Under sitt långa påvedöme genomkorsade den salige Johannes Paulus II hela världen för att förkunna Evangeliet. Den 30 april 1989 i Madagaskar yttrade han följande: ”Jag är glad att ha kunnat komma till er för att celebrera saligförklaringen av en flicka från ert ädla malagassiska folk som varit ”pelare och grundval” för sina bröder och systrar. Hädanefter skall hon vara det ännu mer. Victoire (Rasoamanarivo) belyser särskilt vilken plats kvinnor har i Kyrkan. I er första saliga känner vi igen ert folks traditionella egenskaper. Många vittnen har beskrivit hennes tålamod, inte någon flykt eller uppgivenhet undan svårigheter, utan en attityd av frid inför det som stämmer ned eller sårar, till och med inför det onda som man förkastar.”

Rasoamanarivo föddes i Tananarivo 1848 som det fjärde barnet i en familj av sju. Hennes far skall bli protestant. Hennes mor är känd för sin mildhet och godhet. Familjen till hör en av Madagaskars femton   stammar, ”Hova”, som bor i hjärtat av ön. Utan att vara varken furstlig eller adlig har den blivit det mäktigaste och rikaste i kungadömet efter att drottning Ranavalona I (1828-1861) hade iklätt Rasoamanarivos farfar ämbeten som medregerande furste och överbefälhavare över armén. Denna familj bildar en sluten klan bosatt i praktfulla hus uppförda bredvid drottningens palats. Politiskt är regeringsformen absolut envälde.

Den unga flickan lever en barndom i bekymmerslöshet  och sysslolöshet. Hon blir bekant med alla vidskepliga seder och bruk som hennes folk utövar och bär ett slags amulett som skall hålla alla olyckor borta. Hon är tretton år när drottning Ranavalona I dör, som efterträds av Radama II, hennes son. Denne ger katolska missionärer rätt att inrätta sig i Madagaskar. De första prästerna att anlända till den stora ön var katolska missionsfäderna (les Pères de la Mission) som sänts ut av sankt Vincent de Paul på 1600-talet, Och grundare av Port-Dauphin, längst i söder. Men den kristna religionen utvecklades i Madagaskar från 1820 sedan den protestantiske pastorn Jones hade fört med sig Bibeln dit. Redan 1830 fanns en ansenlig kärna av kristna, av vilka flera skall dö för sin tro under förföljelsen som drottningen började 1835 mot anhängarna av utländska religioner. 1855 lyckades de katolska missionärerna förklädda komma in i landet. Tack vare kungens välvilja etablerar sig jesuiter öppet i Tananarivo under de sista månaderna av 1861. De kommer i sällskap med två nunnor tillhöriga Sankt Josef av Cluny – kongregationen, vilka öppnar den första katolska skolan för flickor  i huvudstaden.

”Någon såg på mig”

Rasoamanarivo, som hör till systrarnas första elever, utmärker sig genom att mena allvar med skolarbetet på och genom sin brinnande längtan att lära känna den religiösa tron. Hon skall senare berätta följande händelse:

”Jag gick in i kyrkan som ett odygdigt barn med en frukt som jag började äta på. Så vändes mina ögon plötsligt mot tabernaklet och jag blev försagd, som om någon, där borta, såg på mig! Jag  skämdes över vad jag gjorde och gick ut för att kasta bort frukten. Sedan gick jag in igen i kyrkan och föll på knä för att be.”

Den 1 november 1863 döptes Rasoamanarivo till Victoire, samtidigt med 25 andra katekumener. Hon får tili fadder nunnornas superior, syster Gonzaga. De nydöpta kunde gå till första kommunionen nästa 17 januari, och under samma ceremoni blev de vigda till Maria. Detta första högtidliga firande drar en talrik skara till Andolahokyrkan, bland vilka man finner protestanter och hedningar som med en viss oro tänker på katolikernas utveckling i landet.

”För kristna idag, förklarade påven Johannes Paulus II, visar Victoire hur man lever sitt dop. Som ung flicka, fostrad i Sankt Josefsystrarnas av Cluny skola söker hon på allvar förbereda sig för sitt inträde i kyrkan. När hon upptäcker Guds bud är hon genast besluten att följa dem, att strida mot synden. Hon praktiserar lydnaden för Guds lag i en glad inre frihet, som någon som älskar… Dopets sakrament är verkligen för henne att gripas av den uppståndne Kristus närvaro… Konfirmationen fullbordar för henne att hon blir en troende kristen ett tempel för den Helige Ande, som Aposteln säger. Ta också ni exempel av henne, när ni upptäcker hennes djupa kärlek till Mässan, som hon aldrig ville gå  miste om. Att ta emot Kristi Kropp i Kommunionen, det är den döptes sanna föda, för det är det mest intima mötet med Herren.”

Hon lämnas inget val

Vid tillfället för hennes första kommunion är Victoire femton år och hennes familj tänker gifta bort henne. Hon skulle föredra att bli nunna, men man lämnar henne inte något val. Senare, under kriget 1883, bekräftar hon:

”Gud ville det inte. Han tänkte redan på det som sker idag. Om jag var nunna i denna stund, skulle det vara omöjligt för mig att för religionen göra det som jag nu tillåts göra.”

Den 13 maj 1864 gifter sig Victoire med sin kusin Radriaka; enligt dåtidens sed skulle giftermålet ske inom familjens begränsade krets. Genom sin höga grad kommenderar Radriaka en omfattande del av den malgassiska armén. En kort tid efter detta bröllop utnämns Rainilaiarivony, Victoires farbror och svärfar, till premiärminister. Han är fylld av en beundran speciellt för sin nièce och den tro hon bekänner. Denna tillgivenhet blir snart känd av alla.

Drottningen Rasoherina som efterträdde Radama II 1863 anförtror uppfostran av sina adoptivbarn åt de katolska missionärerna; men dessa hindras i sitt apostolat av rivaliteten med protestanterna. Från  1867 blir protestantismen officiell religion och dess makt växer då den ernår att drottning Ranavalona II som 1868 efterträder  Rasoherina ansluter sig. Det utövas påtryckningar för att dra katolikerna till den nybildade religionen. Dessa påtryckningar erfar man till och med inom premiärministerns familj. Victoire, ännu, trots sin ålder skolad, tvingas gå i den protestantiska skolan. Det får henne att gråta dag och natt, och man återbördar henne till de katolska systrarna. Rainimaharavo, en annan farbror till Victoire, är bland dem  som envisast bekämpar katolikerna; han ingriper som nybliven huvudman för familjen mer än en gång personligen hos sin brorsdotter för att vinna henne för protestantismen, men Victoire sätter en stor  fasthet i tron mot dessa uppmaningar. En dag svarar hon honom:

”Det är förgäves som ni hoppas kunna skrämma mig med era hotelser. Det tjänar bara till att befästa min tro. Jag väntar på den dag ni skall jaga mig ut ur ert hus. Då kommer jag befriad från alla bekymmer vandra genom staden och be om gästfrihet av de personer som har någon tillgivenhet för mig. Men beträffande att förneka min religion, vilket man vill få mig till, så kommer ingen på jorden att någonsin lyckas med det.”

Vid ett annat tillfälle säger hon till honom:

”Min person tillhör er, ni är familjens huvudman. Men min själ tillhör Gud. Jag byter den inte mot pengar.”

Victoires fulla fasthållande vid den katolska tron, som hon vet vara den sanna, kan idag förmodligen inte förstås av alla, på grund av den vitt utbredda  relativistiska mentaliteten. För att uppskatta det riktiga  i att handla så, måste man komma ihåg, å ena sidan att vi

”tror på grund av auktoriteten hos Gud själv som uppenbarar och inte kan missta sig och som inte kan bedra oss (Katolska Kyrkans Katekes nr. 15)

och, å andra sidan, att

"alla människor har att hålla fast vid sanningen så snart de känner den, och att ordna hela sitt liv efter denna sannings krav” (Andra Vatikan-konciliet , Dignitatis humanœ, 1).

Huvudet, det är Kristus!

Radriaka delar inte sin hustrus övertygelser och han är långt från att vara ett dygdemönster. Även han försöker att få henne att avfalla. Han citerar för henne detta ord av sankt Paulus: Ni hustrur , foga er efter era män som efter Herren. Ty en man är sin hustrus huvud (jfr Ef 5,22-24).

”Ja, det är sant, svarar Victoire, men huvudet för mannen och kvinnan, det är Kristus, och det är till Honom jag gav mig när jag gav mig till dig; Hur skulle han kunna vilja att jag sviker Honom för att lyda dig? Nej, Radriaka, det är omöjligt!”

Den unga kvinnan får stöd av en enda kusin, Antoine Radilofera, och hon knyter en djup vänskap med en slavinna, Rosalie. Båda ber tillsammans och stöder varandra i tron. Förföljelsen stärker Victoire och gör att hon besegrar varje människofruktan. Hon lever sin tro utan att pråla med det, men utan underlåtenhet, och svarar dem som förvånar sig över hennes fromhetsövningar: ”Det är så vi gör, vi som är katoliker!” Hennes mod skall trötta förföljarna.

En morgon, efter en sömnlös natt då hon länge bad rosenkransen, stiger Victoire upp för klockan fyra för att gå till kyrkan. En kort stund senare kommer en individ och bryter sig in hos henne. På bordet ligger en stor summa pengar, men han tar dem inte. Victoire är ännu kvar i kyrkan när man berättar det som hänt för henne.

”Jag fick då intrycket att man var ute efter mitt liv. Jag tackade Gud för att ha skyddat mig, och jag lovade Honom att tjäna Honom trognare.”

Victorias existens är sträng, och hon förenar sina familjeplikter, sina plikter som hovdam och ett intensivt böneliv i vilket hon tar med sina förtrogna. Hennes älskvärda sätt mot alla, hennes barmhärtighetsverk  och vittnesbördet om hennes tro väcker vördnad och ger henne utan tvekan ett moraliskt inflytande vid hovet. Mycket tidigt på morgonen beger hon sig till kyrkan, men det misshagar hennes närmaste, vilka ställer ut slavar på post för att kasta stenar på henne. En natt häktar henne väktarna som vakar över staden och anger henne för förste ministern, Denne säger åt dem: ”Ingen har rätt att gå ut på gatorna om natten, utom Victoire.” I kyrkan ligger Victoire ofta på knä, i bön, med ögonen vända mot tabernaklet. Den bön hon älskar mest är Rosenkransen. Hon känner församlingens alla sjuka, besöker dem, uppmuntrar dem och lämnar dem, vid behov, en allmosa, Enligt tidens sed i landet, har Victoire, som inte har barn, flera hundra slavar i sin tjänst. Hon älskar dem, och behandlar dem som en mor. En dag friger hon två, men dessa vägrar att överge henne för att fortfara att tjäna henne intill hennes död.

Ett oupplösligt band

Trots sin höga ställning i samhället, ger sig Radriaka hän åt sina begär, och särskilt åt konsumtionen av starka drycker. Följden av därav blev en skamlöshhet och våldsamhhet som orsakar mycket lidande för Victoire. Radriakas uppträdande blir så skandalöst att hennes far, premiärministern, ense med drottningen, vill bryta hans äktenskap med Victoire. Denna kastar sig till drottningens fötter och uppnår att man inte fullföljer detta förslag:

”Det kristna äktenskapet är oupplösligt; det har instiftats av Gud och välsignats av Kyrkan. Människor äger inte någon makt över honom.”

För att främja sin makes konversion försummar Victoire inte något tillfälle att låta honom göra goda gärningar. ”Hennes outtröttliga tålamod, skall påven Johannes Paulus II senare säga, stärkte hennes kristna övertygelse att förbli trogen äktenskapets oupplösliga band trots förödmjukelserna och de lidanden hon genomgick.”

Victoire uppehåller hedersamt sin ställning i världen; men mitt i de världsliga förströelserna glömmer hon aldrig Kristus, som är hela hennes liv. Då hon med Rosalie tar avsked av familjen eller av hovet med att säga: ”Nu är det dags att gå till kyrkan, ursäkta oss”, tänker ingen på att hålla kvar dem. År 1876 utnämns père Causseque, en fransk missionär, till kyrkoherde för Andhaloförsamlingen. Han börjar en liten apologetisk tidskrift, Resaka, och grundar med före detta elever från Frères des Écoles Chrétiennes en andlig rörelse för spiritualitet, inspirerad av Guds moder Maria, Union Catholique, som Victoire tillhör, och inriktar den mot välgörenhetsverk till gagn för fattiga och lidande av spetälska. Tack vare honom slutförs bygget av Tananarivos Katedral; Victoire lämnar generösa bidrag till det.

1883 inträffar oförmodat den första fransk-malagassiska konflikten, efter den madegassiska regeringens vägran att tillerkänna främlingar äganderätt. Dessutom har premiärministern låtit taga bort de franska fanorna som sedan 1840 vajade på olika platser efter kusten till vilka lokala ledare hade begärt Frankrikes skydd. Denna konflikt framkallar hemsändandet av de franska missionärerna och försätter den katolska delen av befolkningen, som omfattar omkring 80 000 personer, i stor fara. Större delen av dem är ännu noviser i tron och kommer nästan alla från de fattigaste skikten av samhället. Endast Victoire åtnjuter det inflytande som fordras för att försvara dem som på grund av sina relationer med fransmännen anses som förrädare. Under de dagar som föregår missionärernas avfärd är Tananarivos kyrkor fulla av en överväldigande stor hop kristna vilka belägrar biktstolarna och ber med glödande iver. Den 29 juni avreser  Sankt Josefsystrarna av Cluny. En atmosfär av fruktan gör det omöjligt att anskaffa bärare, och systrarna lämnar Tananarivo till fots, vilket väcker stark anstöt hos katolikerna. Victoire larmar genast premiärministern, hennes svärfar. Denne utfärdar anvisningar, och bärarna når upp resennärerna 10  km från staden. Innan han avreser sammankallar père Causseque  medlemmarna i Union Catholique  och lägger kyrkornas  och skolornas öde i deras händer under missionärernas frånvaro. Han säger till Victoire:

”När Herren steg upp till Himlen, förblev Maria, hans moder, kvar på jorden för att ge mod och stöd åt apostlarna och de första kristna; och på samma sätt skall ni, under missionärernas frånvaro, vara katolska missionens skyddsdängel och de trognas stöd."

"Mon père", svarar hon gråtande, "jag skall göra vad jag kan.”

Mitt bland de troende

Efter missionärernas avresa stängs kyrkorna utan att någon frågas, och vakter sätts ut vid kyrkportarna. Följande söndag utverkar Victoire att de öppnas igen såväl i staden som på ute i landet. För att utåt kunna framhäva den väsentliga roll Victoire tilldelats, bönfaller Tananarivos kristna henne att för en tid lämna den  plats i skymundan där hon vanligen sitter i kyrkan, nära den Heliga Jungfruns kapell, och sätta sig mitt bland de troende. En bänk ställs fram vid mittgången, och Victoire knäböjer hädanefter på den med stor enkelhet. Hennes motståndare frågar henne varför hon går till kyrkan när ingen mässa firas längre. Hon svarar:

”Hur kunde man ställa en sådan fråga? Även om det Heliga Sakramentet inte är närvarande, tror man att min ande förblir sysslolös? Jag förenar mig genom avsikten så jag får delta med Himlens helgon och de heliga på jorden.”

I samförstånd med Victoire förbereder Union Catholique, ledd av Paul Rafiringa, ett handlingsprogram. Ett tjugotal av dess medlemmar delar de elva distrikten runt huvudstaden mellan sig för att leda söndagens sammankomster och besöka skolorna och hålla modet uppe hos de isolerade lärarna. I oktober 1883 sammankallar Victoire alla de kristna församlingsledarna och de katolska  skollärarna:

”Det är felaktigt, låter hon dem veta, att regeringen förbjuder den katolska religionen, som protestanterna påstår. Drottningen och premiärministern ger tvärtom full frihet för den. Låt de troende inte förvirras alls av förföljelserna som de utsätts för. Förföljelse är den katolska kyrkans oskiljaktiga följeslagare. Ni är era kyrkors stöttepelare. Deras blomstring eller undergång kommer an på er… Jag själv är inte i stånd att besöka er alla. Men medlemmarna av Union Catholique skall göra det i mitt namn.”

Många katoliker faller offer för en sannskyldig förföljelse: skollärare, de som satts i fängelse av guvernörerna för avlägsna provinser för att ha samlat troende, eller katoliker med orätt överlämnade till domstolarna av protestanter, räddas tack vare energiska ingripanden av Victoire.   

Den ende malgass som vigt sitt liv åt Gud i Madagaskar, brodern i Écoles Chrétiennes, Raphaël, väljs till föreståndare för Kyrkans omsorg om fattiga och lidande. Han är en varmt troende och berömvärd broder. Men i sin i sitt starka trosnit såg han för gott att styra de olika föreningarna efter sitt eget tycke, i synnerhet Union Catholique, utan att låta dem få den självständighet de behöver. Mer än en gång måste Victoire ingripa för att återställa samförstånd mellan alla. Hon måste till och med offentligt visa brodern tillrätta.Hennes bestämda och modiga ordalag räddar Union Catholique. Snart skall Victoire själv bege sig ut för att inge dem större förtröstan. Hon verkar för att, inte utan risk, skaffa dem finansiell hjälp av olika slag. Men framför allt ber hon, fastar och späker sig för att av Gud utverka missionärernas återkomst.

Ett oväntat dop

Så snart freden har återställts år 1886, återvänder missionärerna till sin poster, efter tre års frånvaro. Deras högtidliga ankomst till Tananarivo inträffar den 29 mars. Påskdagen kommer medlemmarna i Union Catholique för att hälsa den nya biskopen, monseigneur Cazot, ny Apostolisk vikarie i Madagaskar, som anlänt den 23 april. När nu henness särskilda mission är avslutad, återtar Victoire sin enkla plats i församlingen, sina karitativa verk, särskilt till förmån för de lidande av spetälska och för fångar. Sedan  länge, har hon önskat sin make Radriagas omvändelse till kristendomen. Offer för ett fall till marken som medförde hans död, får han i sin sista stund dopet. Emedan kyrkoherden i katedralen inte har möjlighet att medverka, döper honom Victoire själv den 14 mars 1888. När påven Johannes Paulus II tog upp denna händelse anmärkte han

”Vi känner också till vilken modig trofasthet Victoire visade äktenskapets sakrament, trots prövningarna för hennes äktenskapsband. Hennes förpliktelse hade beseglats inför Gud, hon vägrade att sedan ifrågasätta den. Hjälpt av nåd från Gud tog hon hänsyn till sin man mot alla och bevarade sin kärlek till honom, med en brinnande önskan att han skall söka Guds hjälp och skall omvända sig. Det förunnades henne trösten att till sist få se sin make ta emot Dopet.”

Från och med Radriagas bortgång bär Victoire sträng sorg. Sedan hon inte längre är skyldig att följa sin make till hovet, uppträder hon endast sällan där. Hennes förening med Gud blir fastare och intimare än någonsin, med hjälp av reträttdagar i tystnad då hon gör sig till den ringaste av deltagarna. Hon tar också hand om sin farbror, den forne förföljaren av de kristna, som, när han fallit i onåd, berövad allt han äger och plågad av sjukdom blir övergiven av alla.

1890 försämras Victoires hälsa, men hon fortsätter att besöka det Heliga Sakramentet och de sjuka. När sjukdomen hindrar henne att förflytta sig. Kommer man hem till henne med  kommunionen. Hon låter då göra förberedelser i sitt hus för att det Heliga Sakaramentet skall mottagas med kungliga hedersbetygelser. 1894 fösvåras  hennes tillstånd, hon vill ändå vara med om processionen till Marias Upptagning den 15 augusti. Tröttheten som blir en följd av den är ödesdiger för henne. I sina sista stunder ber hon Rosenkransen utan avbrott. Hon avlider tisdagen den 21 augusti 1894. ”Genast efteråt, berättar ett vittne, lyser hennes ansikte och tycks le”. Begravningsgudstjänsten äger rum i katedralen i närvaro av en stor församling.

”När vi betraktar Victoires gestalt i den unga kyrkan i detta land, förstår vi ännu mer det troende lekfolkets oersättliga roll vilka så kraftfullt tillerkändes sitt värde avdet Andra Vatikankonciliet Med sina ädla egenskaper som kvinna påtog sig Victoire, när turen kommit till henne, sändningen att evangelisera, att helga och att hålla vid liv. Hon förstod att utveckla en intensiv verksamhet i harmoni med kyrkans alla medlemmar ” (salige Johannes Paulus II).

Må den saliga Victoires exempel hjälpa oss att vara uthålliga i tron i detta liv och bära vittne om den  intill slutet.

Abbaye Saint-Joseph de Clairval, brev av 5 februari 2014

Översättning: BS