Av CHRISTOPH SCHÖNBORN, Wien

Alltsedan Johannes Paulus II år 1996 sade att evolutionen (han definierade inte termen närmare) var ”mer än bara en hypotes”, har försvararna av den neodarwinistiska lärosatsen ofta talat om den romersk-katolska kyrkans påstådda gillande – eller åtminstone tysta accepterande – av deras teori såsom varande på något sätt förenlig med den kristna tron.

Men det är inte sant. Även om den katolska kyrkan överlåter åt vetenskapen att förklara många detaljer om livet på jorden och dess historia, förkunnar hon att den mänskliga intelligensen genom förnuftets ljus klart och tydligt förmår se ett syfte och en avsikt i naturen, vilket också betyder de levande varelsernas värld.

Evolution i betydelsen av ett gemensamt förflutet kanske är något som är sant, men evolution enligt neodarwinismen – en icke-ledd, oplanerad och slumpmässigt utförd variation och naturligt urval – är det inte. Varje tankesystem som förnekar eller försöker bortförklara den förkrossande mängden av bevis för att det finns en avsikt inom biologin är ideologi, inte vetenskap.

Låt oss se vad vår käre Johannes Paulus II:s lär. Medan hans ganska vaga och oviktiga brev om evolutionen från år 1996 alltid och överallt citeras, är det ingen som diskuterar följande kommentarer som han gjorde vid en allmän audiens år 1985 och som representerar hans robusta lära om naturen:

"Alla observationer rörande livets utveckling leder till en liknande slutsats. De levande varelsernas evolution, vars olika stadier och mekanismer vetenskapen söker bestämma, uppvisar en inre ändamålsenlighet som väcker beundran. Denna ändamålsenlighet som leder varelserna i en riktning som de inte själva har ansvaret för eller kan styra, tvingar oss att anta en hjärna bakom dem som är den som uppfunnit dem, som är deras Skapare.”

Sedan sade han: ”Till alla dessa tecken som tyder på existensen av Gud, Skaparen, sätter några människor i motsatsställning tillfälligheternas kraft eller materiens egna mekanismer. Att tala om tillfälligheter och slump när det gäller ett universum som uppvisar en så komplicerad organisation av elementen det består av och underbar ändamålsenlighet i dess liv skulle vara detsamma som att ge upp att försöka förklara denna värld så som den finns här och nu för oss. Det skulle vara detsamma som att medge att det finns verkan som inte har någon orsak. Det vore att avsäga sig den mänskliga intelligensen och dess förmåga att tänka och söka efter lösningar på problemen som ställs den.”

Notera att i detta citat är ordet ”ändamålsenlighet” (finalitet) en filosofisk term som är synonym med slutgiltig orsak, ändamål eller avsikt. I en kommentar som han fällde vid en annan allmän audiens samma år drar Johannes Paulus följande slutsats: ”Det står klart för var och en att den sanning vi genom tron erfar om skapelsen är radikalt motsatt mot den materialistiska filosofins teorier. De anser kosmos vara resultatet av en materiens evolution som reducerar den till ren slump och nödvändiget”

Naturligtvis håller den auktoritativa Katolska Kyrkans Katekes med i detta: ”Redan det mänskliga förnuftet kan förvisso finna ett svar på frågan om alltings ursprung. Att Gud verkligen existerar kan man helt säkert fastställa med hjälp av det mänskliga förnuftets ljus.” (KKK nr. 286) Sedan tillägger den: ”Vi tror att Gud skapade världen genom sin vishet. Världen har inte kommit till av något slags nödvändighet, ett blint öde eller av en slump” (KKK 295).

I en olycklig ny vändning somden gamla tvisten har tagit har neodarwinister nyligen försökt utmåla vår nye påve, Benedikt XVI, som en nöjd evolutionist. De citerar ett yttrande om ”ett gemensamt förflutet” från ett dokument från år 2004 utgivet av Internationella Kommissionen för Teologi, påpekar att Benedikt på den tiden var kommissionens ordförande och drar slutledningen att katolska kyrkan inte ifrågasätter begreppet ”evolution”, så som de flesta biologerna använder det – dvs. som synonymt med neodarwinism."

Kommissionens dokument bekräftar emellertid den katolska kyrkans eviga lära om en bakomliggande avsikt i naturen. Kommissionen kommenterar det vidspredda missbruket av Johannes Paulus II:s brev om evolutionen och varnar för att ”brevet inte kan läsas som ett generellt samtycke till alla evolutionsteorier, inkluderande de som härleder ur neodarwinismen vilka tydligt och klart förvägrar den gudomliga försynen varje orsaksmässig roll i utvecklingen av liv i universum.”

Dessutom kan enligt kommissionen ”en icke-ledd evolutionsprocess – en som faller utanför gränserna av den gudomliga försynen – helt enkelt inte existera.”

I Benedikt XVI:s installationspredikan för bara några veckor sedan, deklarerade han: ”Vi är inte någon tillfällig och meningslös produkt av evolutionen. Var och en av oss är resultataet av Guds tanke. Han har önskat vars och ens existens, han älskar var och en av oss, var och en av oss är nödvändig.”

Rakt igenom kyrkans historia har hon försvarat de trons sanningar som vi fått ta emot av Jesus Kristus. Men under den moderna tiden befinner sig den katolska kyrkan i den underliga positionen att vara den som bestämt försvarar också förnuftet. Under 1800-talet lärde första Vatikankonciliet en värld som nyligen fängslats av uttrycket ”Guds död” att det bara var genom att använda förnuftet som mänskligheten kunde lära känna ”Orsaken som inte har någon orsak”, den förste Röraren av all rörelse, filosofernas Gud.

Nu när vi befinner oss i början av 2000-talet och möter vetenskapliga anspråk såsom neodarwinismen och metavers-teorin (hypotesen att det finns många universum) inom kosmologin som man kommit på för att undvika de förkrossande bevisen för ändamål och avsikt som den moderna vetenskapen ger oss, vill den katolska kyrkan på nytt försvara det mänskliga förnuftet genom att hävda att den inneboende avsikten vi finner i naturen är verklig. Vetenskapliga teorier som försöker bortförklara uppträdandet av en bakomliggande avsikt som ett resultat av ”slump och nödvändighet” är inte vetenskapliga alls, utan, som Johannes Paulus uttryckte det, något som får oss att avsäga oss den mänskliga intelligensen.

Christoph Schönborn är romersk-katolsk kardinal och ärkebiskop i Wien, han var koordinator och ledande redaktör av den officiella Katolska Kyrkans Katekes som kom ut år 1992.