S. Giovanni Tolomei och den tidlösa kallelsen

 

 

”En pojke till!” Det glädjeropet genljöd den 10 maj 1272 i familjen Tolomeis bostad i Siena i Toscana (Italien). Samma dag, troligen, får barnet enligt den tidens sed, ta emot dopet, under namnet Giovanni. Hemma i faderns hus väntas han redan av två bröder och senare skall ännu två pojkar och två flickor komma.

Giovanni kommer till världen i en omgivning markerad av utpräglad smak för pengar och makt. Hans familj som sedan slutet av 1100-talet sysslar med handels- och bankverksamheter som skulle få en blomstrande utveckling och hade ställt den allra högst på skalan i samhället, bland de mäktiga som utövar ett inflytande av högsta ordningen, såväl politiskt som ekonomiskt i staden Siena. Tolomeifamiljen hör till dessa pionjärer för det moderna bankväsendet som ser dagens ljus just vid den tiden i Italien. De utövar sin affärsverksamhet på marknaderna i Champagne där kläder från Flandern och Orientens rikedomar utväxlas, särskilt siden och kryddor. De far ända till England för att underhandla om köp av ull och lån till kronan. De figurerar likaså bland påvens bankirer, vilka säkerställer inkasserandet och transporter av den påvliga skatten och blir därmed verksamma med växling som detta förutsätter. Den påvlige suveränens gunst skaffar dem lätt tillträde till biskopar, abbotar och kapitel, vilka de beviljar lån. Under den långa konflikten som sedan mer än två århundraden ställer kejsaren över det Heliga romerska riket av tysk nation, understödd av ”gibellinerna”, mot påven, undertödd av ”guelferna”, ställer sig Tolomei-familjen beslutsamt på de senares sida. Vid den tid då Giovanni föds har konflikten bilagts till fördel för påvedömet.

Fullfjädrad jurist
Italien är berömt för att alltsedan högmedeltiden, bland en elit av städernas lekmän ha tryggat en kultur i den klassiska antikens anda. Giovanni får dra fördel av en förnämlig uppfostran. I umgänget med sin far och sina farbröder lär han sig de första grunderna av yrkesfärdigheterna inom handel och bank. En gammal krönika betecknar honom som en ”fullfjädrad jurist”. Hans kompetens inom juridiken ger honom med visshet möjlighet att uppnå sin stads administrativa och diplomatiska ämbeten. Han kallades även ”framstående riddare”, d.v.s. medlem av kärnan i det kommunala försvaret som miljön av ständiga småkrig nödvändiggör. Han vet om att han har svaga sidor och anser sig som syndare. Han bärs emellertid av den religiösa miljön i Siena, helgonens stad. Den heliga jungfrun är dess skyddspatron, och en ”Maestà”, en vördnadsbjudande Maria omgiven av apostlarna, av helgon och änglar skall högtidligt invigas på katedralens fasad i juni 1311. Invigningsbönen till henne som står skriven under bilden lyder: ”Heliga Guds Moder, var orsak till Sienas vila”, där vila inte endast betyder innevånarnas timliga vila utan även deras eviga vila. Ett nätverk av olika brödraskap , andliga sällskap av lekmän, tillförsäkrar dess medlemmar ett fast stöd för det andliga livet och praktiserande av kärleken till sina medmänniskor. Giovanni är troligtvis medlem i det brödraskap som samlas i ett berömt sjukhus för att tjäna sjuka och fattiga och fattiga. I brödraskap odlar man en anda av inre övning och ensamhet. En krönikör framställer Giovanni för oss på följande sätt:

”Besjälad det som den gudomliga Anden inger honom och driven i sitt innersta av en lidelsefull iver, samtidigt som han var fullkomligt ett med sina ädla vänner i Siena Patrizio de Patrizi, Francesco och Ambrosio Piccolomini, dag och natt försänkt i meditation strävade han efter de himmelska tingens verklighet. De kom enhälligt överens om att göra sig främmande för världens oväsentligheter och bemödade sig i stället att tjäna den ´Gud som dundrar´".

Referensen ”Gud som dundrar” är biblisk och anspelar på episoden med gåvan av de tio budorden på Sinai (jfr 2 Mos 19: 16-19). Giovanni förstår att

”den sanna lyckan varken består i rikedom eller välstånd, inte heller i mänsklig ära eller makt inte i något verk av människan, det må vara aldrig så nyttigt, som till exempel vetenskap, teknik och konst, överhuvud taget inte i något skapat, utan i Gud ensam, han som är källan till allt gott och till all kärlek” (Katolska Kyrkans katekes, 1723).

En dag 1313 är Giovanni och hans två vänner från Siena på väg mot en ort som heter Acona, som Tolomeifamiljens ättling fått i arv. Det rör sig om en alldeles isolerat belägen ort, tillgänglig endast från en enda sida, medan de övriga är kantade av bråddjup. På Guds Andes ingivelse lämnar dessa unga män staden i vilken finns många hinder för deras strävan, och drar sig tillbaka till denna ensliga plats för att börja en ny tillvaro och intensivare söka Gud.

Ett nytt sätt att tänka
Den 28 juni 2009 sade påven Benedikt XVI vid avslutandet av året för helige Paulus:

”I Romarbrevet (kap 12), sammanfattar aposteln helige Paulus det som väsentligen utgör kärnan i en kristens tillvaro… Allra först nämner han som något fundamentalt, att ett nytt sätt att vörda Gud tog sin början med Kristus – en ny kult. Denna består i att den levande människan själv blir tillbedjan, ”offer”, därhän att också den egna kroppen omfattas. (1) Det är inte längre tingen som bärs fram till Gud, det är själva vår tillvaro som skall bli Gud till lov och pris . Men hur går då detta till? I den andra versen ges ett svar: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar Gud och är fullkomligt (12: 2). Vi blir nya om vi låter oss gripas och formas av den nya Människan Jesus Kristus… Paulus förklarar detta ännu mera ingående… , när han säger att vi blir nya om vi förvandlas i vårt sätt att tänka… Vi skulle kanske ha väntat oss att detta snarare angår vårt sätt att handla. Men, nej: Förnyelsen måste bli fullständig. Vårt sätt att betrakta världen, att uppfatta verkligheten - hela vårt sätt att tänka måste förvandlas ända från grunden. Den gamla människans tanke, det allmänna tänkesättet, brukar för det mesta riktas mot ägande, välbefinnande, makt, framgång, berömmelse, och så vidare. Men på det sättet blir syftet alltför begränsat. I sista hand förblir människans ”jag” världens centrum … Vi måste lära oss att delta i Jesu Kristi tanke och vilja. Det är då som vi blir nya människor”.

Vänskapen som binder samman Giovanni och hans följeslagare beror på deras vänskap med Gud och är särskilt betecknande för det monastiska brödraskap som blir till i den troende gemenskap som dess grundare lever i. Patricio kommer från de förmögna köpmän som tillhör den förnämsta domarkåren i republiken Siena. Tröttad av ofta förekommande resor och av för hans själ ofruktbar verksamhet slöt han sig till brödraskapet Giovanni tillhör. Det skall visa sig att han tillför den nya gemenskapen ett mycket värdefullt bidrag tack vare sin sakkunskap på det ekonomiska och det administrativa området. Det är han som står närmast Giovanni av dennes följeslagare. Han kommer att avlida år 1347. Ambrosio kommer ur samma miljö som Giovanni. Son i en familj som lever i sysslolöshet kommer det att krävas mod av honom för att lyckas med omvändelsen han företagit sig med sina vänner. Han skall dö 1338. Det inte känt om Francesco följde med i gruppen av grundare. De tre vännerna finner i Acona en stor stenbyggnad där de inrättar sig och byter sina plagg av fint kläde mot fattiga dräkter. De bygger ett kapell för gudstjänster där de sjunger tidegärden och låter präster de valt fira den Heliga Mässan, eftersom ingen av dem ännu är prästvigd. Fattigdom gör att de får leva av sina händers arbete, något som de troligtvis inte var vana vid. De odlar sedan litet grönsaker och samlar frukter som de finner på platsen. I alla händelser kan de inte leva av enbart detta arbete. Följaktligen kompletterar de det med inkomster av Giovannis egendomar.


Monte Oliveto - klostret som föddes ur en dröm

Ensamhet och vänskap
”Trägna i sin bön, försäkrar en krönikeskrivare, ståndaktiga i sin tystnad var de uppfyllda av iver att ge Gud pris och ära”. Deras glöd och deras glädje lockar flera själar och så småningom växer kärnan som de var från början. ”Angelägna att enskilt hängiva sig åt hjärtats förkrosselse (ånger full av kärlek) och åt bön – alltefter hur Gud värdigades bevilja åt var och en - gav de sig iväg för att söka tystnad och stillhet, somliga i skogarna, andra i deras lilla kyrka, andra återigen i gropar utgrävda i marken, vissa av dem på ännu mer avskilda platser; i denna ensamhet, lyfte de rena händer till Gud medan de utgöt sin själ under Herren sin Guds blick”. Denna ensamhet mildras emellertid av vänskapens värme och deras enhet.

Deras försök att leva ett monastiskt liv passerar inte obemärkt och skvallret är i full gång om dess söner till besuttna familjer som lever mitt i skogarna klädda i en egendomlig dräkt. Vid denna tid har det uppstått franciskaner som kallades spiritualer vilka under sken av att ivra för den radikala fattigdomen som sankt Franciskus önskade, gjorde sig till självständiga sekteristiska grupper mot vilka påven påbjöd stränga åtgärder. En officiell undersöknings kommissarie från Kyrkan beger sig alltså till Acona. Han förpliktar dem att söka bli erkända som munkar av sin biskop och anta en Regel.

En dag befinner sig Giovanni ensam i bön och ser en stege av silver resas framför sig, på vilken Frälsaren och hans Moder, klädda i lysande vitt; på denna stege stiger änglar ned mot jorden, medan vitklädda munkar stiger upp till himlen. Giovanni kallar på bröder som är i närheten och låter dem få ta del av denna syn som förutsäger framtiden: uppförandet av ett kloster som för en stor skara munkar skall bli en stege till himlen. ”Herren visade sig stående på toppen av stegen och visade att han alltid är beredd att hjälpa dem som strider för himmelriket” säger en samtida författare. Beträffande änglarna, håller de munkarna i handen under det att de stiger upp mot det himmelska fäderneslandet. Stärkta av vad som här visas dem på övernaturligt sätt väljer dess anakoreter i Acona att gå i Sankt Benediktus skola. Giovanni tar då namnet Bernardo, till minne av abboten i Clairvaux, som besjöng Jungfru Maria på 1100-talet. I sällskap med Patricio beger han sig till Arezzo där biskopen finns. Denne visar sig välvillig och generös mot dem, och den 26 mars 1319 beviljar han dem en urkund vilken utgör födelseattesten för benediktinklostret i Acona. Stiftelsen invigs åt Jungfru Maria och tar som namn ”Santa Maria del Monte Oliveti”; inte bara på grund av platsen natur där det står olivträd, utan speciellt för att minnas olivlunden dit Kristus brukade gå med sina lärjungar. De nya munkarna utverkade att urskiljas bland de andra benediktinerna genom att bära en vit dräkt i stället för den svarta. Det var ju munkar i vita dräkter som visade sig för dem på den gåtfulla stegen.


Abbazia di Santa Maria a Monte Oliveto idag, med de kända målningarna av renässansmästaren Luca di Signorelli

Ett fruktat ämbete, sedan accepterat
Den 27 mars ikläds Bernardo, och sedan Patricio. officiellt munkdräkten, och de avlägger sina löften i en munks händer som kom från Sassos abbedi, och hade delegerats av biskopen för denna ceremoni. Det återstår nu att börja bygga klostret, att uppsätta ett kors i jorden, att lägga grundstenen för byggnaden och läsa de brukliga välsignelserna. Dagen efter grundläggningen samlas gemenskapen för att avgöra vissa punkter för klosterlivet. Tiden för ämbetet som abbot fixeras till ett år, i motsats till det vanliga bruket i de benediktinska abbedierna att välja en abbot på livstid. Den förste valde abboten är inte Bernardo, som vill träda i bakgrunden och framhåller sin svaga synförmåga, utan Patricio. De följande två åren väljs Ambrosio och sedan Simone di Tusa. I september 1322 skall Bernardo Tolomei trots allt anta abbotämbetet, på sina medbröders enträgna bön, och år från år kommer han ständigt att väljas om.

Dagarna fördelas för munkarna på sång av den gudomliga liturgin under mässor och tidegärder, praktiskt arbete, vilket för de nya bröderna utgör ett viktigt moment, och läsning. Uppförande av Kyrkan och klostret kräver stor möda, då man måste bränna tegel i ugn. De ägnar sig även åt vinodling och annat jordbruksarbete för gemenskapens försörjning med föda. Abboten vakar särskilt över att bevara en miljö av tystnad, även på arbetsplatserna. Fattigdomen ådagaläggs i klädseln, måltiderna, och sängarna som bara är säckar fyllda av halm. Men denna monastiska levnadsordning efterbildar livsvillkoren för tidens fattiga.

Bernardo Tolomeis andliga undervisning efter att han blivit vald till abbot, framhäver ödmjukhetens dygd, vilken han ger en central plats i munkens liv, Hans personliga omvändelse till detta liv förde honom till antipoderna för de värden man lovsjunger i världen. Han skriver i en brevväxling att samlande av dygder utan ödmjukhet är som att kasta stoft för vinden. Men han erinrar även om att ödmjukhetens moder är kärleken. Endast Kristus kan ge oss den. Det allra viktigaste är således att hålla fast vid Kristus som ger i överflöd. Kärleken skall sättas i verket särskilt i ”kärleken till gemenskapen”, vilken Bernardo praktiserar i högsta grad. Denne visar att han inte glömmer någon av sina bröder, framför allt inte de yngsta. Han styr som en familjefar, medveten på samma gång om sitt ansvar och sin begränsning, i förlitan på den Heliga Andes hjälp, som visar sig särskilt när bröderna samlas till kapitel På brev som han avsänder tecknar han sig:

”Broder Bernardo abbot, fastän ovärdig, för klostret Santa Maria del Monte Oliveti”.

Bevarande av enheten
Inom kort ber biskopar eller stormän bland lekfolket, berörda av de nya munkarnas trosiver, om att det skall grundas fler kloster. Den första grundläggningen, från 1322, sker i Siena. Ett tjugotal år senare kommer det att finnas tio, ofta belägna i närheten av städerna, ibland fullständigt isolerade på landet. För att åt den nya monastiska familjen, som snabbt växer till, bevara en organisk sammanhållning, anser munkarna att den är ett enda kloster som utbreder sig på olika platser med vart och ett förbundet med och underordnat moderhuset som lemmarna huvudet, och bara kommer att utgöra en enda kropp. I denna institution finns bara en enda abbot, den av Monte Oliveti, så att till exempel klostret i Siena kommer att heta: ”San Benedetto del Monte Oliveti di Siena”. Generalkapitlet samlar varje år priorn samt två ombud för varje kloster av de nygrundade runt gemenskapen i Monte Oliveti. Abboten meddelar först sin avgång, sedan lyssnar man till den Heliga Ande för att precisera ställningen i kongregationens liv. När abboten väl är vald eller omvald, är det han som presiderar kapitlet och utser priorer och ansvariga för de viktigaste åliggandena i varje hus. Mellan två kapitel besöker abboten de olika klostren eller låter ett ombud besöka dem. För att ta sitt ansvar måste abboten således göra ett stort antal resor, och det måste säkert vara påkostande för Bernardo Tolomei att lämna sin ensamhet. Det krävs dessutom att han bär bördan av korrespondens med välgörare och dem som ber om inträde, och, naturligtvis att han visar en faderlig omsorg om sina bröder. För att uppnå erkännande av sin monastiska familj sänder helgonet två delegerade till den franske påven Clemens VI som residerar i Avignon, själv en benediktinmunk. Den 21 januari 1344 beviljar påven vad Bernardo begär i sin supplik. Det handlar om denna kongregations officiella födelseurkund, som omfattar 160 munkar fördelade på Monte Oliveti och tio nygrundningar.

Kommen i framskriden ålder längtar Bernardo att dra sig tillbaka från ansvaret som styresman, men den 4 maj 1347 blir han på nytt vald av generalkapitlet vilket ”har fullt förtroende för hans på grund sin helgade livsföring inte skulle avlägsna sig från Guds vilja och inte heller från själarnas frälsning hos sina bröder och söner”; ett för dyrbart vittnesbörd lämnat av hans samtida.

I början av 1348 sprider sig den stora farsoten som hela Europa skulle drabbas av, med förödande hastighet, över hela Norditalien. Rädslan för smitta medför att de sjuka överges. En samtida författare skriver:

”Den fruktansvärda hemsökelsen hade försatt männens och kvinnornas hjärtan i så stor förskräckelse att broder övergav broder, farbroder sin brorson, systern sin bror, ofta till och med hustrun mannen. Och vad som är än värre och nästan inte till att tro: Fäder och mödrar undvek, som om deras barn inte tillhörde dem, att träffa dem och hjälpa dem”.

Inför en så stor olycka, långt ifrån att söka någon tillflykt från smittan lämnar Bernardo Tolomei ensamheten på Monte Oliveto och beger sig till klostret i Siena i vilket munkarna är mest utsatta, för att garantera dem hjälp genom sin närvaro och sitt andliga stöd. Det verkar troligt att tillsammans med dem tar han även hand om stadens isolerade eller övergivna sjuka. Men han ådrar sig sjukdomen i sin tur. Den 20 augusti, omgiven av några överlevande bröder och medan han av all sin tro sträcker sig mot sin Herre, som han vet är närvarande vid hans sida, tillsammans med sin Moder, överlämnar han sin själ till Gud. Hans kropp som snabbt blir begravd på grund av smittan, har aldrig återfunnits, som om den helige ville säga oss att inte vända blicken mot honom utan mot Kristus.

Helgonets monastiska familj drabbas mycket hårt av denna landsplåga eftersom åttio bröder dukar under för den samtidigt med deras fader, eller omkring hälften av det totala antalet. Men dess vitalitet är sådan att på bara tolv år återuppbyggs den och fortsätter att utvecklas. Idag finns den långt utöver Italiens gränser, ända till Korea, Hawaji och Ghana, vilket har modifierat dess organisation men inte skadat dess medlemmars djupa gemenskap, ärvd från deras ursprung. Den har likaså öppnat sig för olika former av att kvinnor finns med, särskilt tack vare sankta Francesca Romana (1384 – 1440).

Den inre människan måste bli starkare
Bernardo Tolomei blev helgonförklarad den 26 april 2009 av påven Benedikt XVI. Hans liv påminner oss vad Sankt Paulus lärde (brevet till Efesierna 3: 16) och som den helige fadern på nytt tog upp:

”Den inre människan måste bli starkare - det är ett för vår tid särskilt lämpat imperativ då människorna så ofta är tomma i sitt inre och tvingas haka sig fast vid vackra löften och narkotika, som sedan får till konsekvens en ännu större tomhetskänsla inom dem. Den inre tomheten – den inre människans svaghet - är ett av de stora problemen i vår tid. Människans inre måste stärkas – hjärtats förmåga att förnimma. Förmågan att se och förstå världen och människan inifrån, med hjärtat. Vi behöver ett förnuft upplyst av hjärtat, för att lära oss handla efter sanningen i kärlek. Inte desto mindre, detta förverkligas inte utan en relation till Gud, utan att bön har del i livet.. Vi behöver mötet med Gud, vilket ges oss i sakramenten. Och vi förmår inte tala till Gud i bönen, om vi inte låter honom tala till oss först, om vi inte lyssnar till honom i ordet som han har gett oss” (Tal vid avslutningen av Sankt Paulus – året, den 28 juni 2009).

Abbaye Saint-Joseph de Clairval, med benäget tillstånd.
Lettre du 15 octobre 2009
Översättning: Benkt Stolpe

Se även :
San Bernardo Tolomei - prima parte (totalt tre delar)
A medieval sort of love - en resa till Abbazia di Santa Maria a Monte Oliveto

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved