Vad visste den tyska kyrkliga hierarkin om försöket till statskupp den 20 juli 1944? Hade de direktkontakt med dissidenterna och kände de till konspiratörernas komplott mot Hitler? Ett för historikerna hittills okänt dokument visar klart att sådana kontakter fanns.

av Stefania Falasca

”Coûte que coûte… kosta vad det vill, kuppen skall genomföras”. I denna sats uttryckte Henning von Tresckow, den mest ihärdige av regimmotståndarna i naziststatens övre hierarki, nödvändigheten av en ”sista och avgörande gest” för att få ett slut på det barbari som bedrevs under hakkorsets symbol. Klockan 12.00 mitt på dagen den 20 juli i Rastenburg tillbringade aristokraten och översten  Claus Schenk von Stauffenberg några minuter försjunken i bön innan han begav sig in i ”Vargens lya” för att där placera bomben som skulle fås att explodera. Men än en gång lyckades Adolf Hitler komma oskaddad ur ett försök att döda honom. Kuppen som hade kunnat rädda miljontals människors liv och åtminstone räddat Tysklands ära misslyckades. Resten är historia. 

Samma kväll sköts von Stauffenberg och de andra soldaterna som varit med om komplotten. Hitler förklarade för det tyska folket att försöket att förgöra honom inte hade varit något annat än verket av ”en liten grupp av karriärsugna och oansvariga officerare” och att han ämnade bemöta deras kupp ”så som vi nationalsocialister har vant oss vid att göra. Jag vill att de skall hängas, hängas som köttstycken från köttkrokarna”. För att ”stöka undan saken” utnämnde han den blodtörstiga presidenten vid Volksgerichtshof, folkdomstolen, Roland Freisler. Den 8 augusti kom de första hängningarna. Den internationella pressen förstod vad som pågick i Tyskland. The New York Times sade att attentatet på Hitler fick en att tänka snarare på ”atomosfären i en fuktig och råkall förbrytarvärld än vad man kunde vänta sig hos en normal officerskår i en civiliserad stat”.  I The Herald Tribune lät det likadant. ”Amerikanerna kommer inte att sörja över att bomben skonade Hitler och att han nu personligen gör sig av med sina generaler. Hur som helst har vi amerikaner inget gemensamt med aristokrater, särskilt inte med dem som ägnar sig åt att angripa någon i bakhåll.” Den brittiske premiärministern Winston Churchill hade kännedom om mycket, han kände även till den tyska motståndsrörelsens försök att i slutet av trettiotalet att störta regimen. Men ändå avfärdar han i ett tal till Underhuset den 2 augusti 1944 attentatförsöket i ”Vargens lya” och säger att detta bara var ”en maktkamp mellan generaler i Tredje Riket”.

Den människojakt som påbörjades av agenter tillhörande Folkdomstolen satte igång på själva kvällen efter mordförsöket och ledde under loppet av några få veckor till att cirka sex hundra personer arresterades. Fram till mitten av augusti hade antalet ökat till fem tusen. I mitten av september, när det ansågs att de flesta ansvariga redan borde ha avrättats, upptäckte undersökarna hemliga dokument som innehöll planer på en kupp som hade planlagts i slutet av trettiotalet. Hitler blev chockad över att inse omfattningen på missnöjet och gav upp den ursprungliga tanken på skenrättegångar där förhören skulle ha filmats och sänts ut i radion, och slutligen rapporterade inte ens pressen om avrättningarna på det sätt på vilket de verkligen skett.

Även om historiker som ägnar sig åt att utforska nazismen i många år varit helt överens om att så länge diktatorn regerade fanns det ingen egentlig opposition mot Hitlerregimen, och även om först nazistpartiet och sedan det tyska folket lyckats omge dessa människors död med tystnad, så har det börjat sippra fram information om att den motståndrörelse som utmynnade  i attentatet den 20 juli inte bara var ett försök av en handfull officerare som inte hade någon back-up, utan verkligen var en riktig statskupp som planerats omsorgsfullt och länge och som hade en vidträckt och väl förgrenad uppbackning från medlemmar av olika både militära och civila grupper. Bland de många exempel på vittnesbörd som lämnades i domstolen under förhören i Folkdomstolen, kan vi särskilt nämna det som gavs av borgmästaren i Leipzig, Carl Friedrich Goerdeler,  en civil motståndsledare. Med stort mod och orubblig fasthet försvarade han den verksamhet som i flera år hade utövats av den civila och den militära  motståndrörelsen. ”Som Goerdeler såg det,” skriver hans levnadstecknare, ”var det som hände den 20 juli inte endast en statskupp utan handlade om ett uppror till vilket ett helt folk anslöt sig, ett folk som företräddes av de bästa och ädlaste andarna från alla samhällsklasser, från hela spektrat av politiska partier, både från höger till vänster, och från båda de kristna kyrkorna”.

Kärnan i det civila motståndet mot nazismen fanns i Berlin och utgjordes av medlemmarna i vad som var känt under namnet Kreisau-kretsen och som slöt upp runt sådana gestalter av hög moraliskt och religiöst halt som greve Helmuth James von Moltke och greve Peter Yorck von Wartenburg. Många intellektuella – socialister, teologer och medlemmar av lutherska kyrkan, liksom en del jesuiter - tillhörde denna cirkel, nämnas kan till exempel fader Alfred Delp, som var redaktör för tidskriften  Stimmen der Zeit, fader Augustinus Rösch,  som var provincial över Bayern, och dennes sekreterare, fader Lothar König, samt tidigare fackföreningsmedlemmar och medlemmar av det forna centerpartiet Zentrum, vars inspirationskälla varit kristendomen. Av religiösa skäl var många medlemmar i Kreisau-kretsen emot planen på att döda diktatorn. Men på grund av händelserna i Polen och kännedomen om gaskamrarna till vilka man skickade  judar och oliktänkande, förespråkade från1942 och framåt en del människor teorin om ”det mindre onda” som de ansåg stå i högre överensstämmelse  med den kristna läran. Nästan alla som var medlemmar i kretsen och de som sympatiserade med denna,  arresterades, torterades och avrättades. Den förste i raden var greve Peter Yorck som hängdes från en köttkrok den 8 augusti 1944. Sedan blev det den 9 april 1945 den lutherske teologen Dietrich Bonhoeffers tur. Fader Alfred Delp hängdes från en enarmad galge den 23 januari det året, tillsammans med greve von Moltke.

I ett brev från ärkebiskopen av Fribourg, Konrad Gröber, som under dessa dagar avsändes till nuntien i  Berlin, finner vi information om vad som pågår: ”Om jag skriver till Ers Excellens denna gång så är det för att be Er informera den Heliga Stolen om att många personer som en gång tillhörde Zentrum har arresterats i morse.... Bara här i Freiburg var det omkring femtio män och kvinnor, hängivna katoliker alla, som mötte sitt öde.... Jag har gjort allt jag kunnat ända fram tills nu. Emellertid anser jag det vara min skyldighet även att meddela Ers Excellens, eftersom dessa personer är väl kända både för den Helige Fadern och för Er personligen. Jag tillägger att denna arrestvåg inte har nått kyrkans män”.

Riskabla kontakter
Men vad visste den övre kyrkliga hierarkin  om mordförsöket? Visste de tyska prelaterna om planen som konspiratörerna hade tänkt ut? Och vad ansåg de om denna plan?

Gestapo i Köln anmärker i en rapport som sändes till Berlin ”att många människor var förvånade över bristen på kommentarer från biskoparna” och att ”den största delen av prästerskapet djupt beklagar att mordförsöket på Hitler misslyckades”. Katolska kyrkans reservation beskrevs på följande sätt av en högt uppsatt nazist: ”Det är utmärkande för prästerskapet att inte en enda präst, ej heller någon biskop, har yttrat ett ord av förakt för förrädarnas angrepp på Führern och eller uttryckt glädje över att han överlevde det”.

Jesuiten och historikern/författaren Giovanni Sale, som skriver för Civiltà Cattolica, säger att det anses att nuntien till det Tredje Riket, Cesare Orsenigo, hölls ovetande av konspiratörerna om att dessa förberedde ett mordförsök på Hitler den 20 juli”. ”Den beskrivning mons. Orsenigo sedermera ger i form av ett PM till Vatikanens statssekretariat ett år efter det misslyckade attentatet”, säger Sale, ”visar att den version Orsenigo anammade var att det hade rört sig om en sammansvärjning  av politisk art” och att  hur som helst ”han dagen efter attentatsförsöket accepterade och ansåg sann, liksom alla europeiska ambassader gjorde, den version av händelsen som Hitler givit”.

Istället har det kommit fram att under åren 1942-43 var Vatikanen inte helt okunnig om försöket att störta Hitler. Den Heliga Stolen hade andra informationskanaler och självaste Pius XII höll genom dem kontakt med den tyska motståndsrörelsen. Och det var inte endast den hemliga information som gavs av den praktiserande katoliken och advokaten, Josef Müller, som var ”länken mellan den tyska underrättelse- tjänsten Abwehr och Vatikanen”. I en rapport från den amerikanska underrättelsetjänsten (OSS) av den 20 augusti 1944, som grundar sig på ett samtal mellan agenten H. Stuart Hughes och den bayerske jesuiten  Georg Leiber, som hade varit Pacelli’s sekreterare under hans tid som sändebud i Tyskland och som var i kontakt med  Pius XII, framkommer det att jesuiten Leibers källor fanns bland följande dissidenter som tillhörde Kreisau-kretsen, ledaren av motståndet i det militära kontraspionaget, general Hans Oster, Hans von Dohnanyi, och även den protestantiske teoloen Dietrich Bonhoeffer. Sedan dessa hade arresterats, liksom Müller, utsågs istället till mellanhand mellan dissidenterna och Vatikanen Hans Bernd Gisevius,  Abwehrs representanti Schweiz, som den 20 juli befann sig bland de konspiratörer som var närvarande i de byggnader på Bendlerstrasse där von Stauffenberg och de andra högre officerarna sköts. Det är inte heller någon hemlighet att von Stauffenberg, som själv var aktiv katolik, var vän med en del av medlemmarna i Kreisau-kretsen, liksom med några av de inflytelserika  jesuiterna och med många tyska präster.

Kommen till denna punkt ställer man sig kanske frågan om några av dessa präster med sina råd eller med sitt tysta gillande kan ha uppmuntrat till mordförsöket på diktatorn?  Konspiratörerna måste, om de använde sig av den katolska etiklärans begrepp, ha ansett det helt enkelt vara fråga om ”tyrranicid” – ett folks rätt att göra upp med en tyrann.

Den skrivna källan i vilken vi kan finna faktorer som bevisar att det  i den aktiva civila militära motståndsrörelsen och den övre tyska kyrkliga hierarkin förekom dylika kontakter och utbyten är greve von Moltkes dagbok och brev, grundarens av Kreisau-kretsen.

	Ovan ser vi greve Helmuth von Moltke, grundaren av Kreisau-kretsen, inför Folkdomstolen, nedan den lutherske teologen  Dietrich Bonhoeffer (andre man från vänster)

I Moltkes dagbok läser vi att det fanns några högt uppsatta biskopar som stod motståndrörelsen nära. Dagboken ger namnen på två prelater som var bland de mest hängivna motståndarna till nazismen: Konrad von Preysing, biskop i Berlin, och Clemens August von Galen, biskop i Münster; till dessa kan läggas biskopen i Fulda, Johannes Dietz, biskopskonferensens ordförande, samt kardinalen i München, Michael von Faulhaber. Biskopen von Preysing finns till och med  i listan av dem ”som då och då besökte” kretsens möte som ägde rum i Berlin, vanligtvis i Peter Yorcks hem. Von Moltke mötte biskopen för första gången i september 1941 och från och med den dagen förekom det åtskilliga möten mellan dem: ”Eftermiddagen som jag tillbringade tillsammans med Preysing”, noterar von Moltke i sin dagbok, ”var utomordentligt nöjsam. Även han verkade glad att möta mig.... Han bad mig genast att komma tillbaka och jag kommer att göra det, i regelbundna  intervaller med ungefär tre veckors mellanrum”. Den 13 november besökte greven igen biskopen. Mötet var konfidentiellt. Biskopen talade med greve von Moltke bland annat om den äldre ärkeprästen i katedralen, Bernhard Lichtenberg, som arresterats för ”anti-nazistisk hållning” eftersom han förrättat bön tillsammans med judarna, och han läste högt ur förhörsrapporten som sänts honom samma dag av  Gestapo. Relationen mellan Kreisau-kretsens ”eldsjäl” och biskopen i Berlin blev stundtals mycket intensiv, så som vi även kan utläsa ur många andra dagboksanteckningar.

Den 1 augusti 1942 skrev von Moltke: ”På kvällen anlände fader Delp och fader König från München och de hade under genomfarten av Fulda träffat biskopen i denna stad. […] Jag tror att grunden för det nödvändiga förtroendet mellan oss och dessa personer nu har lagts så att vi kan fortsätta på den utstakade vägen, så mycket mera som – och detta är ännu viktigare – Delp, som kom dit på biskoparnas Faulhaber, Preysing och Dietz önskan, överlämnade till Karl Miriendorff och mig själv en inbjudan till ett möte.... ”. I januari 1943 blev det möjligt för von Moltke, som var på genomfärd genom München (där han mötte sina jesuitbröder Rösch, König, Delp och advokaten Josef Müller), att få träfa kardinal von Faulhaber och berätta för honom om planerna. Greven antecknade i sin dagbok: ”Efter att ha lyssnat uppmärksamt inisterade kardinalen på att man skulle upprätta ett konkordat mellan Vatikanen och den nya tyska staten”, och detta konkordat skulle upprättas efter statskuppen.

Dessutom står det utom allt tvivel att kort före den 20 juli, hade von Stauffenberg, attentatets upphovsman, haft ett möte med biskop von Preysing. Prelaten önskade aldrig, ens efter kriget, avslöja vilket ämne deras samtal rörde sig om. Han talade heller aldrig om sina direkta kontakter med medlemmar av motståndsrörelsen. Ändå vet vi, detta har den tyska jesuitfadern Peter Gumpel skrivit ner, att biskopen i Berlin var föremål för efterforskningar av Folkdomstolen, men von Preysing räddades ur klorna på den ökände Roland Freisler genom den senares död i en flygräd i februari 1945.
      
November 1943: Goerdeler möter von Galen
Fram tills nu var detta allt man kände till om det täta och betydande nätverk av relationer mellan en del prelater i det tyska episkopatet och personer ur de mångskiftande miljöer som utgjorde det aktiva motståndet och som ledde till mordförsöket den 20 juli, som historikerna under en lång tid underlåtit att ta i beaktande. Emellertid går det inte att upprätta en full rekonstruktion av hur intensiva dessa relationer var och det inflytande de hade. Det tillåter inte heller tillåter att säkra påståenden formuleras om vilken effektiv och detaljerad kunskap biskoparna hade om den form denna ”sista och avgörande gest” skulle få.  

Carl Friedrich Goerdeler

Men nu har andra fakta kommit fram som belyser dessa förbindelser. Det är betydande länkar som än en gång visar hur även de högst uppsatta medlemmarna av den kyrkliga hierarkin inte bara stod den militära och civila motståndsrörelsen nära, utan även kan ha känt till planerna att störta nazismens terrorregim och ha stött dem. I detta perspektiv är det dokument som vi här trycker för första gången av utomordentlig vikt: det är ett vittnesbörd från den tidigare statssekreteraren i Tredje Rikets kansli, Hermann Josef Pünder, vilken blev sänd till koncentrationsläger efter attentatet på Hitler den 20 juli, och som var personlig vän till biskopen i Münster, Clemens August von Galen.

Biskopen av Berlin Konrad von Preysing

 Dokumentet finns i skriften  Positio super virtutibus (redovisning om dygderna) som har utfärdats om den tyske prelaten. Pünders brev från den 26 juni, 1946, hade von Galens levnadstecknare och tidigare sekreterare, Heinrich Portmann, bifogat till hans vittnesmål i samband med den kanoniska processen. I detta brev berättar Pünder att han var medlare i det hemliga mötet  i november 1943 i Münster, mellan biskop von Galen och den mest framstående personen i den civila motståndsrörelsen, den tidigare borgmästaren i Leipzig Carl Friedrich Goerdeler. Vi måste komma ihåg att Goerdeler, som var en  prominent nationalkonservativ politiker, i slutet av 30-talet hade arbetat på att försöka få de utländska makterna att inta en mera oförsonlig linje mot Hitler, och genom att han blivit de olika civila och militära dissidenternas absoluta galjonsfigur, var han den man som man avsåg att ge rollen som kansler när man gjorde upp planerna för en framtida politisk ordning i Tyskland efter det att Hitler röjts ur vägen.

Mötet som ägde rum mellan von Galen och Goerdeler, i slutet av 1943, skedde under ett känsligt stadium i oppositionens arbete. Sedan de allierade i januari det året uttryckt att de önskade ”ovillkorlig tysk  kapitulation”, blev Goerdeler, liksom andra dissidenter som hade försökt att inleda förhandlingar som skulle leda till en separatfred med de västliga makterna, djupt besviken. I slutet av juli, efter det att Müller och andra medlemmar av motståndsrörelsen hade arresterats av det militära kontraspionaget, beslutade sig von Stauffenberg och övriga officerare som tillhörde motståndsrörelsen för den plan de kallade för ”Operation Valkyria” med vilken man skulle försöka störta regimen. När därefter von Stauffenberg i oktober blev stabschef i arméns avdelning för allmänna angelägenheter, ett snabbt agerande en konkret möjjlighet. Pünder rapporterar inte innehållet i samtalet mellan Goerdeler och von Galen men säger: ”att de två var mycket nöjda med bekantskapen de gjort” och att Goerdeler var glad ”att i biskopen i Münster ha funnit en person med så varm sympati för den motståndsrörelse han  lett”. I brevet bekräftar Pünder att namnet von Galen fanns med i Gestapos rapporter om personer som Goerdeler besökt under förberedelsetiden före statskuppen. Pünder påminner sig också att när han mötte von Galen efter regimens sammanstörtande och med honom memoriserade händelserna från november 1943, ”som är kända enbart för oss två”, ”beklagade han djupt Goerdelers våldsamma död, denne Goerdeler som han lärt känna som en rättfärdig tysk och sant kristen människa”.  

Detta är ännu ett bevis på hur plikttrogna och självuppoffrande människor modigt åtagit sig att, genom att inte skygga för de yttersta konsekvenserna, söka ”rädda Tyskland från outsäglig olycka” och söka rädda sig själva och Tyskland från ”de små männens oacceptabla barbari vilka trott sig själva vara lika mäktiga som Gud” och med vilka, biskopen i Münster sade det öppet, ”vi inte kan dela medborgarskap i en och samma nation”.

Från 30Giorni januari/februari 2005

Övers. NH