(katobs.se) I en artikel på tidningen Expressens fjärdesida skriver folkpartisten och riksdagsledamoten Nyamko Sabuni att konfessionella friskolor borde förbjudas. Det bärande argumentet hon framför är att sådana inte hör hemma i ett "upplyst, sekulärt samhälle" och att det inte går att kontrollera om de lär ut något som inte passar. Terrorismen spirar ur dessa skolor, tycks artikelförfattaren tro:

Jag känner också oro för att muslimska friskolor riskerar att bli den naturliga rekryteringsbasen för framtida självmordsbombare. I kampen mot terrorismen är det alltså viktigt att ifrågasätta dessa skolor. I dag är det aktuellt med terrorister som bekänner sig till islam, men vi är inte främmande för kristna eller judiska terrorister heller. Det är främst inom religionen som fundamentalismen frodas.

Mot denna uppfattning och dessa osakliga vandringshistorier har en partikamrat, Ana Maria Narti, höjt rösten. Hon menar att det är som att förbjuda ett språk:

Att förbjuda religiösa friskolor så som Nyamko Sabuni vill betyder att aggressivt ingripa i relationerna mellan barnen och deras kulturarv. Religionen utgör precis som språket ett av de viktigaste elementen i en människas och i en grupps identitet.

Man kan inte förbjuda uttryck för särskilda grupper i samhället med hänvisning till individens rätt till mångsidighet, menar Ana-Maria Narti.

Frågan har sedan debatterats i Sveriges Radios lördagsprogram Konflikt den 24 oktober.

Det är anmärkningsvärt att det är en representant för ett liberalt parti som här vill gå längre än regeringspartiet. Ty från socialdemokratiskt håll - till exempel deras kvinnoförbund - har man sagt att man inte vill förbjuda friskolor med konfessionell grund, men heller inte betala dem med skattemedel.

Det mest paradoxala är dock att man mot de konfessionella friskolorna sätter den kommunala, av staten med sitt Skolverk, reglerade skola - som om den skulle vara objektiv och utan "konfessionell grund". Både i Skollagen och i Läroplanen finns skrivningar som anger värden i stil med:

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

Samtidigt betonas skolans totala pluralism:

Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

Men det finns också uttryck för högst ideologiska övertygelser som skolan skall vara ett instrument att föra ut. Bland annat klargörs att

Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster.

Här är det inte längre fråga om individens frihet, utan om skolans "ansvar" att ange den "rätta" uppfattningen. Detta är inget annat än en åskådning, och vi ser hur den praktiseras redan på dagis, när pojkar mer eller mindre föses in i dockrummen, eller när dockrummen helt enkelt försvinner.

Man kan ju också undra hur barnen skall undgå att bli ensidigt påverkade om deras lekar betraktas som följder av "traditionella könsmönster" vilket skall motarbetas.

Går man sedan in i de olika kursplanerna är det heller inte svårt att hitta formuleringar som har sitt avstamp i en tämligen välspecificerad övertygelse, och sitt mål i att bibringa denna övertygelse till eleverna. I kursplanen för religionskunskap på gymnasinivå klargörs med emfas att

Den grundläggande utgångspunkten för studierna i religionskunskap är människan. Det är människan och människans situation som skall göras till föremål för studium, och de upplevelser och behov av livstolkning som hon har, skall stå i centrum.

Man studerar således inte religionen och dess innehåll, utan man studerar människans "upplevelser" av religion. Redan här så har alltså skolan tagit ställning. Och det handlar alltså inte om en konfessionell friskola, utan om en statligt styrd och kommunalt förvaltad skola med anspråk på "objektivitet".

Sett ur ett perspektiv, där religionen genomsyrar familje- och kulturlivet kan många av dessa styrdokument te sig som exotiska utslag av västerländsk dekadens. Det handlar om emancipation och denna kan stundom genomdrivas med radikala medel som är långt ifrån den toleranta humanism som styrdokumenten förespeglar.

Ett exempel: I många kulturer, även den västerländska för inte så länge sedan, finns det en grundmurad respekt för den intima sfär, där bara familjen har tillträde. Vi vet att det förekommer en aggressiv samlevnadsundervisning, där den sexuella aktiviteten förutses finnas i tidig, mycket tidig ålder. I själva Läroplanen för grundskolan sägs att i samhällsämnena ingår

"att diskutera och reflektera över begrepp som identitet, sexualitet, kärlek och jämställdhet."

Detta görs också, ofta helt utan samråd med föräldrarna. Och mer därtill. Den svenska grundskolan har i decennier anlitat en privat entreprenör, det affärsdrivande riksförbundet RFSU, som externa informatörer i ämnet "Sex- och samlevnad". Man behöver inte läsa många rader på deras webbsida för att inse att denna organisation drivs av ett ideologiskt patos att föra ut sitt sexualliberala budskap, utan hänsyn till de värden som barnen uppfostrats med. Man ser det snarare som en mission att få ungdomarna att frigöra sig från föräldarnas livsideal.

Det paradoxala är alltså att det är kanske de konfessionella friskolorna - just de som Nyamko Sabuni med flera vill stänga - som bäst efterlever löftet att föräldrarna inte ska behöva vara oroliga för ensidig påverkan. Ty här utgår man från en helhetssyn på människan. Hon ses som en del i ett sammanhang av föräldrar och syskon, av levande och sedan länge avlidna släktingar och vänner, en social och kulturell väv där de värden som blir vägledande i livet utgör den osynliga varp varmed livets mångskiftande trådar och inslag hålls samman.

Vad den konfessionella skolan kan bidra med är således samma kunskaper och färdigheter som vilken annan skola som helst. Men den kan också garantera att dessa kunskaper inte inkräktar på den personliga integriteten, varken barnens eller föräldrarnas. De vägledande principerna kommer inte från några ideologiska projekt, utan utifrån ett levande sammanhang, en kultur, där personen har sin givna plats.

Det främsta argumentet emot konfessionella friskolor tycks vara att de är svåra att kontrollera. Men hur är det då med en skola som samtidigt som den frånsäger sig varje form av absolut sanning, ändå har sitt "konfessionella" program? Kan vi lita på den skolan? Vem vet vad som lärs ut i de kommunala skolorna?

Red.