I denna kommentar över Johannes Paulus II:s apostoliska brev, Rosarium Virginis Mariae (från den 26 oktober, 2002), säger ärkebiskop Ranjith: ”Jag tror att Redemptionis Sacramentum (Johannes Paulus II:s instruktion av den 25 mars, 2004) är ett dokument som kommer lägligt i tiden för det möter behovet av att på något sätt korrigera vad jag skulle vilja kalla för ’de steg tillbaka’, som inte nödvändigtvis togs av de ansvariga för den efterkonciliära liturgiska reformen, men som i vilket fall som helst vållat kyrkans eukaristiska tro avsevärd skada. Vi måste tacka Herren för denna gåva som Petri efterföljare, påven Johannes Paulus II, i sin djupa eukaristiska tro och sin omtanke har värdigats ge oss.”

Kyrkans eukaristiska spiritualitet

av Ärkebiskop Malcolm Ranjith

Jag tror att de allra vackraste gåvorna, hans helige Fader, Johannes Paulus II, har givit kyrkan under sitt påvedömes 25-årsjubileum är det apostoliska brevet, Rosarium Virginis Mariae, och det encykliska brevet, Ecclesia de Eucharistia (från den 17 april 2003). I dessa två brev finner vi den djupa tro, som påven personligen levde och som han gav vittnesbörd om, så att säga ”dokumenterad”.

Sålunda är det inte så mycket ett sammandrag av en lära som han ger oss, utan sin egen andliga erfarenhet. På varje sida av dessa två brev märker vi storheten och djupet i en själ som är fast förankrad vid Jesus i eukaristin och vid jungfru Maria, den eukaristiska kvinnan, som fullföljde sin eukaristiska kallelse vid foten av Korset och i det att hon delade sin sons offergärning.

Denna Johannes Paulus II:s pedagogiska metod, som består i att låta oss dela hans tro så som den levs personligen av honom, blir särskilt tydlig i hans ord: ”Tillåt mig, mina kära bröder och systrar, att med mitt hjärtas hänförelse få avlägga mitt vittnesbörd om min tro på den allraheligaste Eukaristin, för att ledsaga er och stärka er i tron. Ave verum corpus natum de Maria Virgine, vere passum, immolatum, in truce pro homine! (Var hälsad, sanna kropp, född av Jungfrun aria, du som i sanning led och offrades på korset för människan!) Här är Kyrkans skatt, världens hjärta, underpanten på vårt slutliga mål, efter vilket varje människa längtar, om än omedvetet; en stor hemlighet som överträffar oss och som sätter vår tankes förmåga på det hårda provet att gå utöver det som syns för ögonen. Här bedrar oss våra sinnen – visus, tactus, gustus in te fallitur – (känsel, smak och ögon, intet här förmår) heter det i hymnen Adoro te devote – dock tron allena är här tillräcklig för oss, tron som har sin grund i Kristi ord som han har överlämnat till oss genom apostlarna. Tillåt mig att jag – likt Petrus i slutet av det eukaristiska talet i Johannesevangeliet – i hela Kyrkans och i vars och ens namn säger till Kristus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord (Joh 6:68)”" (Ecclesia de Eucharistia, n. 59).

Den helige Faderns personliga roll i den liturgiska förnyelsen

Påven följer exemplet som apostlarna gav när de alltid hänvisade till det de själva hade ”sett och tagit i med sina egna händer” (jfr 1 Joh 1:1-3), dvs. själva upplevt. Han talar om en värld plågad av tvivel och osäkerhet, och försöker trösta den.

Dessutom visar påven inför våra ögon upp den andliga mysticism som han själv varje dag upplever vid firandet av eukaristin: ”Sedan mer än ett halvt århundrade – har mina ögon varje dag varit fästa vid hostian och kalken, där tid och rum i viss mening är ’förtätade’ och Golgotadramat blir levande, närvarande och avslöjar sin hemlighetsfulla ’samtidighet’” (ibid., n. 59). Dessa ord är så fulla av tro och de erbjuds oss som en uppmuntran för att hjälpa oss att själva bygga upp vår tro på den eukaristiske Kristus.

Som vi själva vet är innehållet i den katolska trosbekännelsen inte bara en samling abstrakta läror, utan snarare resultatet av en tro som levs och delas av kyrkan, som är en gemenskap bestående av Kristi lärjungar. Trosbekännelsen, vårt credo, uttrycker den tro som män och kvinnor personligeh har upplevt och fört vidare från generation till generation.

Påven ber oss att ur denna outtömliga källa, som han beskriver som en ”helgonskola”, ösa allt vi kan för att fördjupa vår eukaristiska tro: ”Kära bröder och systrar, låt oss gå i helgonens skola, ty de är de stora uttolkarna av den autentiska eukaristiska fromheten. I dem når eukaristins teologi upp till den levda verklighetens fulla glans, som ’smittar oss’, ’upptänder oss’, om vi får säga så. Låt oss framför allt lyssna till den saliga Jungfrun Maria, i vilken mer än i någon annan människa det eukaristiska mysteriet blir uppenbart som ett ljusets mysterium. När vi ser på henne inser vi den förvandlande kraften som bor i eukaristin” (ibid., n. 62).

Påvens uppmaning är klar och tydlig: följ Marias och helgonens exempel, de som i sina hjältemodiga liv återspeglade den andliga lyskraften, som är närvarande i eukaristins stora gåva.

Den pedagogiska metod som påven använder är helt enkelt den att han för oss visar upp Kyrkans eviga eukaristiska tro och tillhandahåller en andlig och teologisk meditation över innehållet vi finner i den. Denna meditation berikas av det som han själv i sitt liv lever och han ber alla att återupptäcka sakramentets inre rikedomar. Under sin reflektion kommer han fram till att ”det dessvärre inte saknas skuggor” och att ”missbruk förekommer, som bidrar till att fördunkla den rätta tron och den katolska läran beträffande detta underbara sakrament” (ibid., n. 10) och detta vållar honom djup oro. Dessa ”skuggor” leder till ”en mycket reducerad tolkning av det eukaristiska mysteriet” (ibid.), med åtföljande negativa konsekvenser för Kyrkans liv och uppdrag.

Det behövs därför ett klart och defnitivt inbegripande. Som påven säger: ”Ty eukaristins gåva är alltför stor för att tåla dubbeltydigheter och minimaliseringar” (ibid.). Han hoppas att ”denna encyklika verksamt skall bidra till att skingra skuggorna på lärans område och avlägsna missbruken , så att eukaristin kan fortsätta att stråla fram i den fulla glansen av sitt mysterium” (ibid.).

Det encykliska brevet Ecclesia de Eucharistia är sålunda ett definitiv påvligt ingripande, inte bara ett försök att skingra ”skuggorna” i doktrin och liturgi som gör att man avviker från den ädla eukaristiska spiritualiteten, utan också en önskan att stärka kyrkans tro på Kristus, det levande brödet, som ett ovärderligt medel för att uppnå en sann kyrklig förnyelse.

Den liturgiska reformen och den allraheligaste eukaristin

Kyrkan har alltid förklarat att det liturgiska livet och särskilt det eukaristiska firandet intar en central plats. Vi känner till den klassiska formeln: "lex orandi, lex credendi" (det som uppnås i bönen reflekteras i tron). På grund av den har kyrkan alltid fortsatt att uppmuntra till liturgisk forskning för att finna nya och uppdaterade former som kommer att göra hennes tro ymnigt flödande.

När vi talar om den senaste tiden, så känner vi väl till att även före andra Vatikankonciliet ägde en mycket energisk liturgisk reformrörelse rum inom kyrkan. Den välsignades och uppmuntrades av olika påvar under den förkonciliära tiden.

Andra Vatikankonciliet fortsatte denna tradition och återupptog liturgins centrala plats inom kyrkans liv när det förklarade att ”liturgin är den höjdpunkt mot vilken kyrkans handlande strävar och samtidigt den källa ur vilken all hennes kraft vällar fram” (Sacrosanctum Concilium, n. 10).

Genom att konciliet sålunda insåg vikten av en liturgisk reform för kyrkans förnyelse, sanktionerade det och uppmuntrade den förkonciliära processen som redan var på gång.

Samma dokument säger också i detta ämne: ”För att de kristna i den heliga liturgin säkrare skall kunna få del i nådens fullhet, önskar den heliga moder kyrkan omsorgsfullt bereda vägen för en allmän förnyelse av liturgin” (ibid., n. 21). De allmänna linjerna anges tydligt.

En reform, ja, men med ett exakt reglerande. Det vore alltför farligt att tillåta den att sväva ut och avvika från dessa regler.

Reglerna innefattar följande bestämmelser:

— Rätten att reglera den heliga liturgin tillkommer endast kyrkans myndighet. ”Därför får inte någon som helst annan, inte ens en präst, efter eget gottfinnande tillfoga, ta bort eller ändra något i liturgin” (ibid., n. 22 § 3).

— ”Nogranna teologiska, historiska och pastorala undersökningar skall alltid föregå en revision av liturgins enskilda delar” (ibid. n. 23).

— ”Hänsyn skall tas både till de allmänna lagarna för liturgins struktur och mening och till de erfarenheter som vunnits genom den senaste liturgireformen och de medgivanden till avikelser från den fastställda liturgiska rätten som redan har givits” (ibid.): (detta refererar till reformer som redan påbörjats under den förkonciliära liturgireformen).

—”Nyheter skall inte införas med mindre att en verklig och säker vinst för kyrkan kan göras och med det förbehållet att de nya formerna liksom organiskt växer fram ur redan förefintliga former” (ibid.).

Under tiden påbjöd också konciliet vilka steg man skulle ta med hänsyn till det eukaristiska firandet och hur man skulle gå fram med detta (jfr. ibid. n. 50).

Andra Vatikankonciliet avsåg att vara mycket tydligt när det gällde att framhäva att reformprocessen måste utföras på ett mycket seriöst sätt. Konciliet var övertygat om att den länge efterlängtade förnyelsen av kyrkan, som hade som mål att ”göra det möjligt för den troende kristne och hans andliga liv att alltmer växa till i kraft och styrka” och som var anledningen till varför det sammankallats var i behov av en effektiv liturgisk reform.

Den nuvarande situationen beträffande liturgin

Fyrtio år har gått sedan Konstitutionen om den heliga liturgin, Sacrosanctum Concilium, promulgerades den 4 december, 1963. När vi vill bedöma hur mycket som blivit gjort av den efterkonciliära liturgiska reformen, måste vi notera att ”många steg framåt” har tagits.

Bland dessa framsteg vill jag räkna upp ett mera medvetet användande av bibliska texter inom liturgin och ett mera aktivt deltagande av de troende. De svarar nu på de av prästen ställda frågorna och deltar i olika böner och åkallan, de deltar i sången och i olika läsningar, de har en bättre förståelse av vad som försiggår vid altaret, de använder sig av sitt modersmål och uppträder inte som passiva åskådare.

Man har infört olika lokala kulturella element som bidrar till liturgins inkulturation och att den görs mera lik bruken i landet i fråga. Bland de många nyheterna i det eukaristiska firandet var de främsta förändringarna dessa: den nya mässordningen, Novus Ordo Missae av år 1970, de nya lektionarierna, att man utslutande använder sig av landets språk, att prästen står vänd mot folket (versus populum), att det är möjligt att göra handkommunion, att lekmännen kan närvara i olika roller i den heliga mässan, och att man på ett mera tydligt sätt införlivar lokala kulturella element i mässan, särskilt när det gäller sång, liturgisk dekoration, arkitektur, skulptur och målningar.

I Ecclesia de Eucharistia uttalar påven sin uppskattning av reformens positiva resultat. Han säger: ”Det råder inget tvivel om att konciliets liturgireform har medfört stora fördelar vad beträffar ett mera medvetet, aktivt och fruktbärande deltagande av de troende i altarets heliga offer” (n. 10).

Men på samma gång märker vi en del ”steg tillbaka” som fortfarande utgör ett hinder för kyrkans förnyelse. Jag tror att detta är det som påven kallar för ”skuggor” och ”missbruk” och som har bidragit till att fördunkla den sunda sakramentala tron.

Trots dessa ”steg” som tagits för att stimulera en sann kyrklig förnyelse, noterar vi med sorg att många troende har dragit sig tillbaka från det religiösa praktiserandet och kyrkliga engagemanget inom olika delar av kyrkan. Det påpekas att istället för att skydda och stärka de troende så att de skall kunna stå emot sekularismens och den religiösa likgiltighetens frestelser, mycket väl synliga i detta sammanhang, har de företagna förändringarna förvärrat den nuvarande krisen, bl.a. genom att anledningarna till dem var oklara.

Med rätta beklagar påven närvaron av dessa ”skuggor” och ”missbruk”, särskilt i samband med eukaristin. Han säger: ”Tyvärr måste man beklaga att det ... till följd av en felaktigt förstådd innebörd av begreppen kreativitet och anpassning, inte har saknats missbruk, som har förorsakat lidanden för många” (ibid. n. 52).

Dessutom räknar han upp ”skuggor” som har en negativ inverkan på kyrkans eukaristiska spiritualitet. Dessa inkluderar det faktum att ”på en del platser kan man konstatera ett nästan fulllständigt övergivande av den eukaristiska tillbedjan” (ibid. n. 10); "missbruk har förekommit som bidrar till att fördunkla den rätta tron och den katolska läran beträffande detta underbara sakrament” (ibid.); "en mycket reducerad tolkning av det eukaristiska mysteriet” (ibid.): "berövad sin offerkaraktär och sin sakrificiella kraft firas det eukaristiska mysteriet som om det inte vore annat än en broderlig måltidssamvaro” (ibid.); ”nödvändigheten av det särskilda prästadömet ... undanskymmes ibland” (ibid.); "eukaristins sakramentala karaktär reduceras till att gälla enbart förkunnelsens effektivitet” (ibid.); "här och var tas ekumeniska initiativ där man.... tillåter sig en eukaristisk praxis som strider mot den disciplin genom vilken kyrkan bekänner sin tro” (ibid.); och ”en viss reaktion mot ’formalism’ har förlett somliga att betrakta de ur kyrkans stora liturgiska tradition och av hennes läroämbete valda ’formerna’ som icke förpliktande och att införa icke auktoriserade och ofta helt opassande nymodigheter” (ibid. n. 52).

För att motverka dylika situationer, insisterar den helige Fadern på storheten i det eukaristiska mysteriet och framhåller att ”eukaristins gåva är alltför stor för att tåla dubbeltydigheter och minimaliseringar” (ibid. n. 10): ”’Skatten’ är alltför stor och dyrbar för att riskera dess utarmning eller att den skadas genom experiment och en praxis som införts utan en omsorgsfull prävning av den kompetenta kyrkliga myndigheten” (ibid. n. 51). "Det är inte tillåtet för någon att nedvärdera det mysterium som lagts i våra händer: det är alltför stort för att någon skulle kunna tillåta sig att handha det efter eget godtycke” (ibid. n. 52).

Allt har alltså inte gått väl. Den stora liturgiska reformen verkar inte ha framkallat det önskade uppvaknandet och förstärkandet av tron, särskilt i de äldsta kristna kyrkorna.

Det är förstås sant att det tynande religiösa intresset inte bara kan läggas på kontot av det som har gått fel i den liturgiska reformen. Det finns också andra skäl, ofta av social och kulturell art, som åtminstone i en del länder har åstadkommit en religiös kris.

Hur det än må vara med den saken, så är det klart att i det stora hela, har inte förändringarna i liturgin fått de effekter som man hade hoppats på, och vissa förändringar har inte ens stått i samklang med den konciliära mentaliteten.

Krisens grundläggande rot

När det gäller denna fråga tror jag att vi behöver ett preliminärt bedömande av vad som gick fel i den efterkonciliära processen och särskilt med avseende i den liturgiska reformen.

Konciliet var en underbar möjlighet för kyrkan att förbereda sig för det som väntade henne i samtiden. Hennes andliga förnyelse och överallt stimulerande kraft borde ha gett en ny evangeliseringsepok dess nya impetus. Den moderna utvecklingen erbjöd fantastiska möjligheter, men saker och ting gick över styr.

Man undrar varför Kyrkan var oförmögen att göra mera av allt det som det andra Vatikankonciliet kom fram till och som borde ha fått hennes tro att blomma för fullt. Det verkar istället som om folk tog andra Vatikankonciliet till intäkt för att föra fram motreformistiska åsikter, dvs. de människors åsikter som ansåg att reformen betydde en uppluckring av reglerna och därmed ett försvagande av kyrkan som ledde henne bakåt istället för framåt i hennes utveckling. Paulus VI klagade på att vissa människor utnyttjade koncliets läror till att ”förhindra en evangelisering” (Evangelii Nuntiandi, n. 80).

Jag tror att problemet över lag var att man felaktigt hade uppfattat syftet med konciliet. Kardinal Ratzinger säger i intervjuboken Salz der Erde (Jordens salt) på tal om de konciliära reformerna: ”Konciliefäderna ville uppdatera tron, dvs. presentera den i hela dess styrka. Men istället började folk tro att reformen betydde att helt enkelt kasta bort överflödig barlast, med andra ord att beröva tron dess element. Detta gjorde att reformen till slut inte verkade att radikalisera tron utan att helt enkelt ’vattna ur’ den.”

Denna felaktiga inställning födde teologiska skolor som, genom att tona ner traditionens och läroämbetets betydelse för teologisk ledning och forskning, istället förde fram motsägande och förvirrande uppfattningar. Samma situation finner vi inom den gren av teologin som sysslar med tydningen av sakramenten och eukaristin. Till detta har även andra teologiska discipliner tillfört nya infallsvinklar, som t.ex. ekumeniken och den interreligiösa dialogen. De stundtals förvirrade teologiska meningarna hos dessa nya discipliner angående sakramentets natur har ytterligare komplicerat saken...

Trots allt detta vet vi att eukaristin är ett mysterium. Det är ett trosmysterium som våra sinnen inte kan helt och fullt förstå. Som påven själv förklarar i sitt encykliska brev, är eukaristin Herrens gåva framför alla andra. ”Ty den är gåvan av honom själv, av hans person i hans heliga mänsklighet och av hans frälsningsverk” (Ecclesia de Eucharistia n. 11).

Detta är den verkliga åminnelsen av Herrens död och uppståndelse, den centrala händelsen med betydelse för vår frälsning, den frälsningsbringande offergåvan som sker på nytt varje gång den firas.

Eukaristin är också festmåltiden där Kristus offrar sig själv som det levande brödet. Det är den måltid där han själv träder i intim kommunion med dem som tar emot honom och ger dem näring med sin heliggörande nåd. Eukaristin bygger upp, underhåller och stärker kyrkan, samt ökar den andliga gemenskapen och kärleken mellan hennes medlemmar. Den är löftet om den framtida härligheten och ett mysterium bestående av oförklarliga rikedomar.

Eukaristins sakramentala och offergivande aspekter

Med andra ord är eukaristin den sublima höjdpunkten i våra liv som kristna. Ecclesia de Eucharistia förklarar i detalj detta underbara sakraments storhet och visar oss på hela det andliga skatt som den innehåller. Encyklikan är sannerligen en andlig hymn till det heliga sakramentets ära.

Det är därför mycket beklagligt att vi inom teologiska cirklar så ofta stöter på försök att tona ner det eukaristiska sakramentets storhet och djupa innebörd.

I en del kretsar, där man till och med glömmer bort sakramentets väsentliga offerkaraktär, vill man få det till att det rör sig om en broderlig festmåltid. En del förväxlar prästens roll när han förrättar gudstjänsten med församlingens roll, vilket förvandlar den heliga mässan till ett framsägande av enkla böner där det är församlingen själv under ledning av prästen som på något sätt firar mässan. En del tror inte heller längre på Herrens ständiga närvaro och deras beteende är därför olämpligt under och efter mässan.

Sådana attityder har bidragit till att försvaga tron på eukaristin och eukaristins verkningar hos ett stort antal troende och orsakat en allvarlig kris när det gäller att bestämma eukaristins centrala plats.

Ännu en negativ verkan av den liturgiska reformen är att det uppstått en anda av godtycke som gör att man är ivrig att företa äventyrliga experiment. Detta har påverkat vissa delar av kyrkan, och gjorde det särskilt under perioden då reformen var på sin höjdpunkt.

Vid det tillfället tycktes allt vara tillåtet. Den dominerande trenden var att experimentera med alla mässfirandets delar. En del av experimenten utfördes utan att man dessförinnan studerat saken noggrant, och av skäl som inte var seriösa eller giltiga utan snarare en reaktion mot formalism eller till och med mot den heliga Stolens auktoritet.

En reform som grundar sig på dylika överväganden kan inte bli effektiv eller uträtta något gott. Grunden för varje reform måste istället vara en stark tro och en innerlig kärlek till kyrkan, särskilt om det rör sig om en liturgisk reform.

En felaktig tolkning av den lokala kyrkans roll och vikt och av hennes relation till den universella kyrkan har också bidragit till att urholka den eukaristiska liturgin.

Kyrkan, Kristi mystiska kropp, är en, helig, katolsk och apostolisk. Hon uttrycker sig i varje lokal kyrka, liksom i den universella kyrkan. Hon är inte ett förbund av olika kyrkor, utan organiskt en enda, eftersom Kristus, hennes huvud och ledare, ger liv åt henne och alla hennes delar, varhelst hon finns. Därför sägs det i Lumen Gentium: ”[Biskopen måste se till att främja och skydda] trons enhet och den universella kyrkans unika gudomliga författning” (n. 23).

Under de svåra åren efter konciliet försökte en del teologiska riktningar att påvisa att dessa två uttryck för en och samma verklighet var varandras motpoler. Därför rättfärdigades vissa experiment inom det liturgiska området med kommentaren att det var de lokala kyrkornas ”rättighet” att experimentera, utan att alls ta i beaktande kyrkans universalitet och den skada dylika experiment kunde vålla.

Jag tror också att en annan orsak till krisen är att man försummar att inse eller inte tillräckligt insisterar på sakramentets mysterium och mystiska natur. Det som händer framme vid altaret är verkligen ett mysterium, det är ju osynligt för våra ögon. I eukaristin ger Jesus sig själv oupphörligen till den himmelske Fadern och till sina bröder och systrar, under det att han blir ”offrad som Gud till oss” och blir vår andliga och himmelska föda. Genom trons mysterium förvandlas brödet och vinet verkligen till Kristi kropp och blod. Han fortsätter här hos oss att göra det han gjorde på Korset, när han offrar sig själv till soning för våra synder, i en ständig process av kosmisk befrielse, där han skapar ”nya himlar och en ny jord” (2 Pet 3:13).

Det som sker är därför det som är allra mest mystiskt, himmelskt och obegripligt för våra sinnen. Genom firandet av eukaristin är vi förenade med Kristi utgivande av sig själv till världens frälsning, han som är Översteprästen, som ”utför sin prästerliga tjänst i helgedomen och det sanna förbundstältet” (jfr. Sacrosanctum Concilium, n. 8).

Följaktligen är det inte den ministrerande prästen som är huvudpersonen i det som äger rum vid altaret. Prästen bara så att säga förnyar offergärningen som Kristus utförde på Golgata och han gör det genom att på ett hemlighetsfullt sätt fortsätta och föra vidare Kristi frälsningsakt.

Tyvärr betonas inte denna det eukaristiska firandets mystiska dimension tillräckligt. Alltför ofta har gudstjänstsbesökarna intrycket av att den heliga mässan är ett ögonblick då man träffar varandra, en broderlig festmåltid vid vilken prästen sitter i högsätet och bara något som påminner om det som skedde under Herrens påsk.

Eukaristin är inte bara en akt där vi påminner oss den Sista Måltiden. Det är framför allt Påskoffret som återupplevs. Om det därför bara firas som ett enkelt vänskapligt möte mellan vänner, kommer det att urvattnas och bli till något ytligt, och prästen kommer att känna att det är han som ”dirigerar” skeendena och att han till och med har rätt att godtyckligt ändra på firandets former.

Det är verkligen ledsamt att notera att en del eukaristiska firanden mera liknar teaterföreställningar än de ögonblick av sann fromhet och tillbedjan som de är menade att vara. En del präster uppför sig som altarets ”mästare” och uppfinner en hel rad av improviserade tilltag och distraktioner. Dylika firanden är mera ägnade att vålla skandal än att lända till andlig uppbyggelse. Vet de då inte att på samma altare skall offret på Golgata också firas?

Ekumeniska och kateketiska överväganden

Ekumeniska överväganden har också påverkat reformen av den eukaristiska liturgin. Även om detta aldrig har uttryckligen uttryckts i officiella dokument, såg man inom delar av kyrkan negativt på den öppenhjärtiga ekumeniska andan som rådde under Konciliet. En del trodde att om man ändrade på de liturgiska formerna, särskilt för eukaristifirandet, och gjorde dem mera lättillgängliga för de kristna som inte är i kommunion med oss, skulle ekumeniken underlättas.

Det ligger vida över våra svaga krafter och teologiska formuleringar att uppnå kristen enhet, som nu är fragmenterad på grund av mänsklig svaghet. Ekumenik är därför långt ifrån något som är lätt och hellre än att man gör det eukaristiska firandet mera attraktivt för våra separerade bröder, kommer ekumeniken att underlättas av att man intensifierar den mystiska kommunion innefattad i firandet.

Låt oss inte glömma att det som Jesus önskade inte var så mycket sina anhängares yttre enhet som en enhet som uppnås genom vår förening med Fadern och Sonen, så att ”de alla skall bli ett... i oss” (Joh 17:21).

Jag tror också att bristen på lämplig utbildning och katekesundervisning, som gjorde att kyrkans olika sektorer inte blev förberedda för vad den liturgiska reformen innebar, har spelat en avgörande roll för det som hände. Entusiasmen för förändring drog som ett stormväder över kyrkan, så att man innan man hann reflektera över och undersöka vad man borde göra, var det redan för sent, för förändringarna hade passerat experimentstadiet och införts i kyrkan.

Dessutom gjordes en del mässbruk officiella i efterhand av de ansvariga, enbart på grund av att de redan hade nått en vid spridning. Var detta verkligen ett klokt sätt att skrida till verket? frågar jag mig.

I varje skede i en reform är det viktigt att man noga går igenom varje föreslagen förändring, och sedan yttrar sig om det är lämpligt att införa den, varvid man grundar sig på principen att det som mest tjänar trons uppbyggning antas. Det är nödvändigt att bilda och ge undervisning åt alla delar av kyrkan och peka på hur viktigt detta område är. Därefter bör man uppmärksamt följa den vidare utvecklingen och värdera resultaten man kommer till.

Att införa förändringar genom att experimentera skall bara tillåtas under iakttagande av exakta föreskrifter, i särskilda sektorer av kyrkan och för en bestämd tid. Dessa experiment måste följas med särskilt stor vaksamhet.

Slutsats

Om man noggrant analyserar det som hände i kyrkan under åren som följde på konciliet, framför allt i fråga om liturgireformen, ser man tydligt att trots vissa ”steg framåt” för att göra liturgin till instrument för en sann kyrklig förnyelse, finner vi också ”steg tillbaka”. Med detta menar vi framför allt de förändringar i liturgin som utfördes i all hast utan att man tog sig tid till vederbörlig undersökning eller reflektion.

Ännu mera farlig var utvecklingen av en felaktig eller bara delvis sann eukaristisk teologi som inte tog hänsyn till kyrkans lära. Som vi alla vet är ju "lex orandi" en förutsättning för "lex credendi" (dvs. sättet vi ber på (i det här fallet liturgin) avgör hur vi tror).

Därför har påven, som insett att andligheten och den eukaristiska tillbedjan på ett alarmerande sätt minskat, med åtföljande negativa följder för den kristna tron och kristet vittnesbörd i vår tid, i sin roll som Petri efterträdare som består i ”att styrka sina bröder” (Luk 22:32), promulgerat encyklikan Ecclesia de Eucharistia för att effektivt ”skingra skuggorna på lärans område och avlägsna missbruken så att eukaristin kan fortsätta att stråla fram i den fulla glansen av sitt mysterium” (n. 10).

Dessutom ansåg påven det vara nödvändigt att ”förbereda ett eget dokument, även med juridiskt bindande föreskrifter, över detta ämne av så stor betydelse” (ibid. n. 52). Han gav Kongregationerna för gudstjänsten och sakramenten och för trosläran i uppgift att utarbeta detta dokument.

Dokumentet Redemptionis Sacramentum , som påven godkände den 19 mars, 2004, är resultatet av detta imponerande arbete. Jag anser att de som strävade efter att skapa detta dokument förtjänar att man lyckönskar dem till det goda resultatet.

Dokumentets huvudsyfte var naturligtvis inte att omskriva alla de liturgiska normerna, ej heller att ge ett kompendium till beskrivning av doktrinen eller en värdering av vad som hittills uppnåtts och vad som ännu återstod att göra. Det var istället en fortsättning på det som påven skrev i sitt encykliska brev Ecclesia de Eucharistia och målet var därför att stärka disciplinen man har att följa vid firandet av eukaristin, ävensom att skydda detta sakraments ädla värdighet.

Om vi uppmärksamt granskar dokumentet upptäcker vi den heliga Stolens djupa oro över vissa bruk som är oförenliga med, ja, till och med stötande, för det heliga Sakramentets värdighet. Den heliga Stolen är också bekymrad över de negativa följderna av dylika bruk.

Därför gör dokumentet på nytt gällande eller formulerar om på nytt, förklarar eller kompletterar, de vanliga instruktionerna som skall följas vid ett anständigt och passande firande av eukaristin. Det framhåller att allt som görs vid altaret är av sakral natur och anger var och en tjänsts exakta uppgifter inom liturgin, ger praktiska anvisningar för varje akt, till exempel hur de heliga föremålen skall handhas, vad man ska tänka på för att garantera att heligheten upprätthålles och att allvar och passande uppförande råder. Slutligen nämner det vilka de olika bemyndigade personernas ansvarsområden är i detta sammanhang.

Jag anser att Redemptionis Sacramentum är ett dokument som kommer lägligt i tiden, ty det möter behovet av att på något sätt korrigera vad jag skulle vilja kalla för ’de steg tillbaka’, som inte nödvändigtvis togs av de ansvariga för den efterkonciliära liturgiska reformen, men som i vilket fall som helst vållat kyrkans eukaristiska tro avsevärd skada. Vi måste tacka Herren för denna gåva som Petri efterföljare, påven Johannes Paulus II, i sin djupa eukaristiska tro och sin omtanke har värdigats ge oss.

Det är viktigt att detta dokument inte förblir bara ett studieobjekt som stannar kvar på hyllorna i bokhandlar och bibliotek. Det är ett kraftfullt taget steg i riktning mot en sann reform av kyrkan.

På samma gång anser jag att man för ett gott implementerande av dokumentets förhållningsorder måste se till att ge en omfattande utbildning om innehållet i det och i encyklikan Ecclesia de Eucharistia , och detta inom alla delar av kyrkan, särskilt bland biskopar, präster, diakoner och ordensfolk.

Jag anser också att det är absolut nödvändigt att iaktta en process av ständigt värdering av resultaten man kommer till.

Eukaristin är, som påven säger, en alltför stor gåva för att lämna den i händerna enbart på experter eller teologer. Den heliga Stolen måste fortsätta att inneha den oeftergivliga rollen som ledare, för skulle man ge upp den skulle det bli till förfång för den själv.

Må den saliga Jungfru Maria, ”den eukaristiska kvinnan” som stod vår Herre så nära och vars ”ja” fullbordades vid Korsets fot, när hon fick fullfölja Kristi frälsningsbringande offer, alltid uppmuntra och stärka oss.

"Verbum caro, panem verum verbo carnem efficit: fitque sanguis Christi merum, et si sensus deficit, Ad firmandum cor sincerum Sola fides sufficit".

Ärkebiskop Malcolm Ranjith
(Ur Catholic Culture, den 21 juli, 2004)