan den 29 september. Han får nu genomgå ett slags andlig natt, men hans biktfader lugnar honom. Trots sina 34 år böjer han sig för den stränga ordningen. Men kort därefter gör en anemi honom fullkomligt oförmögen i tanken. Lyckligtvis återvänder hans hälsa och studierna tar vid igen med framgång. Under en gemensam vilopaus frågar en seminarist Pedro: ”När ni blir präst, kommer ni samtidigt att även praktisera medicin?” Det bestämda svaret blir: ”Nej”. Han förklarar att det handlar om två kallelser som kräver en full gåva av sin person, och följaktligen så har han sagt nej till läkaryrket.

Under sommaren 1941 avlider hans mor. Den 30 maj 1942 vigs Pedro till präst och, följande dag, firar han sin första mässa i basilikan Vår Fru av Barmhärtigheten. Tre dagar senare utses han till hjälppräst i en liten församling, Sant Esteve de Serrovires.

”Det är en av de minsta församlingarna i stiftet, skriver han till sin syster Francisca, men även om det bara funnes en enda själ, så skulle jag känna mig lycklig, så stort är priset för en själ!”

Det första biktbarnet som den nya vikarien finner i biktstolen är hans kyrkoherde, fin och god präst vilkens år, ganska framskridna, framhäver de små naturliga bristerna: ömtålighet, föreställningar om mindervärdighet, barskhet till karaktären … Steg för steg förändrar den nya vikarien församlingen. När han lär barnen katekes, bekantar han dem med teater; han organiserar studiecirklar, och till och med ett fotbollslag, utan att därför försumma biktstolen Hans stora arbetsförmåga bars upp av ett äkta inre liv.

En dag kallas han för att ge de sista sakramenten till en kvinna som är nära att dö i barnsäng. Fader Tarrés ger henne De Sjukas Smörjelse; snabbt diagnostiserar hans professionella blick det medicinska problemet. Det går att gripa in, men det finns ingen tid att förlora, det är fråga om minuter … En oemotståndlig kraft driver honom att handla och mamman räddas, liksom hennes lilla barn. Det händer ännu ett par gånger att han räddar en döende, med hjälp av ett par diskreta råd; hans medicinska ingripanden förblir i alla händelser undantag.

Snart sänder honom hans biskop till universitetet i Salamanca för studier i teologi. Där lider han av kylan och hungern så att han senare humoristiskt skall säga: ”Skulle jag gå vilse, finns det en plats det inte lönar sig att söka mig, det är Salamanca.” Den 13 november 1944 blev han baccalaureus i teologi, och biskopen kallar honom till Barcelona för att anförtro honom att vara kaplan vid olika institutioner eller ansvarig för karitativa verksamheter. Han är överbelastad med arbete men står ändå glad till förfogande för alla. Som tillfällig vikarie för en annan präst utses han till rådgivare åt den Kvinnliga Katolska Aktionen.

”Kvinnan, säger han, äger en sådan kraft att älska, en sådan förmåga att hänge sig, att satta i tjänst hos Kyrkan kan dessa bli ett mycket mäktigt stöd.”

Med samma innebörd yttrade sig påven Benedikt XVI den 10 maj 2009 i Amman i Jordanien:

”Kyrkan och samhället i sin helhet har börjat inse hur trängande vårt behov av vad påven Johannes Paulus II kallade: kvinnornas ”profetiska karism” som bärare av kärlek, utvisare av barmhärtighetens innebörd och grundare av frid, när de bidrar med värme och mänsklighet till en värld som alltför ofta bedömer personers värde efter användbarhetens och profitens kriterier.”

 

Jag såg bara förklarat ljus

Sanatoriet tillägnat Vår Fru av Barmhärtigheten, för vilket fader Tarrés hade varit den ledande anden, invigs år 1947. Samma år måste denne vila upp sig i Pyreneerna, invid helgedomen Vår Fru av Navarra. Återvänd till Barcelona anförtros han att vara kaplan för ett sjukhem för kvinnor som varit prostituerade. Sin sista stilla vecka tillbringade han som predikant för en reträtt för dessa kvinnor. Han deltar i deras måltid och låter inhandla åt dem en stor mängd kakor som han bär till dem med glädje. Han besöker likaså fängelset i Barcelona där hans kärlek och hans godhet omvänder tre anarkister som dömts till döden. En fjärde blir så skakad av hans ord, att dagen före sin avrättning skriver han en dikt som innehåller orden:

”Mina ögon såg in i hans bröst … förklarat ljus var det enda jag såg där …”

”Det är i bön, fastslår fader Tarrés, som min själ blir stark … Med den får jag tillräcklig kraft att gå.”

Likväl, i april månad 1950, utmattad av ett lymfosarkom, får han komma till ”sitt” sanatorium Vår Fru av Barmhärtigheten:

”Jag har predikat ofta om lidandet, säger han, nu måste jag utstå det väl.” Ibland suckar han: ”Hur dyrbara måste inte själarna vara, när det behövs så mycket lidande för dem!”

Han håller fast vid att läsa breviariet:

”Jag vet att jag är dispenserad från det, erkänner han, men tidegärden är så vacker … Jag skall läsa den så länge jag förmår …"

Han firar ännu Mässan, men den 30 maj måste han tystna vid Offringens början för att fortsätta sitt offer på annat sätt, på sin sängs altare. En oräknelig mängd kristtrogna avlöser varandra vid hans huvudgärd och får där ta emot nåden att på nytt stärkas som kommer från hans person. Efter att ha sett och hört honom utropar en före detta medicine professor:

”Denna katolicism, ja, på den tror jag…”

Den 7 augusti kommer ett telegram från Vatikanen:

”Helige-Fadern välsignar tillgivet Tarrés”.

Denne utropar:

”Om trons tjänare är nöjda med mig, då är jag nöjd med mig!”

Den 31 augusti, klockan 11, går han in i en mild dödskamp och, litet före klockan 18, går han in i det eviga livet.

Må också vi kunna, i vår tur, leva förankrade i hoppet om denna nya himmel och denna nya jord, där rättfärdigheten skall råda.

Abbaye Saint Joseph de Clairval, rundbrev den 2 februari 2012

20120701

Översättning: Benkt Stolpe

Se även:
CELEBRATION OF MASS FOR THE BEATIFICATION OF:
PERE TARRÉS I CLARET,
ALBERTO MARVELLI
PINA SURIANO