av Alberto Carosa

I en nyligen publicerad artikel påminde den största och mest inflytelserika italienska dagstidningen, Corriere della Sera, om hur Jesuitordens skolor i århundraden och över hela jorden har format de alla högsta ledarna inom olika områden, från politiker till bankmän och industrialister, och också religiösa personligheter. Det senaste exemplet var Paulus VI. Deras framgång bygger på den helige Ignatius av Loyolas metod, som de kallar för ”Ignatius-metoden” och som kombinerar kämparanda med disciplinen vi finner i hans välkända ”andliga övningar”.

En annan anmärkningsvärd om än inte så välkänd aspekt i denna ordens inflytande är att medlemmarna även kallades in som rådgivare för kungar, kejsare och till att bli andra högre sändebud hos adeln. Ibland var det också jesuiter som bidrog till att dessa personer omvände sig till den katolska tron. Ett typiskt fall är den andliga väg som drottning Christina av Sverige (1626 – 1689) tillryggalade, när hon efter att ha beslutat sig för att bli katolik, i juni 1654 avsade sig tronen, lämnade sitt land för alltid och begav sig till Rom. Där slog hon sig ner för praktiskt taget resten av livet efter att ha blivit mottagen med stor pomp och ståt den 23 december, 1655, för exakt 350 år sedan.

Pius III (Francesco Piccolomini),
iklädd camauro

Men redan omkring 1651 var hon tillräckligt säker på sin sak för att ta direktkontakt med Jesuitordens general, Francesco Piccolomini. I ett kort och försiktigt formulerat brev uttryckte hon sin beundran för jesuiterna och bad om direkt kontakt med deras orden. Jesuiterna Paolo Casati och Francesco Malines sändes till Sverige år 1652. Efter korta samtal med drottningen ansåg de att hon på alla viktiga punkter redan var övertygad om den katolska doktrinens sanning.

Drottning Christina påbörjade sin pilgrimsresa till Rom den dag hon offentligen hade kungjort att hon tänkte abdikera. Det var den 6 juni 1654 i tronhallen på Uppsala slott. Folkförsamlingen som hörde henne läsa upp sitt beslut var chockerade, desto mera som den 6 juni var den dag som firades till minne av Gustav Vasas kröning samma dag år 1523. Naturligtvis spreds den chockerande nyheten snart till hela landet och resten av Europa. Christina var ju när allt kommer omkring dotter till kung Gustav II Adolf, förkämpen för protestanternas sak som räddade Reformationen genom sina lysande segrar i trettioåriga kriget (1618-1648).

Den långa vägen till Rom

Drottningens intentioner hade antagligen formulerats redan i det ögonblick när hon blev krönt till Sveriges drottning, år 1650, efter sin fars plötsliga död i det avgörande slaget i Lützen den 6 november, 1632. Det var tydligen resultatet av tre beslut som hade ett inbördes samband och som parallellt hade mognat fram under åren 1644 till 1650. De var för det första Christinas önskemål att förbli ogift, för det andra hennes beslut att konvertera till katolicismen och slutligen, som en konsekvens av dessa två, att hon måste avsäga sig den svenska tronen.

Resan började alltså i Uppsala strax efter abdikationen och fortsatte via Hamburg, Antwerpen, Bryssel, Innsbruck (där Christina offentligen konverterade till katolicismen den 3 november), genom Italien där resan 18 månader avslutades i december 1655 i Rom, där hon blev mottagen i triumf av påven Alexander VII (1599-1667). På vägen dit hälsades hon med briljanta föreställningar, koncerter, operor och andra skådespel. Under åren i Italien flockades de främsta musikerna vid hennes hov.

Christina ankommer till Rom

Inom ramen för 350-årsjubileet av ”Christinas resa”, anordnade en grupp musiker under ledning av den svenska sopranen Susanne Rydén en rad musikaliska evenemang. Hon har under de senaste tio åren ägnat mycken tid åt att studera och uppföra musik som har samband med drottning Christina. Den internationella premiären ägde rum i Londons Middle Temple Hall, den 17 maj, 2004. Dessa musik- och drama-föreställningar är planerade att även äga rum i Sassuolo, nära Modena, i Bellinzona i Schweiz och slutligen i Regensburg i Tyskland, där firandet av ”Christinas resa” officiellt avslutas den 3 juni, 2006.

I Rom upprepades ett urval av dessa föreställningar i form av ett musikdrama som uppfördes i Palazzo della Cancelleria och i det ståliga Palazzo Corsini (känt som Palazzo Riario ända fram tills dess att det restaurerades av den florentinska arkitekten Ferdinando Fuga efter att ha inköpts av kardinal Neri Corsini år 1773) i slutet av oktober, där hon levde i 26 år fram till sitt dödsfall år 1689. I en fullsatt sal i Palazzo della Cancelleria tog den svenske ambassadören i Italien, Staffan Wrigstad, och hans kollega vid den heliga Stolen, Fredrik Vahlquist, emot två särskilda hedersgäster, nämligen ärkebiskop Luigi Dossena, emeritus nuntie i Slovakien som representerade ärkebiskop Leonardo Sandri, vikare för Vatikanens statssekreterare och moder Tekla Famiglietti, generalabedissa i Vår Frälsares Orden grundad av den heliga Birgitta. Som ambassadör Vahlquist uttryckte det, musikdramat som Susanne Rydén komponerat är historien om drottning Christinas andliga och kulturella ”resa” från sitt kylan i hennes fadersland till värmen i Sydeuropa.

Fastän Palazzo della Cancelleria tillhör den heliga Stolen, ägde mässan som firades till drottning Christinas minne rum i Peterskyrkan under ledning av ärkebiskop Renato Boccardo, en äldre prelat och generalsekreterare i Vatikanstaten. Det var denna mässa som var det verkliga tecknet på uppmärksamhet från Vatikanens sida och ännu en höjdpunkt i firandet av hennes sensationella resa from protestantiska Sverige till påvliga Rom. Mässan firades tisdagen den 25 oktober nära hennes begravningsmonument som ligger nära Johannes Paulus II:s viloplats i Peterskyrkan. Hon är den första och enda icke-italienska drottning som blivit begravd i Vatikanen.

Gravmonumentet i Peterskyrkan

Idén i jubileumsfirandet var att återskapa drottning Christinas långa resa genom Europa genom att ge en serie konserter och nyskapande föreställningar på platserna hon besökte för att ge exempel på det olika slags musik som omgav henne. Det innehöll båda vokala och instrumentala musiksslag, liksom kammarmusik och utdrag ur operor. Genom dessa föreställningar som presenterades av ledande svenska artister var det möjligt att uppleva den fascinerande värld som var drottning Christinas. Nutida sceniskt uttryck och kompletterande koreografi anslöt sig till musiken som var från barocken. Med sitt starka uttryck och skarpa dissonanser som ofta tonar bort i mjuka harmonier, känns musiken lika fräsch idag som när den skrevs. Därför är det inte så konstigt att Christina i våra dagar inte så mycket är ihågkommen på grund av sin korta regeringstid som drottning av Sverige, som på grund av sin medverkan i tidens kulturliv som en mecenat för 1600-talet konst och litteratur. Om hon stannat i Sverige skulle hon antagligen haft färre chanser att göra det. Med ambassadör Wrigstads egna ord, berodde nog katolicismens lockelse på drottning Christina till en del på att den på henne verkade mindre dogmatisk än protestantismen.

Varje konsert är också ett porträtt av en resa genom Christinas eget liv. Denna 1600-talsdrottning var en kvinna med skarpt intellekt och stor kraft. Det var egenskaper som idag på samma sätt som för trehundra år sedan provocerar och inspirerar oss. Den fängslande resan följer i Christinas fotspår och beskriver musik och litteratur som var tillägnad drottningen liksom ögonvittnesberättelser om hennes pilgrimsfärder. Med några få undantag är musiken helt okänd och många arbeten får här sitt första uppförande under modern tid. Kompositionerna kommer från den svenska Düben-samlingen liksom från några av Italiens främsta kompositörer på den tiden.

Susanne Rydén som Christina
(Från queenchristina.com)

Musikföreställningarna i Rom ägde rum som en del av uppmärksamheten som omgav 350-årsjubileet. Det rörde sig om ett tvådagars internationellt symposium den 24-25 oktober 2005, som gick under benämningen ”Queen Christina in Rome, 350 years: Aspects of her cultural identity”. Det hölls på Svenska Rominstitutet (Istituto Svedese di Studi Classici) under beskydd av de två svenska ambassaderna i Rom. Förutom internationella företag som Volvo, Ericsson, SAS och Tetra Pak, stödde även svenska UD, Svenska institutet, Svenska Rikskonserter, Åke Bonnier, Barbro Osher Pro Suecia Foundation och Uppsala universitet projektet ”Christinas resa”.

Efter en kort introduktion av direktören för Svenska Institutet, professor Barbro Santillo Frizell, förklarade under de följande två dagarna ett flertal talare olika aspekter i drottning Christinas liv och försökte belysa hennes komplexa, kontroversiella och mångfacetterade personlighet. Fascinationen hennes öde utövar känner fortfarande inga gränser. Talarna kom inte bara från de nordiska länderna utan också från hela världen, från Italien, Norge och USA, och var av olika religiösa riktningarn. De inkluderar Enzo Borsellino (University of Rome), Camilla Kandare (University of California), Kari Børresen (University of Oslo), Stefano Fogelberg Rota (Stockholms universitet), Kurt Johannesson och Lars Burman, som båda är akademiker vid Uppsalas universitet. Det kom ett antal forskare från Uppsala, som har Sveriges äldsta universitet från 1477, till exempel prorektorn Lena Marcusson, musikforskaren Anna Ivarsdotter, konferensdirektören Tia Eriksson och akademiintendent Per Ström och många andra.

Den viktigaste frågan som fortfarande förbryllar historiker, teologer och andra forskare, gäller de verkliga motiven bakom hennes abdikering och påföljande konvertering. Enligt professor Marie-Louise Rodén, en svensk akademiker som betraktas som kanske den främsta experten på drottning Christina, har en del forskare sett Christinas konvertering till katolicismen som en äkta omvändelse och accepterar detta som det primära motivet. Andra har istället tryckt på hennes motvilja mot att gifta sig och att hon därför inte hade kunnat ge nationen en arvinge. I det katolska Europa kunde hon leva ett liv där celibatet sågs snarare som ett ideal än som ett misslyckande. Men en tredje interpretation av Christinas s.k. ”abdikationskris” understryker att hon var trött hon på alla regeringsuppdragen till följd av Trettioårskrigets slut.

Andra forskare vill istället framhålla att hela historien var en formidabel PR-kupp utförd av den romerska kyrkan. Men det torde vara att förenkla saken alltför mycket. Situationen var mera komplicerad än så, till den grad att det inte är en överdrift att säga att hon å andra sidan utgjorde ett problem också för den romerska kurian. Långt ifrån att hålla en låg profil i Rom gjorde hon nämligen ingen hemlighet av att hon ämnade blanda sig i påvlig politik. På det viset skulle hon påverka valet av åtminstone två av Alexander VII:s efterträdare, Clemens IX och Clemens X. Förutom att hon bar den sköna titeln drottning (hon kom ibland att kallas för ”Drottning av Rom”) var detta möjligt genom att hon stod i nära relation till sin mentor och beskyddare vid det påvliga hovet, den mäktige kuria-kardinalen Decio Azzolino. Clemens IX visste att hans val berodde på dennes goda tjänster och utnämnde honom till Vatikanens statssekreterare för att visa sin tacksamhet.

Men utanför de påvliga staterna var denna anförda PR-kupp till ingen nytta, eftersom hennes planer på att ta tillbaka sin regeringsmakt misslyckades kapitalt. Hon kompenserade sig dock för detta genom att bli en fantastisk mecenat för konst och kultur, särskilt för musik och lämnade sitt outplånliga adelsmärke på den romerska barockens gyllene ålder under 1600-talet och detta till den grad att den musik hon gav sitt stöd figurerar i alla viktiga föreställningar, som till exempel i det storslagna årliga evenemanget ”Roma Festival Barocco”, som ägde rum i Rom den 6-13 november, 2005.

Men Christinas rykte som en mycket lärd kvinna (hon behärskade ett stort antal språk förutom att hon var förtrogen med latin, grekiska och hebreiska) med stort intresse för de fina konsterna, en ”Nordens Minerva” hade spridits över hela Europa redan under hennes tid som Sveriges drottning (1644-1654). Närvaron av en utländsk kulturell elit vid hennes svenska hov kan ha bidragit till att katolicismen utövade en sådan lockelse på henne. Hennes mest berömda utländska gäst var René Descartes, som hann vistas vid det svenska hovet bara i några månader tills han dog i lunginflammation i februari 1650.

Hon införde europeisk musik till Sverige genom franska och italienska musiker. År 1652 när hon fortfarande var regent, anlände en grupp om tjugo musiker ledda av Alessandro Cecconi till Stockholm. På detta sätt skulle Sverige dra nytta av det nya musikaliska inflytandet som blomstrade på kontinenten. Vid hennes tronavsägelse 1654, genom uppförandet av Vincenzo Albrici's "Fader Wår", sammanfördes för första gången det svenska språket och den moderna europeiska musikformen. När det gäller musikens område kan man utan att överdriva säga att Christina var den första sant europeiska människan som såg värdet av samarbete och kulturellt utbyte utöver de politiska gränserna. Man skulle bokstavligen kunna kalla det för en äkta ekumenik, byggd på musik.

I själva verket har det sällan funnits en kunglig beskyddarinna som visat prov på en sådan förfinad musikalisk smak och aktivt intresse för musik som den svenska drottning Christina. Christina var inte bara konsument och beskydarinna av kultur, hon måste också anses vara en kreativ människa. Detta kan vi se bland annat av en självbiografi påbörjad under 1660-talet, flera kollektioner av maximer, egna reflektioner om teologi (där vi finner intressanta inblickar i hennes religiösa tänkande) och om klassisk historia.

Men hon var också de visuella konsternas beskydarinna. Hon ägde ett antal målningar utförda av Titian, Veronese, Rafael och Correggio, men hennes tids konstnärer var också välrepresenterade, t.ex. Annibale Carracci och Guido Reni. Hennes beskyddarskap av Giovanni Lorenzo Bernini gjorde henne till testamentsarvinge av dennes senaste skulptur, marmorbysten av "Salvator Mundi” (världens Frälsare).

Hon hade också ett mycket stort bibliotek där det ingick både tryckta böcker och handskrifter från 300-talet fram till 1300-talet. Även om Christinas samlingar av konst och tryckta böcker skingrades efter hennes död, förblev samlingen av medeltida handskrifter intakt. Den köptes nämligen upp av påven Alexander VIII (som regerade mellan 1689-1691) och donerades sedermera till Vatikanens bibliotek. Samlingen, som är känd under namnet Codices Reginenses Graeci et Latini, är än idag bland de viktigaste handskriftssamlingarna och en värdefull källa för forskare.

År 1674, förverkligade Christina sin tidigare ambition att grunda en litterär akademi, ”Accademia Reale”, som kan anses vara föregångaren till det ”Arcadia”, som sedan Goethe blev medlem av och som är ”stamfader” till våra dagars ”Accademia dei Lincei”.

I flera årtionden har forskarna inriktat sig på hennes religiösa övertygelser, hennes intresse för de sköna konsterna, hennes hemlighetsfulla personlighet, men något mindre på hennes betydelse för sin tids musikliv. Men drottning Christinas intresse för musik var inte mindre än hennes entusiasm för konst och litteratur. Det är därför inget att förvåna sig över att många av de mest prominenta musikerna i hennes århundrade började sin karriär vid hennes hov, från Alessandro Scarlatti till Arcangelo Corelli och Alessandro Stradella. Men hennes mest avgörande bidrag till Roms musikaliska kultur var grundandet av "Tor di Nona"-teatern år 1671, som var den första offentliga institutionen av sitt slag i Rom. Christina gav också under hela sin tid i Rom en stab av professionella sångare och instrumentalister deras uppehälle vid sin privata teater i Palazzo Riario.

Därför kunde Sveriges ambassadör i Italien, Staffan Wrigstad, i sitt korta tal till en entusiastisk publik vid uppförandet av musikdramat ”Christinas resa” i Palazzo della Cancelleria, träffande kalla drottning Christina ”en av de mest fascinerande personligheterna i den svenska historien, men också i Europas historia” och ”bland de mest berömda svenskar som har levat i Rom”. Den parallell som genast kommer för en är att jämföra henne med sin allra kändaste landsmaninna, den heliga Birgitta (1303-1373), som också lämnade Sverige för gott och därefter bosatte sig i Rom i resten av sitt liv.

Det är intressant att notera att den heliga Birgitta för den avbildande konsten spelade samma roll som drottning Christina gjorde för den framställande konsten. Den heliga Birgittas ”Uppenbarelser” (Revelaciones) som spreds ut över Europa under århundradena som följde på hennes död 1373 och kanonisering år 1391, kom att också spela en stor roll för ikonografin. Detta gäller framför allt Birgittas sätt att beskriva Jesu födelse och död, enligt en studie som gjorts av den tidigare ambassadören vid Heliga Stolen, Lars Bergquist. Den heliga Birgittas sätt att utmåla födelsen, som hon gör genom att lägga tonvikten vid den övernaturliga aspekten av det som hände i Bethlehem, lämnade sitt avtryck på konsten, så till den grad att man under 13- och 1400-talen avbildade Jesusbarnet liggande på marken med den heliga Jungfrun knäböjande bredvid i ödmjuk tillbedjan. Detta togs upp vid Konciliet i Trient år 1564 när de fromma deltagarna kom fram till att den heliga Birgittas sätt att beskriva Kristi födelse skulle bli normgivande.

Till skillnad från den heliga Birgitta var drottning Christina inte något helgon, med andra ord det finns ingen uppgift om att hon utövade de kristna dygderna på ett sätt som kan kallas hjältemodigt. Men sina icke-ortodoxa beslut, som till exempel det att inte gifta sig, att konvertera till den katolska läran och att gå i frivillig exil, tog hon sannerligen med ett hjältemodigt sinne, envist mod och en energi som inte var utan andlig storhet. På grund av sitt kontroversiella beslut att övergå till katolicismen blev hon, enligt vad Marie-Louise Rodén påpekat, utsatt för alla slags pamfletter och smädeskrifter där man även gjorde antydningar om hennes sexuella läggning. Hennes idealism är i sig själv nog att väcka beundran och helt i linje med den ärorika nordiska tradition hos adeln som innebar att ge prov på ridderlig anda, självförnekelse och målmedvetenhet i allt man ville utföra. Men vad handlar denna ridderliga anda egentligen om? Man kan beskriva den helt kort som ett ideal som består i att på ett oegennyttigt och självförnekande sätt tjäna det allmänna bästa, ett ideal som särskilt den heliga Birgitta höll högt. Och om man anser att det sköna är en väg som leder till det goda och sanna, och i slutändan till enhet, då är drottning Christina, genom sin oförtröttliga iver att sprida konst och kultur under 1600-talet, ämnad att gå till eftervärlden som en monark som på ett pliktuppfyllande sätt följt i sin berömda föregångares fotspår.

Heliga Birgitta

Inom parentes kan som exempel på ett ideal där det är de svagaste i samhället som i första hand gynnas, nämnas det mest belysande exemplet på denna svenska tradition under senare tid, nämligen Raoul Wallenberg. Han var en ung svensk diplomat från en adlig familj som, alldeles ensam och med sin diplomatiska status som enda vapen, modigt vågade möta SS-trupperna i Budapest och på så sätt rädda mer än 100 000 judar under Andra Världskrigets holokaust. Han blev sedan fängslad och bortförd av ryssarna till Sovjetunionen och antagligen avrättad i Moskva anklagad för att vara ”spion”.

I sin bok “Apostasy and Reform in the Revelations of St. Birgitta” av rektorn för det Katolska prästseminariet i Stockholms stift, Ingvar Fogelqvist, citerar Fogelqvist kardinal Joseph Ratzinger, nuvarande Benedikt XVI, när denne säger (jfr också St. Ansgarius-Glaubens-Werk für die Katholische Kirche im Norden – Jahresbuch, 1992) att ”den ekumeniska innebörden” i Birgittas uppmaningar till påvarna att återvända till Rom från Avignon ”är ett grundläggande drag i hennes uppdrag att skapa enhet och bidra till reform av kyrkan”. Men om den intellektuella och teoretiska ekumeniken fortfarande inte klarar av att hela de splittrade kyrkorna, vem kan å andra sidan motstå musikens fascinerande skönhet som leder oss bort mot den översinnliga världen? Av samma anledning sade en berömd kardinal vid slutet av en synod: ”Hur kan det komma sig att vi när vi diskuterar pastorala lösningar för att uppnå enhet, går åren förbi utan att vi kommer till något resultat, medan vi när vi går på en Mozart-konsert genast uttalar oss positivt om ekumenik och enhet?”

(Artiklen är också publicerad på italienska i L´Osservatore Romano den 23 december, 2005, en dag efter denna artikels publiceringsdatum)