KATOLSK OBSERVATÖR

Herr Mosebach, 2017 firar traditionalisterna tioårsdagen av Motu proprio ”Summorum pontificum”. Har påve emeritus Benedictus i och med det allmänna tillåtandet av den traditionella romerska riten därmed gjort bara de som redan tror på Kristus en tjänst?

Jag skulle inte vilja beteckna dokumentet ”Summorum pontificum” som en tjänst; det var snarare ett första allvarligt försök av kyrkan att korrigera ett stort och allvarligt fel. Liturgireformen efter andra Vatikankonciliet råkade olyckligt nog komma samtidigt som de världsomfattande revolutionerna 1968 och på flera platser uppstod en dramatisk osäkerhet om eukaristins egenart. Försöket att fullständigt förtränga den dittills allenarådande formen av eukaristi utgjorde ett traditionsbrott, eftersom Kyrkan aldrig har förbjudit en gammal rit.

Vad man än skulle vilja förebrå den traditionella riten, så finns det åtminstone- till skillnad från den nya riten - ingen tvekan om dess natur. Därför var det nödvändigt att åter ge den en hedersplats bland de liturgiska böckerna. Jag skulle vilja påstå att man därmed gjorde alla kristna en tjänst; den traditionella riten som har utgjort kristendomens synliga gestalt sedan över 2000 år utgör inte bara grunden för kyrkan, utan också för den kultur som har utgått från den. Denna rit är den egentlige arkitekten bakom våra stora kyrkobyggnader, den är skaparen av vår musik, skulptur och måleri. Varje romansk basilika, gotisk katedral och barockkyrka vittnar om denna rit, som de har skapats för – dessa byggnader går inte att förstå utan denna rit. Eftersom de liksom förr är kyrkans yttre skal är det av avgörande betydelse att kulten som skapat dem inte glöms bort.

Varför är det ibland lättare för sökare att upptäcka evangeliets sanning i den traditionella liturgin än i den nya riten?

Varje enskild mässa betyder så oändligt mycket mer än ett ord av påven

Människor som står långt ifrån Kyrkan men ändå känner att den sekulariserade samtiden inte är nog, upptäcker ibland förvånat, när de upplever den gamla riten, att den antimetafysiska ensidigheten har sprickor och brister – att den inte är hela verkligheten – och att det finns en motvärld. Man förebrår ofta den traditionella riten att den ”inte är nutidsmässig”. Men just detta upplever sådana människor som särskilt värdefullt. De vill ju komma i beröring med en annan verklighet än den som omger och kväver dem.

Enligt påve Franciskus har Benedictus XVI tillmötesgått ”en viss nostalgisk mentalitet hos olika grupper och enskilda ”. Misstar man sig om man tycker att förebråelsen för nostalgi och esteticism särskilt drabbar de troende, som firar den klassiska romerska riten?

Denna förebråelse är ett vackert exempel på de ”post-sanningar” som kännetecknar vår tid. Kampen om den gamla riten började för nästan ett halvt århundrade sedan. De flesta av dess första försvarare är borta. Nya generationer fortsätter emellertid kampen. Den som idag arbetar för den traditionella riten, har i ungdomen för det mesta inte upplevt den. Det finns alltså inget utrymme för nostalgi. När det gäller förebråelsen för esteticism så finns det bland våra samtida absolut en misstro och t.o.m. ett hat mot skönheten. Det är ett utbrett psykopatologiskt fenomen. Tidigare ansågs skönheten som gudsbevis men idag utlöser den gamla riten aggressioner, just p.g.a. att den är vacker.

”Bönens lag överensstämmer med trons lag”. Kan den traditionella liturgins salt utveckla sin sälta i en kyrka som tycks ha gett upp sitt läroämbete?

Särskilt i dagens situation, med åsiktsstormar och partistrider, behövs den. Medan läroämbetet verkar söka sig en ny roll, är det viktigt att fokusera på Kyrkans egentliga uppgift; att förena de troende med den sakramentale Kristus. Den kristna kyrkan lever ju först i andra hand av sin lära och moral. Varje enskild mässa betyder så oändligt mycket mer än ett ord av påven, hur inspirerat det än är, och det gäller ännu mer, när det firas i en form som otvetydigt uppenbarar vad det hela handlar om.

De yngre prästerna anses mer traditionsmedvetna än deras lärare utgår från och de präster och seminarister, som intresserar sig för den gamla mässan, har inte fått denna inriktning utstakad för sig. Hur förklarar Ni detta fenomen?

Den som känner sig kallad till att bli präst idag, och det finns inga som jag beundrar mer än dessa unga män, blir snabbt medveten om att prästämbetet står och faller med sakramenten. Utan en klar uppfattning om sakramenten kan man vara förkunnare, socialarbetare, lärare, församlingsledare – allt detta men inte präst. Prästämbetet hänger helt och hållet på mässan, som celebranten firar ”in persona Christi”. Detta ”in persona Christi”-handlande är mycket tydligt i den traditionella riten.

Anhängarna till den klassiska romerska riten deltar i stora trosmanifestationer t.ex. vallfärden till Chartres. Utgår därifrån en missionerande kraft?

Jag förmodar att sådana manifestationer som t.ex. den verkligt enastående Chartres-vallfärden, främst är identitetsstärkande. Deltagarna upplever att de inte är ensamma med sina övertygelser, att de tvärtom delar sin tro med väldigt många människor och att de verkligen får erfara Kyrkan. Ur detta kan sedan hos den enskilde, väl hemma igen, modet och glöden växa att engagera sig för tron i den vardagliga miljön.

Misstar man sig om man får intrycket att stödet för den traditionella liturgin är vanligare i vissa kretsar; militären i Frankrike, det bildade borgerskapet i Tyskland – kretsar där det sällan förekommer fattiga?

Det faktum att Kyrkan, på ett dramatiskt sätt, tappat förbindelsen med de fattiga, är också ett problem för det ”progressiva” prästerskap, som var berett att offra mycket för ”tidsenlighetens” skull, men ändå inte uppnått sitt mål att finna en ny väg till de troende.

Det stämmer nog att erfarenheterna från den franska revolutionen, och dess kamp mot kyrkan, fortfarande påverkar vissa katolska miljöer i Frankrike. Det är påfallande hur många militärer där, med sina stora familjer, känner plikten mot traditionen. I Tyskland kan jag däremot inte se någon sociologisk homogenitet. Tvärtom – anhängarna av den traditionella riten kommer inte från det övre skiktet, snarare från en lite lägre borgarklass. Det faktum att Kyrkan, på ett dramatiskt sätt, tappat förbindelsen med de fattiga, är också ett problem för det ”progressiva” prästerskap, som var berett att offra mycket för ”tidsenlighetens” skull, men ändå inte uppnått sitt mål att finna en ny väg till de troende.

Vad innebär det att påve Franciskus inte önskar en ”reform av reformen”?

Till att börja med; detta skarpa avståndstagande förolämpar påve emeritus. Det var ju en hjärteangelägenhet för påvens ännu levande föregångare. Denna fråga om respekt ska vi dock inte befatta oss med här. Viktigare tycks mig, att påve Benedictus redan som kardinal talade om nödvändigheten av en ”reform av reformen”. Som påve gjorde han dock väldigt lite för att precisera detta arbete och än mindre påbörja förverkligandet av det.

Om man vill förstå detta begrepp rätt, så kan det inte betyda något annat än att man går tillbaka till de beslut som konciliets liturgikonstitution fattade om mässboken, promulgerad av påve Paulus VI 1965. Jag anser att denna tillbakagång, om än önskvärd, för närvarande är omöjlig att sätta i verket, även om en till det yttersta målmedveten pontifex skulle vilja genomföra den. Beslutsstrukturerna finns helt enkelt inte längre kvar för att åstadkomma en så vidsträckt reform mot de lokala kyrkornas vilja, hur rättfärdig den än skulle vara. Såtillvida har talet om en ”reform av reformen” egentligen alltid bara varit en vacker dröm.

På längre sikt tror jag att Motu proprio får större verkningar. Det står skrivet i den: ”Gamla och nya mässordningen är två former av en och samma rit”. Om det verkligen stämmer, då måste det räcka för den nya riten att mätas efter den gamla. Att det för närvarande inte kan bli tal om det är uppenbart. Till slut inser nog ändå alla, att något inte stämmer i förhållandet mellan de båda riterna, och då kan dagen för ”reform av reformen” vara nära.

Martin Mosebach, som mottagit Georg- Büchnerpriset, har publicerat talrika essayer och romaner. Nyligen utgavs på förlaget Rowohlt hans roman ”Mogador”.