Kyrkans kris är biskoparnas kris

 

(katobs.se) Under en het julivecka kommer några visserligen lakoniska, men ändå omskakande nyheter. Före Washingtionbiskopen och kardinalen Theodor McCarrick har anmälts för ett övergrepp mot en blott elvaårig pojke, en undersökningskommission har funnit anklagelserna har substans, och man har därför förbjudit kardinalen att fira mässan och offentligt uppträda, tills saken är utredd. Kardinalen sjlv  har i ett kort uttalande sagt dels han är oskyldig, dels han inte minns något och dels att han beklagar anmälarens upplevelser.

Den 28 juni kom så ett  kort meddelade från  Vatikanen, att påve Franciskus beviljat kardinal McCarrick sin ansökan om resignation från kardinalsvärdigheten.

McCarrick hörde till det absoluta eliten i den klerikala hierarkin. Han har synts frånsett från med påven, så vid sidan av presidenterna Bush och Obama, han har deltagit i många stora evenemang och var mycket berest. Han talade fem språk helt flytande, inte så vanligt i USA. I Metuchen var han förste biskop, han blev sedan ärkebiskop av Newark och sedan i Washington, där han var till  pensioneringen 2006.

McCarrick var en central person bakom det sk Dallas Charter for the Protection of Children and Young People 2002. Här fastställs bland annat biskoparnas rätt att avkraga präster emot deras egen vilja om de gjort något emot barn och ungdom.  Men från att det stod clerics i första utkastet, så ändrades till priest and deacons. Detta så att biskoparna själva ej kunde komma ifråga. Under denna process var McCarrick drivande, och han uttalande: ”Vi måste sätta punkt för det här. Vi kan inte ha ett Dallas 2, ett Dallas 3, ett Dallas 4.!” ekar tomt i dessa dagar.

Omdelbart efter nyheten så kom mängder av artiklar fram, med vittnesmål från olika personer, som haft upplevelser av allt från opassande inviter till beröringar och löften om karriär mot fysisk närhet. Det handlade främst om seminarister från de prästseminarier där McCarrick verkat. Inför att han skulle utnämnas till ärkebiskop i Washington hade 25 före detta seminarister skrivit till Rom och berättat om sina erfarenheter, detta för att stoppa utnämningen. Det fanns detaljer, och dessa kan alltid ifrågasättas. Men inte det faktum att kardinalen slutit uppgörelser flera gånger med dem han hade antastat; så sent som 2005 och 2007 gjorde kardinalen upp med flera män som anmält honom för sexuellt ofredande. Det handlade om tiotusentals dollar för deras tystnad. Hans närmaste, däribland kardinal  Farrell, som delat adress med McCarrick i sex år, säger de inte ens anat något. fast saken var i press sedan decennier.

Samtidigt skakas kyrkan av liknande skandaler i flera världsdelar. I Chile tvingades alla biskopar begära avsked, sedan det visat sig de skyddat präster som begått svåra övergrepp. Påven fick efter att först ha avfärdat offrens historia som skvaller, ta tillbaka en utnämning, då protesterna blev för stora. I Honduras pågår en utredning kring missförhållanden på flera prästseminarier, där de som inte vill vara inblandade i homosexuella sammanhang blir utmobbade.  

Saken är inte ny. År 1990, när internet inte var så utbrett, så uppdagade en grupp lekmän en ring av präster som utväxlade erfarenheter om sina liv som gay. Detta under namnet ”St Sebastians Angels”. Det fanns explicit material, om erotiska upplevelser, bilder på altartjänare mm. När saken kom ut tvingades tre präster av sina biskopar att lämna prästkallet. de andra 51 klarade sig. Lekmannagruppen som avslöjat saken blev hotad, inte minst av den avslöjade biskopen, som vägrade in i det längsta att ta sitt ansvar. Han avskiljdes senare pga sjukdom.  

Innan detta fanns det flera enskilda fall, som borde räckt som varninssignaler. Biskopen och benediktinen Rembert Weakland , superior för den stora ärevördiga benediktinorden, blev avslöjad med att ha betalat 450 000 dollar till sin forne älskare, för att inte berätta om deras mångåriga kärleksförhållande. Han avgick, men har senare rättfärdigt saken, och menat att det är svårt leva ensam, och det har inte stört någon annan. Pengarna menade han att han kunde använda ty han hade ju tidigare skänkt dem till kyrkan själv.

Men så mycket mera hände inte. Troskongregationen utfärdade 2005 en instruktion, där det tydligt anges att ingen kan godkännas till varken prästseminarier eller ordnar om man uppvisar ”djupt liggande homosexuella tendenser eller stödjer den sk ”gaykulturen”.

Man menade att detta påverkar relationen till män och kvinnor negativt och skapar osunda kontakter.

Den togs emot med allt från avståndstagande till tystnad. I våra dagtidningar blev det upprörda rubriker.

Uppenbarligen har inte denna instruktion följts. Ty rapporter kommer in om missförhållanden på grund av ”gaykultur”, sexuella övergrepp på prästseminarier och ordensgemenskaper i Chile, Honduras, USA…

Idag finns det flera som menar att ett sorts karaktärsförbud för homosexuella inte ens är kristet. Till dem hör Timothy Radcliffe, tidigare ordensgeneral för dominkinanerna, att


“Vissa homosexuella aktiviteter kan vara generösa, sårbara, ömma, ömsesidiga och icke-våldsamma. Så på många sätt tror jag det kan uttrycka Kristi självutgivelse.” (1 )

En präst,  p. Tomas Reese SJ, har skrivit att kyrkan måste acceptera gaypräster, detta för att täcka upp prästbristen. De finns ju ändå, säger han, och med dagens regler tvingas de ljuga sig fram.   Om man ändå kräver celibatet, vad spelar läggningen då för roll?

En annan som har snarlik inställning är den populäre jesuitprästen James Martin. Två av hans böcker finns på svenska på Veritas förlag. Han har främst gjort sig känd för sin manifesterade omsorg om personer av avvikande sexuell läggning och deras utsatthet och förföljelse. De är ju älskade av Gud, hur kan kyrkan då vara avvisande till deras livvstil? Är det inte i själva verket kärlekslöshet? Budskapet upprepas i mängder av krönikor och i boken Building a Bridge: Kyrkan måste ändra sin syn helt på homosexualitet, och se det inte som en störning eller avvikelse, utan som lika naturligt som heterosexualitet. En del av skapelsen. P. Martin bejakar även könsbyten och hävdar vårt ansvar ta hand om dessa grupper i ”LGBT-community”, utan att  förklara vad begreppen egentligen står för. Han vill att s.k. gaypräster ska kunna gå ut och berätta om sin läggning och att kyrkan förlorar på att avvisa dem. ”Jesus skulle aldrig säga, gå din väg, du är ju homosexuell”.

Därmed stängs dörren för en diskussion över fenomenet att man etiketterar människor efter sexuell läggning, och sexualiteten som frikopplad från en förening med en annan själ. Om så celibatet hävdas och följs, så finns en orientering som inte är riktad till en annan person, utan till upplevelsen av den egna sexualiteten.

Det finns således en risk att kyrkan får präster som inte alls borde ha detta förtroende, de tas upp i rädsla för att man annars verkar kärekslös och dömande gentemot vissa personer.

Den andra sidan av myntet är att skulden kan föregå domen. Om en osäkerhet infinner sig i systemet kan även oskyldiga drabbas. Det finns några tragiska fall. För några år sedan deklarerade kardinal Schönborn i Wien att kardinal Hermann Groer, Österrikes primas, varit skyldig till de pedofilbrott han anklagades för, och som blev hans slutliga minnessten. På vilka grunder vet vi ej. Groer påstods ha begått övergrepp på 3000 pojkar, det fanns dock bara ett enda ”vittne”, en konstnär och en kyrkans svorne fiende. Den knappast atletiske Groer skulle alltså under trettio års tid funnit och förgripit sig på en ny pojke i veckan. Ett rekord som inte slagits av en enda serieförbrytare i världen inom detta område. Dessutom skulle Groer ha drivit munkar att kasta sig ut från kyrktorn i klostret. Men några namn finns inte på dessa, eller ens anhöriga. Kardinal Groer dog ohörd, odömd av något rättsväsende. Var han skyldig? Vem vet. Kanske till något. Eller till inget. Till allt? Omöjligt. Groer är död. Men skulden är ändå fastställd.

Det finns flera liknande fall; Mixa i Augsburg, Krenn i Pölten - de avsattes och avhånades utan andra bevis än anmälningar, rykten och skvaller. I vårt eget land fanns för några år sedan en kvinna som påstod hon våldtagits av en präst när nunnor såg på. Detta när hon bodde på ett barnhem i Skåne. Hon hade fått minnen av saken under terapi. Stora rubriker i kvällspressen. Prästen var död sedan länge. Det visade sig han inte ens varit i landet när det skulle skett, och det i själva verket var marknadsföring av en bok det handlade om.

I flera av utredningarna har det framkommit att det funnits utpressningssituationer. Unga män har letts in i handlingar som sedan har kunnat användas som hållhakar. På så viss byggs det upp en osund lojalitetskultur, där brott läggs till brott, synd till synd, offren ser sig som skyldiga och den verklige förövaren klarar sig alltid, detta med hänvisning till att prästen eller kyrkan eller orden inte får skandaliseras.

Det har också framkommit att inget har skett efter anmälningar, ty det handlade ju ”bara” om olämpligt uppträdande mellan vuxna – vilket inte är olagligt. Men vad ska man då säga om fallet med läkaren till gymnasterna i USA som dömdes till 175 års fängelse för ”olämpligt uppträdande” med flickor och unga kvinnor upp till 25 år?

Kardinal Robert Sarah berättar i sin självbiografi ”Gud eller ingenting” om sin tid på seminariet. Det var stenhård disciplin, man fick inte besöka rummet utom under natten, inte äta mellan måltiderna. Mycket tid för bön. Och precis som i ordnarna fanns det regler för vänskapsförhållanden. Sarah menar också att det inte är brott mot moralreglerna som utgör dagens kris, inte heller prästbristen, som gör man blir mera tolerant på seminarierna. Istället är det förlusten av Gud i kyrkan. Bönen, tystnaden är viktigare än alla dokument, projekt, synoder och sammankomster, menar Sarah, som till och med talar om ”aktivismens heresi” – handlingar utan Guds närvaro. Man kan författa hur många riktlinjer som helst, och tillsätta utredningar. Men om inte heligheten finns, Gudsnärvaron, tillbedjan, tystnaden, den dagliga bönen, bikten, botgöringen…det är då som vad som helst kan hända.

Vad som nu framkommit kan inte avfärdas som enskilda fall, som kan beklagas. Det handar om systematiska fel. Ideologier och subkulturer har smugit sig in bland prästerskap och på seminarier, ja ända in bland biskopar och kardinaler.  

När påve Benedikt var i Irland så var tonen bister. Biskoparna hade svikit:


Ni har missbrukat det förtroende som unga människor och deras föräldrar givit er och ni måste svara för detta inför den Allsmäktig Gud Fader och inför korrekt upprättade domstolar. Ni har förverkat det irländska folkets akting och bringat skam och vanära över era medbröder. De av er som är präster bröt mot heligheten i Vigningens sakrament i vilket Kristus själv gör sig närvarande i oss och i våra handlingar. Till den omätliga skada som offren fått utstå, måste även tillläggas att Kyrkan tillfogats stor skada, liksom den offentliga bilden av prästerskap och medlemmar i religiösa ordnar har åsamkats stor skada. (2)

Han anbefallde fredagsfasta i ett år, daglig tillbedjan inför sakramentet och bikt. Låt oss se vad den amerikanska biskopskonferensen kommer fram till.

Länkar
Om goda avsikter – och onda

(1) http://www.thetablet.co.uk/news/452/irish-conference-dismisses-calls-to-ban-timothy-radcliffe

(2)http://www.katobs.se/pope__brev_irland.html

 

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2010 All rights reserved