Kära medbröder i prästadömet och diakontjänsten, kära seminarister, kära konfirmander, käre ordenssystrar, alla andra kära troende,

Än en gång är vi samlade till vad vi i efterhand kan tillåta oss att kalla för en av biskopsdömets ”familjefester.” Inte bara samlar dagens mässa  med oljevigningen alldeles särskilt många människor, utan just genom invigningen av oljorna når det som sker i denna mässa ut till dem bland vilka kyrkan verkar under hela året. Detta sker vid meddelandet av de sakrament som etablerar ett särskilt förhållande till Kristus, det vill säga dopet, bekräftelsen, prästvigningen samt de sjukas smörjelse, som påminner de lidande om Hans omsorg, och i alla dessa sakrament är oljan en viktigt beståndsdel.  

Dessutom firar vi idag på ett alldeles särskilt prästernas dag. Även om vi utför ingningen av oljorna i början av den Stilla veckan, är dagens mässa en del av Skärtorsdagens liturgiska program, den dag då Kristus vid den sista nattvarden instiftade prästadömet. Vi firar varje år mässan med oljornas invigning och prästlöftenas förnyelse, men i år får denna mässa en särskild tyngd eftersom den äger rum i det ”prästernas år” som vi ännu befinner oss i. Med sin särskilda fullhet av symboler och ceremonier, som äger samband med prästadömet är mässan idag ett gott skäl till att tacka Gud för prästadömet och att göra betraktelser över dess väsen och verkan.  

Vi har försökt att ta till oss det som prästernas år innebär. Även om våra inhemska markeringar kanske varit beskedliga har de dock varit meningsfulla och jag är övertygad om att många av oss har brukat året till att förstärka bönerna för prästerna och för nya kallelser. Vi präster själva har under årets lopp kunnat använda tiden till att tänka över vårt kall och vår gärning och inte minst hur vi kan växa i helighet och bli än mer ivriga och hängivna i vår tjänst.  

Prästernas år slutar snart. Men ämnena det behandlar är fortfarande aktuellt. Allt det som prästernas år vill fokusera på är något som för oss präster bör vara en del av vår vardag, något som skall vara hela vårt liv. Dag för dag bör vi växa alltmera in i livet med Kristus, bör vi försöka komma att likna honom alltmer. Därför är varje år under hela vårt liv ett ”prästernas år”, där alla ämnena som tagits upp uner detta år hela tiden är aktuella: Ambitionen om ett nära och innerligt förhållande till Kristus, den personliga heliggörelsen, fördjupandet i bönen, trofastheten i firandet av eukaristin, att ofta ta emot botens sakrament, att tillägna oss en enkel livsstil med ett avslappnat förhållande till materiella ting, att undvika det som kan hota den celibatära livsformen. Allt detta är till för att rusta oss för det som vi är här för, nämligen att så mycket som möjligt vara till nytta för människorna när vi förkunnar evangeliet för dem och utdelar sakramenten.

Mitt under betraktandet av dessa positiva ting som vi – även under ljuset av prästernas år – skall pröva på att uppfylla, kommer så det vi minst av allt hade önskat oss: den massiva konfrontationen med några medbröders svek i form av sexuella missbruk. Hade vi bara anat vad som skulle komma, då hade vi säkert önskat att prästernas år hade blivit utsatt till lugnare tider. Å andra sidan kan allt det som nu väller in över oss även bli anledning till ytterligare besinning och att nu på slutet av prästernas år göra något alldeles extra av det. Med detta menar jag inte att sexuella missbruk skulle vara det största problemet i kyrkans eller prästernas vardag.  Det är de traditionella pastorala utmaningarna när vi präster försöker förmedla bevisföringen i tron och finna de nödvändiga resurserna för våra uppgifter, det är det som är det viktigaste för oss och uppfyller våra liv.

Men även om de sexuella missbruken bara omfattar en ringa procent av hela prästerskapet, upptar det våra tankar och berör oss alla – både oss präster och övriga troende – eftersom enstaka medbröders felsteg kastar långa skuggor av misstänkliggörelse och misstro över alla andra prästers moral. Därtill kommer de många irrelevanta slutsatser som man drar när man till exempel frågar sig om celibatet verkligen är berättigat, ja, ifrågasätter hela den katolska läran om familjeliv och sexualitet och dennas auktoritet över hela taget.
 
Även om de sexuella missbruken begåtts endast av en liten bråkdel av alla präster kan deras svek och den situation som dessa har skapat vara en bra anledning att ånyo fundera över prästadömets helighet. Det kräver mod att omedelbart börja tala om prästadömets helighet i ljuset av så graverande exempel på motsatsen. Men mitt i all sorg över det som offrerna fått utstå och indignationenen över att någon kunnat göra sig skyldig till dylika ogärningar, mitt i den generaliserande kritiken av kyrkan, kan man också ana – artikulerat eller outtalat – en besvikelse över att något heligt och förtroendeingivande vid enstaka tillfällen inte har svarat mot förväntningarna.

Detta konstaterande kan mitt under all smärta vara oss till inspiration, eftersom det är ett tecken på att människor – även om de kanske står långt utanför kyrkan – har en uppfattning om och en förväntan på att prästen är något speciellt, att detta även bör komma till uttryck i hans levnadssätt och handlingar, och att han därför inte får svika. Med utgångspunkt i den smärta vi upplever i ögonblicket kan vi präster på nytt lära oss att själva värdesätta prästadömet och vara rädda om det. Värdasätta det på så sätt att vi daglien tackar för det och i alla avseenden lever oss allt djupare in i det, och vårda oss om det så att vi verkligen bemödar oss om att hålla sådant borta från våra liv som kan bringa vår tjänst i vanära och försvaga vår iver. Detta kan göra oss lite ängstliga angående prästadömet eftersom vi kan tycka att det på detta område ställs andra krav på  fullkomlighet på oss än på andra kristna, även om budorden är desamma och gäller alla. Men vi får konstatera att om en präst gör något som är dåligt uppfattas detta som värre än om andra gör samma sak.  

Allt detta kan verka skrämmande och göra oss modlösa. Men vi kan visst få något gott ut av det, dock naturligtvis inte utan omvändelse och ny besinnelse. Vi upplever ofta att Gud kan vända något ont till något gott, och att en kris utgör en ny möjlighet. När vi nu konfronteras med missbruken och en omfattande förlust i förtroende kan det dock till att börja med tyckas oss extra svårt att se hur den aktuella situationen skulle kunna vändas till något bättre. Om vi skulle börja om från scratch skulle det också vara omöjligt. Men det behöver vi inte göra. Det vi bör betrakta på är något som vi redan har: Gud själv och hans uppenbarelse, kyrkan och allt som denna förkunnar, prästadömet och vår delaktighet i den. Inget av detta har slutligen störtat samman utan bör blott levas på ett annat sätt, i den anda i vilken vi mottagit det och fått löfte om att vara med i det.  

Under de senaste decennierna har mycket förändrat sig i synen på prästadömet och i prästernas egen förståelse av det. Även utan den nuvarande kristen, har de senaste årtiondena varit turbulenta för prästadömet. Det har skett förändringar i vår status, och eftersom vi blivit färre till antal har arbetsbördan ökat. Sammanhanget vi är satta att förkunna i har blivit mera komplicerat, ofta är människorna ointresserade och nedlåtande och har inget behov av det som vi har att ge dem. Dessutom gör människornas andliga nöd och misslyckanden i samhället det ännu knepigare att finna en enhetlig och konsekvent metod att arbeta efter och inte minst kan vi ofta känna att vi är ensamma med våra problem.  

Status och privilegier, ja, på många vis en viss orörlighet, var sådant som tidigare kunde råda bot på de problem och umbäranden som alltid i en eller annan form varit närvarande i prästens liv. Det är emellertid inte status eller särbehandling som skall vara det som återskapar och räddar vår iver. Vad är det då? Det enkla, och en del kommer att säga stereotypa, svaret är att vi är Kristi präster och verkar i Hans ställe. Många känner sig idag ohågade att gå tillbaka till tidigare tiders glorifiering av prästståndet, till framhävandet av att det skulle vara något särskilt med det. Vi gläder oss nu också över ett mera jämnbördigt förhållande och samarbete mellan präster och lekmän. Vi är tacksamma för lekmännens insats och engagemang, som inte bara utgör en praktisk hjälp utan även är uttryck för att också det allmänneliga prästadömet håller på att slå igenom, så att alla döpta och konfirmerade kan ta sitt ansvar och kunna göra bruk av sina talanger.  

Men trots detta måste vi försöka komma tillbaka till uppfattningen av prästadömet som något särskilt. Det är det som kan rädda oss, väl att märka inte till den yttre statusen eller några sociala privilegier, utan detta att det är vi präster som på ett alldeles särskilt sätt är Kristi vänner och medarbetare. Vi bör på nytt undra över vad det betyder att vara den senaste länken i den kedja som genom handpåläggelsen går tillbaka till Kristus själv. Vi måste kunna gripas av vördnad när vi står med Kristi lekamen i våra händer efter att ha uttalat Hans egna ord över brödet, vi måste kunna glädja oss över att förmedla Kristi barmhärtighet till nedbrutna människor. Att vara präst är att vara delaktig i något stort: att vara nära Kristus, vara medlem i en stor, traditionsrik och mångfaldig kyrka, att kunna känna sig hemma och nyttig överallt och förkunna ett glatt budskap, som många människor, även i en kritisk värld, längtar efter. Allt detta är sunda, varaktiga privilegier som ingår i vårt ämbete och ger det en äkta form av status.  

Trots allt detta kan vi ändå bli ängsliga för vårt prästadöme. Vi kan få anfäktelser och fråga oss om vi valt rätt. När arbetsbördan blir för stor undrar vi om det var värt det. Även om vi inte själva är skylidga i det stora sveket som drar skam över prästadömet, blir vi ibland ängsliga när vi tänker på hur litet som behövs för att vi ska missbedömas och förlora all respekt, om det inte är så att förhärdelser och andras missriktade tolerans gjort oss immuna mot självkritik och förmaningar. När man nu skall ingjuta mod i människorna, är det då meningsfullt att ta sin utgångspunkt i fruktan? Gör det inte bara det hela mera hopplöst och över huvud taget irrelevant att ta upp något sådant som prästämbetet? Naturligtvis inte, eftersom det är en sund form av fruktan, som ingjuter mod. I det gamla förbundet var det något fruktansvärt att få se Gud eller märka de starka tecknen på hans närvaro, men samtidigt var det för israelerna en försäkran om att de var Hans folk. Efter den stora fiskfångsten säger Petrus till Jesus: ”Lämna mig, Herre, jag är en syndare” (Luk 5:8). Om Jesus hade tagit Petrus på orden hade hans liv tagit en helt annan vändning, men istället gjorde Jesus honom till människofiskare (jfr Luk 5:10). När Petrus blev tillfrågad av Kristus om han älskade Honom, var han säkert också rädd. Rädd för att inte kunna leva upp till den tillit som han blev föremål för när han fick sig anförtrott herdeämbetet (jfr Joh 21:15-18). Även Petrus kände sig liten i sin apostlagärning, vilket dock inte avhöll honom från att både starkt och ivrigtförkunna evangelium.

Även om vi på grund av Kristi kärlek till oss kanske övervinner vår fruktan för vår egen otillräcklighet och kommer att vila tryggt i vår gemenskap med Kristus, så kan vi – inte minst i den nuvarande situationen – känna stora hämningar när det gäller att berätta för andra vad som är sant och moraliskt riktigt. Även här är Kristus vår förbild när Han uppträder ödmjukt och med en tjänande anda, samtidigt som Han utstrålar auktoritet och myndighet. Detta lämnar ingen i tvivelsmål om vem Han är, om vad som är sanning, om vad som är riktigt och vad som är fel. Det är i kraft av sin gudomlighet som Kristus kan förkunna vad som är sanning och hur vi människor bör leva våra liv.  

Vi präster är inte gudomliga i ordets strängaste betydelse, men vi har trots vår svaghet fått del i Kristi sändelse. Så mycket har Han satsat på oss och så starkt önskat att Hans ord och sakrament skall komma ut, att det ibland till och med kommer att ske via orena läppar och med orena händer. Denna garanti för att sakramentena verkar, om vi gör det som kyrkan önskar att det skall göras, får inte bli en förevändning för att inte göra något. Tvärtom måste det bli en appell till omvändelse, så att den fullmakt Kristus i sin tillit givit oss, kan få gensvar i en stark ambition att efterfölja Honom och leva  våra liv enligt hans exempel, och därmed efter exemplet av det som vi förkunnar. Gör vi det behöver vi inte vara rädda för att förkunna sanningen, även om den missuppfattas eller förkastas.  Sanningen är något som är sant, oberoende på vem som förkunnar den. Men den kan skylas över om vi inte själva lever efter den och vår brist på trovärdighet kan bli en närliggande – om än inte allvarlig – ursäkt för andra att inte acceptera sanningen.  

Varje tid är en tid som bör leda till omvändelse och förnyelse, och några gånger är detta tydligare än andra. Det rör sig alltid om en konfrontering med vår svaghet, men också med mötet med Guds kärlek och sanningen. Detta gäller även idag. Kristus har inte blivit mindre relevant, kyrkan inte mindre viktig, de sanna moraliska värdena mindre nödvändiga. Allt detta måste vi förkunna med mod och fasthet, men även uppfyllda av en ständigt botfärdig anda. Gör vi det behöver vi inte ängslas eller känna att vi inte är trovärdiga, utan kan tvärtom med förnyad kraft ta itu med våra uppdrag.
 
Vårt prästadöme kan aldrig betraktas ur rent pragmatisk synvinkel och våra uppdrag aldrig som om de endast vore några banala uppgifter att utföra. Vi är del av något som är en källa till stor glädje och samtidigt fyller oss med fruktan i betydelsen av vördnad (frygt - ærefrygt). Det förblir alltid  något oförklarligt att vara präst. Den för en tid sedan avlidne diktarprästen Jan Twardowski samlade dylika tankar i en kort dikt.

Så här lyder den:

”Jag är rädd för mitt eget prästadöme, Jag förskräckes över mitt eget prästadöme, och för prästadömet faller jag i stoftet, ja, för prästadömet faller jag på knä. Den morgonen i juli när jag blev prästvigd, en morgon som för andra säkert var grå --- kom plötsligt över mig en överväldigande stor kraft.   Jag åker med andra i spårvagn --- trängs med andra på gatan --- jag kan inte nog förundras över min själs hemlighet.”

I dessa få rader är allt samlat: Fruktan och glädje, under vardag och högtid, andra människors liv och villkor – tillsammans med det, för vilket det inte finns några ord.

Kära medbröder. Det finns nog att bekymra sig över, nog med utmaningar, nog med olösta problem, men det är inget att vara rädd för. Låt oss därför idag lägga ner extra stor iver och engagemang på att förnya våra prästlöften så att det goda som Kristus påbörjat i oss må fullkomnas, först och främst i Hans nåd, men även i vårt helhjärtade engagemang i Hans liv och tjänst.  

Det som är sagt till prästerna här gäller också på liknande sätt för Er, kära övriga troende. Inte heller Ni har något att frukta, när Ni gärna vill vara kyrka och uttrycker det med ett gott och äkta vittnesbörd som ingen kan motsäga.  

Amen.

20100403