Anförande av påven Benedikt XVI vid ett möte
i Vatikanen den 23 januari 2006
anordnat av det påvliga rådet Cor Unum

Den kosmiska utflykten som Dante vill att läsaren skall vara med på i den Gudomliga Komedin slutar inför det eviga ljuset som är Gud själv, inför detta ljus som på samma gång är den kärlek ”som rör solen och de andra stjärnorna” (Paradiso XXXIII, vers 145). Ljus och kärlek är en enda sak. De är den kreativa urkraften som rör universum.

Dante Alighieri

Gustave Dore: Paradiso

I själva verket är åsynen av ett mänskligt ansikte – Jesu Kristi ansikte – som Dante ser i den centrala ljuscirkeln ännu mera överväldigande än denna uppenbarelse av Gud som en trinitär cirkel av kunskap och kärlek.

Gud, som är oändligt ljus och vars omätliga mysterium de grekiska filosoferna intuitivt hade gissat sig till, denna Gud har ett mänskligt ansikte och – kan vi tillägga – ett mänskligt hjärta.

I denna Dantes vision ser vi å ena sidan kontinuiteten mellan den kristna tron på Gud och sökandet som sker genom förnuftet och religionernas sfär. På samma gång uppfattar vi där också nyheten som går utöver allt mänskligt sökande, nyheten som bara Gud själv kunde avslöja för oss. Budskapet om en kärlek som har förmått Gud att anta mänskligt ansikte, mer än det, att anta kött och blod, att i allt bli människa.

Guds eros är inte bara en kosmisk urkraft. Den är en kärlek som har skapat människan och böjer sig ned till henne, så som den barmhärtiga samariten böjde sig ned inför den sårade mannen, som hade fallit offer för rövare och låg vid sidan av vägen mellan Jerusalem och Jericho.

Idag är ordet ”kärlek” så slitet, så förstört och missbrukat, att man nästan är rädd att uttala det högt.

Och ändå är det ett så grundläggande ord, ett ord som uttrycker den grundläggande verkligheten. Vi kan inte låta bli det, vi måste ta upp det igen, rena det och ge det tillbaka dess ursprungliga glans så att det kan lysa upp våra liv och leda oss på den rätta vägen.

Det var medvetandet om detta som fick mig att välja kärleken som ämne för min första encyklika.

Jag önskade visa upp för vår tid och vår existens något av det som Dante så djärvt sammanfattade i sin vision. Han talar om sin ”syn” som ”blev berikad” när han såg på den och som förändrade honom inombords (jfr Paradiso XXXIII, verserna 112-114).

Sandro Botticelli
Dante and Beatrice in the Heaven of Mercury
Paradiso
ca. 1490-95

Det är just detta, att tron kan bli till en vision genom vilken vi plötsligt förstår, och detta förvandlar oss i sin tur. Jag önskade understryka kärnan i tron på Gud som ligger i det faktum att Gud har antagit mänskligt ansikte och mänskligt hjärta.

Tron är inte en teori som man kan ta upp eller lämna åt sidan. Den är något mycket konkret. Den är kriteriet på hur vi ska leva.

I en tid när fiendskap och begär har blivit supermakter, en tid där vi kan bevittna hur religion missbrukas till den grad att den slutligen förvandlas till hat, kan inte det neutrala förnuftiga sättet att se på saker skydda oss. Vi behöver den levande Guden som älskade oss så mycket att han till och med gav sitt liv för oss.

I denna encyklika svetsas ämnena ”Gud”, ”Kristus” och ”kärlek” samman till att bli den centrala ledstjärnan i den kristna tron. Jag önskade att visa på trons mänsklighet, där eros utgör en del, människans ”ja” till sin kroppsliga natur som Gud har skapat, ett ”ja” som i det oupplösliga äktenskapet mellan man och kvinna finner sitt rotfäste i skapelsen.

Och där, i äktenskapet, förvandlas eros till agape, det blir till en kärlek av den andre som inte längre söker sig själv utan blir till omsorg om den andre, en vilja att offra sig för honom och ett öppnande för gåvan att ge upphov till ett nytt mänskligt liv. Den kristna kärleken, agape, som är kärleken till nästan i det att man följer Kristus, är inte något främmande, något som åsidosätts eller till och med motsätter sig eros. Genom att offra Kristus, sin son, så som Gud gjorde för människans skull gav han henne en ny dimension, som har utvecklat sig alltmera under historiens lopp alla de gånger som de kristna ägnat sig i barmhärtighet åt de fattiga och de lidande.

En första genomläsning av encyklikan kan ge uppfattningen att den är uppdelad i två delar, som inte har så mycket att göra med varandra: en första teoretisk del som talar om kärlekens väsen och en andra del som handlar om kärleken inom kyrkans ram, om välgörenhetsorganisationer.

Det som emellertid intresserade mig var just att sammanföra dessa två ämnen, som bara kan väl förstås ifall de ses som en enda enhet.

Framför allt var det nödvändigt att visa att människan är skapad för att älska och att denna kärlek, som i den första instansen uttrycker sig framför allt som eros mellan man och kvinna, sedan måste förvandlas i människans inre till agape, i gåvan av sig själv till den andre, först då blir den helt förenlig med eros’ äkta natur.

Mot denna bakgrund, behövdes det sedan klargöras att kärleken till Gud och till nästan är centrum i det kristna livet, är något som härrör ur tron.

Sedan var det nödvändigt att i en andra del understryka att den helt personliga akten som kommer sig av agape inte kan förbli något enbart individuellt, utan, tvärtom, måste bli en väsentlig akt som omfattas av hela kyrkan som en gemenskap, dvs. det behövs också en institutionell form som uttrycker sig själv i kyrkans gemensamma akt.

Den karitativa kyrkliga organisationen är inte en slags socialhjälp som händelsevis råkar läggas över till kyrkans verklighet, ett initiativ som likaså gärna kunde tas av någon annan. Istället utgör den en del av kyrkans natur.

Liksom det gudomliga Ordet motsvaras av det mänskliga tillkännagivandet, på samma sätt måste agape som är Gud motsvaras av kyrkans agape, som är hennes barmhärtighetsverk.

Förutom den mycket konkreta betydelsen av hjälp åt nästan visar denna aktivitet också andra på Guds kärlek, som vi själva har fått ta emot. Den måste på sätt och vis göra den levande Guden synlig. I barmhärtighetsverket måste Gud och Kristus bli till starka ord. I själva verket anger de den ursprungliga källan till kyrkans utgivande av kärlek. Styrkan i "Caritas" beror på styrkan i tron hos samtliga kyrkans medlemmar och medarbetare.

Åsynen av den lidande människan rör vid våra hjärtan. Men engagemanget som innebär att vi i barmhärtighet verkar för andra har en mening som går utöver rena filantropin. Gud själv driver på oss i vårt inre och vill att vi ska lindra umbäranden och misär. På det sättet, genom att bara säga ett ord, för vi honom till den lidande delen av världen.

Ju mera vi uppfattar honom medvetet och klart som en gåva, desto mera effektivt kommer vår kärlek att förändra världen och väcka ett hopp, ett hopp som sträcker sig förbi själva döden.

www.chiesa.espressonline.it med benäget tillstånd.

Encyklikan Deus Caritas Est (engelska)
Encyklikan Deus Caritas Est (franska)
Encyklikan Deus Caritas Est (tyska)
Encyklikan Deus Caritas Est (latin)