Hälsingland:

Seglivad folklig helgonkult

av Ulf Silfverling

 


(katobs.se) Vi har i tidigare artiklar relaterat till övergången mellan vikingatid och kristnandet av Sverige, som uppenbarligen inte bara handlade om mission från kyrkans sida, utan snarare om efterfrågan på grund av kyrkliga behov, som uppstod genom inflytelserika ätter som fått tron genom resor i fjärran länder. Här följer nu några bilder från en annan övergång - nämligen mellan vår rika medeltid och den lutherska utarmingen av det katolska fromhetslivet som följde efter den s.k. reformationen.

Vårt medeltida arv är rikt och unikt. Det sägs att kristnandet av Sverige gick trögt. Allt är relativt. Helt klart så byggdes det kyrkor redan på 900-talet, och från 1100 så växte det upp stenkyrkor över stora delar av landet. Dessa dekorerades med väggmålningar och träskulpturer med en konstfärdighet och rikedom som är svårt att föreställa sig idag. Medan de gamla kyrkorna på kontinenten ofta har "barockiserats" eller plundrats under alla krig revolutioner, så har de svenska medeltidskyrkorna fått stå relativt orörda. Den stora förstörelsen skedde framförallt på 1700-talet, då många kyrkor vitkalkades rakt över bilder och dekorationer. Stora fönster slogs upp och därmed förstördes för all framtid målningarna. Senare kom det till orgelläktare och predikstolar. Men även i dessa kyrkor finns mycket bevarat.

Kyrkornas väggar och valv målades fram till reformationen. Faktum är att de kanske mest katolska motiven återgavs just när kung Gustav Vasa planerade sin reform för att beskatta kyrkan och beröva folket möjligheten att utöva sin katolska tro.

I Njutångers kyrka i Hälsingland möts man av genuint katolska motiv, såsom Jungfru Marie sju smärtor. Kyrkofäder avbildas; S. Ambrosius, S. Gregorius, S. Augustinus. Och mitt i allt detta - det svenska riksvapnet med de tre kronorna och vasakärven. Målningarna var beställda innan brottet med Rom 1524. När de just var slutförda så införde kungen en annan lära, som inte omfattande helgonkult och sakramentalier såsom heliga bilder. Sakramentet ställdes inte ut, vigvatten och ljusbord försvann.

Men av någon anledning fanns det en tvekan i många församlingar att övermåla. I Njutångers kyrka levde församlingsborna med den katolska bildvärlden ända fram till 1720, i de klaraste färger. Sedan övermålades väggarna. Men man lät valvmålningarna vara. Altarskåpet av Haaken Gulleson sattes dock tillbaka först 1928. liksom några helgonstatyer.



Njutånger: Gustav Vasas riksvapen med Jungfru Marie sju smärtor under.

Helt enastående är den gamla kyrkan i Enånger. Den är ju mest känd för att där förvaras den berömda "Anna själv tredje" utförd av traktens son Haaken Gulleson. Kyrkan har fått vara ifred från hårda renoveringar. Där finns ingen orgel. Istället är två läktare bevarade i original från 1400-talets slut - med bänkar och allt - då salskyrkan byggdes ovanpå den gamla 1200-talskyrkan. Kanske det innan dess även funnits en stavkyrka i trä, såsom på många andra medeltida kyrkplatser. Kyrkan har tidigare haft ett vapenhus, säkerligen utfördes där dop.



Enångers gamla kyrka med den unika dubbla läktaren utan orgel- Sent 1400-tal.



Vad Enångers lutherska församling kunde begrunda under 300 år

Enånger: Haaken Gullesons mästerverk "Anna själv tredje"

Sankt Eskil i klara färger. Notera den bysantiska välsignelsen, som förklarar treenigheten.

Nuvarande kyrka är en mariansk kyrka, därom kan ingen tvekan råda. Det finns uppgifter som tyder på att detta är resultatet av att två systrar räddades efter ett skeppsbrott på 1300-talet. De två systrarna vilar under stenen i koret. På stenen kan man läsa deras namn Katarina och Magdalena samt anno domini MCCCLXXIX (1379) Enligt ett gammalt pergamentbrev skulle kyrkan vara invigd åt jungfru Maria samt åt apostlarna Bartolomeus och Andreas.

Det finns mycket som är unikt här. Framförallt slås man av de klara färgerna i kalkmålningarna. Endast ett par väggar har varit överkalkade, dessvärre ett porträtt av heliga Birgitta. Men valven lyser i tydliga konturer och färger. Kyrkan har aldrig uppvärmts, förutom sakristian, och den lämnades i malpåse när nya kyrkan byggdes i början av 1800-talet. Den var lager för mängder av helgonbilder från hela trakten, kyrkan var ett sorts hembygdsmuseum i 100 år.

Detta har gjort att den bevarats från elektrifiering, uppvärmning, ombyggnader och renoveringar. I stort sett alla delar är bevarade. Ännu kan man se en nisch vid altaret för Sakramentet och sakristian andas medeltid, med sin gamla spis och sakramentsskåpet. Vid altaret finns en ovanlig korläktare, förmodligen för ordensmedlemmar. (En liknande konstruktion fanns i Vadstena klosterkyrka, systrarna kunde följa heliga Mässan från en egen läktare.)

Det finns gott om krokar i kyrkan att hänga vinterkappan på. Och prästen kunde stå på en björnfäll när han förrättade gudstjänst vid altaret.

Här har alltså de gudfruktiga bönderna och fiskarna under dryga trehundra år samlats för att höra lutherska predikningar, omgivna av mariabilder och kyrkofäder och martyrer. Kanske de också fortsatte välsigna sina åkrar och be till Guds Moder innan de gav sig ut på det farliga havet. Ute på öarna uppfördes det gedigna kapell som visar hur självklart det var att förlita sig på Guds nåd i det dagliga livet.

Hälsingland kristnades sent och trögt. Men samtidigt verkar det som om reformationen också var svår att genomdriva här när väl den katolska tron fått fäste såsom något folkligt och inte kommenderat från makten.

20150718

US

Se även bildspel:
Forsa
Njutånger
Enånger

 

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved