Den sanna historien om denna synod, regissören, aktörerna, assistenterna. Nya paradigm för skilsmässa och homosexualitet går nu hem på de högsta nivåerna i kyrkan. Inget har beslutats men påve Franciskus är tålmodig.

av Sandro Magister

ROM, den 17 oktober, 2014 – ”Andra Vatikankonciliets ande är över oss igen”, detta yttrande kommer från den filippinske kardinalen Luis Antonio G. Tagle, en stjärna i det kommande och historiker, specialist på detta koncilium. Och det är sant. Denna synod som snart kommer att vara avslutad har många likheter med händelserna under Andra Vatikankonciliet.

Den tydligaste likheten är skillnaden mellan den verkliga synoden och den virtuella synod som medierna kör.

Men det finns en ännu mera påtaglig likhet. Både under Andra Vatikankonciliet och under denna synod är förändringarna i världsbilden resultatet av omsorgsfull samordning. En huvudperson under Andra Vatikankonciliet som fader Giuseppe Dossetti – den raffinerade strategikern bakom de fyra kardinalerna som var moderatorer i kontroll av konciliets maskineri – har stolt bekräftat detta. Han har sagt att han ”förändrade konciliets öde” tack vare sin skicklighet att leda församlingen, vilket han lärt sig under tidigare politisk erfarenhet när han var ledare för det största italienska partiet.

Det är samma sak som sker under denna synod. Både öppenheten gentemot kommunion för de skilda och omgifta – vilket betyder att omgifte blir en del av kyrkans lära – och den förvånande förändringen i frågan om homosexualitet som vi finner i dokumentet ”Relatio post disceptationem” skulle inte ha varit möjligt utan en serie skickligt kalkylerade steg som togs av dem som hade och har kontroll över det som sker.

För att förstå det räcker det att vi tittar på de olika skedena som ledde till detta resultat, även om den provisoriska finalen av synoden – som vi kommer att få se – inte har uppfyllt de styrandes förväntningar.

Stjärnan i den första akten är påve Franciskus själv. Den 28 juli 2013, gav han under presskonferensen som hölls på planet som tog honom tillbaka till Rom efter hans resa till Brasilien två signaler som fick ett starkt bestående inflytande på den allmänna meningen.

Den första signalen om behandlingen av homosexuella:

”Om en homosexuell söker Herren och har god vilja, vem är jag att döma honom?”

Den andra signalen om att acceptera omgifte:

”Även en parentes: de ortodoxa har en annan praxis. De följer teologin av det de kallar för ”oikonomia” och de ger (äktenskapet) en andra chans, de tillåter det. Men jag tror att detta problem – och här sluter jag parentesen – måste studeras inom sammanhanget för pastoral omvårdnad av äktenskapet.”

I oktober 2013 följde så sammankallandet av en synod om familjen, den första i en serie om två synoder i samma ämne inom ett år, med bordläggande av beslut till efter den andra. Påven utnämnde till generalsekreterare för detta slag av permanent och förlängd synod en ny kardinal utan erfarenhet i detta slags arbete men som stod honom mycket nära, Lorenzo Baldisseri. Och vid dennes sida placerade han en särskild sekreterare, biskopen och teologen Bruno Forte, som redan är en ledande företrädare för det teologiska och pastorala synsätt som hade sin ledande figur i jesuiten kardinal Carlo Maria Martini och sina största motståndare, först i Johannes Paulus II och därefter i Benedikt XVI, ett synsätt som är tydligt öppet för en förändring i kyrkans lära om sexualitet.

Kungörandet av synoden hängde samman med att ett frågeformulär delades ut i hela värden med särskilda frågor på de mest kontroversiella ämnena, inkluderande kommunion för de skilda och omgifta samt samkönade föreningar.

Tack vare detta frågeformulär – vilket följdes av avsiktlig publicering av svaren i en del tysktalande episkopat – fick den allmänna opinionen uppfattningen att detta var ämnen som nu kunde anses ”öppna”, inte bara i teorin men också i praktiken.

Bevis på denna ”framförhållning” kan vi finna till exempel i ärkebiskopssätet i Freiburg, vars chef är ordföranden för den tyska biskopskonferensen, Robert Zollitsch, som i ett dokument från ett av sina pastorala kontor stödjer kommunion till skilda och omgifta personer helt enkelt därför att vi här har att göra med ”ett samvetsbeslut”.

Reaktionen kom från Rom där prefekten för troskongregatonen, kardinal Gerhard L. Müller, på nytt publicerade – den 23 oktober, 2013 i ” L'Osservatore Romano” en artikel som han fyra månader tidigare hade låtit publicera i Tyskland där han bekräftar och förklarar förbudet som gör att dessa personer inte får ta emot kommunion.

Men denna uppmaning till ärkestiftet i Freiburg att dra tillbaka dokumentet hade ingen verkan. Tvärtom, både Reinhard Marx, och mera rakt på sak, kardinal Óscar Rodríguez Maradiaga kritiserade Müller för ”hans arroganta tilltag” att avbryta diskussionen i detta ämne. Både Marx och Maradiaga är medlemmar i ett råd bestående av åtta kardinaler som påve Franciskus sammankallat för att hjälpa till med styrandet av världskyrkan. Påven yttrade sig inte till stöd för Müller.

Den 20 och 21 februari, möttes kardinalerna i Rom i ett konsistorium. Påve Franciskus bad dem att diskutera familjen och gav kardinal Walter Kasper i uppgift att hålla introduktionstalet. Denne kardinal var redan i början av 1990-talet för att man skulle ta bort förbudet för kommunion till de skilda och omgifta, men vid den tidpunkten slogs detta ned av Johannes Paulus II och av Joseph Ratzinger.

Under konsistoriet som hölls bakom lyckta dörrar tog Kasper på nytt upp sina idéer. Många kardinaler satte sig emot dem men Franciskus gav såväl samtycke som beröm. Efteråt skulle Kasper säga att han hade ”koordinerat” med påven om sina förslag.

Vad mera är, Kasper gav påven privilegiet att lyfta på skynket och meddela vad han hade sagt under konsistoriet, till skillnad mot de andra kardinalerna. När hans tal överrumplande kom ut den 1 mars i den italienska tidningen ”Il Foglio” hade det redan förberets för publicering där av tidningsförlaget Queriniana. Uppmärksamheten runt denna publicering var enorm.

I början av våren planerade troskongregationen att som en motvikt mot den verkan som Kaspers förslag haft att i ”L'Osservatore Romano” låta publicera en kontrasterande presentation av en framstående kardinal. Men påven förbjud denna text att publiceras.

Kaspers tankar blev trots detta föremål för sträng och omfattande kritik av ett flertal kardinaler som ofta talade ut i olika medier. Dagen för synoden publicerade fem av dessa kardinaler ännu en gång sina kommentarer i en bok, jämte essaier av andra lärda personer och av en ledande tjänsteman i kurian, en jesuit och ärkebiskop som är expert på de östliga kyrkornas praxis i fråga om vigsel. Kasper beklagade - med stort medhåll från medierna – denna boks publicering och sade att den var en skymf riktad mot påven.

Den 5 oktober inleddes synoden. Till skillnad från tidigare synoder offentligjordes inte uttalanden gjorda under sammanträdet. Kardinal Müller protesterade mot denna censurering. Men till ingen nytta. Ännu ett bevis, sade han, att ”jag inte är en av styresmännen”.

Synodens operativa centrum utgörs av de allmänna och särskilda sekreterarna Baldisseri och Forte. Men jämsides dem och handplockade av honom själv har påven placerat de personer som kommer att utforma det slutliga rapporten, den s.k. ”Relatio” och alla dessa tillhör det ”parti” som är för förändringar (”pro-change party”), ledda av hans betrodda ghostwriter ärkebiskopen Víctor Manuel Fernández som även är rektor för det katolska universitetet i Buenos Aires.

Detta blev klart med öronbedövande tydlighet måndagen den 13 oktober när kardinal Péter Erdõ från Ungern, som utsetts som den officiella redaktören av ”Relatio post disceptationem” inför tvåhundra journalister från hela världen vägrade att besvara en fråga rörande avsnittet om homosexualitet och gav ordet till Forte med orden: ”Den som utformat detta avsnitt, han vet vad som bör svaras.”

På förfrågan om en förklaring rörande avsnitten om homosexualitet kan tydas som en radikal förändring i kyrkans lära i detta ämne svarade kardinal Erdõ igen med ett snävt ”Förvisso”, vilket på nytt visade hans missnöje.

Dessa avsnitt avspeglar i själva verket inte en riktning som uttryckts i församlingen av ett mycket stort antal synodfäder – vilket man skulle vänta sig finna att läsa i ”Relatio” - utan sådant som sagts av inte mer än tre av tvåhundra, särskilt av jesuiten Antonio Spadaro, chef för "La Civiltà Cattolica” och som utsätts till medlem i synoden av påve Franciskus själv.

På tisdagen den 14 oktober under en presskonferens avslöjade den sydafrikanske kardinalen Wilfrid Napier i bitande ord vad som blir resultatet av att Forte ger undvikande svar efter att ha satt in dessa explosiva avsnitt i ”Relatio.” Dessa avsnitt, säger han, har satt kyrkan i en ”oersättlig” (irredeemable) situation där vi förlorat en utväg.

”Detta budskap har nämligen gått fram: Detta är vad synoden säger, detta är vad den katolska kyrkan säger. Vi kan försöka korrigera det, men vad vi än säger så kommer det att uppfattas som ett intrång i det nya budskapet och det enda vi kan göra är att försöka begränsa skadorna.”

I själva verket var ”Relatio” inom de tio språkliga cirklarna där synodfäderna höll sina diskussioner på väg mot en massaker. Till att börja med genom språket, ”bombastiskt, osammanhängande, alltför ordrikt och därför tråkigt att läsa”, som den officiella talesmannen för den fransktalande gruppen ”Gallicus B” obarmhärtigt kallade det, fastän denna grupp innehöll två förespråkare för ett sådant språk, kardinalerna Kristopher Schönborn och - Godfried Danneels – och även genom sitt vaga och dubbeltydiga innehåll.

När församlingen återupptog sitt arbete på torsdagen den 16 oktober, förkunnade generalsekreterare Baldisseri, med påven stående bredvid sig, att rapporterna från de tio grupperna inte skulle offentliggöras. En högljudd protest följde. Den australiensiske kardinalen George Pell, som har fysik och temperament som en rugbyspelare, var den som var omedgörligast i fråga om att kräva att texterna publiceras. Baldisseri gav upp. Samma dag såg sig påven själv tvingad att utvidga den grupp som hade till uppgift att forma den slutliga rapporten, och lade till ärkebiskopen i Melbourne Denis J. Hart och framför allt den kämpaglade sydafrikanske kardinal Napier.

Denne hade emellertid rätt i sin uppfattning. För vad än resultatet av synoden blir, om den med avsikt inte når fram till någon slutsats, kommer den verkan som dess styresmän önskat att till stor del ha uppnåtts. 

Det nya talet om reform av åsikterna om homosexualitet och skilda och omgifta personers möjlighet att kommuniera, som nu fått sin fasta plats inom globala media, är värt mycket mer än den framgång som vissa av synodfäderna fått genom Kaspers och Spadaros förslag.

Matchen kan fortgå ännu en lång tid. Men påve Franciskus är tålmodig. Har han inte i ”Evangelii Gaudium” skrivit att ”tiden är större än rummet”.

20141019

Översättning: Natasja Hovén

www.chiesa.espressonline.it med benäget tilllstånd