Av en benediktin

Mitt under Första Världskriget skrev författaren Anatole France, som knappast kunde misstänkas för några katolska sympatier: ”Kejsar Karl av Österrike erbjöd fred, den ende hederlige man som trädde fram under kriget; ingen lyssnade”. För att förklara sin enträgna strävan efter fred hade kejsaren anförtrott sin regeringschef: ”Det är fråga om Kyrkans lugn och trygghet och faran för många själars eviga frälsning”. Karl I saligförklarades den 21 oktober 2004 av påven Johannes Paulus II.

Karl av Habsburg, äldste son till ärkehertig Otto och Maria Josephe av Sachsen föddes den 17 augusti 1887 i Persenberg, inte långt från Wien. Barnet var nevö till en son av Kejsaren av Österrike Frans Josef. Hans mor, som var en mycket kristen kvinna, vakade kärleksfullt, men inte eftergivet över honom, när han växte upp. Hans far, å andra sidan, lever ett anstötligt liv. Karl anförtros åt kristna huslärare som underhåller hans utmärkta anlag. Han har bara ett fel, sin blyghet.

Karl går till sin första Kommunion 1898 i Wien. ”Om man inte visste hur bön går till skulle man lära sig av denne unge man”, är en kommentar från någon av de närvarande. Pojken går i de skotska benediktinernas allmänna gymnasium, där hans goda egenskaper underhålles: uppriktighet, ihärdighet, blygsamhet. Kunde hans hälsa inge viss oro, gör ärkehertig Karl allt större framsteg på det intellekktuella och det andliga området. Hans uppförande är oklanderligt, likafullt är han glad och älskar musik. !905 inleder han sin militära bana, som brukligt var för en Habsburg. Följande år mister han sin far, som dör i en fromhet och en fridfullhet som var oväntade. Han blir nu, efter farbrodern Frans-Ferdinand, som sätter honom in i statliga angelägenheter, den andre i ordningen för tronföljden.

Hjälpas åt att uppnå himlen

1908 blir Karl skvadronchef i Böhmen. En av hans släktingar skall säga om honom: ”Den unge ärkehertigens kärlek till all naturens skönhet röjde en genomgod människa som tillbad Skaparen i alla hans verk och lät ana en person i avsaknad av misstro och hat som tog sig an vem som än kom till honom”. Karl möter 1909 den fem år yngre prinsessan Zita av Bourbon-Parma. Hon hade gått i skola hos Benediktinsystrarna i Solesmes (Frankrike). Han får av kejsar Frans-Josef tillåtelse att fria till henne. Efter förlovningsmässan säger han oförmärkt till henne: ”Nu måste vi hjälpas åt att uppnå himlen!”

Zita von Bourbon-Parma

1911

Bröllopet står den 21 oktober 1911 och har förberetts i bön med en andlig reträtt. Någon tid därefter, under en audiens som Zita beviljats, förutsäger påven, den helige Pius X, de trolovades snara tronbestigning. När prinsessan påminner honom om att den omedelbara arvtagaren till tronen är Frans-Ferdinand och inte Karl, vidhåller påven sitt överraskande yttrande.

Den unga bruden

1912 är Karl i tjänst som kapten i Galicien. Han ägnar sig aktivt åt att förbättra sitt manskaps materiella och moraliska välbe-finnande. Den 20 november föder Zita ett barn, Otto; sex år senare, dagen för denne sin äldste sons första kommunion, viger Karl sin familj till Jesu Heliga Hjärta. I februari 1913 inrättar sig den lilla familjen i slottet Hetzendorf, nära Wien. Karl lever där ett asketiskt liv. Han arbetar till långt inpå natten. Han underordnar sig allt det som officerslivet bjuder utan att någonsin använda sig av sin rang för att få någon förmån framför de andra.

 
Ärkehertig Karl med sonen Otto

I början av 1914 säger tronarvingen Frans-Ferdinand i förtroende till Karl: ”Jag vet att min död skall komma genom att jag mördas. Polisen är meddelad”. I själva verket har frimureriet dömt Frans-Ferdinand till döden, emedan han stod i vägen för deras avsikt att slå sönder det katolska kejsardömet Österrike-Ungern. Lidelsefullheten med vilken man i frimurarmiljöerna ville slå sönder Europas sista katolska kejsardöme är inte ägnad att förvåna. Frimurarkretsar har, även då de kallar sig spiritualister, en syn på världen som sluten för det övernaturliga och de förkastar begreppet gudomlig uppenbarelse liksom begreppet dogm. Orsaken till att frimureriet alltid har ställt sig mot den katolska Kyrkan ligger häri. En frimurare som nått en hög grad medgav, år 1990, riktigheten av denna grundläggande motsatsställning: ”Kampen som nu utkämpas betingar vad framtidens samhälle skall bli. Den ställer två kulturer mot varandra: den ena grundad på Evangeliet och den andra på den republikanska humanismens tradition. Och dessa två kulturer är fundamentalt motsatta. Antingen är sanningen uppenbarad och ogripbar, från en Gud som är alltings upphov, eller har den sin grund i det som Människan bygger upp, vilket alltid sätts i fråga på nytt, emedan möjligt att förbättra i oändlighet” (Paul Gourdeau). Den 26 november 1983 klargjorde kardinal Ratzinger, tros- och lärokongregationens prefekt, följande: ”Kyrkans negativa dom rörande frimurarsällskapen förblir oförändrad, emedan deras grundsatser alltid betraktats som oförenliga med Kykans lära, och att bli medlem av dessa sällskap förblir förbjudet av Kyrkan. De troende som tillhör frimurarsammanslutningar befinner sig i ett tillstånd av allvarlig synd och har inte rätt att gå till den heliga Kommunionen”.

”Under ditt beskydd”

Frans-Ferdinand är vidsynt, hans sätt att se delas helt och hållet av hans brorson Karl: han vill reformera kejsardömet i riktning mot en förbundsstat för att ge varje folk som tillhör det en högre grad av självstyrelse.

Men den 28 juni 1914 blir han mördad i Sarajevo av en serbisk konspiratör. Karl blir den direkta arvtagaren till dubbel-monarkin, över vilken Frans Josef, brodern till hans farfar, ännu är kejsare. Den 19 juli 1914 riktar konseljen i Österrike-Ungern ett sista anbud till Serbien och fordrar en undersökning för att finna de skyldiga till mordet. Då detta ultimatum till dels avvisas åstadkommer det utbrottet av ett europeiskt krig. Karl anar att konflikten skall kosta fruktansvärt mycket lidande och död. Men han verkställer lojalt vad farbrodern till hans far befaller och beger sig till fronten. På sin sabel låter han inrista följande åkallan till MARIA: ”Sub tuum praesidium confugimus, sancta Dei Genitrix” (”Till ditt beskydd flyr vi heliga Guds Moder”). Italien förklarar krig mot Österrike i maj 1915. Befordrad till överste sänds Karl till Trentino där han vinner en rad segrar. Det är inte med glädje i sitt hjärta han kämpar mot italienarna, han, vilkens hustru är italiensk prinsessa. I juni 1916, utnämnd till generalöverste, lyckas han hejda en rysk offensiv i Galicien. Förhållandet mellan honom och vissa av de tyska officerarna som tjänstgör vid samma front besvärar honom. Karl uppreser sig mot bruket att använda giftgas, som blivit gängse på den franska fronten och uppnår efter att ha underhandlat med ryssarna att ingendera lägret skall använda sig av den. Han vägrar också att gå med på att städer bombarderas.

Med kejsaren Franz-Joseph av Habsburg

I november 1916 avlider Frans Joseph fromt och stilla, efter att ha regerat i 68 år. Karl av Habsburg blir kejsare av Österrike och apostolisk konung av Ungern. Han är 29 år. I ett manifest som kungörs samma dag, förklarar han: ”Jag skall göra allt som står i min makt för att inom kortast möjliga tid förvisa krigets ohyggligheter och offren som kriget drar med sig, och för att bereda fredens väl-signelser åt mitt folk”. Den 22 december låter Karl sin minister Czernin avfatta anbud om fred, vilka med en läpparnas bekännelse god-tas av hans allierade, Tysklands kejsare Vilhelm II. De skall sedan bli avvisade av ententemakterna (Frankrike, Storbritannien, Ryssland, Italien). Den 30 december 1916 sätter Karl på sig kronan som den helige Stefan mottog av påven Silvester II år 1001. Emellertid säger han i förtroende: ”Att vara kung är inte att tillgodose ärelystnaden utan offra sig för folkets bästa”. Kort efteråt ger Vilhelm II order om att utlösa det oinskränkta ubåtskriget. Den österrikiske suveränen vägrar att gå med på detta angrepp, som, när det riktas mot handelsfartyg skall vålla många civilas död. Han förmår inte uthärda tanken på de fruktansvärda strider som redan kostat miljontals döda i hela Europa, och detta för löjligt obetydliga mål. Karl anmärker: ”Det räcker inte att bara jag vill uppnå fred. Jag måste ha hela folket och alla ministrar vid min sida!” Men nu uppeggas folkets krigslust oavbrutet av tidningarna med triumferande rapporter, medan de förtiger sanningen om den verkliga situationen i kejsardömet, där folkets nöd för varje dag växer alltmer.  

Lidelsefullt hängiven freden

I mars 1917 ber Karl sina svågrar Sixte och Xavier av Bourbon-Parma som strider i den franska armén, att sätta sig i förbindelse med Ententens regeringar. Kejsaren anförtror dem ett brev i vilket han deklarerar att Österrike är berett att avstå från olika krav som formulerats 1914 beträffande framför allt Serbien. Han föreslår också att lämna Galicien åt Tyskland som ersättning för att man låter Frankrike återfå Elsass-Lothringen. En uppgörelse med Italien läggs också fram. Men oförsonligheten hos de krigförande parterna omintet-gör detta fredsförsök. Även ett andra förslag av Karl till Ententen misslyckas, liksom påvens, Benedikt XV, som Karl med hänförelse understödjer. De franska och italienska frimurarministrarna å ena sidan, de tyska generalstabsofficerarna å den andra, önskade till varje pris ha krig. Enbart i den franska armén skall denna vägran medföra 300 000 soldaters död.

Alltsedan kejsarens upphöjelse bedriver man förtalskampanjer mot honom, till och med om hans moral, medan han i själva verket är av ett allvar och en måttlighet som är obestridliga. Omvänt ses han som en bigott. I verkligheten besöker kejsaren dagligen Mässan och går till den heliga Kommunionen. Han ber träget Rosenkransen och gläder sig när han kan komma till kyrkor invigda till den Heliga Jungfrun. I sitt intensiva andliga liv finner han kraften som han behöver för att ta på sig sina tunga bördor av ansvar. Man försöker också få Karl att gälla för oförmögen till något, medan han tvärtom visade att han var en mycket duglig officer. Han talar sju språk, hans arbetsförmåga är utomordentligt hög och han besitter i ovanlig grad en ande som har förmågan till syntes. Mycket bättre än sin omgivning urskiljer han den dödliga fara i vilken hans land befinner sig. Våren 1917 vägrar han energiskt att låta Lenin, som lever i exil i Schweiz, resa genom hans stater till Ryssland för att utså revolutionen där, en machiavellisk plan uttänkt av den tyska generalstaben. Karl förstod att Lenin är potentiellt farlig för hela Europa: bolschevismen, anar han, kommer inte att nöja sig med att ruineraRyssland, utan utbreda sig överallt. Emellertid skall Lenin lyckas återvända till Ryssland i ett specialtåg.

I nederlagets kaos

När det visat sig omöjligt att sluta fred med Ententeländerna tvingas Karl att fortsätta ett krig som han avskyr, för att i största möjliga utsträckning undvika att kejsardömet slås i spillror. I oktober 1917 vinner Österrike segern vid Caporetto över Italien. Kejsaren låter inte segern stiga sig åt huvudet, en blodig seger som inte kommer något åstad. Hans konstitutionella makt, som inte är obegränsad, ålägger honom att ge parlamenten, vilka är anhängare av krig, fria händer, samt åt sin illojale minister, Czernin, som spelar ut kortet ”fred genom seger”, dvs genom krig. Kejsaren lever ett liv fyllt av hårt arbete i ett anspråkslöst hus i Baden. Hans kost är av enklaste slag, han avskyr nämligen den svarta marknaden som härjar överallt. Zita å sin sida ägnar sig med kropp och själ åt vården av sårade, och åt föräldralösa och skapar inrättningar för fattig-understöd. Det stora flertalet av folket misstar sig inte utan ropar hyllningar till det kejserliga paret på deras resor.

En ädel och orubblig vägran

Han beger sig flera gånger till benediktinklostret i Disentis där han i bönen söker styrkan som han behöver. Under en sådan vistelse avslöjar kejsaren för två munkar att vissa personer i hög ställning i Frankrike och Ungern har lovat bistånd åt honom för återupprättandet av monarkin i Ungern och till och med i Österrike, på villkor att han ”samtycker till att införa den konfessionslösa skolan och det borgerliga äktenskapet, med dess självklara konsekvens äktenskaps-skillnad”. Karl har inte någon personlig ambition, men den dag han kröntes svor han inför Gud och det ungerska folket eden att viga sig åt deras väl vilka den gudomliga försynen hade anförtrott åt honom att leda. Han uthärdar inte att se detta land utlämnat åt ett kotteri, medan folket levde i misär. Den 21 oktober 1921 i sällskap med kejsarinnan Zita rymmer Karl och tar ett flygplan till Zürich. Han landar på västra sidan av Ungern, marscherar sedan mot Budapest, och samlar för sin sak de regementen som han möter. Men amiral Horthy lurar armén att tro att Karl hålls som gisslan av tjeckiska kommunister och går till anfall mot de kejserliga styrkorna. Karl beordrar då eld upphör. Olagligt sekvestrerad vägrar han att abdikera av trohet mot sin ed som krönt konung.

I den heliga Mässan före slaget vid Budaörs 1921

Ententeländerna bedömer Habsburgaren icke önskvärd och tar själva hand om hans förvisning. Den 31 oktober sätts Karl och Zita ombord på en engelsk båt som far nedför Donau till Svarta Havet. Sedan för dem ett rumänskt skepp till Konstantinopel. De vet ej vad som har blivit av deras barn som stannat i Schweiz. När kaptenen på fartyget erkänner att det är fråga om att föra över honom till Asunción, en obetydlig ö mitt ute i Sydatlanten, darrar Karl och utbryter: ”Men då får vi aldrig återse barnen!” Men strax ler han och säger med en röst som åter är lugn: ”Vad jag är klenmodig! De kan bara sända oss till en plats som Gud har valt”. Den 19 november 1921 landar fartyget i Funchal, huvudstaden på den portugisiska ön Madeira, som skall bli - vilket engelsmännen beslutat – platsen för den fallne kejsarens exil.

Den kejserliga familjen före avresan till Madeira 1922

En årligen anvisad inkomst har de ”allierade nationerna” tänkt sig för den landsflyktiges behov, men den kommer aldrig att utbetalas. Man tror Karl vara rik, men han är fattig. Han måste således försöka skaffa sig en inte så betungande bostad. Han väljer Villa Quinta, belägen på 600 meters höjd, men detta val visar sig vara olyckligt. Under vintern är klimatet där ohälsosamt på grund av dimman. Den 2 februari 1922, efter en mängd svårigheter kan Zita komma med barnen till Madeira.

Herren får göra vad han vill

Påven Benedikt XV ger Karl rätt att ha ett huskapell, där det Heliga Sakramentet finns och att låta celebrera Mässan där, vilket är till mycket stor tröst för honom. Under de följande veckorna väcker Karls andliga väg som går allt högre hans hustrus beundran. När han hör att det går illvilliga rykten om hans hälsa, brister kejsaren ut: ”Jag vill inte dö här”. Men genast ler han och återtar: ”Herren får göra vad han vill”. Han har alltmer föraningen att Gud kommer att begära av honom att han skall offra sitt liv för sina folk, och han anförtror Zita denna tanke, samt tillägger: ”…och det skall jag göra!” Hos honom finns inte något uppror mot det som sker eller mot personer. Ett vittne skall säga: ”Aldrig ville han verka martyr; aldrig dömde han dem som förrådde honom, och om man i hans närvaro talade illa om dem, tog han dem i försvar”.

Den 9 mars förkyler sig kejsaren efter att ha gått till fots från Funchal upp till sin villa. Den 17 har hans temperatur stigit till 39 grader och han hostar. Den 21 har han 40 graders feber och en generell bronkit, som urartar till blodstockning i lungorna. Karl är inte 35 år, men han är försvagad moraliskt och fysiskt av de senaste årens svåra prövningar. De följande dagarna förvärras lung-inflammationen. Kejsarens sista dagar är ett helgons. Trots sin ytterligt stora utmattning deltar han i Mässan som dagligen celebreras i hans rum. Den 27 mars ber han om att få den Sjukas smörjelse och gör en generalbikt vid fullt klara sinnen. Han låter kalla på sin äldste son, Otto, som bara är nio år: ”Jag vill att han blir vittne. Det blir ett exempel för hela livet. Han måste veta om vad en katolik, en man, en konung i liknande fall skall göra.” Den 29 faller Karl offer för två hjärtattacker; han säger till en förtrogen: ”Visst är det bra att ha ett obegränsat förtroende till Jesu Hjärta? Annars skulle mitt tillstånd vara outhärdligt”. Litet senare förklarar han lidelsefullt: ”Jag måste lida mycket för att mina folk skall kunna återfinna varandra och förenas tillsammans”. Lördag den 1 april vill han be, men hans sköterska råder honom att sova. Han svarar henne: ”Jag har så mycket att be för!” Under morgontimmarna blir hans tillstånd ohjälpligt svårt. Han kan emellertid mottaga den heliga Kommunionen för de döende. Det heliga Sakramentet är utställt i rummet åt honom som mumlar: ”Jag offrar mitt liv för mitt folk”, sedan: ”Frälsare, må din vilja ske!” Klockan 12:25, sedan han sagt ”Jesus, Maria, Josef” drar han sin sista suck. Kejsarkonungen efterlämnar en änka som väntar sitt åttonde barn.

Den siste kejsaren av Habsburg

Trots det skenbara nederlaget i hans liv, har Karl I givit ett beundransvärt vittnesbörd om underkastelse under den gudomliga Försynen i motgången. Det är av den orsaken som Kyrkan har ställt fram honom som förebild genom att saligförklara honom. Man kan tillämpa följande ställe i Vishetens bok: De rättfärdigas själar är i Guds hand och ingen plåga skall nå dem. I dåraktiga människors ögon är de döda, deras bortgång kallas olycka och deras hädanfärd förintelse: men de är i frid ... Efter att ha plågats något litet skall de få möta stor godhet, ty Gud satte dem på prov och fann att de var honom värdiga (Vish 3: 1-5). ”Från första början förstod kejsar Karl sitt ämbete som en helig tjänst för sina folk. Det viktigaste för honom var att följa de kristna kallelsen till helighet till och med i sitt politiska handlande ... Må han bli ett exempel för oss alla, särskilt för dem som idag i Europa har det politiska ansvaret” (Johannes Paulus II).

***

Texten återges med benäget tillstånd från Abbaye Saint-Joseph de Clairval.

Övers: Benkt Stolpe

Bildredigering: katobs.se

Bildkällor: Från böcker, brevkort och nätet

2006-02-18