Av Jean Luc Marion

Rätt förstådd kan den kris, som katoliker i Frankrike och på flera andra håll genomlider i dag, ha något att lära oss. Därmed inte sagt att man på nytt borde använda de utslitna schematiska svaren till dagens frågor.

Det ligger en viss tröst i att göra en första obestridlig iakttagelse. Det finns nämligen personer som under lugnare förhållanden ofta påpekar att ingen i ett helt sekulariserat samhälle längre lyssnar till den katolska kyrkan eller bryr sig om vad hon säger i sin undervisning. Samma personer blir i stridens stund hetsigare än vanligt och övergår till att förebrå Kyrkan hennes dominerande moraliska omdömen och ett hårt eller anstötligt utövande av sitt läroämbete i etiska frågor. Deras slutsats skulle då vara att man i moralfrågor helt enkelt inte kan ta påven på allvar. Om intet annat, så vill man i alla fall rikta sina förebråelser mot honom med stöd av en moral i motsatt riktning, det vill säga man förebrår honom den moral som man påstår vara förlegad. Tecknen på det onda samvete som tynger vår tid är alltså tydliga.

En andra lika obestridlig iakttagelse visar att reaktionerna är våldsammare än skiljaktigheterna i de aktuella sakfrågorna borde ge upphov till. Det hävdas att vissa saker inte borde sägas. Påven sägs inte bara ha rätten att ha fel utan också rätten att inte säga allt, särskilt inte sanningen. Den varken kan eller vill våra samtida höra. Till exempel kan man under inga omständigheter antyda att behärskandet av den sexuella driften i vissa fall, som i frågan om aidsepidemin, i det långa loppet skulle vara det effektivaste botemedlet. Ty om man anser att tillfredsställandet av sexualdriften är ett naturligt och mänskligt ofrånkomligt behov, blir varje hänvisning till sådan behärskning en ren utmaning av det omöjliga.

Dessutom framkallar i grunden en kristen vägran att dyrka ekonomisk rikedom och strävan efter makt, samma motstånd och samma principiella invändningar. Mer generellt är det de tre evangeliska råden om frivillig kyskhet, frivillig fattigdom och frivilligt avstående från makt som uppenbarligen är omöjliga att godta därför att de inte går att förverkliga. Med andra ord betyder det, att just det som kräver något i Kristi efterföljelse – att ta sitt kors och följa honom – mer än någonsin fortsätter att vara genomgripande, revolutionerande principer som samhället logiskt nog bara kan förkasta. Som alltid visar sig formen för det monastiska livet ha den styrka som fordras för en radikal efterföljelse.

Varför denna snedvridning av kyrkliga uttalanden?
Uppenbarligen snedvrids och tillspetsas information så fort det handlar om uttalanden från Rom eller till och med av biskopar eller vanliga kristna. Afrikanska biskopars och politikers inställning till aidsförebyggande åtgärder, juridiska förklaringar av skillnaden mellan upphävande av exkommunikation och fullt deltagande i Kyrkans gemenskap, eller ens positiva åsikter från judiskt eller muslimskt auktoritativt håll, hjälper föga. Benedikt XVI är ändå alltid tysk, alltså potentiell nazist, som önskar de aidssjuka döden och samhällenas kollaps. Upphäv bannlysningen! Det finns ingenting att säga, menar man. Som Orwell beskrev det i ”1984”: Varje morgon pekar media ”under hatets minut” ut vad vi ska hata under dagen. Just nu handlar det ofta om påven. Så länge allmänheten ägnar sig åt att förakta honom, kan det mesta rulla vidare i sina spår.

Av detta kan vi till slut ändå lära oss en läxa, nämligen den att katoliker och kristna i allmänhet befinner sig i minoritetsställning. Konflikt med majoriteten förblir alltid möjlig och påtaglig, vare sig denna majoritet står enad eller är utspridd här och var, vare sig den är våldsam eller skeptiskt slö.  Men den blir inte normerande. Vi måste lära oss minoritetskultur och agera utifrån den i möjligaste mån. Vi måste emellertid vara hederliga och mycket omsorgsfulla. När det ser ut som om verkliga meningsskiljaktigheter föreligger i förhållande till majoriteten får kristna inte, och framför allt inte katoliker, feltolka skillnaderna i uppfattning. Det viktiga är inte att bara hävda sin avvikande mening eller försvara sitt särintresse som grupp eller att bygga upp en motstruktur och till slut spela ut en värld mot en annan värld.

Om världen inte tycker så värst mycket om de kristna har det ingen betydelse annat än i den meningen att den på samma sätt har förkastat Kristus. Om det är så kan vi tolerera det. ”Saliga är ni, när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt (Luk 6:22).” Denna oundvikliga möjlighet att världen kan ”hata” de kristna har bara betydelse, och till och med återlösande kraft, om det är av samma skäl som den har kunnat hata Kristus, eftersom ”tjänaren inte är förmer än sin herre (Joh 15:19-20)”.

Väcka skandal så som Kristus väckte skandal
Det kan bara finnas skäl att väga in konflikten med världen till vår fördel om världen förebrår oss vår helighet, eller rättare sagt, spåren av Kristi helighet i oss. Konflikter får framför allt inte utnyttjas i något annat syfte, som att till exempel tjäna som en behändig slöja över katolikers försyndelser och brister när det passar. I dag handlar det uppenbarligen om bristerna i Roms regering och biskopskollegialiteten, om den politiserade behandlingen av de förlorade soldaterna från prästseminariet i Écône (SSPX) och msgr Williamson. Det handlar om bristen på information i konkreta fall, om ihåligheten i analytisk moralteologi och om försummandet av alla praktiserande som i tysthet överger Kyrkan osv.

Måste man gå emot majoriteten i samhället? Definitivt inte om skälet är att rättfärdiga sina tillkortakommanden. I så fall beror det utan tvivel på att man har en avvikande uppfattning – som man vidhåller i Kristi namn och i namn av hans helighet. Kristna och särskilt katoliker måste genom ständig förnyelse och synlig inspiration göra sig förtjänta av att vara Kristus tillräckligt lika för att gå igenom prövningar i hans namn.

Detta innebär att de inte kan väcka skandal enbart med sina ord, med mödosamt tillkämpad identitet eller genom enkla undanflykter. De måste väcka skandal så som Kristus gjorde, alltså genom att älska sina fiender enligt ordet ”Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er (Luk 6:28).” Då erfar de den verkliga svårigheten och den verkliga konflikten – den mellan sig själv och synden i var och ens inre.

(La Croix, 6 april 2009. Övers. G. Fäldt)