Den 9 april 1940 invaderades Danmark och Norge av Tysklands armé. Fem år av ockupation följde, av svåra tider.

Fredagen den 17 november 2006 avled fil. mag. Elsebet Kieler, 88 år gammal. För en hel generation danska katoliker, och många svenskar, som var unga 1950 och åren därefter, kom hennes inspiration och personliga vittnesbörd att ha avgörande betydelse.

Som ung var hon en legendarisk ledarinna i motståndsrörelsen. Hon var övertygad pacifist, men ansåg att hon var tvingad att delta i motståndet, fast utan vapen. Hon samlade ekonomiska medel och samordnade operationer och smugglade tillsammans med sin bror Jørgen hundratals judar över sundet till Sverige. Givetsvis med fara för sitt liv, det var inte bara tyskar som motståndet riktades mot, utan i högsta grad den inhemska ordningsmakten.

Elsebet Kieler togs upp i katolska kyrkan påsken 1945, och hon har berättat följande episod från sin första kommunion:

"Det var Onsdag i stilla veckan och min första heliga kommunion. Jag fick en chock, ty bredvid mig knäföll en tysk soldat i uniform. Det var i sista krigsåret och mina kamrater satt fortfarande i koncentrationsläger, levande eller döda. Jag visste vad detta sammanträffande betydde: - Älska din nästa...din fiende. Och jag kom till ro med alla mina känslor. Då upplevde jag i den första heliga Kommunionen en första kontakt med Vår Herre"

Elsebet Kieler författade många skrifter i kateketisk stil, och hon verkade fullt ut för den katolska kyrkan tills sjukdom förhindrade henne arbeta.  Här återges en artikel från vår systertidning catholica.dk, det föredrag hon som nybliven konvertit höll på ett AC-läger blott ett år efter Andra Världskrigets avslutning. Vad det handlar om är ett föredrag som hölls muntligt, utan manuskript, som sedan nedtecknades. (På mötet fanns också några svenska AC-medlemmar, däribland den i S. Eugenia välbekante profilen Arne Getzmann. Han blev tagen av hennes tal, och han avslöjade blott något år före sin bortgång att han friat till Elsebet Kieler endast en kort tid efter mötet. Men - utan framgång.)

av Elsebet Kieler

Jag vill gärna berätta lite om mina och många danskars upplevelser under kriget de svåra ockupationsåren - av flera orsaker: För det första är det naturligt när goda vänner efter många år möts igen, att berätta om tiden som gått; för det andra att kriget inneburit så många upplevelser, som vi aldrig kan glömma och som märkt oss för livet. Och för det tredje för att vi i försökte att lösa landets aktuella problem så att säga blev införda i en praktisk katolicism, som bara saknade bekännelsens teoretiska väg för att föra till en konversion.

Jag hör ju till de allra yngsta katolikerna i AC (Academicum Catholicum), jag är i hög grad elev och brukar tiden till att lyssna och studera er andra - men jag har frpån kriget (som även många av er andra) fått en mycket aktiv inställning till problemen, en förtrolighet med dödens rike, som jag inte hade tänkt vara möjlig för blott några år sedan, en smärta och en livsglädje, som kanske för oss danskar, som är vana vid en viss medeltemperatur, nu synes också en smula ansträngande, men som är ett uttryck för de dimensioner som vår tillvaro antog under dessa ovanliga förhållanden - och sedan höll sig kvar. Vi har inte glömt att le, men glädjen och smärtan har tvinnat en olöslig sträng i vårt sinne, och längtan efter att praktisera vad som rör sig i oss är ständigt närvarande.

Jag funderade på det då jag under en examen sysslade med Johannes Jørgensen. Den gången - och det är faktiskt två generationer sedan - tänkte man i känslor. Man var själv utgångspunkt, och man erkände denna utgångspunktens skröplighet och strävade efter att lyfta sin själ till stjärnorna. I mellankrigstiden - och detta är en generation sedan - var vi en trött och rådlös samling - vi levde på skepsis, och vi dog av den. Och nu äntligen är vi ett nytt folk - som nyfödda, ty det är först lite, lite som det går upp för oss hur mycket som skett med oss under krigen - och hur vi blivit omskapade. Nu tänker vi inte mera i sinnesstämningar - vi är inte längre skeptiska - vi är ett ungt och naivt folk, som för 117:e gången i världshistorien vänder tillbaka till gamla källor; vår utgångspunkt nu, vår kärlek och kungstanke är Kristus, den människoblivne Gud, och vi förstår bara oss själva, om vi handgripligen uttrycker denna kungstanke: Nu tänker vi och tror vi i handling. När jag berättar er detta så är det inte, därför att jag tror, ni vet det inte - jag kommer att ha mycket igen för att ha fått era kunskaper om tingen, då kriget bröt ut, men jag talar å denna grupps vägnar, som jag kommer från, de döda och de få, som lever, som jag känner mig olösligt bunden till - och jag berättar om dem, därför att det är min högsta önskan att få vår grupp och deras sammanknuten. Vi är på så många sätt osäkra, men vi har dock mottagit den första elddopet, och vi för med oss allvar och styrka.

Jag har med ett enda undantag inte haft lyckan att ha katolska kamrater i motståndskampen, men den katolska idén var levande ibland oss. Vi upplevde detsamma som Jarl Gallén berättade om från Finlandskrigen: samma självtukt, samma energi och vilja till handling, samma kärlek till samma oupplösliga kamratskap, som några soldater må bevara i minnet från skyttegravarna. Vi levde själva som i en skyttegrav, bara det att fronten inte fanns i öst eller väst, men drog sin osynliga tråd genom en stor, befolkad, tillsynes besegrad stad, där fred i skuggan av explosioner och brandbilens sirener. Dagligen var pojkarna ute för att ödelägga en bro, ett tåg, en fabrik eller ett vapenförråd. Och vi kvinnor - min syster och jag – vi satt därhemma och lyssnade till skotten och smällarna (vi visste, hur många som skulle komma, om det gick som det skulle), lystrade efter utryckningsfordonen och spring i trappan. Tysta satt vi kväll efter kväll och räknade minuterna, tills pojkarna kom hem - och räknade pojkarna när de anlände. Vi kände oss som råttor - ingen idé att dölja det - vi kämpade inte bara mot fienden - vi förföljdes på regeringens order till den danska polisen, och vi innebar en förargelse för borgerskapet. En efter en stannade kamraterna hos oss i vår lägenhet på Nytorv och bad om mat och husrum, de smet hemifrån och lämnade fru och barn.

Vi var ett nytt sorts folk, som höll på att födas - unga och osäkra, helt inne i de innersta kretsarnas diskussioner: Vad var det som vi stod i begrepp att göra? Vari från hade vi vår kompetens? Och kunde vi mäkta motstå förföljarna? Och egentligen:  Kunde det rättfärdigas att gå ut och skjuta och bränna? Att på eget initiativ ge sig på landet och fienden? Det var inte mönstergillt vi arbetade i början precis. Vi saknade både människokunskap och sakkunskap - allting skulle byggas upp från grunden, både inom oss själva och i omgivningen. Det var nämligen en sak som våra goda vänner och rådgivare ruskade på huvudet av: Att vi allesamman höll till på samma lya på Nytorv, åt tillsammans, planlade aktionerna tillsammans, men startade dem därifrån och avslutade dem där - en verklig munsbit för Gestapo, syntes det.

De förstod inte att vi var både regering, generalstab och meniga soldater, och först som sist; de förstod inte att vi var människor. Vi måste inte blott ha ett hem, där vi kunde vara, vi hade också ett andligt liv, som skulle skötas och vårdas och växa - ty arbetet rymde värden, som nästan kunde ta vettet ifrån oss, ja, inte blott det, det öste ur källor, som envar bara förstod en större eller mindre del av, men som vi alla kände representerade en objektiv makt som förenade oss. Vi måste företa en generalmobilisering av vårt andliga liv - så vitt möjligt också av vår omgivning. Det hörde till dagordningen att tala om de högsta ting, likväl som de minsta förnödenheter, och mer än ett liv blev blottlagt, de som hade felat och fuskat sig genom tillvaron blev avslöjade. Ty vi var ju knappast en samling praktexemplar, som hade fått ett särskilt kall att avlösa regeringen; tvärtemot - vi stod mycket osäkra och prövade inför situationen, vi hade bara kallet att känna ett tungt ansvar. I kraft av vår demokrati som en personlig angelägenhet, och vi ville ha våra samveten fria.

Men det var alltså i arbetet detta okända X, det som är en brännpunkt långt borta strålar av energi som band oss samman, trollband oss, kan jag nog säga - De "stora" förstod mest av det, de "mindre" inte sagt i nedsättande betydelse, var och en har sin plats, och de tog sin, antingen därför att de instinktmässigt erkände de större som rättmätiga ledare - eller bara för att de kände att i det långa loppet måste bli de starkaste. Och detta var vår stora upptäckt, att hjälten inte bara var hjälte, utan härskare, att väl ingen var fullkomlig, tvärtom, men att han i den grad han var det, bar härskare, alltså den energi, de egenskaper som gjorde hjälten till hjälte, inte bara var det goda och givna, utan det som i kampen mot ondskan helt enkelt var de starkaste, och att de människor som satt inne med de egenskaperna var ledarämnen som vi samlades kring, älskade och åtlöd. Vi gjorde också en annan upptäckt: våra hjältar var – i den grad de var hjältar – moraliska väsen, men våra moraliska vänner var inte alltid hjältar – mycket ofta långt därifrån. Vi förstod, att den goda moralen är ett sundhetstecken, ett symptom på människans andliga balans, men vi förstod också att moralen inte enkom räckte till den erforderliga slagkraften – inte kunde utgöra den hävstång, varifrån kampen skulle föras. Vi fick skärpt blick för vilka som det var substans i och vilka som saknade den – och med substans menade vi viljan att ge upp sig själv för sin tanke, dvs den personliga, absoluta vederhäftighet, som låter handling följa på ord, kosta vad det kosta vill. Ännu 1943 framstod sabotören för de flesta danskar i bästa fall som ett oordentligt, ungdomligt och farligt element av befolkningen, de skulle bara veta hur de unga var ångestfulla och de äldre deprimerade när de gav sig ut på en aktion. Gång på gång var de danska frihetskämparna reducerade till blott och bart vilja, och gång på gång satte han denna vilja att tjäna sin tanke, dvs att erkänna vad som är sant och riktigt, tills viljan blev till kärlek och tanken till tro. Det är denna självtukt, denna svåra tillägnan som gav de illegala sin ridderlighet och gjorde dem till förebilder för sitt land.

Johs. Mic. Chr. Ulrik Hansen, männen från Hvidsten, Kim Malthe-Bruun, Jørgen Staffeldt är vittnen på detta.

Vestre Fængsel var – särskilt på grund av sin här av danska angivare – inte någon god jordmån för svaghet och sentimentalitet – men runt om i dödscellerna fanns denna starka, goda anda av segervisshet. Den räddade kamraterna från angiveri, den styrkte de svagare, som ”satt inne”, den trollade bort den sjögröna väggen, järnsängen och den grymma framtiden – framförallt tiden – de långa dagarna och månader, som man inte kunde göra annat än vanka fram och tillbaka i den trånga cellen. Och den gjorden döden till en befrielse och en ny vår .

Det var inte mönstergillt, såsom vi arbetade i början. Vi saknade både människokunskap och sakkunskap – allting skulle byggas upp från grunden, både inom oss själva och utanför. Det var nämligen en sak som våra goda vänner och rådgivare ruskade på huvudet åt: att vi allesamman höll till på samma lya på Nytorv – åt tillsammans, planlade aktionerna tillsammans. Och detta är inte bara prat. Det var en av dem – en löjtnant – som vände sig till sin cellkamrat för sista gången och ropade med ett stort leende: ”Farväl, Hans! Det är lika så bra att få komma hem!” – och en annan som ruskade den tyska soldaten som vaktade honom den sista natten, i sina starka jylländska armar, då han blev förd ut – ett glatt och barmhärtigt farväl till den arma mänskligheten.

Jag minns också en kvinna; hon gick några steg bakom mig då vi som vanligt kom i gåsmarsch upp från en gårdstur. Då vi kom förbi en av vaktposterna sade hon plötsligt halvhögt så jag kunde höra det: 

- De har skjutit min man, min far och min bror.

Jag ville ta hennes hand innan celldörren slog igen efter henne, då sade hon med stark och varm röst:

- Det finns inget att säga – vi ska nog hålla ut!

Om hon var en större människa än vi andra, det vet jag inte. Men ett vet jag; hon talade ur den anda som vi alla var uppfyllda av.

Sådana var dagarna i Vestre – så helt utanför allt normalt. Och aldrig glömmer jag den dag, då min bror Jörgen kom förbi med en tallriksstapel och sade i förbifarten:

- Jag ska hälsa er många gånger från John. Han blev skjuten igår!

Jag hade haft kontakt med John, vår chef i Holger Danske 2, hela tiden i fängelset. Hans kvittering av Röda Korsmjölken stod på samma lista som jag fick varje dag, som en hälsning från honom varje morgon. Men den dagen fanns där bara en tomplats, och jag tänkte: idag får jag mjölken först, så han ser min underskrift istället. Men John var skjuten, i sin bästa ålder och utan föregående sjukdom – plötsligt var han borta. Detta var det plötsliga tomrum i vår tillvaro efter människor, vi hade delat allt med. Det var först en chock och ett mysterium. Men så småningom kom de döda tillbaka och befolkade världen med deras hårda öden – och nu är de dessa, som talar genom vår mun.

Vi hade rest och studerat i Tyskland före kriget, och vi som hade suttit i tyska fängelser visste att det är skillnad mellan tysk och tysk. Vi tror inte att det tyska folket var mera perverst än andra, men vi har sett hur en förbrytarledare har framkallat och utlöst all de dåliga egenskaperna hos ett folk och vi vet att ett sådan ledning särskilt i Tyskland får svåra konsekvenser, ty tyskarna har en överdriven känsla för militär disciplin. Vi sträcker ut vår hand till alla tyska frihetskämpar – andliga och militära – men vi lyfter den utan pardon mot dem som utan att fråga sitt samvete följer en order. Frihetskampen illustrerade sannerligen samspelet mellan de objektiva målen och metoderna, mellan teori och praktik – mellan överbevisning och handling, tro och gärning, och där det är liv och människor – levande liv och levande människor – där kan man inte separera dessa två saker. Frihetskampen visade också i vilken grad människan är ett relativt väsen, dvs. i vilken grad det skapade bestäms av de värden det väljer att tjäna; det visade det faktiska värdet, som ligger i att tjäna, men det avslöjade också vissa värdens absoluta makt över människolivet i motsats till andra.

Det sägs att vi kämpade för demokrati, och det är sant; det gjorde vi – men sannerligen inte under parollen  leben und leben lassen – för att skaffa rum för vad som helst. Det var inte bara för att vi orättfärdigt var ockuperade av en främmande makt som vi kämpade;  det var heller inte bara diktaturen, och vad den medförde av censur och statskontroll i stort, vi satte oss emot. Av frukten ska ni känna trädet, säger Skriften. Frukterna – det är koncentrationslägren!

Det var ondskan som vi bekämpade, och när Nürnbergsrättegången inte ledde till annat så gav den i alla fall en demonstration av hur ondskan arbetade, hur alla dessa förhärdade människor lät deras begärt och drifter rasa över ett villfaret folk och hur ett samarbete mellan sådana asociala, underliga individer bara var möjligt med makt och denna ödesdigra känsla för militär disciplin.

Det var alltså ondskan och dess väsen, dess arbetsmetoder, som vi bekämpade. Därför kunde vi naturligtvis inte presentera en här av ärkeänglar. Men jag frestas att säga att det var änglar, som kämpade med oss. Det var en äldre man hos oss som en gång frågade en av pojkarna i gruppen, som hette Mic, om det nu aldrig blev svartsjuka för flickornas skull – vi var ju inte så många flickor. Mic såg förbluffat upp och svarade:

- Svartsjuka? Aldrig i världen! Hur skulle det gå till?”

frågade den andre. Mic satt och tuggade lite på det. Så sade han snyftande, förvånad själv över sitt svar:  

- Det är nog för att det är - en sorts kärlek.

Det låter ju mycket vackert, när jag säger att vi var som en stor syskonskara – det kan kanske andra inte förstå – vi talade själva aldrig om det, men i efterhand förstår vi detta: Att detta kamratskap var både sötman och den hemliga drivkraften i arbetet. Det var inte något exklusivt kamratskap – det utsträcktes till alla som kom innanför vår verksamhetskrets – om än de kom för att hjälpa oss eller fråga efter hjälp. Således omvandlades vi själva av den front som vi kämpade på – den militära upprustningen innebar en andlig också.

Men vi blev ensamma. Det ska inte förnekas – det ska ske väldigt mycket i Danmark ännu, förrän vi har en universell ställning, vi saknar ännu i hög grad en effektiv, en positiv, handlingskraftig inställning till problemen; vi är snälla och humana, och om vi blir förnedrade  tillräckligt länge kan vi också prestera ett och annat – men vi saknar djup, vi saknar andens lidelse – och vi saknar i hög grad mod och initiativ. Jag hör med avund van der Loo-talet om de holländska partierna, som alla mer eller mindre bygger på en religiös eller i det mindre moralisk ideologi. Vi följer också med intresse den självbesinning och det andliga uppbyggnadsarbete som påbörjats i Tyskland – och vi hoppas det kommer att hålla, också när landet får goda tider igen – men allramest tror jag våra blickar riktas mot Frankrike. Till den kämpande mobilisering, som idag sker, av goda gamla revolutionskrafter – det är inte bara jag som vill åka dit för att lära mig. Och studera.

Betraktar vi däremot vår egen lilla provins av världen – då innefattar jag hela Norden – så måste vi erkänna att vi ständigt har frontkampens behov. Om vi också blott kan prestera en liten sak, så är det med våra dyrköpta men stolta erfarenheter att även ett fåtal kan utverka undret, när det handlar om evighetsvärden som ska förvaltas.

Katoliker talar mycket om Kristi mystiska kropp. Jag själv är mycket rädd att ta det ordet i min mun, ty det är något oändligt stort. Men det är sant och skönt – och när vi, upptagna i Kyrkan, söker oss in i er krets, så är det med den tanken i hjärtat. Vi önskar med er att vara bärare av det övernaturliga – korsbärare och förmedlare av Guds nådegåvor. Vi sökte Kyrkan, därför att vi segnade ner under korset, och vi sökte den tro som säger att Kristus är levande och närvarande ibland oss. Ni känner som jag den upplevelsen, det var, då tron blev till visshet; då man erfor hur bokstavlig och handgripligt sann vår tro är. Ni känner säkert också som jag, att kampen för att bevara hjärtats ensamhet inför Gud. Vi har så många saker att bygga vårt liv på, surrogatmedel och surrogatstödpunkter, om vi än finner dem i vår omgivning eller de huserar i vår inbillning.

Men att vara kristen – katolsk kristen – har jag förstått så bokstavligt som en fortsatt motståndskamp – att vi som frihetskämparna aldrig får nedslås, Aldrig faller vi till ro andligt, men är på idel vandring, alltid i beredskap, alltid under uppbrott, alltid i kamp med den Onde i oss själva och i andra, alltid i färd med att bryta nya vägar, ständigt närmare Gud – mot det fullkomliga inlemmandet i Hans mystiska kropp. Jag vill gärna tacka för detta mitt första möte med AC – för ert oförbehållsamma, hjärtliga mottagande; det har inte varit svårt att känna samhörighet med er – vi hörde ju på förhand ihop. Jag vill också med dessa ord gärna understryka kontakten mellan er och min krets av ”praktiska katoliker” om jag får lov att säga så, för ni är en andlig beredskapsstyrka.

Jag ber om era förböner för mina döda och levande kamrater, och jag önskar för oss alla en hjärtats ensamhet med Gud och samarbete i Hans anda.

20130409

Från www.catholica.dk #1145-19.11.2006 "Elsebet Kieler-Den fortsatte frihedskamp" med benäget tillstånd.

Övers. US