Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader (Matt 18:19). Denna högtidliga försäkran som Jesus gav sina lärjungar ligger också till grunden för vår bön. Idag har vi inlett ”Böneveckan för kristen enhet”, som numera blivit tradition och som är ett viktigt evenemang som reflekterar det tråkiga i att våra kristna trosinriktningar förblir delade och som ger oss anledning att tillsammans be Jesus att ”alla skall bli ett och att världen skall komma till tro” (Joh 17:21). Även vi gör det i dag, tillsammans med en stor mängd människor i hela världen. Bönen för kristen enhet utgör en del av kärnan som andra Vatikankonciliet kallar ”själen i hela den ekumeniska rörelsen” (Unitatis redintegratio, nr 8) . Denna kärna omfattar just de offentliga och privata bönerna, hjärtats omvändelse och livets helgelse. Denna vision leder rakt in i det som är ekumenikens kärna – att lyda Evangeliet och utföra Guds vilja med Guds nödvändiga och effektiva hjälp. Koncilet förklarade tydligt detta för de troende när det sade: ”Ju mer intimt vi kommer att vara förenade med Fadern, med Ordet och med den Helige Ande, desto starkare kommer vi att kunna skapa ömsesidiga broderliga relationer (ibid nr 7).

De element som trots den förblivande söndringen ännu förenar de kristna, skapar en möjlighet att låta en gemensam bön gå upp till Gud. Denna gemenskap i Kristus bär upp hela det ekumeniska arbetet och anvisar själva ändamålet med att vi söker nå enhet mellan alla kristna i Guds kyrka. På så sätt skiljer sig den ekumeniska rörelsen från alla andra försök till dialog och till relationer med andra religioner och ideologier.

Även här var det nödvändigt att lära ut vad andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken lärde: ”I denna rörelse för enhet, som kallas ekumenik, deltar de som åkallar treenigheten och som bekänner sig till tron på Jesus, Herre och Frälsare” (ibid nr 1). De gemensamma bönerna som tas upp över hela världen, särskilt under denna period, och framför allt runt pingsten, uttrycker dessutom viljan till gemensam ansträngning för att en full gemenskap skall kunna uppstå mellan alla kristna. Dessa gemensamma böner ”är utan tvivel ett mycket effektivt verktyg för att söka utverka enhetens nåd” (ibid nr 8).

Med detta uttalande sammanfattar andra Vatikankonciliet innehållet i det som Jesus säger till lärjungarna när han försäkrar dem att om två kommer överens om något på jorden och ber vår Fader som är i himlen om det, kommer han att ge dem det, ty ”där två eller tre är samlade i hans namn där är han mitt ibland dem”. Efter uppståndelsen försäkrar han dem ånyo att han alltid kommer att vara med dem ”alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20). Jesu är närvarande i denna lärjungarnas församling och han är närvarande i vår bön, och gör att den blir verksam. Till den grad att han lovar att ”allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 18:18).

Men vi begränsar oss inte till att bara uttolka. Vi vill också tacka Herren för den nya situation som vi så mödosamt skapat inom de ekumeniska relationerna med de kristna och att vi återfunnit broderskapet genom de starka band av solidaret vi skapat, genom den ökade känslan av gemenskap som vi – visserligen på ett ojämlikt sätt – uppnått genom de olika dialogerna. De utgör lika många anledningar till att tacka Honom. Och det finns ännu så mycket att hoppas på och att göra. Låt oss aldrig glömma att Gud redan har givit mycket som hjälper oss att gå vidare på vägen som leder till enhet. Därför är vi tacksamma för alla dessa gåvor. Vi har framtiden inför oss. Den helige Fadern Johannes Paulus II i lyckligt minne – som gjorde så mycket för ekumeniken och led så mycket för den – lärde oss ”att känna igen hur mycket Gud redan har givit oss är villkoret för att vi ännu skall bli i stånd att ta emot det som fattas för att vi skall kunna nå fram till en fullständig enhet genom ekumenikens ansträngningar (Ut unum sint nr 41). Låt oss därför, kära bröder och systrar, fortsätta att be. Vi inser nämligen att den heliga målet vi föresatt oss, som betyder återställandet av de kristnas enhet, överstiger våra stackars mänskliga krafter och att den slutgiltiga enheten är en gåva från Gud.

I denna bemärkelse och med de djupaste känslor följer jag nästa onsdag, den 25 januari, som är dagen för aposteln Paulus omvändelse, i Johannes Paulus II:s fotspår till basilikan San Paolo fuori le Mura för att be med våra ortodoxa och protestantiska bröder. För att be och samtidigt tacka för allt som Herren har givit oss, och be att Herren leder oss på vägen till enhet.

På samma dag, den 25 januari, kommer äntligen min första encyklika att publiceras, vars titel redan är välkänd, "Deus caritas est," Gud är kärlek.

Det är inte ett ämne som genast ägnar sig för ekumenik, men utgör ändå en bakgrund till den allmänna ekumeniska scenen, eftersom Guds kärlek är vår kärlek, och det kristna livet innebär att försöka sträva efter att fred råder i världen. I denna encyklika skulle jag vilja visa detta koncept av kärleken i dess olika dimensioner. I dagens terminologi verkar betydelsen av ordet kärlek att ligga mycket långt ifrån det som kristna tänker på när de talar om sann kristen kärlek, men jag skulle för min del vilja visa att ordet uttrycker en enda rörelse som har olika dimensioner.

En av dem är eros; denna kärlekens gåva mellan man och kvinna som kommer från en och samma källa, Skaparens godhet, och som även den kan vara en kärlek som utger sig själv för den andre. Eros kan förvandlas till agape endast i den mån två människor som verkligen älskar varandra slutligen bryr sig mera om den andres väl än om sin egen glädje och lycka. Denna eros förvandlas till kärlek på en väg som betyder en rening på större djup. Den öppnas mot familjen, och familjen i sin tur öppnar sig mot den samhälleliga, större familjen, mot kyrkans familj, mot världens familj.

Och jag är också ivrig att visa att den mest personliga kärlekshandlingen, som vi har fått från Gud, är en enda kärleksakt. Detta måste uttryckas också som en kyrklig och organisatorisk akt. Om det verkligen är sant att kyrkan är uttrycket för Guds kärlek, måste också från det som Gud gjort för sin mänskliga varlese komma den grundläggande trosakten som skapar och förenar kyrkan och ger oss hoppet om evigt liv och närvaron av Gud i världen, i och med att den låter en kyrklig akt bli resultatet. I praktiken måste kyrkan, liksom en försammling, älska på ett institutionellt sätt.

Och den så kallade Caritas är inte en ren organisation, på samma sätt som det finns filantropiska organisationer, utan den är ett nödvändigt uttryck för den djupaste akten av personlig kärlek med vilken Gud har skapat oss i det att han i våra hjärtan ville bevara kärlekens drivande kraft, som reflekterar kärleken som Gud skänker oss, Han som gjorde oss till sin avbild.

Det har gått en tid under vilken texten har ordninggjorts och översatts. Därför verkar det till sist som ännu en Försynens gåva att texten publiceras på just den dag då vi ber om de kristnas enhet. Jag hoppas att den kommer att upplysa och hjälpa oss i vårt kristna liv.

(Från VIS)