Liturgin som föda och ledstjärna för de troende

Predikan av apostoliske nuntien av Indonesien, ärkebiskop Antonio Filipazzi,
med anledning av 50-årsdagen av publiceringen av "Sacrosanctum Concilium", hållen i Jakarta den 15 oktober 2013

 

 

http://1.bp.blogspot.com/-lpHBYiMkprI/Um_ni0ZWp-I/AAAAAAAAIeM/Cx20rUfflZU/s320/Filipazzi.jpg


1. Detta eukaristiska firande öppnar den nationella konferens som hålls i vårt land för att vi ska påminna oss att det gått 50 år sedan den apostoliska konstitutionen "Sacrosanctum Concilium" utfärdades av Andra Vatikankoncilet. Dessa dagar tillbringade med studier, reflektioner och diskussioner avslutas nu med firandet av den heliga mässan. I detta sammanhang vill jag påminna er alla om att den heliga mässan alltid är något mer än en formell tillställning.  

Den är inte något som är underställt konferensen och diskussionerna vi fört under de senaste dagarna. Nej, liturgin som vi firat är något mycket mer än den studie vi gjort över den, oändligt större och viktigare än alla de betraktelser vi kan ha haft om den. I Andra vatikankonciliets konstitution "Sacrosanctum Concilium" läser vi att

”varje liturgiskt firande, som ju är ett firande där Kristus översteprästen medverkar med sin kropp – Kyrkan – är något heligt i sig och ingen annan handling som Kyrkan kan utföra har detta firandes höga verkningsgrad " (SC, 7).

I trons ljus måste vi alltså tänka på detta så att vi aldrig reducerar detta firande till något som vi kan manipulera efter behag. Benedikt XVI sade:

"kanske har även vi präster och experter behandlat liturgin snarare som ett objekt som vi kan reformera än ett subjekt ägnat att förnya det kristna livet” (tal hållet den 6 maj, 2011).

Vi bör närma oss det liturgiska firandet, både när vi är närvarande i det eller när vi studerar det, med Moses vördnadsfulla attitud inför den brinnande busken, tecken på den levande Gudens närvaro.

Även vi bör alltså se denna Heliga mässa som något förmer än en formell akt, som vi utför eftersom det är något som hör till våra möten och olika initiativ. Att vi öppnar och avslutar vår liturgiska konferens med det eukaristiska firandet kräver att vi betraktar en annan av Andra vatikankonciliets uttalanden, nämligen att

”liturgin är den höjdpunkt som Kyrkans handlande riktar sig mot och på samma gång den källa ur vilken all dess kraft härrör” (Sacrosanctum concilium n. 10).

Ur denna nåderika källa – de heliga mysterierna som firas av Kyrkan kommer också ljuset och kraften som liturgin reflekterar och som sammanväver dem med vår kristna förpliktelse. På samma gång bör vi för att liturgin ska kunna bära frukt i livet alltid försöka fira den på ett allt bättre sätt.

"Den som är rättfärdig i tron ska leva”: I den första läsningen citerar aposteln Paulus profeten Habackuk som har påmint om att tron är den princip som bör leda hela vårt liv, även vår kunskap, särskilt när denna handlar om den verklighet som rör Gud och frälsningen. Om vi alltså vill fördjupa vår kännedom om det sakrala, bör en sådan studie ske i trons ljus. Under denna konferens, men även alla andra gånger när vi reflekterar över liturgin, bör vi alla alltid ledas av det ljus som kommer av tron, och som är en en gåva som vi under denna Heliga eukaristi har åkallat!  

2. Vi inledde denna konferens genom att fira minnet av den heliga Teresa av Jesus (Teresa av Avila), jungfru och kyrkolärare.

Att påminna oss våra helgon hjälper oss att understryka en viktig dimension i liturgin som finns innesluten i varje mässas prefacio:

”.... förenade med änglarna och ärkeänglarna och med alla himlens heliga, sjunger vi oupphörligen hymnen där vi lovprisar dig: Helig, helig, helig är Du Herre, universums Gud. Himlarna och jorden är fulla av din ära. Hosianna i höjden” (Prefation för de heliga, I).

Andra vatikankonciliets liturgiska konstitution beskriver på följande sätt denna liturgins dimension:

”I liturgin här på jorden deltar vi i förväg i den himmelska liturgin som ska firas i den heliga staden Jerusalem, till vilken alla pilgrimer vänder sig och där Kristus sitter på Faderns högra sida, som helgedomens tjänare och det sanna tabernaklets tjänare. tillsammans med alla de himmelska härskarorna sjunger vi en hymn till Guds ära. Vi påminner oss i vördnad alla helgonen och hoppas att få vara med dem. Vi väntar på att vår Frälsare, Herren Jesus Kristus, ska visa sig för oss, Han som är vårt liv, och att få vara med honom i härligheten” (SC, 8).

I liturgin visar sig himlen på jorden (jfr. Benedikt XVI i den apostoliska exhortationen, Sacramentum Caritatis, 35), Gud i hela sitt majestät visar sig för oss och vi möter Kristus ”den skönaste bland alla människornas söner”. Påve Franciskus har påmint om att

”skönheten i allt som berör liturgin ... är inte en enkel prydnad eller lust att besmycka, utan närvaron av vår Guds härlighet” (Homilia under krismamässan 2013).

Eftersom Guds härlighet visar sig i skapelsen (Guds fullkomlighet – säger aposteln Paulus i Romarbrevet - hans eviga makt och gudomlighet, har kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga), och på samma sätt lyser skapelsen i Kyrkans officiella bön. Det är detta som gör Kyrkans liturgi här på jorden så vacker, med en skönhet som finns i själva liturgin och inte i första hand beror på våra ansträngningar att göra den vacker genom att ta till mänskliga hjälpmedel som inte passar till själva liturgin. Vi bör istället tillåta denna gudomliga skönhet att visa sig i vårt sätt att fira liturgin. Tro, kärlek, tystnad, ordning, respekt för de liturgiska tecknen, gesterna och orden, allt detta är nödvändiga inslag som gör det möjligt för oss att uppfatta och uppleva de heliga firandenas inneboende skönhet.  


 

https://fbcdn-photos-h-a.akamaihd.net/hphotos-ak-frc3/1382940_558153947590462_1366936953_a.jpg

Tyvärr har den mentalitet spridit sig och med den åtföljande bruk som säger att liturgin ständigt bör förändras, att den bör anpassa sig till den församling där den firas, att den bör göras intressant genom våra egna påhittigheter. Men ett firande som följer ett dylikt tänkande visar inte upp den verkliga skönhet som kyrkan är full av! Samma behov att hela tiden söka nya sätt att göra liturgin intressant visar endast hur ohållbar och flyktig en skönhet är som skapats av oss själva.

Må den Helige Ande upplysa resultaten som skapas av denna nationella konferens och det liturgiska livet i Indonesien och leda till att liturgins sanna skönhet förstås av alla, celebranter och troende, och att vi alla anstränger oss att låta den framträda vid varje firande.    

    

3. "I den heliga Teresa av Avila ser vi en förebild, i medlandet en hjälp, i den nåderika kommunionen ett band för den broderliga kärleken” (Prefacio för helgonen, I). Vördnaden för helgonen låter oss möta dessa män och kvinnor som tillsammans med oss bildar den enda Kristi kyrka och inbjuder oss att efterlikna dem och att förlita oss på att de medlar för oss inför Gud.

Hur kan detta stora spanska helgons förebild ge denna liturgiska konferens inspiration?

Den heliga Teresas liv och verk tillhör en tidsålder som å ena sidan kännetecknas av den protestantiska reformationen som Martin Luther påbörjade, och å den andra av den katolska motreformationen, dvs. Kyrkans svar på kraven på en kyrklig förnyelse som framför allt förkroppsligas i Konciliet i Trient och i alla helgonens verk under det århundradet. Under detta helgons liv, hon som tillhörde karmelitorden, ser vi två slags reformer: En reform som förstörde den synliga enheten inom Kristi kyrka och en reform som istället fick till följd en blomstring i det kristna livet, och vars resultat vi ser än i våra dagar.

Historien visar att vi nästan i varje tidsålder möter sanna och falska reformer inom kyrkan. Inom varje förnyelseprocess av det kyrkliga livet blandar sig den sanna reformens beståndsdelar med andra som istället försvagar och vanställer kyrkans ansikte. Därför är det bra att ange kriterier för hur vi ska kunna skilja mellan sanna och falska reformer.

Men dessa kriterier kan inte vara subjektiva eller bara pragmatiska, för eftersom kyrkan är en gudomlig-mänsklig verklighet som vi endast kan lära känna på djupet i ljuset av den gudomliga uppenbarelsen, bör dessa kriterier vara trons kriterier. Om vi ser på kyrkans tvåtusenåriga erfarenhet kan vi uppfatta några av dessa.  Varje sann förnyelse av kyrkan bör genomföras i full anslutning till kyrkans lära. Den måste utföras med respekt för kyrkans hierarkiska struktur och dess disciplin. Den måste bygga upp kyrkans enhet och gemenskap och undvika varje tendens som skulle kunna leda till upplösning. Den måste respektera det förflutnas andliga och gudshängivna arv och kontrastera den fallna mänskliga naturens tendenser och inflytandena från modern mentalitet. Den genomföras i en attityd av tålamod och ödmjukhet.

Dessa kriterier bör även styra genomförandet av det som Andra vatikankonciliet bestämde för femtio år sedan om liturgin. Detta halvsekel har sett både ljus och skuggor, positiva och negativa aspekter av kyrkans liturgiska liv. Detta beror även på det faktum att konciliets angivelser inte alltid har förverkligats enligt de principer som bör styra varje sann kyrklig reform.

Om vi däremot betraktar den heliga Teresa av Jesus och hennes liv och verk, ser vi att hon  helt och hållet uppfyllde de krav som en sann kyrklig reform bör ställa. I slutet av sitt liv kunde hon med rätta utropa: ”Jag är en kyrkans dotter”, och detta gjorde att hon gav impuls till en sann och långvarig förnyelse. Hennes medling har medfört att de betraktelser vi gör i våra dagar, framför allt om den kristna kommunitetens liturgiska liv i Indonesien alltid finner trofast inspiration i dessa kriterier, så att ”det kristna folket på ett säkrare sätt ska finna den överflödande nåd som den heliga liturgin innehåller" (SC, 21).

4. Vår tids samlade minne påminner oss om att den Helige ande ”i kyrkan har upphöjt den heliga Teresa av Avila för att genom henne visa på en ny väg för sökandet efter fullkomlighet”. Kyrkan föreslår henne inte bara som modell, utan anser henne även vara en virtuos i det andliga livet. År 1970 förklarade Guds tjänare Paulus VI henne för kyrkolärare, den första kvinna att tilldelas denna hederstitel, jämte den heliga Katarina av Siena.

Såsom denne påve påminde oss består Teresas lära framför allt av ”bönens hemligheter”: ledd av den Helige ande lärde hon ”genom erfarenhet” känna dessa hemligheter och hon ”förstod konsten att uttrycka dem”. Därför skänkte hon kyrkan och världen framför allt ”bönens budskap” (homilia den 27 september, 1970).

För den heliga Teresa är bönen

”ett samtal mellan vänner och tecken på en nära förtrogenhet med Gud, med vilken vi i avskildhet samtalar och vet att vi är älskade” (Boken om mitt liv, 8, 5)

och bör koncentrera sig på betraktandet av Kristi allraheligaste mänsklighet.

Det är intressant att notera att samme Paulus VI sammanförde detta budskap av kyrkoläraren Teresa av Jesus med utförandet av den liturgiska reformen som Andra vatikankonciliet aktivt hade stött:

”Bönens budskap: Kom till oss, kyrkans söner och döttrar, i en stund som kännetecknas av en stor reformiver och iver för förnyelse av en liturgiska bönen” (Homelia, 27 september, 1970).

I samband med denna nationella konferens om liturgin, uppmanar oss den heliga Teresas med sin lära att förstå att även kyrkans officiella bön bör leda till ”förtrogenhet med Gud”, bör vara ett sant samtal med Honom. Detta är inte blott en kliché. Den liturgiska bönen är verkligen utsatt för faran att endast förbli ett yttre skal.

Erinran om hur viktigt det inre livet är finner vi ständigt i i Gamla testamentets profeters ord. Och Herren Jesus bad lärjungarna flera gånger att låta sina ord och handlingar samverka med den inre hållningen. Även i dagens evangelietext ombeds vi att leva medvetna om att ”den som skapat den yttre världen” även har ”skapat den inre”, och att det inte räcker med att se till att hålla den yttre ren.   

Andra vatikankonciliet anbefallde de troende – i harmoni med Pius X, XI och XII:s läroämbete – att deltaga

”fullständigt, fullt medvetet och aktivt i det liturgiska firandet”  (SC, 14).

Det har förts långa diskussioner om vad ett sådant deltagande innebär. Benedikt XVI har påpekat att ”dessa ord vill inte hänvisa blott till en yttre handling under firandet”  (den apostoliska exhortationen Sacramentum Caritatis, n. 52). Tyvärr vet vi alla hur diffus denna återhållsamma syn på deltagandet i liturgin blivit i teori och praxis.

Det måste upprepas – och Guds tjänare Pius XII lärde oss det – att ”den viktigaste beståndsdelen i gudstjänsten bör vara den inre”, för ”i annat fall blir religionen en formalitet utan grund och utan innehåll) (Encyklikan Mediator Dei). Därför ber  "Sacrosanctum Concilium" om

”de troendes aktiva deltagande, såväl internet som externt”  (n. 19)

och önskar att

"de troende närmar sig den heliga liturgin i det rätta själstillståndet och att de låter sitt sinne harmoniera med orden som uttalas samt låter den gudomliga nåden samverka så att de inte tar emot den förgäves” (n. 11).

Det sanna förverkligandet av liturgins reform bör alltså vara att hela gudsfolket inser att den sanna bönen uppstår när de ber i liturgin och med liturgin. Liturgin är nämligen ledstjärna och föda för den kristnes bön, liksom även den liturgiska rörelsen som förebådade  "Sacrosanctum Concilium" önskade. I den liturgiska bönens namn får vi därför varken försumma den personliga  bönen, eller de ”fromma övningarna” som har sitt ursprung i liturgin och för tillbaka till denna (jfr SC, 13).    

När allt kommer omkring beror det sanna förverkligandet av den liturgiska reformen på det följande: att den som deltar i liturgin verkligen fördjupar sin bön genom att alltmera göra den till ett samtal med Gud, så som vi idag påmints om att den heliga Teresa gjorde. Det är betecknande att den salige Johannes Paulus II som för tio år sedan godkände utfärdandet av "Sacrosanctum Concilium", hade visat på denna prioritet:

”den liturgiska pastorala vården ... bör väcka lusten att be” (det apostoliska brevet Spiritus et Sponsa, 14).

Detta synes mig vara ett lämpligt program även för vårt möte och för det pastorala handlandet i hela kyrkan i Indonesien: att väcka lusten att be!                   

5. Om vi vill sammanfatta allt vi sagt hittills, skulle vi kunna säga att allt inom liturgin, inom firandet och inom studiet av den, kräver att vi tror. Vår tro gör att vi förstår vad liturgin är och hur vi bör fira den. Tron ger oss också de sanna kriterierna när det gäller att främja de troendes och församlingens liturgiska liv. Detta är en sanning som Trons år, som vi just håller på att avsluta, kraftfullt åberopar sig av.

I varje eukaristiskt firande åkallar kyrkan i Faderns tro den Helige Andes gåva att helga gåvorna som består av bröd och vin ”för de förvandlas till Jesu Kristi kropp och blod” och oss själva ”för vi blir – i Kristus – en kropp och en ande” (den eukaristiska bönen III).

Varje äkta reform är framför allt resultatet av den Helige Andes renande och heliggörande akt i våra själar. Det var den Helige Ande som förvandlade hjärtana på de män och kvinnor – det vill säga helgonen – som förnyade kyrkan och världen. Detta gällde även den heliga Teresa, som vi ber att medla för oss och be att hela kyrkan i Indonesien med allt starkare tro må fira de heliga mysterierna.

Tack vare denna sin tro såg det stora spanska helgonet i varje helig mässa den levande och frälsningsbrinande närvaron av vår Herre Jesus förnyas i mänsklighetens historia, och bli till en närvaro som liknar den av Hans liv här på jorden.

"Om när han fanns här på jorden att bara röra vid hans kläder gjorde att sjuka blev botade när de hade tron, varför skulle han inte göra underverk när han är så starkt förenad med oss, och ge oss allt som vi ber om, när han befinner sig hemma hos oss?” (fullkomlighetens väg, 34,8).

Hon skrev också:

"Herren hade givit henne en så stark tro att när hon hörde någn säga att den hade velat leva under Kristi tid, skrattade hon inom sig, eftersom hon tyckte att hon ju verkligen i det allraheligaste sakramentet ägde honom, och att inget annat var lika viktigt”  (34,6).

Den heliga Teresa påminner oss även att ett sådant möte med Herren kräver att vi måste förvandlas i oss själva:

”Hans majestät visar stor barmhärighet när han vill att vi gör klart för oss att Han själv är närvarande i det allraheligaste sakramentet. Men att visa sig öppet, delge av sin storhet och dela ut sina skatter, det vill  han bara göra åt dem som har den brinnande längtan att ta emot dem av Honom, för dessa är Hans sanna vänner”  (34,13).     

Vi ber den Heliga Teresa att förläna oss denna tro och denna kärlek medan vi firar de heliga mysterierna idag och alla dagar. Amen.

20131112

Övers. Natasja Hovén

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2010 All rights reserved