(www.chiesa)Fader Andrea ville leva i Mellanöstern, ”så som Jesus levde där, genom att ge sitt liv som ödmjuk gåva”. De dödade honom under rop på ”Allah Akbar”, medan han förrättade bön.

av Sandro Magister

ROM, den 7 februari, 2006 – Han hade just knäböjt för att be en stund efter att ha firat mässan i den lilla katolska kyrkan i Trabzon, i norra Turkiet, vid Svarta Havet, när en ung man sköt honom i ryggen två gånger med en pistol under rop på ”Allah akbar” – Gud är störst.

På det viset dog Fader Andrea Santoro, 60, som tillhörde Roms stift och utsänd som missionär i Turkiet, söndagen den 5 februari.

Så fort han fick höra nyheten om dödsfallet offentliggjorde kardinal Camillo Ruini följande meddelande:

“En romersk präst, kyrkoherde i detta stift, fader Andrea Santoro,som i ett par år arbetat i Anatolien som en ’fidei donum’-präst (trons gåva) dödades idag i ett lömskt bakhåll i kyrkan i sin församling i Trabzon, medan han höll på att be. Hela Roms stift och särskilt alla prästerna, som älskade och respekterade fader Andrea, vilken tidigare varit kyrkoherde i den romerska Jesus av Nasaret-församlingen och sedan de heliga Fabirans och Venantius församling, är djupt berörda av denna tragiska nyhet. De lyfter upp sina innerliga böner till Herren för fader Andrea och för hans åldriga mor, systrar och alla släktingar. Genom denna händelse har en ny länk lagts till den långa kedjan av romerska präster som har utgivit sitt blod för Herren. Det var fader Andreas intensiva önskan och trägna bön att få lämna Rom och komma till Anatolien som ett tyst och bedjande vittne om Jesus Kristus i detta land, samtidigt som han ville respektera landets lagstiftning. Trots vår djupa sorg, är vi som tillhör Roms stift stolta över honom och tackar Herren för hans lysande vittnesbörd och i ödmjuk visshet om att ur detta martyrskap ett nytt kristet liv kommer att spira.”

Följande dag sände Benedikt XVI kardinal Ruini och den apostoliske vikarien i Anatolien, Luigi Padovese, två telegram fyllda av känsla som han skrivit själv.

Påven kallade i dem fader Andrea ”ett modigt vittne om kärlekens evangelium” och uttalade en önskan om ”att blodet han utgjöt kan bli till ett frö av hopp om broderskap bland folken”.

Men vem var fader Andrea? Och varför dödades han?

Följande vittnesbörd – som vi tagit ur ”Asia News” – beskriver de viktigaste dragen i hans natur. Författaren är en italiensk biståndsarbetare i Turkiet som kände honom väl.


” Den var som en spik som borrats in i hans kött.. .”

av Mariagrazia Zambon


Det var söndag och jag hade just slutat med katekesundervisningen som jag höll för 12 barn i vår församling här i Antakya, det gamla Antiokia, i södra Turkiet, när fader Domenico stoppade mig i trädgården och sade att biskopen just ringt: ”Fader Andrea har just skjutits till döds för en timme sedan.” Fader Andrea Santoro! Jag kan inte tro det.

Han var en man full av målmedvetenhet och allvar. Fastän jag bara mötte honom ett fåtal gånger, och i korta stunder åt gången, så var vår relation, när vi möttes, alltid intensiv, direkt och riktad mot Gud, Hans ord och Jesus Kristus.

Jag fick veta att han hade varit i Turkiet år 1993 och vid det tillfället stannat i Antiokia i 20 dagar. Det var hans första pilgrimsfärd till den plats som han brukade kalla ”det stora land där Gud valde att tala till mänskligheten på ett särskilt sätt.” Och det var i denna stad där Jesu lärjungar först kallades för ”kristna” som han ville ensam göra sina andliga övningar.

Han mötte han Abouna som tillhör den grekisk-ortodoxa kyrkan och som i honom såg ett tecken på det som skulle komma, en efterföljelse i Kristi lidande för Turkiets kristna och därför gav honom ett litet metallstycke av järn som sägs komma från en av spikarna som användes i Jesu kors, och som hade förvarats i källaren på ett tabernakel tillhörande den grekisk-ortodoxa kyrkan i Antiokia. Detta skedde den 30 november, på den helige Andreas festdag och samtidigt namnsdag. Fader Andrea blev mycket rörd över denna heder och tog med sig järnbiten tillbaka till Rom.

Den var som en spik som borrats in i hans kött.

Hans fascinerande beundran för detta land lämnade honom aldrig. Här fann han ”rikedomar och medel som kan tjäna till att upplysa vår västliga värld tack vare ljuset som Gud alltid spridit över det.” Men han fann också att Mellanöstern hade sina mörka hörn, sina ofta tragiska problem, en tomhet. Och för att råda bot på detta behövdes deet att Evangeliet som hade kommit därifrån på nytt skulle återvända dit, och att Kristi närvaro som en gång fanns där, skulle förnyas.

Alltsedan denna insikt gått upp för honom, bad han ständigt sina överordnade att låta honom komma tillbaka som en “fidei donum,” trons gåva.

Han fick verkligen komma tillbaka och det var i Istanbul i slutet av 2001 som jag mötte honom när vi båda började på en kurs i turkiska. Han var 20 år äldre än jag och det var svårt för honom att studera, men han gav aldrig upp. För honom var det att lära språk alltför viktigt för att ge upp, det var ju det medel han hade för att kunna göra sig förstådd hos lokalbefolkningen och träda i kontakt med dem.

Han brukade säga: ”Turkiska är ett mycket svårt språk och jag är sämst i klassen. Jag vet inte om jag kommer att lyckas med att lära mig det, men en sak som är bra det är att jag nu förstår vad äkta ödmjukhet är för något, den som utövas dagligdags när vi inser att vi inte är så bra på en sak.”

En annan gång sade han med ett leende: ”När jag talar detta språk känner jag hur fattig jag är, för jag blir aldrig färdig, utan måste ständigt lära mig. Jag kan bara uttrycka en bråkdel av det som jag skulle vilja säga och måste genast korrigera ett eventuellt missförstånd som mina begränsade kunskaper kan ha givit upphov till. Jag gör detta inte bara genom att be om ursäkt men också genom att ge min samtalspartner italiensk choklad.”

Men han sade också att ”när jag förbereder mina predikningar förstår jag att det faktum att min kunskap om språket är så begränsad gör att jag måste rikta in mig på det viktigaste. Eftersom detta är något nytt för mig, kan jag bättre rikta in mig på det som är viktig. Eftersom de troende i min kyrka kommer från olika bakgrund – även om de flesta är före detta muslimer – är jag tvungen att gå till kärnan av budskapet och visa upp dess oväntade rikedomar.”

När han först kom till Turkiet valde han staden Urfa, i den sydöstra delen av landet på gränsen till Syrien, där han i tre år var en stillatigande närvaro, bedjande på Abrahams födelseplats, en stad där det inte fanns en enda kristen. Alla tyckte om honom, till och med imamen i den närliggande moskén.

Han berättade för mig att hans närvaro ”i Urfa och i Abrahams by Haran, 45 km längre bort, alltid påminde om Guds uppmaning till Abraham: ‘Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det alnd som jag skall visa dig. Jag skall göra dit till ett stort folk, välsigna dig och göra ditt namn stort.”.

Urfa, sade han, är ”början” på varje dag. Urfa är Gud som med intelligens, kraft och en kärlek som övergår vår egen, talade om sina planer för oss och bad oss att tjäna sig. Urfa är kraften i den gränslösa välsignelse, glädje och fruktbarhet som Gud förlänar oss. Urfa är roten och samtidigt kompassen som visar oss vägen vi bör gå i Turkiet och Mellanöstern.

Denna stad fanns kvar i hans hjärta när han sedan ombads att bege sig till Trabzon vid Svarta Havet för att tjänstgöra vid Saint Mary’s församlingskyrka, som för flera sekel sedan hade grundats av kapucinfäder och sedan stått tom i mer än tre år.

Trabzon är en stad om mer än 200 000 invånare. Den har många moskéer, men bara en enda kyrka som är till för den lilla katolska församlingen om 15 personer. Den har en större ortodox församling utbredd över hela staden och många kvinnor från Östeuropa som arbetar som prostituerade. Här finns också många unga muslimer som känner sig dragna till vår kyrka. trade.

”Här är en värld som är kär i Guds ögon”, skrev fader Andrea i sitt nyhetsbrev Finestra per il Medio Oriente [Fönster mot Mellanöstern] strax efter sin ankomst till Trabzon. Syftet med denna skrift, som sedermera sattes on-line, var att ”ur detta land samla de rikedomar som Gud gav det och härifrån sända de rikedomar Gud skapat genom tiden, så att vi kan föra dialog med varandra på olika nivåer, den mänskliga, andliga, kulturella och religiösa nivån, och på så sätt berika varandras liv och göra front mot hatet, hoten och kriget som vi så ofta ser hägra vid horisonten.”

Det var detta som alltid var hans mål: ”Att öppna ett fönster som skulle göra det möjligt för kyrkorna i Öst och Väst att utbyta gåvor, återupptäcka saven som flyter från de judiska rötterna in i det kristna trädet, uppmuntra till en äkta och respektfull dialog mellan kristendomen och islam, och göra det möjligt för honom att bära vittnesbörd med sitt liv och känslor, framför allt genom bön, studiet av de heliga skrifterna, vänskap som han skapade genom att lyssna, tala, vara ödmjuk och enkel till sättet, visa på sin starka tro och hur denna kom till synes i hans levnadssätt”.

Så småningom blev det så att ett stort geografiskt avstånd separerade oss – ett tusen kilometer mellan längst upp i norr där han befann sig och längst ner i söder där jag var. Men närhelst han kunde det kom han till de månadsreträtter som vikariatet i Anatolien ordnade för den lilla skaran ordensfolk och lekmän som arbetade i Anatolien och tjänade den lokala kyrkan där.

Vid jultiden för två år sedan berättade han för oss om sin oro över vad som skedde med de prostituterade och sade att han önskade göra något för att hjälpa dem där i Trabzon.

”En gång”, sade han, ”promenerade vi förbi en klubb där vi visste att det fanns unga kvinnor, framför allt armeniska kristna. De bjöd in oss att dricka te. Syster Maria var med mig och hon bar ett kors om halsen. Jag berättade för kvnnorna att hon var en nunna. Vi pratade på om våra barn, klosterna i vårt hemland, hur svårt det var att leva i deras land. En av dem berättade att hon var barnläkare till yrket. Några dagar senare gick vi på huvudgatan i närheten, under bön. En kvinna som tog värvade sina kunder i en gränd till gatan, såg syster Marias kors som hon bar runt halsen och kom vinkande emto oss. Hon kysste nunnans kors och händer, gjorde korstecknet och kramade om henne och frågade henne om hon behövde något. Vid det tillfället följde hennes hallick henne, på dåligt humör, men jag sade till honom att kvinnan var kristen, liksom vi. De lokala klubbarna är fulla av kvinnor, ofta mycket unga. Vad kan göras? Varke dag ber jag Herren att öppna en dörr för oss, att leda några av kvinnorna bort från det livet, att röra några hallickars hjärtan, att sända oss någon som kan hjälpa oss.”

Biskopen berättade för mig att fader Andrea för inte så länge sedan begav sig till Georgien för att komma i kontakt med den lokala kyrkan där för att försöka skaffa hjälp åt kvinnorna. Det talas om att detta mord kanske har att göra med maffian som handlar med sex och som arbetar med kristna prostituterade från f.d. Sovjetunionen.

Andra tror att det kan ha att göra med politik eller religion. De säger att de som stod bakom mordet kanske försökte få till stånd en religiös konflikt mellan kristna och muslimer, en konflikt som inte finns i Turkiet och inte har någon grund där, men som flammat upp i de muslimska länderna efter publicerandet av de kränkande karikatyrerna i Danmark.

Men vem kunde vara mera försynt och ofarlig än fader Andrea?

Jag såg honom för två månader sedan i Iskenderun, vid det apostoliska vikariatets säte i Anatolien. Det var vår månadsreträtt och vi talade om korset. Han sade till oss: ”Ofta frågar jag mig själv: Vad gör jag här? Och då kommer Johannes Döparens ord för mig: ”Och ordet blev människa och bodde bland oss.” Jag bor bland dessa människor så att Jesus kan bo ibland dem genom mig. I Mellanöstern fortsätter djävulen att förstöra, han minns allt och är lojal mot det förflutna. Om det igen blir så som det var under Jesu tid, då stillhet, ödmjukhet, det enkla livet, tgrosgärningar, kärleksgärningar, klart och värnlöst vittnesbörd och det medvetna uppoffrandet av ens liv, då kan Mellanöstern åter bli så som det var.”

Efter en lång paus, tog han av sig glasögonen och lät dem hänga runt halsen. Han talade igen, på ett lugnt sätt, som till sig själv: ”Jag är övertygad om att det när allt kommer omkring inte finns två vägar, bara en väg som leder till ljuset genom mörkret, till livet genom dödens bittra öken. Bara om vi offrar oss själva kan frälsning bli möjlig. Det onda som finns i världen måste bäras och smärtan måste delas ända till slutet i vårt eget kött, så som Jesus gjorde.” Det var detta han sade, det och inget annat.

Efter hans tal blev det helt tyst i rummet. Sedan tittade han på klockan och reste sig hastigt, plockade upp sin lilla resväska och lämnade rummet, nästan springande. Han ville inte missa planet som skulle ta honom tillbaka till Trabzon.

Det var där han föll på knä och bad i sin kyrka. Det var där som kulan gick igenom hans hjärta.

POST SCRIPTUM
den 9 februari, 2006

Översättning av ett brev daterat den 31 januari till Benedikt XVI från Fader Andrea Santoro.

Påven gav order om att brevet skulle publiceras i den italienska upplagan av ”L'Osservatore Romano” den 9 februari.

__________


Från nyhetsbyrån på nätet som ger nyheter på italienska, engelska och kinesiska – skapad under ledning av fader Bernardo Cervellera vid det påvliga institutet för utländsk mission:

> Asia News

__________


Hemsidan som fader Andrea Santoro skapade för att ”öka respekten för och fred i den muslimska världen utan att ta bort något från vittnesbördet om och utropandet av den kristna tron och det kristna livet”:

> Finestra per il Medio Oriente [Window for the Middle East]

***

www.chiesa med benäget tillstånd.

2006-02-14

Se även: Kardinal Ruini tillkännager beatifikationsprocessen för fader Andrea
__________