Franciskus har en gåva som han tänker ge Kina:
ett nytt helgon

 

Det blir kanske jesuiten Matteo Ricci som kommer upphöjas i nästa helgonförklaring, en av de få västerlänningarna som fått ta emot hedersbetygelser av Kinas kommunistiska styrande. Men tövädret mellan Beijing och den romerska kyrkan är ännu inte på gång.

av Sandro Magister

Rom, den 8 juli, 2014 – Efter att ha helgonförklarat sex nya helgon utan att vänta på några mirakel efter deras saligförklaring tror man att påve Franciskus snart utropar ännu en saligförklaring på samma accelererade sätt.

Detta nya blivande helgon kan vara jesuiten Matteo Ricci (1552-1610), den genialiske missionären för Kina.


Matteo Ricci är en av Jorge Mario Bergoglios favoriter bland de tidiga medlemmarna av jesuitsällskapet, tillsammans med Peter Faber från Savoyen, vilken redan helgonförklarats genom att man tänjt lite grann på reglerna  så att vi får det som kallas ”preferentiell” eller ”liknande” (ekvivalent) helgonförklaring.

Men det finns ännu något som påve Francisko delar med Matteo Ricci: en kärlek till Asien och särskilt till Kina.

Bergoglo har alltid prisat den metod som Ricci antog för att förkunna det glada budskapet för en civilisation som den Kina är, fjärran från kristenheten i såväl religion som kultur.

Denna metod bär paradoxalt nog en likhet med den positiva sammanflätningen av tro och förnuft som hans föregångare, Benediktus XVI, oförtröttligt förkunnade, och som illustreras i en artikel i www.chiesa författad av fader Gianni Criveller, en missionär i Hong Kong för det påvliga institutet för främmande missioner och som övervakar Matteo Riccis fall.

När Bergoglio i augusti månad besöker Sydkorea, under sin första resa som påve i Fjärran Östern, har han redan förklarat att han ser den blomstrande utvecklingen för den katolska läran i det landet som ett resultat just av Matteo Riccis evangeliseringsmetod.

Den kristna tron infördes i Korea på sextonhundratalet av bildade koreaner som omvänts till kristendomen av europeiska missionärer som arbetat i Kina i Riccis fotspår under sextonhundratalet. Och än i dag är det kristna lekmän som framför allt förkunnar evangeliet i det landet.

Franciskus när också ett hopp om att helgonförklaringen av Matteo Ricci – en person som alla kineser, oberoende av trostillhörighet, uppskattar (även de kommunistiska myndigheterna) – skulle kunna bidra till en förbättring av relationerna mellan Kina och kyrkan i Rom.

Idag utmärks dessa relationer från kinesernas sida av misstroende och fientlighet, av veritabla förföljelser av det lokala kinesiska samfundet.

Det är sant att för första gången i  historien har en kinesisk president, Xi Jinping, svarat i skrift på ett påvligt gratulationsbrev till valet av honom, som Franciskus skrev under mars månad 2013.

Men det är också sant att efteråt har det funnits lite eller inget positivt som kommit från den kinesiska sidan, utöver denna gest av officiell artighet.

Tvärtom har efter ”underground”-biskopen Joseph Fan Zhongliangs dödsfall i församlingen i Shanghai  förbudet att assistera vid begravningsmässan som Beijing-regeringen ålade efterträdaren som utsågs av Rom, Thaddeus Ma Dagin, vilken stod under husarrest, varit ett sannskyldigt slag i ansiktet för den nuvarande påven.

Statssekreterare Pietro Parolin kommer att ha fullt upp att göra. Den erfarenhet han samlade upp när han förbättrade relationerna mellan påvestolen och Vietnam – som är ett land med liknande förhållanden som i Kina – har lärt honom att även med Beijing kommer det att bli en lång, tröttsam och krokig väg vars resultat kommer att vara ovisst ända fram till slutet.

Gerolamo Fazzini, redaktör för Mondo e Missione, den äldsta och viktigaste europeiska  tidskriften om mission, och av MissionLine.org, portalsidan för Det påvliga institutet för främmande missioner – har publicerat en upplysande analys i det senaste numret av Vita e Pensiero, tidskriften som vänder sig till det katolska universitet i Milano.

Det som följer är den slutliga delen av hans analys där han talar om den eventuella saligförklaringen av jesuiten Matteo Ricci, grundläggaren för missionen i Kina.
______________

Matteo Ricci - blir han en bro mellan Rom och Peking?

av Gerolamo Fazzini

Matteo Ricci skulle kunna bli en värdefull förmedlare i relationerna mellan Vatikanen och Kina.

Det är ingen hemlighet att  denne jesuit som ursprungligen kom från den italienska regionen Marche  och var den förste utlänning som på kejsarens befallning  trots främlingskapet fick verka i Kina och som fortfarande ligger begravd på kommunistisk mark, är välkänd i Kina och respekterad även bland icke-katoliker.

Det räcker med att säga att i Kina känner alla bildade kineser till Ricci och hans historia, åtminstone i stora drag. Hans namn finns på milleniummonumentet som är en väldig byggnad uppförd för att fira den kinesiska civilisationens prakt och ära. Och endast två utlänningar finns avbildade på detta monument, båda italienare: den ena är Marco Polo avbildad vid Kublai Khans hov och den andre Ricci, avbildad i i konfuciansk dräkt och med blicken riktad mot himlen.

Påve Franciskus, den förste påve i historien som är jesuit, har redan flera gånger visat att han högaktar Matteo Ricci och dennes metod för en till kulturen i missionslandet anpassad verksamhet och önskar framhålla den som en modell värd att följa även i vår tid.

Det har inte undkommit skarpa iakttagare som Lucio Brunelli och Gianni Valente i marsupplagan av tidskriften ”Limes” att de berömda orden ”nästan till världens ände” som Bergoglio yttrade vid tillträdet till påvestolen inte så mycket handlar om en geografisk referens för sig själv som en anspelning på ”en annan stor jesuit som älskade att gå utöver katolicismens gränser för att bege sig till världens yttersta gränser, på denne Matteo Ricci som för fyrahundra år sedan skrev från Beijing att ’jag befinner mig nu i denna världens ände dit min lydnad fört mig’”. 


Matteo Riccis berömda världskarta med Kina - Mittens Rike i centrum. Här finns även Florida namgivet. Från 1602.

I intervjun som återgavs i ”La Civilità Cattolica” i september 2013 återger Bergoglio på sin medbroder Antonio Spadaros uppmaning de viktigaste stadierna i jesuiternas missionshistoria eller av missionshistorien kort och gott. Där nämnde han förutom Malabar i Indien och missionsstationerna i Paraguay (de så kallade ”reduktionerna”) som förevigats i den berömda filmen ”The Mission” just Riccis och dennes medarbetares fantastiska äventyr.

Så här sade påve Bergoglio:

”Den Helige andes gåva till oss människor så att vi kan på bästa sätt utföra våra uppdrag i Herrens tjänst (s.k. karism) är inte en flaska med destillerat vatten. Den ska användas på ett kraftfullt sätt och i den kulturella omgivning där den utövas. Men faran ligger i att det är möjligt att vi begår misstag (...). Men detta får inte hindra oss för om vi inte gör det vi tror är rätt så kanske vi begår ett ännu större misstag. Vi måste alltid be om förlåtelse och skämmas över apostoliska misslyckanden som begåtts på grund av bristande mod. Tänk till exempel på Matteo Riccis pionjärverksamhet som byggde på hans intuition att den var en riktig väg att följa men som inte fick några efterföljare utan tilläts att vittra sönder."

En annan expert på Ricci, fader Gianni Criveller, en missionär från det påvliga institutet för främmande missioner som är ordförande för den historiska kommitté som har hand om kanoniseringen av jesuiten från Marche, kommenterade i tidskriften ”Credere”:

”Det Bergoglio säger om Ricci innehåller en stor sanning. År 1959 var Johannes XXIII den förste påve som nämnde Ricci på ett positivt sätt, som drog honom ut ur den fördömelsens mörker som låg över hans namn efter kontroversen om de kinesiska riterna (1) som fick en så dramatiskt avslutning och gjorde så mycket för att skada missionsverksamheten i Kina. Paulus VI och Johannes Paulus II gav Ricci en fullständig upprättelse, medan Benedikt XVI utan tvivel var den påve som studerade och kände  honom bäst och som talade om honom med den största kompetensen och uppskattade honom efter förtjänst.”

Det kanske är lite förhastat att säga det, men nu när processen rörande denne store missionär och intellektuelle har nått Rom är det kanske troligt att jesuiten Bergoglio kommer att tillåta den preferentiella vägen (att personen på grund av sin historiska betydelse och att den levde för så länge sedan inte behövs ett mirakel) till altaret för den som inte bara är ett av jesuitsällskapets mest lysande namn, utan i allmänhet en av de främsta personerna inom hela den världsvida kyrkans missionshistoria.

Precedensfallet med Peter Faber, den jesuit från Savoyen som kanoniserades den 17 december, 2013 genom påve Franciskus direkta ingripande, gör det möjligt att hoppas på detta. Den praktik som tillämpades för den saligförklarade Faber – Stefania Falasca har förklarat den i Avvenire – är att använda den metod som kallas ”ekvivalent” helgonförklaring, en praktik som används för personer med särskild ecklesial betydelse som redan är föremål för en mycket stark vördnad och oavbrutet rykte om helighet och mirakel.

Det måste sägas att Benedikt XVI hoppades att saligförklaringen av Ricci skulle kunna ske samtidigt som den av den berömdaste kinesiska konvertiten Xu Guangqi (”doktor Paulus” som han kallas i jesuiternas skrifter från denna tid), vilken själv var lärjunge till Ricci och grundare av den katolska kyrkan i Shanghai.


Ricci och Xu Guangqi

Emellertid är situationen för församlingen i Shanghai, som är promotor för denna helgonförklaringsprocess, under rådande förhållanden, minst sagt känslig. Inom bara några få månader har vi upplevt två dödsfall, det av den regeringsstödde biskopen Aloysius Jin Luxian, en jesuit som dog vid en ålder på mer än nittio år, och den ”icke-officielle" biskopen Joseph Fan Zhongliang, även han vid hög ålder, medan deras hjälpare och efterträdare Thaddeus Ma Daqin ännu utsätts för stränga restriktioner i sin personliga frihet.

”Det är sant att de rådande svårigheterna som församlingen i Shanghai upplever gör att saligförklaringsprocessen för Xu är mycket långsammare och mera komplicerad än den för Ricci”,

tillstår den franske jesuiten Benoît Vermander i en artikel från mars på webbsidan för Ricci-institutet i Taipei.

”Men det är just dessa svårigheter som borde förmå Rom att med ännu större kraft driva denna process. Det finns många vägar som kan tas för att påskynda detta förlopp. Det har gått mer än fyra århundraden sedan Ricci kom till himlen. Jag är övertygad om att han gärna väntar några år till för att bli erkänd som salig och helgon i sällskap av sin vän Xu Guangqi.”

Och jesuiten fortsätter:

”Ricci började sin kinesiska pilgrimsvandring genom att utge en liten bok med titeln ’Om vänskap’. Hans saligförklaringsprocess bör reflektera den anda som var hans i sin uppsökande missionsverksamhet. Med andra ord: Saligförklara inte Matteo Ricci utan att göra samma sak med Xu Guangqi.”

Fader Vermander anser att det finns minst tre goda skäl att förena de två vännerna i ett gemensamt förfarande:

”Det första är att även Xu Guangqi är en man vars hela liv utstrålar helighet. Det andra är att detta kommer att förändra det sätt på vilket missionshistoria vanligtvis presenteras. Det tredje är att detta skulle kunna bli den främsta gåva kyrkan i Rom kan ge kyrkan i Kina och Kina över huvud taget.”

Det är svårt att inte samtycka till detta.

20140711

(1) En mycket intressant och utförlig redogörelse för frågan om kyrkans förhållande till de kinesiska riterna och Mattis synpunkt på dem finner vi i denna wikipedialänk:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ritstriden_i_Kina

Övers. NH

 

 

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2010 All rights reserved