av Anthony Liles

Elisabeth av Treenigheten är den sanna förespråkaren för kontemplativ bön och som sådan ber hon oss att känna igen oss i Jungfru Maria. Nu under advent och allteftersom vi närmar oss julen blir Maria den dominerande gestalten i kyrkans liturgi.  Här i Denver har vi till och med en tillbedjan av Vår fru som vi kallar ”av den nya advent” – detta bygger på uppfattningen att hon fortsätter att förbereda kyrkan och världen för Herrens ankomst.

I evangelierna beskrivs Maria som den som fullbordar Jesajas förutsägelse till kung Achas om att Herren ska ge ett tecken (Matt 1:23 och Jesaja 7:14).  I ett desperat försök att vinna herravälde över naturen och historien hade Achas offrat sin son till Baal, bara för att upptäcka att det som han trodde var världen bara var en omänsklig och grym myt (2 Kung 16:2-4).  (Vi kan läsa en del av berättelserna där även som en skildring av vad som händer vid abort). Han trodde inte att han skulle kunna få flera barn tills Jesaja försäkrade honom om att den levande Guden skulle vara honom och hans ätt trogen trots hans obetänksamma trolöshet och brist på tillit i den ende Guden.   

Som tecken på Guds trofasthet mot Davids söner förebådade Jesaja en jungfru som skulle bli havande med ett barn och barnet hon födde skulle få namnet Immanuel – Gud med oss.   Vid den tiden kunde många ha trott att profetian uppfylldes genom att Hiskia, som var en god konung, föddes (2 Kung 18:1-6).  Hans födelse och regeringstid kom att förebåda en Messias som skulle komma att överträffa alla förväntningar eftersom Han var ”Gud med oss” på ett sätt som ingen hade kunnat förutse.    

Och ändå är det precis så som Herren verkar i oss i tron – Han överträffar alltid vår begränsade förståelse och svaga föreställningsförmåga och öppnar vägen för oss till något som alltid är större än våra förväntningar. För att kunna göra det behöver Herren vår lydnad och vår förtröstan. Men hur ofta är vi inte som Achas, när vi med alla medel försöker skaffa oss kontroll, även om det betyder att vi förgör dem vi älskar. Därför är profetian som Achas får ta emot också en profetia för oss, särskilt under advent, som är en period då vi bör göra alla stigar raka och bereda vägen för Herren. 

Vi får hjälp för att förstå detta av Elisabeth av Treenigheten. Hon säger att det finns ett annat sätt, en väg till hopp. Om vi vill färdas på denna väg som är vägen vi tar under advent, måste vi efterlikna Maria. Genom sitt exempel lär oss Maria hur vi bör be och detta fullkomliga sätt hon själv ber på är källan till hennes generösa lydnad mot Gud. Hennes bön är så enkel, så rättfram, så full av tillit och förtröstan. När vi ber som hon befrias vi från våra begränsade förväntningar och  vår svaga föreställningsförmåga. Myter som tidigare hänförde oss har inte längre någon makt över oss för vi har befriats från vårt stora ego, befriade och kan lyssna på Någon som är större än vi.

"När jag läser följande passage i evangeliet ”några dagar senare begav sig Maria iväg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd” för att tjäna sin kusin Elisabeth, föreställer jag mig henne gå där så vacker, så lugn och så majestätisk, så försjunken i erinrandet av att hon bär Guds ord inom sig. På samma sätt som Jesu bad var även hennes bön alltid denna: ”Se, här är jag!” Vem då? ”Herrens tjänarinna”, den ringaste av Hans varelser, hon, Hans Moder! Hennes ödmjukhet var så stor att hon alltid var omedveten om sig själv och därför befriad från jaget. Och därför kunde hon utropa:

Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig."

Ur Elisabeth av Treenigheten, Den sista reträtten.

Ur bloggsidan Beginning to pray, den 16 december 2010

Övers.: NH