Nedanstående legend har översatts från spanska, publiceras med tillstånd av franciskanernas kongregation i Valencia, Spanien. (http://www.franciscanos.org). Greccio är en plats 60 km söder om Assisi. Händelsen anspelar på den första krubban som år 1223 byggdes av den helige Fransiscus i skogen nära den lilla byn Greccio, i en fattig trakt för enligt Fransiscus är människorna oemottagliga för julens budskap överallt där rikedom förblindar dem.

Det är därför som jag (Thomas de Celano) vördnadsfullt vill bevara minnet av det som Franciskus gjorde en juldag tre år före sin död i närheten av Greccio på själva den dag då vår Herre Jesus Kristus föddes. I denna trakt levde då en man vid namn Johannes, som hade gott rykte och ett liv som var ännu bättre. Den salige Franciskus tyckte särskilt mycket om honom, eftersom han trots att han var av ädel börd och mycket ärbar, ringaktade den ädelhet han hade fått genom blodet och istället sökte andens ädelhet. Ett par veckor före Herrens födelse, kallade den salige Franciskus på honom, så som han ofta plägade göra, och sade: ”Om du vill att vi i Greccio firar denna Herrens fest, skynda dig då dit och börja förbereda det som jag nu skall säga dig. Jag önskar nämligen fira minnet av detta lilla barn som föddes i Betlehem och jag vill med mina egna ögon betrakta det som han då i fattigdom och umbäranden fick lida. Jag vill se hur han lades ner i krubban och hur han fick ligga på halm mellan oxen och åsnan”. När denne gode och trogne man hörde detta skyndade han sig att på den plats den helige mannen hade angett förbereda det som han blivit tillsagd att göra.

Franciskanklostret i Greccio

Så kom då denna dag, en glädjens och jublets dag. Franciskus hade inbjudit bröder från många olika kloster, män och kvinnor från trakten, och alla på bästa humör förberedde, var och en efter sin förmåga, vaxljus och facklor som de skulle använda till att upplysa denna natt som med sin strålande stjärna skulle lysa upp dagar och år framgent. När den helige mannen kom såg han att allting var väl förberett, betraktade det och gladdes. Krubban gjordes i ordning, höet bars fram och oxen och åsnan leddes dit.

Här äras verkligen enkelheten och fattigdomen prisas! Ödmjukheten intar sin rätta plats och Greccio förvandlas till ett nytt Betlehem. Natten lyser som dagen, denna natt som är så ljuvlig för både människor och djur. Så skyndar människorna till och visar sin stora glädje när de får se mysteriet förnyas. Skogen genljuder av röster och klipporna besvarar jubelropen. Bröderna lovprisar Herren och hela natten är ett enda stort glädjerus. Guds helige står andaktsfullt suckande framför krubban. Han är fylld av medlidande inför den lilles ödmjuka födelse och samtidigt av outsäglig lycka. Den högtidliga mässan firas så med krubban som altare och prästen känner en namnlös tröst som aldrig förr.

Guds helige tar på sig diakonens klädsel, för han är ju en sådan, och framsjunger med klingande stämma det heliga evangeliet. Hans mäktiga och ljuva stämma, hans klara röst med det vackra timbret gör att alla som är där upplyftes i anden. Sedan predikar han för folket och när han kommer till stycket som beskriver den fattige Konungens födelse och den lilla staden Betlehem, uttalar han ord som är söta som honung. Flera gånger då han vill nämna Jesus Kristus, kallar han honom, uppfylld av brinnande kärlek, för ”Barnet från Betlehem” och uttalar därvid detta namn som ”Betleheeem” på samma sätt som fåret som bräker, och med rösten fylld av öm hängivenhet. När han kallar honom för ”Barnet från Betlehem” eller ”Jesus” rör han tungan över läpparna som om han därigenom ville avsmaka sötman i dessa ord.

Bland alla de överflödande nådebevis som Herren här ger finns ett där en dygdig man får en underbar syn. Ett litet barn som var trött hade lagts i krubban. Guds helige närmar sig och väcker det upp ur dess som det tycks drömlika dvala. Denna syn kan tolkas som att den har en viss innebörd: Vi kan tänka oss att det är en bild av Jesusbarnet, som i mångas hjärtan är helt bortglömt, hur det återuppväcktes genom att Guds tjänare Franciscus ingrep och väckte det och det lilla barnets bild blev sedan som gjuten i de närvarandes förälskade sinnen. Efter den högtidliga vakan i skogen återvände alla hem fyllda av glädje.

Höet som lagts i krubban bevarades för att man med hjälp av det skulle kunna bota åsninnor och andra djur, på samma sätt som Herren har mångdubblat sin heliga barmhärtighet. Och det skedde verkligen! Många djur i trakten som led av olika sjukdomar, blev av med sina krämpor när de åt av detta hö. Och vad mera var – kvinnor som led av utdragna och smärtsamma förlossningar, lade på magen lite hö, och födde sina barn lyckligt smärtfria. Och samma sätt sker med personer av båda könen, på så sätt kunde olika sjukdomar hos dem botas.

Krubbban i Greccio

Platsen där krubban stod blev sedan ett tempel helgat åt Herren. Till den salige fader Franciskus' ära byggdes över krubban ett altare och sedan en kyrka för att där, som tidigare djuren lugnt betade sitt hö, där nu människorna ständigt äter, till sina själars och kroppars frälsning, det obefläckade lammets kött, Jesus Kristus, vår Herren. Han som gav sig åt oss i sin outsägliga, stora kärlek och som lever och regerar med Fadern och den Helige Ande. Han som är Gud, den för all tid ärorike, i evigheters evighet. Amen. Halleluja, Halleluja.