Nyligen utsågs broder Wojciech Giertych OP till teolog för det påvliga hushållet. Här berättar han om sitt arbete och om den intellektuella dimensionen i dominikanernas sätt att förkunna Evangeliet

Vad sysslar assistenten till stormästaren i predikarnas orden med?

Jag uppfattar min tjänst i orden som att jag är en tjänare i utbildning. Mitt arbete är till största delen av administrativ art, vilket innebär att jag sköter om mästarens kontakter med Kongregationen för katolsk utbildning och med alla skolor och forskningsinstitut som sköts av vår orden i hela världen. Jag reser en hel del och lär känna bröder som inom vår orden sysslar med intellektuell utbildning och förestår forskningsinstitut. Jag är också medlem i denna ordens Generalråd och ibland gör jag kanoniska visitationer i någon provins i stormästarens ställe.

Från ert perspektiv som stormästarens assistent i predikarnas orden kan ni säga hur dominikanbrödernas engagemang i kyrkans intellektuella liv ser ut?

Det ser olika ut beroende på vilken ordensprovins vi talar om. När jag frågar mig vilka provinser som tar allvarligt på utmaningen som ligger i den intellektuella verksamheten, tänker jag vanligtvis på provinsen Toulouse, provinsen England, provinsen Schweiz och också på St Joseph-provinsen i USA. Tidigare brukade provinsen Frankrike spela en viktig roll i dominikanordens intellektuella liv. Det är möjligt att den provinsen idag går igenom någon slags kris, men jag är mycket nöjd med att den yngre generationen av franska dominikaner håller på att återvända till traditionen. Det finns också provinser inom vår orden som lägger en större tonvikt vid att driva akademiska institutioner. De kanske är mera intresserade av administrativa aspekter än i att utveckla forskningsprogram. Men detta är också ett sätt att tjäna kyrkans intellektuella uppdrag. Provinsen Filippinerna har det största katolska universitetet i världen – the Santo Tomas-universitetet i Manila, där 35 000 studenter får sin utbildning. Provinsen Filippinerna sköter också om flera andra högre utbildningsinstitut. Nyligen lämnade två filippinska bröder landet för att bege sig till Etiopien för att grunda ett katolskt universitet där. Provinsen Columbia äger ett viktigt universitet som har fem självständiga grenar. De andra provinserna ägnar sig emellertid hellre åt att vara kaplaner än åt allvarligt akademiskt arbete. Tyvärr anses bröderna som vill ägna sig åt vetenskaplig forskning som freelansare och deras engagemang betraktas som en personliga hobby. De är respekterade medlemmar av sina provinser men de får inte alltid tillräckligt starkt stöd. Det finns unga provinser i vår order som inte spelar någon viktig roll i kyrkans intellektuella liv, men på de lokala kyrkornas nivå är de ganska betydelsefulla. Provinsen Nigeria har ett viktigt dominikanskt institut i Ibadan. Några kvinnliga och manliga grenar som vänder sig till det vigda livet har byggt sina institut i grannskapet. Det lilla bräckliga vikariatet Ryssland och Ukraina driver St. Thomas av Aquino-institutet i Kiev, som spelar en mycket viktig roll i landet med tanke på vad som pågår i den katolska kyrkan i Ukraina. När jag nu försöker skissa upp de dominikanska akademiska institutionerna får jag inte hoppa över de enheter som lyder under stormästarens direkta jurisdiktion. De har internationell räckvidd eftersom de framtida dominikanska lärarna utbildas där. Dessa institutioner innefattar St. Thomas av Aquinos påvliga universitet (Angelicum), École Biblique et Archéologique Française i Jerusalem samt den teologiska institutionen vid schweiziska Fribourgs kantonala universitet. Det finns också vetenskapliga institutioner som tillhör dominikanorden, som inte verkar som utbildningscentra, t.ex. Commissio Leonina som ägnar sig åt kritiska utgåvor av Thomas av Aquinos arbeten. Andra institut är Roms historiska institut, eller IDEO, Centrum för islamska studier i Kairo.

Vilka institut spelar en särskilt livskraftig roll på dominikanordens intellektuella karta? Kan ni nämna något intressant intellektuellt projekt som drivs av dominikaner över hela världen?

Först och främst måste man tänka på att vår orden har en decentraliserad struktur. Därför har vi inte projekt som samtidigt utförs i många provinser. Jag kan nämna t.ex. ”École Biblique” i Jerusalem. När broder Marie-Joseph Lagrange OP grundade detta institut år 1890 hade det som mål att finna svar på frågor som uppkom när tron mötte biblisk exegetik och stora arkeologiska upptäckter i Mellanöstern. École Biblique var också det främsta dominikanska centret när det gällde historisk och kritisk exeges. När Dödahavsrullarna upptäcktes var det fäder som arbetade på École Biblique som fick undersöka dem. Den största bedriften som institutet utförde var att översätta Bibeln från ursprungsspråken. Inom kyrkan har Jerusalem-bibeln så gott som ersatt Vulgatan. Idag verkar frågor rörande den historiska och kritiska exegesen inte längre så angelägna. Därför söker École Biblique finna nya metoder inom hermeneutisk exeges. Den sysslar med narratologin, dvs. undersöker den teologiska avsikten i vilken de bibliska författarna skrev sina böcker. Den ägnar sig också åt teologisk och andlig läsning av den Heliga Skrift. École Biblique har nyligen påbörjat ett nytt akademiskt projekt som kommer att nå resultat om 15 år. Denna skola försöker publicera nya upplagor av Bibeln, där varje sida kommer att uppta många fotnötter, varianter av texten, historiska och teologiska biomständigheter och rabbinistiska, patristiska, syriska, grekiska och latinska kommentarer. Fribourg-universitetets teologiska insititut i Schweiz är ett annat viktigt akademiskt centrum. Det är en av de viktigaste ställena där man studerar teologi så som den kommer till uttryck i Thomas av Aquinos tankevärld. Inget särskilt gemensamt intellektuellt projekt pågår, men genom att bevara Thomas av Aquinos tankar, inte bara i sin filosofiska men också i sin teologiska version, är mycket viktigt både för dominikanorden och för kyrkan. Den som varit elev vid Fribourg-universitetets teologiska institution kommer senare att få viktiga akademiska poster inom kyrkan, de blir professorer, biskopar osv.

IDEO-centret i Kairo, som har ett fantastiskt bibliotek för studiet av islam, är en plats där unga egyptiska forskare träffas. Här har de en unik möjlighet att konfrontera sig med de kristna och vetenskapliga landvinningar inom den kristna tanken.

Det påvliga Thomas av Aquino-universitetet i Rom (Angelicum) har en framträdande plats bland Roms påvliga universitet, förutom att vara den Helige Faderns alma mater. Detta dominikanska universitet har fyra avdelningar: filosofi och teologi, kanonisk lag och samhällsvetenskap. Både den filosofiska och den teologiska avdelningen har en engelsk och en italiensk sektion som lockar studenter både från tredje världen och från USA. En amerikansk student berättade en gång att Angelicum har mycket gott rykte eftersom Thomas av Aquinos tradition fortfarande lever där, vilket betyder att filosofi och teologi lärs ut enligt det klassiska thomistiska systemet. Detta är mycket viktigt för en ny student. Under de senaste åren har den samhällsvetenskapliga institutonen utvecklats i snabb takt. Elever som studerar vid Angelicum kan senare vara säkra på att få viktiga poster i sina länder och i den lokala kyrkan.

Vi har också några centra som ägnar sig åt ekumenik, t.ex. Istina i Paris, St. Nicolas-institutet för patristisk och ekumenisk teologi i Bari, och det Ekumeniska institutet, det enda av sitt slag i Rom, som lyder under Angelicum i Rom.

Deltar dominikanerna i den interreligiösa dialogen?

Ja, det gör de, eftersom detta är ett mycket viktigt ämne för hela kyrkan, särskilt i länder där de kristna är i minoritet. Det håller på att bli ett allmänt utbrett ämne också i Europa, där ofta anhängare till olika religioner bor tillsammans i samma hus. Den dominikanska orden finns etablerad i arabiska länder som t.ex. Irak, Algeriet, Egypten eller Palestina. Förra året höll provinsklosterföreståndare och provinsbröder som arbetar i Medelhavsområdet ett möte i Istanbul där man diskuterade hur vår närvaro och tjänst kan utvecklas i dessa länder. Vid detta tillfälle anordnade vi ett möte vid Marmara-universitetets fakultet för islamsk teologi, som våra bröder har kontakt med. Professorer i detta muslimska universitet som utbildar lärare till Koran-skolorna är intresserade av islamsk medeltida filosofi och arbetar inom det komparativa forskningsområdet där man jämför islam med den katolska neo-skolastiken på 1800-talet som lärde kyrkan hur hon skulle kunna anpassa sig till den moderna tiden. De muslimska professorerna skulle välkomna en dylik renässans inom islam och därför har de för egen räkning översatt en del av Thomas’ Summa contra Gentiles till turkiska och till och med Johannes Paulus II:s encyklika Fides et ratio. En av våra fäder från klostret i Istanbul lär ut latin på detta islamska universitet!

Biskop Pierre Claverie, som mördades i Oran, framhöll att dominikaner måste vara närvarande där det finns sprickor mellan kulturer och världar, där rakryggad evangelisering inte alltid är möjlig, men där det fortfarande går att ge vittnesbörd om kristna liv och också att knyta vänskapsband. Denna typ av vittnesbörd kräver att man ägnat sig åt teologisk reflektion.

Domkapitlet är ett möte där man diskuterar ämnen som är särskilt viktiga i dominikanernas liv. Ett av dem är studier. Vilka utmaningar i dagens värld har dominikerna att möta när det handlar om det intellektuella livet?

Generaldomkapitlet är den högsta auktoriteten inom vår orden. Förändringarna runt om i världen utgör ramen inom vilken vår reflektion äger rum om vilka uppgifter som väntar oss. Till följd av vår intellektuella tradition studerar och formulerar vi teologiskt tänkande genom att ställa frågor. Teologistudiet har i modern tid ofta koncentrerat sig runt vissa teser som en student skulle göra sig förtrogen med. Men en mycket mera fruktbärande och intressant metod blir det om man känner igen frågor som världen ställer och frågar världen, kyrkan och oss själva om svaren på dem. Det är mycket viktigt att vara känslig när det gäller sådana frågor som kräver ett svar. Men svaren bör inte sökas utanför kyrkan – i ideologierna, filosofin, den moderna kulturen, eller ännu värre, i massmedierna – vi bör istället söka svaren i kyrkans stora tradition, den tradition som vi som dominikaner har fått lära oss. Fader Yves Congar hade ett ordspråk som brukade besvära de romerska teologerna på 50-talet: ”Mina svar är kanske fel, men frågorna är sanna!” Han ställde frågor angående lekmännens teologi, dopets betydelse, ekumenik och ecklesiologi. Dessa frågor var nyskapande på den tiden men det andra Vatikankonciliet följde i fader Congars fotspår. Att ställa frågor, även om de är svåra, även om vi inte känner till svaren eller svaren är felaktiga, är en viktig del av kyrkans liv. Fenomenen globalisering, politiska och ekonomiska avhängigheter, massmigration – alla dessa ämnen stimulerar vårt tänkande. Kan vi verkligen läsa dessa utmaningar i ljuset av Evangeliet? Håller vi med de rika eller de fattiga? De kristna lever inte längre i en sluten värld. Hur bör kyrkan finna sin väg i denna nya situation? Vilken är lekmännens och kvinnans roll i kyrkan? Hur skall man förkunna Evangeliet i länder som lider av globaliseringens negativa effekter? Hur skall vi berätta om frälsning i ett Afrika, fullt av korruption och fattigdom? Hur kan vi komma med hopp till länder som lider under neo-kolonialism, ändlösa krig och Aids-katastrofen skapat en demografisk lucka och tusentals föräldralösa barn. Hur skall man förkunna Evangeliet i Asien, där trots många århundraden av ansträngningar de kristna bara är ett litet senapskorn omgivet av en stor majoritet av icke-kristna, som ibland till och med är fientligt inställda till Kristi efterföljare.

Ett av problemen jag har måst ta itu med i min funktion som assistent till det intellektuella livet är att grunda en ny fakultet på våra dominikanska universitet. Under flera år var det mycket få kallelser i många provinser. Även om det finns provinser som har tillräckligt många kallelser finns det alltid en tendens att framför allt understödja det pastorala arbetet och att bibehålla alla sina åtaganden inom det pastorala området. Därför utbildas det för få teologer, professorer, författare och filosofer. De senaste domkapitlen drog på ett ganska dramatiskt sätt uppmärksamheten till detta faktum, men det tar vanligtvis en lång tid från det att man anvisar ett problem tills dess att man finner en lösning.

Vad innebär det att studera för dominikanbröder? Vad är enligt er uppfattning kärnan i dominikanordens intellektuella utbildning? Vilka aspekter i den kan man inte vara utan?

I fjol var jag inbjuden till ett möte i Buenos Aires för dem som var ansvariga för studier i Latinamerika. Jag kallade mitt bidrag till detta forum för Amoebas, vertebrates, crustaceans (Amöbor, kräftdjur och ryggradsdjur). Den samtida världen saknar förtroende för mänsklig kognitiv (kunskapsmässig) förmåga. Människan har blivit en slags amöba som saknar en särskild form. Det finns inga pålitliga referenspunkter. Förr brukade människorna veta vem de var, till vilket land de hörde, vad de hette och vilket värdesystem de måste följa. En del bad kyrkan att tvinga människorna att följa vissa värden, för att råda bot mot situationen som uppstått. I det förgångna tyngdes utbildningen till det vigda ståndet av att man gav överdriven vikt vid sådant som yttre uppförande, kläder, att följa de monastiska reglerna och extern disciplin. En del nya kommuniteter har kommit med liknande förslag. Men dominikansk uppfostran har inte som mål att bygga ett yttre skal runt människan, utan önskar bara utveckla hans egen ryggrad. Det målet kanske bara uppnås genom att man studerar filosofi, bry sig om det andliga livet och genom teologi som när det andliga livet och utmanar att uföra aktiviteter som utförs i Evangeliets namn. Renässansen markerar i den europeiska kulturen en början till skepticism i de kognitiva vetenskaperna och en sentimentalism när det gäller tron. Om intellektuellt resonerande och intellektuella beslut placeras utanför trons område, och detta sålunda reduceras till känslor och stämningar, ibland kollektiva men alltid ytliga, är det inte bra för kyrkan. För att uppfostra ryggradsdjuren behöver man också uppfostra deras intelligens och på så sätt förbereda den att kunna ta emot trons mysterium.

Broder Damian Byrne, som då var ordens stormästare, tillfrågades en gång varför vår tradition verkar att underskatta en andlig ledares betydelse. Han svarade att den dominikanska traditionen istället lägger tonvikt vid betydelsen av gemensamt liv och intellektuell utbildning. Men om våra gemenskaper ger upp att ställa krav och misslyckas i sina ansträngningar att ständigt på nytt utforska vår stora intellektuella tradition, då kommer vi att bli försvarslösa.

Studier är en avgörande faktor i den typiskt dominikanska utbildningen. Hur kan de bedrivas? I Medelhavsområdet, liksom i Polen, betyder att studera att lyssna till föredrag. Men dominikanerna i Oxford har haft ett handledarsystem alltsedan Medeltiden. En student går bara då och då och lyssnar på föredrag, men han möter sin handledare varje vecka och ger denne en uppsats han skrivit under veckan på grundval av en viss bok. En student förutsätts bevisa att han känner till källmaterialet och måste visa att han är i stånd att tänka kritiskt. Studierna som inkluderar individuell läsning, att skriva uppsats, och att föra en dialog med handledaren, uppmanar studenten att ställa svåra frågor. Detta system kräver förstås många goda professorer och ett stort bibliotek. Den engelska provinsen har sett till att skaffa detta, eftersom den önskar förse kyrkan med välutbildade intellektuella, och fortsätter att göra det på bekostnad av sin levnadsstandard. Dominikanerna i Oxford har inte bil, ingen kock, men istället har de bröder som skrivit viktiga böcker. Det är ett typiskt dominikanskt sätt att predika.

Bör dominikanbröder vara intellektuella?

Sedan vår ordens allra första början stod det klart att den ville tjäna de som var bildade. Därför accepterade dominikanorden evangeliseringen av intellektet som sin karismatiska prioritet. Denna tjänst som tillhör ordens grundläggande intressen, förverkligas genom att man försöker besvara frågor som människor ställer tron. Därför tycker jag inte att varje dominikanmunk bör vara intellektuell. Det ingår också i vårt uppdrag att ägna sig åt en reflektion inom trons ramar och att ta upp olika utmaningar som vår nuvarande värld ställer oss inför och det bör varje dominikanmunk uppfylla inom de möjligheter han har.

Vilka risker utsätter sig dominikanerna för när de studerar?

Lättja. En annan risk kanske är att man på grund av kallelsernas minskning måste stänga kloster eller skolor.

Tack.

(Intervju med pater Wojciech Giertych OP från 18 juli 2004 ur hemsidan för Dominkanerna i Krakow.)

katobs.se med benäget tillstånd från Dominkanernas generalkapitel ii Krakow, Polen.