Två sammanhörande artiklar ur tidskriften Catholica, nr 83, 2004

Alla vet vad den militära ockupationen av Irak har betytt, den som skulle medföra ”demokrati” och därigenom fred och frihet för alla som bor i landet och regionen. Ingen vet vad den outsägliga oordningen kan medföra i långa loppet. En sak står däremot klar: de kristna som ännu lever i Mellanöstern är allvarligt hotade. Det visar oss de två följande artiklarna i form av två intervjuer, en med biskop Saïd Elias Saïd och en med Annie Laurent.

Den förstnämnde är biskop, patriarkalisk maronitisk vikarie i Frankrike, doktor i medicin, teologi och kanonisk rätt, inkardinerad för alltid i det maronitiska Eparchie Saïda i Libanon och för närvarande kyrkoherde i den personliga maronitiska församlingen Notre-Dame du Liban i Paris och direktör för Foyer franco-libanais. Han har också publicerat ett verk om de östliga kyrkorna och deras rättigheter, igår, idag... och imorgon (Cariscript, november 1989), som fått ta emot två prestigefyllda franska pris, samt artikeln ”Det kristna Mellanöstern” som finns att läsa i Atlas Universalis des religions (Encyklopaedia Universalis, 1991).

Annie Laurent blev doktor i statskunskap för sin tes ”Libanon och dess omgivning” (Paris II-universitetet). Hon har skrivit bland annat Guerres secrètes au Liban (De hemliga krigen i Libanon) tillsammans med Antoine Basbous (Gallimard, 1987) och deltagit i det kollektiva verket Vivre avec l’ Islam (Att leva med islam) (Saint-Paul, 1996). Hon medverkar i olika katolska och världsliga tidskrifter som läses av allmänheten och hon har specialiserat sig på Mellanösternfrågor och relationerna mellan islam och kristendomen.

Kommer kristenheten i Libanon att försvinna?

Samtal med Monsignore Saïd

Catholica: Det är svårt att tro att den amerikanska interventionen i Irak inte skulle få några följder för den kristna libanesiska befolkningen. Vad anser ni om sakernas tillstånd just nu i området?

Msgr. Saïd: Jag måste först göra en överblick över det historiska sammanhanget. Mellanöstern fick genom skapandet av staten Israel ta emot återverkningarna av något som man för det första inte hade något att göra med. Efter Shoah och som ett tecken på att man ångrade sig och erkände sin skuld, ville Västvärlden att det judiska folket skulle få återvända till sitt hemland. Alltsedan 1948 har hela området fått känna av följderna av det judiska folkets återvändande till sina förfäders bibliska jord. Men alltsedan den bibliska tiden har det också funnits islam och idag finns det inte bara judiska anspråk på denna mark utan även kristna och muselmanska. Staten Israels politik har lett till att det palestinska folket förvisats, huvudsakligen till Libanon men också till Syrien och Jordanien. Det faktum att det under mycket provisoriska förhållanden kom 400,000 nyanlända invånare till Libanon, gjorde att landet råkade i politisk och demografisk obalans. Det var orsaken till kriget som härjade i Libanon mellan 1975 och 1992. När man fick palestinierna att tro att de, eftersom de inte kunde återvända till Palestina, istället kunde slå sig ner i Libanon, ledde det till ett osunt och spänt tillstånd i landet. Libaneserna, framför allt de kristna, dvs. maroniterna, kände sig hotade till sin existens. Kriget i Libanon åtföljdes sedan av olika externa interventioner, det blev till ett krig där utländska makter stred på libanesisk mark. Knappt hade den libanesiska konflikten tonats ner genom Taif-överenskommelsen i Saudiarabien, förrän det första Gulfkriget bröt ut år 1990, som åtföljdes av det andra, i mars-april 2003, och det i sin tur blev signalen till ännu flera konflikter i Mellanöstern. På grund av alla dessa händelser började alltfler kristna att emigrera från Libanon, Irak och Mellanöstern till Europa, USA och Australien.

Kan man jämföra er situation med den som råder i Egypten, ert grannland, där det också bor många kristna?

De egyptiska kristnas emigration går inte tillbaka till sexdagarskriget den 6 juni 1967 och är inte något som skett enbart i nutid. Det är sant att detta sista krig som kom sig av muselmanska fundamentalisters reaktion mot kopterna påskyndade denna emigrering. Men även de kristna som inte var kopter och som bodde i Egypten, särskilt de som flydde från den ottomanska ockupationen av Libanon och Syrien, kom dit för att söka lite frihet. Det var de som gav upphov till det arabiska språkets renässans, litteraturens och kulturens renässans. Men när Nasser kom till makten, fick den kristna medelklassen gå i landsflykt, eftersom han efter kung Farouks korrupta regim ville nationalisera de kristnas tillgångar som ett led i landets socialisering. Man kan alltså säga att kopterna och de övriga kristna i Egypten påbörjade sin emigrering för mer än femtio år sedan.

Men när vi skall tala om de kristnas situation i Mellanöstern, måste vi först ta upp problemet med politiken som fördes först av det ottomanska väldet och sedan v den turkiska staten. Historiskt sett var det den turkiska statens önskan att utradera varje spår av kristet liv i sitt land. Överallt där det fanns en kyrka raserade man den inte nödvändigtvis, men man förvandlade den till ett museum. Där det fanns kristna byar rev man husen och till och med gav byarna nya namn. Det finns få politiker som vågar tala om dessa händelser på grund av planen att låta Turkiet bli medlem i Europeiska Unionen. Turkarnas folkmord på armenierna har dock erkänts av Frankrike. Turkarna har jagat bort de s.k. assyrierna eller syrianerna, som nu finns i Holland eller Sverige, där de byggt upp nya byar. Ursprunget till dessa problem ligger längre tillbaka än 50 år och har inget att göra med den misslyckade samexistensen mellan muslimer och kristna, som går tillbaka tretton århundraden i tiden. De ligger emellertid till grunden för en del politiska faktorer som genom staten Israels politik i området åter har kommit i dagen och hålls levande. Turkiets massakrering av kristna, Nassers agerande i Egypten år 1952, de arabiska diktaturernas förtryck av det egna folket, allt detta har ingen annan orsak än försöken att parera Israels agerande. Det är också i namnet av denna kamp mot Israel som de kristna tillgångarna har nationaliserats i Egypten och i andra arabiska länder och som de kristna har drivits på flykt där.

Är det möjligt att ange hur många kristna som finns kvar i Libanon idag?

Den senaste folkräkningen i Libanon ägde rum år 1930. Siffrorna från den - de kristna utgjorde 55% och muselmanerna 45% - tjänade till att låta mandatmakten Frankrike utropa en republik och inrätta en viss form av styre. Alltsedan dess har det aldrig förekommit en folkräkning i Libanon. Allt vad vi har i den vägen är hypoteser som framlagts av olika grupper för att stödja deras egna åsikter om hur Libanon bör styras. Därför är det jag nu har att säga relativt. Om man grundar sin hypotes på antalet unga libaneser som för närvarande besöker de katolska skolorna och sedan jämför det med hur många medlemmar en familj i medeltal har, då kommer vi fram till att de kristna borde utgöra omkring 40% av Libanons befolkning idag. Landet har alltså förlorat runt 15% av sin kristna befolkning. Maroniterna är fortfarande i majoritet och utgör 30% av hela befolkningen, de övriga kristna församlingarna delar alltså på de resterande 10 procenten.

Låt oss gå till frågan om relationerna mellan kristna och muslimer i landet. Har samlevnaden mellan dessa båda grupper förändrats genom kriget i Irak?

För att svara på den frågan måste man tänka på att vi är ett land som har förlorat sin suveränitet, sin självständighet och sin möjlighet att ta fria beslut. Under dylika förhållanden är allt dikterat antingen av rädsla eller av den ockuperande maktens vilja. Man kan därför inte idag tala om fria relationer mellan medborgare i ett civilt samhälle. Det som den maronitiske patriarken Mar Nassrallah Boutros, kardinal Sfeir, som är patriark över Antiokia och hela Mellanöstern, sade när han var på turné i Europa nyligen (25 september till 4 november 2003) var att allt skulle kunna bli normalt igen mellan kristna och muslimer om ockupationen av landet skulle upphöra och landets politiker på nytt skulle kunna handla fritt. Visst fanns det konflikter och sammanstötningar, men också en viss respekt för båda parters frihet och beslutsfattande. Libanon var det enda landet i Mellanöstern, frånsett Israel, som kunde kallas för en demokrati. Om vi inte skulle ha råkat ut för denna inblandning utifrån och utan ockupationen och konfiskeringen av vår suveränitet, skulle vi lätt kunna återta det som vi hade tidigare. Libanon som land betraktat var ett exempel på fred och frihet. Vi måste bara ges chansen att visa det än en gång. Under tiden väntar vi på ett aktivt men försiktigt sätt. Det tjänar inget till att underblåsa sporadiska oroshärdar som saknar mål. Det leder bara till nya blodbad, ännu mera besvikelser och tvingar slutligen de unga, de intellektuella och de som har kapital att emigrera. Vi saknar politiskt beslutsfattande, det befinner sig i händerna på USA. Om USA skulle be Syrien att lämna Libanon, skulle det göra det. Men istället för det har amerikanerna gett grönt ljus för Syrien att ockupera Libanon och införa pax syriana mot att landet i gengäld inte lade sig i det första Gulfkriget. Vi libaneser vill inte att Syrien lämnar Libanon som en fiende. Vi vill ha vänskapliga relationer och ömsesidig respekt mellan våra två folk och våra två länder, så som det alltid varit i det förflutna.

Bidrar inte Libanons speciella ekonomiska situation till svårigheterna?

Libanon dignar under enorma skulder i förhållande till sin befolkning, sin BNP och sin budget. Avbetalningen på skulderna som de olika regeringarna samlat på sig sedan 1975 upptar 40% av statsbudgeten. Till detta måste läggas till fenomenet som består i en massiv invandring, inte bara från Syrien, av arbetskraft, vilket gjort att arbetslösheten uppgår till nästan 40% för den aktiva befolkningen. Dessutom utövar de libanesiska och syriska tjänstemännen som arbetar för ockupationsmakten utpressning på alla nivåer av administrationen och företagen. (En arbetsplats kostar ofta tio gånger mer än det verkliga priset, eftersom 9/10 går i provision till dem som skaffat jobben). Korruption är legio och den syrisk-libanesiska regeringen ser till att alla tillgångar hamnar i händerna på den oligarki som finns både i Syrien och i Libanon. Detta gäller också Saudiarabien, som är mycket rikt men där monarkin gör så att hela rikedomen stannar i händerna på den saudiska familjen, medan majoriteten av saudierna bor i tält och lever under förhållanden som ofta är värre än uteliggarna i Frankrike, som åtminstone har ett minimum av socialt skydd. Det är en av anledningarna till att de libaneser som skulle vilja återvända inte kan göra det. Nyligen gjorde den syriska regeringen 300,000 personer i klump till libanesiska medborgare och de fick libanesiskt ID-kort så att de skulle kunna utgöra en påtryckningsgrupp i nästa val. Vad det gäller valsituationen så finns det hädanefter fem stora valkretsar i Libanon så att till och med om man skulle vilja respektera kandidaternas religiösa tillhörighet kommer vissa att hamna hos väljargrupper som är i minoritet i valkretsen och således bestämmas över av dem som är i majoritet. I södern till exempel har shiiterna, hizbollah och Amal-partiet som är de som skapar lagen i denna region tvingat på oss tre kristna kandidater. Dessa kandidater åtnjuter inget förtroende i sitt mandat. De är manipulerade och deltar i sin tur i korruptionen. Detta gäller både för de kristna och muselmanerna.

Vad kan man säga om den libanesiska diasporans situation idag?

Den libanesiska diasporan är mera folkrik än den libanesiska befolkningen och omfattar omkring 4 miljoner personer. Patriarken säger följande pragmatiska ord: ”Jag överlåter åt vars och ens eget samvete vad han vill göra. Jag ber ingen att lämna Libanon och jag ber ingen att återvända till Libanon idag. Men jag ber alla dem som finns utanför, i den libanesiska diasporan, att alltid vara beredda att – när ögonblicket kommer – återvända till Libanon. För att detta skall bli möjligt, måste de uppehålla kontakten med de släktingar och vänner som är kvar i Libanon.” Det är därför som han ber varje libanes som befinner sig i utlandet att åka hem åtminstone en månad om året, för att inte förlora kontakten med modersmålet och vänner, släktingar och bekanta som en gång kommer att göra att han kan återvända till Libanon utan att känna sig som en främling.

Utgör detta inte ett moraliskt stöd för de kristna i Mellanöstern?

Jag tror att maroniternas kärlek till Libanon är densamma som den som kaldéerna känner för Irak eller syrianerna för Turkiet. Men jag vågar inte driva denna jämförelse längre, för maroniterna och Libanon binds samman med en flera sekler lång historia som har att göra med hur deras kyrka konstituerades, hör de överlevde som en patriarkisk enhet och hur deras kollektiva existens är och har varit. Eftersom jag inte känner de andra orientaliska församlingarnas historia vill jag inte låta mina reflexioner gälla också dem.

Libaneserna har alltid varit medvetna om att de har en viktig politisk roll att spela i Mellanöstern. Ända tills helt nyligen var allas blickar riktade mot maroniterna i Libanon. De syntes ännu på det politiska planet. Republikens president och många administrativa tjänstemän var maroniter. Det var därför som det inte fanns någon motsvarighet till den roll maroniterna spelade i de övriga länderna. De utgjorde ett slags ideal för de andra kristna. Vi kan jämföra med situationen i Egypten där kopterna är mer än 10 miljoner och inte ens har en medlem i parlamentet och ingen kristen kan bli minister i regeringen, eftersom regeringen är muselmansk. Om det råder någon tolerans så är det hos Baaspartiet vi finner den, snarare än i det representativa juridiska väsendet.

Hur ser ni på framtiden?

Det senaste kriget i Irak har medfört att regionen blivit mycket instabil, såväl på det ekonomiska, politiska, demografiska planet som på andra plan. Det är svårt att förutse hur framtiden skall bli. Vad kommer att ske med dessa länder? Kommer de att styckas i mindre delar? Kommer man att skapa små etnisk-religiösa enheter i hela Mellanöstern för minoriteterna? Vi ber ivrigt och väntar fulla av förhoppningar.


Vilka följder får Irakkriget på Mellanösterns regioner?

Intervju med Annie Laurent

Catholica: Situationen i Irak riskerar att vålla vissa omvälvningar i Mellanöstern. Vilka blir de förutsebara konsekvenserna för de kristna i denna region och först och främst för Irak?

Annie Laurent: Saddam Husseins fall placerar de kristna i Irak i en mycket osäker situation och medför därför stor oro. Oredan som kriget vållat har frigjort politiskt-konfessionella planer Baath-partiet höll nere. Den islamska radikalisering som finns i Irak liksom i den övriga muslimska världen riskerar att försätta de kristna församlingarna i Mellanöstern i en mycket farlig situation.

För att förstå oron som de kristna i Irak känner, måste vi påminna oss vilken deras situation var under Saddam Hussein, och först och främst förklara vad beteckningen ”sekulär” betyder som man allmänt gav denna regim. Man kan förvisso säga att Baaths ideologi syftade till sekularisering. Denna gruppering bildades år 1947 i Damaskus av tre syrier (den grekisk-ortodoxe Michel Aflaq, sunna-muslimen Salah Bitar, och alawiten Zaki Arsouzi), som alla hade tagit intryck av de nationalistiska ideologierna i Europa, framför allt i Tyskland och gjort närmare bekantskap med dem under sina studier i Sorbonne. De drevs av en önskan att hjälpa arabisk nationalism att komma fram genom att skapa ett medel som kunde överbrygga de konfessionella klyftorna, även om islam ansågs utgöra ett väsentligt element för arabismen, även av Aflaq som var kristen men som enligt officiella källor dog i Bagdad år 1989 som muslim. Baath-partiets program gav alltså minoriteterna full jämlikhet med muslimerna. Ganska snabbt tillstötte den socialistiska ideologin som ett medel att ingjuta nytt liv i ett samhälle som ansågs alltför arkaiskt. Sedan delades partiet i två delar, det syriska och det irakiska, som kom att stå i fiendeställning mot varandra, och blev i båda länderna ett medel att införa totalitära system. Partiets början var alltså till en början lovvärd men i händerna på skrupelfria män, Saddam Hussein och Hafez el-Assad, förvandlades det till avskyvärda maktmedel.

I Irak handlade det inte om en sekularism enligt Västvärldens mönster, sådan som den som den franska revolutionen födde, till exempel. Det vore riktigare att tala om en regering med sekulär färgning, eftersom islam var statsreligion och den konfessionella tillhörigheten stod nämnd på identitetshandlingarna och eftersom sharia (den muslimska lagen) låg bakom vissa rättsliga anordningar, åtminstone de som styrde muslimernas personliga rättigheter. Men konstitutionen gjorde ingen skillnad på olika trostillhörigheter. De kristna hade tillgång till alla statliga poster och till armén, och de kunde kandidera till alla röstberättigade mandat, utom till posten som republikens president. Det enda som räknades var att man var trofast Baath och Raisens person. Under dessa förhållanden kunde kristna till och med tillträda förtroendeposter. Det var fallet med Tarek Aziz, flerfaldig minister och som ända till slutet var vice premiärminister. I ett samhälle vars befolkning är till största delen muslimsk kan man inte undvika att det förekommer en del anti-kristen diskriminering men om det förekom i Irak så var det endast i den privata sektorn, när det gällde anställningar till en viss post eller dylikt.

Inom denna stat som kallade sig sekulär, rådde emellertid aldrig fullständig jämlikhet mellan muslimer och kristna. Det fanns ingen religionsfrihet, eftersom en muselman inte hade rätt att låta sig döpas, medan om det motsatta hände, uppmuntrades det naturligtvis. Så är det i alla samhällen där islam råder. En muslims kvinna hade inte heller rätt att gifta sig med en icke-muslim, utom om mannen naturligtvis gick över till fästmös religion. I islam överförs religionen genom fadern. Det var alltså viktigt att se till att barnen blev muslimer.

Å andra sidan hade de kristna under Saddam fullständig frihet när det gällde utövandet av sin religion. Jag kan själv intyga det genom vad jag upplevde under två resor jag gjorde i landet år 2000 och 2001. Under den första följde jag med en grupp europeiska dominikaner som ville fira 250-årsjubileum av den dominikanska ordens närvaro i landet omkring Eufrat och Tigris. I Mosul, den stora staden i norr som ligger nära antikens stad Nineve, i ett område som är den irakiska kristenhetens vagga men där övervägande delen av befolkningen är muslimsk, lät man oss gå i procession genom gatorna, med ett kors i täten, utan några som helst problem.

Överallt i landet respekterades de religiösa kongregationerna, vare sig de bekände sig till den latinska riten (karmeliter, dominikaner) och rekryterades lokalt, eller tillhörde den orientaliska riten (kaldeiska bröder och systrar, assyriska eller jakobitiska munkar, osv) och åtnjöt samma förmåner som de muslimska institutionerna (t.ex. skattebefrielse, gratis elektricitet). När det gällde egendomsförhållandet mellan äkta makar följde kyrkorna sina egna jurisdiktioner, vilket gjorde att deras medlemmar var undantagna sharian (muslimsk rätt). Slutligen erkändes, trots det dominerande arabiska inflytandet, den arameiska kulturen och det arameiska språket, som av de kristna här talas i den lokala formen, suryoyo (ny-arameiska). Men det lärdes inte ut i skolan och publikationerna på detta språk censurerades, liksom övriga pressorgan och böcker som gavs ut i Irak. Regimen hade inget att frukta från de kristna, det var inte det som var anledningen, men på grund av att man önskade upprätthålla ”konfessionell balans” ansåg man att även de kristna skulle underställas viss kontroll, eftersom de muslimska skrifterna gjorde det, framför allt de skrifter som kurderna eller de pro-iranska ideologiska shiamuslimerna gav ut och som ansågs vara subversiva. Det är viktigt att förstå att en makt som är mer eller mindre bunden vid islam, inte får göra sken av att favorisera de kristna. Då skulle den kunna betraktas som ”ogudaktig”.

Men Saddam Hussein själv verkade uppskatta sina kristna medborgare, det visar sig i att han själv personligen lät finansiera de stora restaurerings- eller utvidgningsarbetena av vissa historiska kloster, som t. ex. de som jag själv sett i bergen i norr. Jag blev också förbluffad när jag konstaterade att trots nationaliseringen av undervisningen under 1970-talet kunde de nunnor som tidigare ledde de privata skolorna få status av statliga funktionärer och gavs tillåtelse att bära ordensdräkten. Noviserna som studerade på universitet kunde också gå till sina lektioner iklädda novisdräkten. Som synes var situationen här mindre spänd än i Frankrike och detta till och med i Turkiet som grundats av Kemal som förbjöd religiösa dräkter. Det var ingen sekulär sekterism som praktiserades, och det berodde helt enkelt på att ordensbröder eller ordenssystrar är något naturligt i Orienten, inget som man behöver behandla på något särskilt sätt.

Denna jämvikt verkar att sedan några år tillbaka ha rubbats?

Det är riktigt. Den situation jag målat upp här ovan höll i sig ända fram till 1990. Men den försämrades mer och mer under det första Gulfkriget (1991). Saddam Hussein, som blivit mycket försvagad genom de allierades offensiv efter hans invasion av Kuwait, och hade isolerats av det internationella embargot som följde, såg sig nödgad att söka stöd i den muslimska världen. Han hade genom sitt rykte om konfessionslöshet, trots sin sunnitiska muslimska identitet, ådragit sig även grannländernas misstro och blev nu tvungen att bevisa att han var en god muslim. Det var så han kom att hamna i den oundvikliga situationen där han gjorde eftergifter åt islam, och först genom några spektakulära gester. Så hade han vid krigets utbrott med sin egen handstil lag till den heliga inskriften Allah Akbar (Gud är den störste) på den irakiska flaggan. Sedan lät han sig fotograferas i djup bön på de oräkneliga affischer som fanns av honom i hela landet. Man sade till och med att en Koran som visades upp till allmänt beskådande hade skrivits helt med hans eget blod! Men allt det där var inte så allvarligt.

Vad som var mera oroväckande var istället åtgärderna som bidrog till att ge islam en viktig plats i ett land som tidigare varit snarare passivt när det gällde religion. I Irak började fler och fler monumentala moskéer att dyka upp. Televisionen som dittills varit neutral fick tillåtelse att sända religiösa muslimska program, något som inte var tillåtet för kyrkorna. Affärerna som sålde alkohol och vars ägare var muslimer stängdes, vilket gjorde att de kristna som ägde liknande butiker blev utsatta för repressalier av islamister. På senare år kunde kristna föräldrar inte ge kristna namn åt sina nyfödda. De fick välja förnamn som var, inte muslimska, men arabiska, som t.ex. Farid som betyder ”unik, särskild”. År 2000 meddelade den kaldeiske patriarken Raphael I Bidawid mig vilka svårigheter döpta barn mötte när en av föräldrarna gått över till islam (t.ex. för att underlätta en skilsmässa), hur svårt det var för dem att bli erkända som kristna inför lagen.

Av propagandaskäl hade dessutom Saddam Hussein strax före sitt sista ”återval” låtit befria ett dussintals fångar som satt inne för allmänna lagbrott och för att ytterligare behaga den muslimska världen hade han låtit grupper av beväpnade islamister nära lierade med wahabismen (det saudiska kungahusets officiella doktrin) komma in i Irak. Fram till denna händelse hade de kristna framför allt fruktat de shiitiska fundamentalisterna som alltsedan ayatolla Khomeini tagit makten i grannlandet Iran starkt påverkat dem. Men nu måste de också utstå förödmjukelser från en del sunniter, som tog dessa åtgärder som intäkt för att låta sitt gamla förakt gentemot de kristna blossa upp.

Alla dessa mått och steg skapade ett osäkert klimat för de kristna. År 2000 berättade dominikanerna i Mosul vilka skymford de ibland fick höra på gatorna av muslimer som var främmande i trakten. På natten mellan den 14 och den 15 augusti 2002 blev till och en med en kaldeisk nunna, syster Cecilia, strypt i sitt kloster i Bagdad. Hon var 70 år gammal. Kort tid därefter blev några flickor som kommit för att vara med vid en ceremoni vid dominikanernas kloster i Mosul, anfallna av en organiserad grupp när de skulle till att stiga in i en buss. Det stora kaos som uppstod efter krigshandlingarna på våren 2003 gjorde naturligtvis inte saken bättre. Det är svårt att få exakta upplysningar om de illvilliga handlingar som har just de kristna som måltavla. Men i mitten av november rapporterade den Vatikanen närstående agenturen Fides att en kaldeisk präst, fader Denka Toma, abbot i den heliga Hormizda-orden, slagit larm om den dåliga behandling som hans medbröder i norra Irak fick utstå. Kort därefter kom ett alarmerande reportage från Paris-Match:s särskilde utsände, Patrick Forestier, om hur kristna, även barn, blev bortförda och endast frigivna mot avkrävande av lösen (den 18 december 2003). I Bassora i söder, dödades under de senaste månaderna sju kristna av shiitiska miliser. De krävde att de kristna affärsmännen slutade upp med att sälja alkohol och tvingar de kristna att bära den islamska slöjan. Allt detta är bara några exempel.

När man tänker på allt det ovanstående kan man förstå den kristna irakiska hierarkins stöd till Saddam Husseins regim. Man har i väst förebrått den för denna hållning, eftersom man inte förstod att de kristna föredrog Baath som det minst dåliga av två ting. Under Baathregimen var det möjligt för dem att utöva sin tro och att föra den vidare, även om de, liksom alla andra, inte gillade diktaturen och led av den. Idag anses de av sina muslimska landsmän som medbrottslingar till västvärlden, som många av dem kallar för ”kristen”, särskilt som George Bush har åkallat Gud för att rättfärdiga kriget. Påven Johannes Paulus II:s ansträngningar att undvika konflikten och hans rakryggade fördömande av den amerikanska politiken har, även om de fått vid spridning i arabvärlden, inte räckt till för att övertyga den muslimska allmänna opinionen. Och de kristna i öst blir de första att ta på sig följderna av detta.

Skulle ni apropos detta kunna fräscha upp vårt minne och förklara för oss vilka som är den irakiska kristenhetens främsta karaktärsdrag?

Det finns högst en miljon kristna i Irak i en befolkning om totalt 25 miljoner invånare. De är arvtagare till en apostolisk kyrka som enligt traditionen grundades av den helige Tomas’ två lärjungar, Addai och Mari. Det dröjde emellertid ända till 200-talet innan kyrkan blev organiserad i stift och annekterad till patriarkatet i Antiokia. Man har länge kallat den för östkyrkan, mera på grund av riterna och den egna kulturen än för att skilja den från kyrkan som utvecklades i väst, dvs på det romersk-bysantinska väldets territorier. Denna kyrkas trogna har lidit mycket under de persiska sassanidiska härskarnas förföljelser som tvingade på dem zoroastrismen som officiell religion i provinserna som innefattade flodområdena runt Eufrat och Tigris. Det var till en del för att bevisa sin ”nationalism” som östkyrkan under de kristologiska grälen antog de nestorianska teserna som konciliet i Efesos hade fördömt (år 431), vilket ledde till brytning med västkyrkan i Konstantinopel och sedan i Rom. Men år 1553 bekände sig dissidentpåven Johannan Soulaqa till den katolska tron under påven Julius III som satte honom som chef över en ”unierad” kaldeisk kyrka, vilket gjorde att han sedermera skulle dö som martyr. Kaldéerna som är i stor majoritet identifierar sig nämligen med Mesopotamien.

Denna kyrka har bevarat sin organisation och sina gamla riter liksom arameiskan som sitt liturgiska språk, men under inflytande av europeiska missionärer som kom till landet på 1700-talet har en del av medlemmarna bekänt sig till den romerska riten. Det har gjort att man fått inrätta en latinsk ärkebiskop vars nuvarande innehavare, Monsignore Jean Sleiman, är en karmelit från Byblos (Libanon). När det gäller ordensfolk av den latinska traditionen så är det dominikanerna som är bäst förankrade och som får ta emot många kallelser, särskilt bland kvinnor. Dessa träder in i de två ordnarna som går under namnet ”Den heliga Katarina av Siena-systrarna” eller”la Présentation de Tours”-systrarna och ägnar sig där åt undervisning och sjukvård. År 2000 fanns det 650 lekmän engagerade i de åtta dominikanska munkklostren.

Det finns också andra katolska kommuniteter närvarande i Irak, men medlemmarnas antal är mycket blygsamt. Det är melkiterna, armenierna och syrianerna, som har sina egna riter, sin egen disciplin och eget rättsväsende. De har också sina ”ortodoxa” motsvarigheter.

När vi har att göra med de trogna som tillhör den allra ursprungligaste östkyrkan, som inte är ansluten till Rom och vars andlige ledare efter massakern som utfördes mot hans folk av muselmanska irakier med Englands goda minne år 1933bor i Chicago, så kallas de sedan en lång tid tillbaka för ”nestorianer”. De önskar emellertid bli erkända som ”assyrier” alltsedan deras nuvarande patriark, Mar Dinkha IV, år 1994 skrev under en kristologisk deklaration tillsammans med Johannes Paulus II som bekräftar deras trostillhörighet. Plötsligt anser man benämningen ”nestoriansk” vara nedsättande eftersom den påminner om att det rör sig om en irrlära. Egentligen borde det bara finnas en innehavare av den assyro-kaldeiska kyrkans patriarkaliska säte. Men utgången av denna strid verkar ännu oviss eftersom ingen är förberedd för det och på grund av vanans vikt och eftersom man först måste lösa problemet med en utbrytning som ägde rum 1964 hos assyrierna när ärkebiskop Mar Addai, som bodde i Teheran, vägrade att gå med på en kalenderreform som syftade till förening.

År 2000 gjordes med anledning av det stora jubiléet avsevärda ansträngningar för ett närma de två kyrkorna till varandra. Då kunde man i klostret Notre-Dame des Semences i en by i norra Irak bevista en mässa som firades av Raphael I Bidawid i närvaro av två andra ”patriarker”. Innan dess hade de alla tre gjort en gemensam vallfärd till ruinerna av det som anses vara den äldsta kyrkan i Mesopotamien (första århundradet) och som hade upptäckts av fader Robert Beulay, en fransk karmelitmunk. Det rör sig om några rester av en byggnad, gömd i ett vackert landskap bestående av risfält och dadelpalmer, på en plats som kallas Kokhrée, belägen nära Ktesifon, ungefär 40 kilometer söder om Bagdad. Att besöka denna plats är mycket gripande, bevattnad som den är av otaliga martyrers blod. Jag har själv haft tillfälle att besöka den. Men de senaste nyheterna är inte vidare uppmuntrande. Enligt den kaldeiska biskopen, Ibrahim Ibrahim, i Detroit, som jag mötte den 7 februari i Sarcelles, där han invigde en ny kyrka för den kaldeiska församlingen i stiftet Pontoise, har den ekumeniska dialogen stannat av. Assyrierna som håller starkt på sin självständighet vill inte vara beroende av Rom och ber kaldéerna att bryta med den romerska kyrkan innan det har kommit till en kyrklig förlikning.

Hur det än må vara med den saken, har jag hos alla de kristna märkt en förvånansvärd iver och vitalitet, kanske det är prövningarna som gör dem så starka i sin tro.

Vad vet man om den nuvarande diasporan?

Jag känner inte till siffrorna – de går hur som helst inte att få bekräftade – men det är säkert att den befolkning som utvandrat överstiger den som stannat kvar. De kristna av irakiskt ursprung är mycket talrika i Förenta Staterna, särskilt i Detroit, Los Angeles och San Diego (200,000), liksom i Kanada, de skandinaviska länderna, Australien och Nya Zeeland. Endast i Europa beräknas antalet kaldéer uppgå till 50,000, varav 18,000 i Frankrike. Det är naturligtvis mycket svårt för dem som begivit sig så långt bort, som antagit det nya värdlandets vanor och bruk och som studerat till ett yrke där, att återvända hem. De har klippt av sina rötter och det är näst intill omöjligt för dem att återvända till sitt hemland. I Frankrike finns det också en irakisk församling, huvudsakligen kaldeisk, i Paris-regionen och Marseille. Man har försökt att skapa förutsättningar för medlemmarna att bevara och överföra sin kultur och sin liturgi. Dessa medlemmar skulle eventuellt kunna tänka på att komma tillbaka hem, eftersom de inte befinner sig så långt ifrån Mellanöstern, men det kan bara ske ifall en stabilisering av den irakiska staten och det irakiska samhället äger rum. Personligen, tror jag inte mycket på det.

Vilka är de främsta utmaningarna som kyrkan måste ta itu med på platsen?

Efter det att kaldéernas babyloniske patriark, Raphael I Bidawid, hade avlidit den 7 juli 2003, hölls en synod i augusti i Bagdad för att utse hans efterträdare. Men det tjugotal biskopar som var närvarande, av vilka en del tillhör diasporan, kunde inte enas om ett gemensamt namn. Det hade varit tal om att välja en av de två biskopar som bor i USA, biskop Ibrahim Ibrahim (Detroit) eller biskop Sarhad Jammo (San Diego), men de fick inte tillräckligt med röster. En patriark som kom från ett land ansvarigt för krigets fasor hade kunnat betraktas som en ”Washingtons man”, vare sig det var rätt eller inte och hade kunnat få efterverkningar för det kaldeiska trossamfundet i Irak. (I biskop Ibrahims fall var det fel för han har själv sagt till mig att han öppet tog ställning emot Vita Husets politik.) Sedan tog man upp namnet Antoine Audo, biskop i Aleppo. Men även om denne 57-årige fransktalande jesuit hos de kristna som lever i den arabisk-muslimska miljön förkroppsligar hoppet om den andliga och sociala förnyelse som kyrkan behöver, talar tre ting emot honom: han omfattar den latinska riten, han talar inte arameiska och han är syrisk medborgare.

Inför detta misslyckande, och i enlighet med den östliga kyrkorätten, hade påven valet att själv utse kaldéernas överhuvud i Bagdad, eller att sammankalla en ny synod. Han föredrog den sistnämnda lösningen, och detta, förklarade man för mig i Vatikanen, gjorde han för att bevara den kaldeiska kyrkans värdighet, som redan blivit så illa tilltufsad på annat håll. Denna andra synod ägde rum i Rom den 2 och 3 december och fick till resultat att man valde biskop Emmanuel Delly till patriark och han tog sig namnet Emmanuel III. Då han tidigare varit patriarkalisk vikarie, var han en lämplig kandidat. På grund av sin ålder och sin dåliga hälsa, verkar det som om synoden alltså valt en övergångspatriark. Detta är nog en stor besvikelse för alla dem som ville få slut på den passivitet som man anklagade biskop Bidawid för att ha visat prov på. Men man kan inte i förväg bedöma hur den nye patriarken kommer att gripa sig an med den svåra situationen som råder och som jag nämnde i början av vårt samtal. Jag nöjer mig här med att räkna upp de allvarligaste problemen.

För det första gäller det vilken plats de kristna kommer att få i den framtida staten. Eftersom patriarken är kyrkans andliga överhuvud består hans viktigaste uppgift i att försvara alla de kristnas rättigheter. Alla vet att shiiterna, som utgör minst 60% av befolkningen och under Baath-regimen inte haft en möjlighet att delta i landet styre, nu i namn av demokratin kräver en dominerande plats. Här måste jag påminna om att i Orienten bedöms majoritet eller minoritet enligt vilken trostillhörighet man har. Shiiterna drömmer alltså om en historisk revansch och vissa av deras representanter, t ex den karismatiske ayatollan Muhammad Ali El-Sistani, som är anhängare av en traditionell tillämpning av sharian, skulle i Irak till och med vilja införa en islamsk republik efter mönster av den som Khomeini införde i Iran. Jag tror för övrigt att denna aspiration misshagar många, särskilt de irakiska sunniterna, men också de muselmanska regimerna i hela området som också är sunniter, utom i Syrien och Iran. Särskilt Saudiarabien önskar inte till något pris se en shiitisk regim installera sig i Bagdad, och man kan fråga sig om detta inte är en av huvudanledningarna till attentaten som begås mot koalitionsstyrkorna i Irak, som i deras ögon är bara alltför benägna att ta hänsyn till de shiitiska fordringarna.

Medvetna om vad som står på spel har de kristna redan sett till att sätta ut gränsposterna som skall göra att de kan erkännas som ett trossamfund. Under en kongress som hölls i Bagdad i slutet av oktober antog deras politiska och religiösa representanter tillhörande alla östkyrkans konfessioner en rad propositioner. De beslöt sig för att samlas under en gemensam etnisk-konfessionell benämning, ”kaldoassyrier” och bad att staten skulle erkänna detta liksom deras språk, suryoyo/syrianska (eller arameiska) liksom den gör med de andra irakiska etniska grupperna som är kurder, turkmener och araber. De har också önskat att få ha en administrativ provins i Nineve-regionen (Mosul). Jag är inte säker på att det sistnämnda är så klokt, för de riskerar därigenom att bli betraktade som separatister. I islam tycker man inte om federationer eller konfederationer, eftersom man är för enhet och sammanslagning.

Dessutom kommer patriarken att behöva ta itu med problemen som de nyprotestantiska sekterna av amerikanskt ursprung ställer dem inför. Dessa sekter är mycket aktiva i landet och är i färd med att genom sin verksamhet underminera stora delar av kyrkan. Medlemmarna är västerlänningar eller koreaner som lärt sig arabiska, men också araber, även libaneser, som anslutit sig till deras läror. Det var under embargot som de började komma in i Irak och de förde med sig pengar och gåvor. De organiserade gratis fritidsverksamhet för ungdomen, utdelade mediciner och böcker och gjorde propaganda för sina läror vid ingången till kyrkorna. I maj 2001 deltog jag i Bagdad i en internationell solidaritetskongress som till stor del finansierades av dessa rörelser. Det var slående hur många koreaner där fanns. Anhängarna till dessa sekter ägnar sig åt en proselytvärvning av ett sådant omfång att den ger den unge dominikanske priorn i Mosul anledning till oro. Eftersom muslimer inte är så intresserade av att omvända sig till kristendomen, vänder de sig framför allt till dem som redan är kristna. Det sägs att de blivit ännu fler sedan kriget. Har inte detta att göra med spridning av den amerikanska Messiastanken? Eftersom ett stort antal av dem utgörs av tidigare döpta kristna som gått över till deras sekter, riskerar detta att ytterligare diskreditera de kristna i muslimernas ögon och sätta käppar i hjulen på inkulturationen som de lokala kyrkorna i andra Vatikankonciliets efterföljd vill bedriva.

Patriarken kommer också att behöva ta sina trogna i upptuktelse på grund av den förslappning i moralen som under diktaturen och embargot smög sig in. Många lade sig då till med dåliga vanor, man började t.ex. korruption, lögner, kompromisser av alla slag osv. Men låt oss inte klandra detta alltför mycket, det var ett sätt att överleva i skuggan av en diktatorisk regim som gjorde att alla i det dagliga livet ägnade sig åt dessa bruk.

Slutligen har vi problemet med hur man skall skydda de kristna från frestelsen om det ligger i att bli muslimer. Eftersom Saddam Husseins krig (först det mot Iran och sedan Gulf-kriget mot Kuwait) har gjort att den manliga befolkningen minskat kraftigt, ser sig ibland unga kristna flickor nödgade att gifta sig med muslimer och barnen ärver då automatiskt pappans religion. Detta fenomen oroade mycket den förre patriarken.

Låt oss nu tala om vilka följder händelserna i Irak kan få för de kristna i närliggande länder!

Överallt fruktar de kristna en allmän destabilisering i regionen och att krafter skall ta makten som inte är demokratiska, som amerikanerna väntar sig, utan mer eller mindre islamistiska. Detta är fallet med Syrien. Kriget verkar ha försvagat den syriska regimen där makten sedan mer än 30 år innehas av en alawitisk minoritet (12% av befolkningen). Det alawitiska samfundet uppstod ur en splittring inom det shiitiska lägret och har inget att göra med dynastin med samma namn som regerar i Marocko. President i Syrien är för närvarande Bachar el-Assad, som efterträdde sin far, Hafez, som dog i juni år 2000. Eftersom det alawitiska samfundet i flera århundraden varit utsatt för det sunnitiska samfundets förakt, är det deras historiska revansch att de kunde ta makten här. För att kompensera det faktum att alawiterna i den sunnitiska världens ögon är kättare, förde Hafez el-Assad en politik som i det stora hela var i överensstämmelse med de muselmanska förväntningarna. Det är en av anledningarna till att han visat sig benhårt omedgörlig mot Israel och blandat sig i Libanons politik, vars existens alltid stört araberna på grund av de kristnas övertag i landets styre. Men det gick aldrig så långt att han diskriminerade de kristna medborgarna i Syrien. Antagligen berodde det till en del på den solidaritet han kände med en grupp som också var i minoritet liksom hans egen.

De svaga förhoppningarna om liberalisering som åtföljde Bachars maktövertagande dog snart ut inför verklighetens krav. ”Damaskus-våren” som yttrade sig i bildandet av ”politiska salonger” där man fritt kunde diskutera politiska angelägenheter, varade bara några veckor. Idag har de som ledde denna rörelse satts i fängelse. Man kan dock se vissa tecken på lindringar i Syrien. Men osäkerheten som råder i hela området är inte en gynnsam grogrund för verkliga framsteg. Därför är Bachar försiktig när det gäller liberalisering av landet.

För de kristna i landet som utgör omkring 12% av befolkningen och till största delen tillhör den grekisk-ortodoxa kyrkan som har sitt patriarkaliska säte under namnet ”Antiokia och hela Orienten” i Damaskus, är situationen liknande den som rådde för det kristna under Baath-regeringen i Irak. Det vill säga att denna regering är för dem det bästa av två onda ting, även om de är utsatta för repressalier och inte kan yttra sig fritt i det offentliga livet. Liksom var fallet för deras kristna medbröder när Irak lydde under Saddam Hussein saknar de religionsfrihet men har å andra sidan full frihet att utöva sina gudstjänster, i ett samhälle som på nytt islamiseras med full kraft. Vi kan se detta bland annat i hur kvinnorna går klädda.

Är situationen i Jordanien liknande den i Irak?

I Jordanien råder något som vi kan kalla ”upplyst sunnitisk monarki”. Islam är naturligtvis statsreligion, men de kristna, som är få till antalet, har en bra ställning, även om religionsfrihet så som vi förstår ordet i väst, inte existerar. Men det är fritt att utöva sin religion, staten skyddar till och med religionsutövningen. Eftersom skolväsendet inte har nationaliserats så som var fallet i Irak och Syrien äger kyrkorna till och med skolor där. De kan öppna så många skolor som de behöver. I Jordanien är sekternas offensiv särskilt stor. Jag erinrar mig vad den latinska biskopen i Amman, Selim Sayegh, sade år 2001: ”Till skillnad mot vad man tror i väst, är vår stora fara här inte islam utan sekterna. De lägger beslag på våra ungdomar.” Men den kyrkliga hierarkin har inget att sätta emot denna proselytism. För övrigt har kriget mot Irak utarmat Jordanien som varit tvunget att ta emot ett stort antal flyktingar och som inte längre kan bedriva handel med sin östliga granne. Dessutom beror detta lands framtid på utgången av den israelisk-palestinska konflikten. Gissningen att Jordanien skulle kunna förvandlas till en palestinsk stat vars styrande bekänner sig till de islamistiska idealen är något som landets kristna darrar inför. Finns det inte anledning att tro att vissa israeliska ideologer och styresmän för att lösa sitt problem planerar att förvisa så många som möjligt av invånarna i Cisjordanien och Gaza ur deras land till Jordanien, där det redan finns en övervägande palestinsk befolkning. Man tror också, apropos detta, att den amerikanska administrationen – under inflytande av den pro-israeliska lobbyn – ämnar tvinga Libanon att göra alla flyktingar som bor på deras område till medborgare i landet. Det skulle få katastrofala följder för den demografiska balansen i cedrarnas land där de kristna redan kommit i minoritet på grund av kriget och den massiva emigreringen. Förenta Staterna skulle kunna kräva återdragandet av den syriska armén från Libanon mot att i gengäld en massnaturalisering av palestinier ägde rum. Klarar cedrarnas land att stå emot alla påtryckningar man utsätts för?

De amerikanska strategerna verkar inte att direkt briljera med sina kunskaper om Mellansösterns verkligheter. Och om de äger dem, så verkar de inte använda sig av dem. Vad anser ni om detta?

Förenta Staterna har, säger man, de bästa experterna i världen. Men vi är tvungna att konstatera att de inte är i stånd att förstå Mellanöstern och den muslimska världen i sin helhet. De borde ha läst Pierre Rossis utomordentliga verk L´Irak des révoltes (”Irak och revolterna”) som kom ut år 1962 på förlaget Seuil och som ger så många nycklar till förståelsen av de olika, så komplexa, lokala sammanhangen! Det verkar faktiskt som om de amerikanska styresmännens imperialistiska ideologi gör dem blinda för verkligheten. De är så säkra på att de ensamma innehar sanningen, att de äger en modell som hela världen borde följa att de – kanske de menar väl – vill påtvinga den alla. Det är beklagligt att händelserna den 11 september inte har fått dem att rannsaka sig själva och sina motiv och ta det som bas för att revidera sin politik. Istället för att fråga sig själva vad som är anledningen till den motvilja, ja, hat, som de väcker hos andra, föredrog de att välja hämndens väg, först i Afghanistan, sedan i Irak.

Under dessa förhållanden verkar framtiden att te sig ganska mörk?

Den nuvarande tendensen går olyckligtvis – det är bara alltför tydligt – mot en allt större radikalisering av islam, med skadliga återverkningar för de kristna i Mellanöstern. Ett av de få områden där man ännu kunde ha hoppats på att de kristna skulle ha kunnat få en bra ställning – jag tänker på Palestina – på grund av att de kristna alltid visat sig solidariska med den palestinska saken, orienterar sig nu också mot skapandet av en stat som domineras av islam, om man skall tro det konstitutionsförslag som nyligen har publicerats. Jag skulle vilja råda er att läsa Jean Rolins senaste bok, Chrétiens (De kristna, Edition P.O.L.)! Där lär ni er om alla uppoffringar som Kristi lärjungar på Inkarnationens mark har fått göra för att kunna stanna kvar i sitt hemland. Det har ändå inte lett till att muslimerna tackat dem för det, snarare det motsatta. Utan att vilja frikänna islam från all skuld, vill jag dock säga att jag anser Västerlandet bära det allra tyngsta ansvaret för det som sker i Mellanöstern, och detta på grund av att uppfattningen man har om den övriga världen helt enkelt inte vilar på Evangeliets grundval.

Intervjuerna skrevs ner av Jean-Michel Huten
Övers. Natasja Hovén