Där trons grundstenar nästan går att vidröra

 


Benedikt XVI uppmanar de kristna att inte lämna det Heliga Landet. ”Det finns rum för alla där”, säger han. För två folk och för två stater som kan leva i fred med varandra. Och för Abrahams tre religioner när dessa förenar sig för att tillsammans tjäna den mänskliga familjen.

av Sandro Magister

ROM, den 14 maj, 2009 – Benedikt XVI tillbringade hela onsdagen i Palestina, med början i Betlehem och sedan i flyktinglägret i Aida.

Det var ofrånkomligt att detta skulle bli den mest ”politiska” dagen underhela resan. Påven mötte vid ett flertal tillfällen president Abu Mazen, han höll tal till honom och till det palestinska folket och beträdde mark där konflikten satt starka spår. I flyktinglägret  i Aida var den mur som skiljer Israel från det ockuperade palestinska territoriet tydligt synbar och en hotfull närvaro.

Benedikt XVI gjorde ingen besviken. Han uppmanade till ett slut på konflikten genom principen två folk och två stater. Han krävde säkerhet för Israel och uttryckte ett hopp om att muren skulle rivas.

Målet för denna resa var att vinna de katolska arabernas stöd, ty dessa är mycket fientligt inställda till Israel. I Jordanien lyckades han med denna uppgift. Väster om Jordanfloden var det lite svårare. Men att han gjorde stopp i såväl Betlehem som Aida hjälpte. Påven var diskret tillbakadragen det gällde att förklara Israels perspektiv men mycket tydlig och engagerad när han förklarade hur palestinierna ser på saken, och särskilt hur de lider.

Men det skulle vara en alltför förenklad tydning av det budskap som påven vill ge alla de kristna i det Heliga Landet.

Enligt påvens bedömande kan kyrkan få inflytande även på den politiska arenan om den lyckas komma med något som är annorlunda. Och den kan hjälpa till framför allt med att ”rasa de murar som vi har byggt runt våra hjärtan, de hinder vi har rest mot vår nästa.”

Benedikt XVI:s huvudmål är att förvandla människors hjärtan och sinnen och leda dem mot Gud. Det har han sagt och skrivit gång på gång.

Och detta mål har han givit företräde även under en resa som är så full av politisk innebörd som resan till det Heliga Landet.

Detta kan vi utläsa ur de handlingar och de ord som har kännetecknat de olika etapperna i resan.

Här följer en kort sammanställning av tal och predikningar från besöket onsdagen den 13 maj i Betlehem och flyktinglägret i Aida och under den föregående dagen i Jerusalem.

Photo: Rina Castelnuovo for The New York Times


De mera direkt politiska yttrandena visas först. Men även där står det klart att Benedikt XVI:s vision sträcker sig längre än att bara omfatta politik.

Och detta ”bortom” politiken förklarade han framför allt i de två mässorna som firades den första i Jerusalem den 12 maj, i Josafats dal och den 13 maj i Betlehem, på Krubbans torg, i närvaro av tusentals troende, av vilka en del hade kommit ända från Gaza.

Han sade till de kristna att de inte fick lämna det Heliga landet, som de på senare år har gjort i så stor mängd. Men varför anser påven att de måste stanna? Påvens svar förvånar och måste läsas. Det handlar om de första lärjungarna, hur dessa ”såg”  och ”vidrörde”. Det handlar om trons grund som är möjlig att konkret vidröra.
 
Andra enastående avsnitt ur Bibeln som Ratzinger vill hålla upp som stöd för sin vision är de avsnitt som handlar om Jerusalem och Betlehem: den symboliska, profetiska och teologiska kraften i dessa heliga städer.

Sedan har vi – i sin helhet – talet som Benedikt XVI höll för de muslimska ledarna på morgonen den 12 maj i Jerusalem, efter att för första gången någonsin för en påve besökt den muslimska helgedomen Klippdomen, platsen där Abraham utförde sitt offer och där Muhammed uppsteg till himmelen.

Detta tal är en magnifik syntes om hur påvens ser vad judendomen, kristendomen och islam tillsammans kan göra för att befrämja den mänskliga familjens enhet och endräkt.

Här följer sammanställningen – i fem delar:
:



1.  EXEMPEL PÅ ”DEN POLITISKE PÅVEN” – UR TAL HÅLLNA  PÅ DET OCKUPERADE PALESTINSKA TERRITORIETS OMRÅDE

I Betlehem, onsdag morgon den 13 maj:


Herr President, den Heliga Stolen stöder ert folks rätt till ett suveränt palestinskt hemland i era förfäders land, där ni kan leva i trygghet och fred med era grannar, inom internationellt erkända gränser. [...]

Jag ber er ... ha mod så ni står emot varje frestelse ni kan känna som gör att ni tar till våldshandlingar eller terrorism.

Det är mitt innerliga hopp att den allvarliga änglsan och oron rörande frågorna om hur man skall skydda säkerheten i Israel och i det palestinska territoriet snart kommer att istället ge plats åt  ett större lugn som gör det möjligt att tillförsäkra invånarna en större rörelsefrihet, särskilt i fråga om kontakten mellan familjemedlemmarna och tillträde till de heliga platserna. Palestinier, i likhet med alla andra folk, äger den naturliga rättigheten att få gifta sig, bilda familj och äga tillgång till arbete, utbildning och hälsovård. Jag ber även för att med det internationella samfundets hjälp återuppbyggnadsarbetet ska kunna gå snabbt framåt överallt där hem, skolor och sjukhus har skadats eller förstörts, särskilt under det senaste striderna i Gaza. Detta är av största vikt om människorna i detta land skall kunna leva under levnadsvillkor som befrämjar fred och välstånd.  [...]

Jag vädjar till de många unga människorna i hela det palestinska territoriet idag: låt inte de stora förlusterna i människoliv och förstörelsen som ni har bevittnat väcka bitterhet eller harm i era unga hjärtan. Jag ber er att istället ha mod så ni står emot varje frestelse ni kan känna som gör att ni tar till våldshandlingar eller terrorism.


Vid flyktinglägret i Aida, onsdag eftermiddag den 13 maj:

Kära vänner, mitt besök vid flyktinglägret i Aida nu på eftermiddagen ger mig ett välkommet tillfälle att uttrycka min solidaritet med de hemlösa palestinierna som längtar efter att återvända till sin födelseplats eller leva permanent i ett land de kan kalla för sitt eget. [...]

Jag vet att många av era familjer är splittrade – antingen genom fängslandet av familjemedlemmar eller begränsningar som ålagts er rörelsefrihet – och att många av er har upplevt smärtsamma förluster till följd av de fientliga handlingarna. Mitt hjärta blöder för alla dem som lider på detta sätt. Var förvissade om att alla palestinska flyktingar i hela världen, särskilt de som har förlorat sina hem och sina kära under den senaste konflikten i Gaza ständigt blir ihågkomna i mina böner. . [...]

Så starkt människorna i detta läger, i detta territorium och hela denna region längtar efter fred! Under dessa dagar blir denna längtan så mycket starkare accentuerad när man tänker på händelserna i maj 1948 och de många åren av konflikt som följde på dessa händelser och som är en konflikt som ännu inte har lösts. Ni lever nu under svåra och ovissa förhållanden, med begränsade möjligheter till arbete och anställning. Det är naturligt att er frustration är stor. Era legitima strävanden att få ett permanent hem, att äga en självständig palestinsk stat, förblir ouppfyllda. Istället finner ni er – liksom så många andra i denna region och i hela världen – fångade i en våldets spiral, i en ond cirkel av anfall och motanfall, av vedergällning och ständig förstörelse. Hela världen längtar efter att denna spiral skall brytas och det skall bli fred, en fred som gör slut på de ständiga striderna.

Över oss på den plats där vi samlats nu på eftermiddagen reser sig en tydlig symbol för det dödläge som relationerna mellan israeler och palestinier verkar attt ha hamnat i – muren. I en värld där det tycks att allt flera gränser rivs ner och möjliggör fri handel, fritt resande, de olika folkens fria rörlighet, kulturella utbyten – är det en tragisk syn att se nya murar resas upp. Vår längtan är stor att istället få se resultaten av den mycket svårare uppgiften – att skapa fred! Vi ber brinnande böner att de fientliga handlingarna må få ett slut, det var ju de som var anledningen till att muren uppfördes!

På båda sidor om muren behövs det att människorna fattar mod så att de kan överbrygga rädsla och misstro, att de står emot den starka driften till vedergällning för förluster eller skador. Det krävs storsinthet att efter långa år av kamp och strider istället sträva efter försoning. Men ändå har historien visat oss att fred endast kan uppstå när parterna i en konflikt är villiga att bortse från anledningarna till missnöje och istället arbeta för gemensamma mål, samtidigt som var och en ser allvarligt på den andres oro och rädsla, när de strävar efter att skapa en atmosfär av tillit och förtroende. Det måste finnas en vilja att ta djärva och uppfinningsrika initiativ som kan leda till försoning. Om var och en kräver att den andre skall göra eftergifter, då kan detta endast leda till ett dödläge.

Photo: Rina Castelnuovo for The New York Times

Humanitär hjälp, av det slag som ges i detta läger, är en viktig sak men en långfristig lösning på en konflikt av så stor omfattnng som denna kan endast ske genom politiskt agerande. Ingen väntar sig att de palestinska och israeliska folken skall klara detta på egen hand. Det internationella samfundets stöd är absolut nödvändigt och här önskar jag på nytt vädja till alla de inblandade att göra sitt inflytande gällande så att en rättvis och bestående lösning kan uppnås, en lösning som respekterar alla parternas legitima krav och som ger var och en rätt att leva sitt liv i fred och värdighet, i enlighet med den internationella rättsordningen.  

På samma gång kan de diplomatiska ansträngningarna endast lyckas om palestinierna och israelerna själv är villiga att bryta sig loss ur den onda cirkeln av agressioner.

Även om det är lätt att uppföra en mur, vet vi att sådana  inte håller i all tid. De kan rivas ner. Men först är det nödvändigt att vi river ner de väggar som vi bygger runt våra hjärtan...

I Betlehem på onsdagens kväll den 13 maj

Herr President, kära vänner, det är med stor vånda och kval jag har tagit del av hur situationen är för de flyktingar, som liksom den Heliga Familjen, fick fly från sina hem. Och jag har i närheten av lägret i fråga sett en mur som kastar sin skugga över en stor del av Betlehem. Det är en mur som tränger sig in i ert territorium, en mur som skiljer grannar åt och splittrar familjer. Även om det är lätt att uppföra en mur, vet vi att sådana  inte håller i all tid. De kan rivas ner. Men först är det nödvändigt att vi river ner de väggar som vi bygger runt våra hjärtan, de skrankor som vi sätter upp mot vår nästa.

__________


2. VARFÖR DE KRISTNA I DET HELIGA LANDET BÖR STANNA


Ur predikan vid mässa i Josafat-dalen, tisdagen den 12 maj:


Kära bröder och systrar, här skulle jag direkt vilja ta upp och tala om den tragiska verklighet – som inte kan undgå att vara en källa till oro för alla som älskar denna stad och detta land – som handlar om att så många medlemmar av det kristna samfundet lämnat landet under de senaste åren. Även om det är förståeligt att många, särskilt de unga, önskar emigrera, betyder ett sådant beslut en stark utarmning, både kulturellt och andligt, för denna stad. Idag önskar jag upprepa vad jag sagt vid ett flertal tillfällen: I det Heliga Landet finns det rum för alla! Liksom jag ber myndigheterna att respektera, stödja och inse värdet av den kristna närvaron här, önskar jag också försäkra er om hela kyrkans och den Heliga Stolens solidaritet, kärlek och stöd.

Kära vänner, i det evangelium vi just hörde ser vi för oss hur den helige Petrus och den helige Johannes springer till den tomma graven, och hur Johannes, så sägs det, ”såg och trodde” (Joh 20:8). Här i det Heliga Landet har ni, tillsammans med pilgrimer från  hela världen som till trängsel fyller dess kyrkor och helgedomar, lyckan att med trons ögon ”se” de platser som är helgade genom att Kristus befunnit sig där. Det är platserna där han först predikade, där han led, dog och återuppstod. Här kan ni, liksom aposteln Tomas, få tillfälle att ”vidröra” de historiska realiteterna som ligger till grunden för vår bekännelse, när vi bekänner att vi tror på Guds son. Min bön för er idag är att ni dag för dag fortsätter att ”se och tro” på tecknen på Guds försyn och barmhärtighet som aldrig sviker, att ni ”vidrör” de källor till nåd som finns i sakramenten, och att ni för andra levandegör löftet som givits dem om en ny början, om en frihet som blir följden av att  man förlåter, så att de upplever det inre ljus och frid som kan få såren att läka och människor att hoppas, till och med i den mörkaste av mänsklig förnedring.

I Den heliga gravens kyrka har pilgrimer under alla århundraden vördat den sten som traditionen säger oss var den som stod framför graven på morgonen för Kristi uppståndelse. Låt oss ofta återvända till denna tomma grav. Låt oss där bekräfta vår tro på livets seger och be att varje ”tung sten” som står i vägen för våra hjärtans dörr, som blockerar vår fullständiga överlåtelse åt Herren i tro, hopp och kärlek, kan sprängas sönder genom kraften i det ljus och liv som strålade från Jerusalem ut i hela världen på påskens morgon.  


Ur predikan vid mässan på Krubbans torg, Betlehem, onsdagen den 13 maj:

Kära bröder och systrar, [...] ”Var inte rädda!” – Det är det budskap som Petri efterträdare önskar lämna åt er idag, i det att han upprepar änglarnas budskap och det uppdrag som vår älskade påve Johannes Paulus II gav åt er under det stora jubileet då vi firade Kristi födelse. Glöm inte alla de böner som era bröder och systrar i den universella kyrkan ber för er och deras  solidariska medkänsla, och befäst er närvaro genom konkreta initiativ som kan ge nya chanser åt dem som är frestade att lämna landet. Var en bro för dialog och konstruktivt samarbete i en byggnad ägnad fredens kultur som kan ersätta det nuvarande dödläget så fullt av fruktan, agression och besvikelser. Bygg upp era lokala kyrkor, och gör dem till verkstäder där dialog, tolerans och hopp kan växa, liksom solidaritet och praktiskt socialt arbete.

Framför allt ber jag er att bli till vittnen om livets kraft, om det nya livet som den uppståndne Kristus kommit med, det nya liv som kan upplysa och förvandla till och med den allra mörkaste och mest hopplösa av mänskliga belägenheter. Ert hemland behöver inte bara nya ekonomiska och samhälleliga strukturer, utan ännu viktigare, en slags ”andlig” infrastruktur, som kan sporra alla män och kvinnor av god vilja till att tjäna sina medbröder och systrar i fråga om utbildning, utveckling och främjandet av det allmänna goda. Ni har de mänskliga resurserna som behövs för att bygga upp en kultur av fred och ömsesidig respekt vilket kommer att tillförsäkra era barn en bättre framtid. Detta ädla företag väntar på er. Var inte rädda!
__________


3. MYSTERIET MED STADEN JERUSALEM



Ur predikan under mässan i Josafat-dalen, tisdagen den 12 maj:


Kära bröder och systrar, [...] aposteln Paulus uppmaning att vi bör ”sträva efter det som finns där uppe” (Kol 3:1) måste ständigt ljuda våra hjärtan. Hans ord pekar på fullbordandet av trons vision i det himmelska Jerusalem där Gud kommer att uppfylla de gamla förutsägelserna, ”torka alla tårarna från deras ögon” och hålla gästabud till frälsning för alla folk (jfr Jes 25:6-8 och Upp 21:2-4). Detta är det hopp och den vision som fyller alla som älskar det världsliga Jerusalem med hänförelse och ger dem hopp om att få se henne som en profetia och löfte om universell förlikning och fred som är det som Gud önskar för hela den mänskliga familjen. [...]

Församlade som vi är här, under murarna i denna stad som är en helig stad för anhängarna av tre stora religioner, hur kan vi undgå att låta tankarna gå till Jerusalems universella kallelse? De stora profeterna förebådade den och den visar sig som ett obestridligt faktum, en verklighet oåterkalleligt grundad i denna stads och dess folks komplicerade historia. Judar, muslimer och kristna kallar alla denna stad för sitt andliga hem. Hur mycket behöver det göras för att verkligen göra det till en ”fredens stad” för alla folk, dit alla kan komma som pilgrimer i sökande efter Gud och höra hans röst, ”en röst som förkunnar välgång och fred” (jfr  Ps 85:8)!

Foto: AFP



Jerusalem har i själva verket alltid varit en stad där gatorna ekat av olika språk, där stenarna trampats av människor av varje ras och tungomål, och murarna är en symbol som vittnar om Guds förutseende omsorg om hela den mänskliga familjen. Denna stad är som ett mikrokosmos av vår globaliserade värld men för att leva upp till sin allomfattande kallelse måste den bli en plats som lär ut universalitet, respekt för andra, dialog och ömsesidig förståelse. Den måste bli en plats där fördomar, okunnighet och den fruktan som underblåser dessa övervinnes genom ärlighet, integritet och sökandet att uppnå fred. Inom dess murar borde det inte finnas plats för småsinthet, diskriminering, våld och orättvisa. De som tror på en barmhärtig Gud – vare sig de kallar sig judar, kristna eller muslimer – måste bli de första att verka för en kultur som bygger på av försoning och fred, hur mödosamt långsam processen än kommer att vara och hur betungande än tyngden av de tidigare minnena.

__________


4. MYSTERIET MED BETLEHEM


Ur predikan under mässan på Krubbtorget, onsdagen den 13 maj:


Kära bröder och systrar, [...] Härskarornas Herre, ”som leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna” (Mik 5:2), önskade inleda sitt kungadöme genom att låta sig födas till en liten stad, genom att träda in i vår värld omgiven av en grottas tysta ödmjukhet där han låg som ett hjälplöst spädbarn i en krubba. Här i Betlehem bland alla slags motsägande realiteter fortsätter stenarna att ropa ut ”det glada budskapet”, budskapet om återlösning som denna stad, mer än alla andra, är kallad att förkunna för världen.

På ett sätt som överträffade varje mänskligt hopp och förväntan visade nämligen Gud här att han var trogen sina löften. Genom sin Sons födelse uppenbarade han ett nytt kungadöme som var ett kungadöme bestående av kärlek. En gudomlig kärlek som sänker sig ner för att hela och upplyfter oss till sig, en kärlek som visar sig i förödmjukelse och förnedring och Korsets svaghet, men som ändå triumferar i en underbar uppståndelse till ett nytt liv.

Kristus förebådade ett kungadöme som inte är av denna världen, men som ändå har förmågan att förändra världen. För det har makten att förvandla hjärtan, att upplysa sinnena och stärka viljorna. Genom att han antog vårt kött, med alla de svagheter som vidlåder det, och genom att förvandla det genom Andens kraft, kallade Jesus oss till att bli vittnen till hans seger över synden och döden.

Det är detta som Bethlehem vill att vi ska bli: vittnen om Guds kärlek som segrar över hatet, själviskheten, rädslan och bitterheten som lamslår mänskliga relationer och skapar splittring där som bröder borde leva i enhet, skapar förödelse där människor borde bygga upp, förtvivlan där hoppet skulle blomstra!
__________


5. JUDAR, KRISTNA OCH MUSLIMER TILLSAMMANS KAN DE VERKA FÖR DEN MÄNSKLIGA FAMILJENS ENDRÄKT


Ur talet som påven höll efter besöket till Klippdomen i Jerusalem, tisdag den 12 maj:


Klippdomen får oss att reflektera över skapelsens mysterium och över den tro som Abraham ägde. Här möts de tre stora monoteistiska religionernas vägar och påminner oss om det de har gemensamt. Var och en av dem tror på En Gud, skaparen och härskaren över alltet. Var och en av dem erkänner Abraham som en förfader, en trons man vilken Gud begåvade med en särskild välsignelse. Var och en av dem har under seklernas gång fått en stor anhängarskara som låtit sig inspireras av  ett rikt andligt, intellektuellt och kulturellt arv. [...]

Eftersom de religiösa traditionernas läror slutligen berör Guds verklighet, meningen med livet och mänsklighetens gemensamma öde – det vill säga allt som är oss mest kärt och mest  heligt – kan det ligga en frestelse i att motvilligt och utan större hopp om att den ska lyckas påbörja en dialog mellan våra religioner. Och ändå säger jag er att vi kan påbörja den i tro på att den Ende Guden är den oändliga källan till rättgvisa och nåd, eftersom dessa två egenskaper i honom finns i perfekt balans. De som bekänner hans namn, dem åligger det att utan att förtröttas sträva efter rättfärdighet på samma gång som de efterliknar hans förlåtelse, för båda dessa ting leder oefterytterligt till den fredliga och harmoniska samexistensen hos den mänskliga familjen.

Därför är det av allra största vikt att de som tillber den Ende guden måste finna att de både äger en och samma grund och att de önskar hela den mänskliga familjens endräkt. Denna grund är trohet till den Ende Guden, Skaparen, den Högste, och leder till erkännandet av att alla människor egentligen hör ihop, eftersom de alla har sin existens att tacka för en och samma källa och att de alla strävar mot ett gemensamt mål. Eftersom de är präglade med det gudomligas eviga bild, är de kallade att spela en aktiv roll när det gäller att lappa ihop delningar och gynna mänsklig solidaritet.

Platserna här i det Heliga Landet innebär ett stort ansvar för oss. De som ärar den Ende Guden tror att han håller människorna ansvariga för sina handlingar. De kristna hävdar att de gudomliga gåvorna förnuft och frihet ligger till grunden för detta ansvar. Förnuftet öppnar sinnet så att det kan uppfatta den gemensamma naturen och det gemensamma ödet för alla medlemmar av den mänskliga familjen, medan friheten gör att vi accepterar den andre och tjänar honom eller henne i kärlek. Odelad kärlek till den Ende Guden och kärlek till vår nästa blir den axel runt vilken allt roterar. Det är därför som vi utan att förtröttas arbetar på att skydda de mänskliga hjärtana från hat, ilska eller hämnd.

...jag har kommit till Jerusalem på en resa som ytterst handlar om tron.

Kära vänner, Jag tackar Gud för detta tillfälle att i min egenskap av biskop av Rom och aposteln Petrus efterföljare möta er, men även som ett barn av Abraham, genom vilken ”alla folk på jorden skall önska sig välsignelse” (1 Mos 12:3, jfr Rom 4:16-17). Jag önskar försäkra er om kyrkans  brinnande önskan att medverka till hela den mänskliga familjens välfärd och välgång. Kyrkan tror fullt och fast att uppfyllelsen av löftet Abraham är universellt, att det omfattar alla män och kvinnor, oberoende av härkomst eller ställning i samhället. Allteftersom muslimer och kristna gör framsteg i den respektfulla dialog de redan påbörjat, ber jag att de försöker ytterligare utforska hur Guds enhet är oupplösligen förenad med den mänskliga familjens enhet. När de underkastar sig hans kärleksfulla plan för skapelsen, när de studerar den lag som är inristad i kosmos och inpräglad i människornas hjärtan, när de reflekterar över den mystiska gåvan som ligger i att Gud avslöjade sig själv för människorna, då må alla hans anhängare fortsätta att betrakta Guds absoluta godhet och aldrig glömma dess återglans i nästans ansikte.

Övers.: NH

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved