Hur känns det för den förste levande ex-påven på 600 år att på nära håll se hur hans efterträdare avvecklar arvet efter honom själv? 

I dessa dagar är han en autoclaustrato, en kontemplativ munk som själv gått i kloster hos en orden med en enda medlem.

Hans namn är fortfarande Benedikt, 15 månader sedan han avsade sig påveämbetet. Han bär fortfarande vit klädnad, en påves klädnad, förutom mozettan och gördeln. Han bor numera i Mater Ecclesiae, ett kloster på en kulle en bit ovanför Peterskyrkan, vilket uppfördes av Johannes Paulus II som ett bönehus i närheten av det apostoliska palatset där de påvliga våningarna finns.

Påve Franciskus bor bara några få hundra meter längre ner på kullen, i Casa Santa Marta, det gästhus där kardinalerna bor medan de väljer en ny påve. Han kom dit för att närvara vid konklaven år 2013 och var då Jorge Mario Bergoglio, jesuit och kardinal samt ärkebiskop av Buenos Aires. Efter valet överraskade han alla genom att anta namnet Franciskus, detta helgon känt för sitt enkla sätt och enkla vandel, och sedan genom att vägra flytta in i det påvliga palatset och som föredrog stanna kvar i gästhuset istället. Hela världen förundrades och tyckte det var som om han uppfört ett tält på Petersplatsen.

Benedikt var lika förvånad som alla andra. I ett slag hade argentinaren överträffat honom i fråga om enkelhet. Benedikt hade dragit sig tillbaka till sommarpalatset i Gandolfo medan klostret höll på att renoveras och detta framstod genast som ett liv i lyx. När renoveringen var avslutad återvände han till den Heliga staden – med helikopter, på samma sätt som när han begav sig dit – och slog sig ner i klostret för gott.

Och därför bor han nu under sitt 88:e år i Mater Ecclesiae, med ett piano och ett knippe böcker att sysselsätta sig med och med fyra vigda lekmän och sin sekreterare som tjänar honom. Här iakttar han argentinaren, ber för honom och håller tyst – en hård disciplin för en man som tillbringat sitt offentliga liv med att definiera vad Gud och människan är och förklara vad som är sanning och osanning.

Det är underligt nog att det finns två levande påvar. Ännu underligare är det att de bor så nära varandra. Men det underligaste av allt är att det är just dessa två påvar och att den som under ett tredjedels sekel lade ner all sin tid till att upprätta den katolska fasta läran som innehåller många stränga förbud nu på nära håll måste iaktta hur den andre glatt avvecklar allt Ratzinger gjorde och istället förespråkar en öppnare, mera flexibel kyrka.

Utåt sett fungerar allt väl. Franciskus är fri att handla och hindras inte av Benedikts förstulna blickar över hans axel. Benedikt gör det han sade att han ville göra. Lever ett stillsamt liv i bön efter 23 år som Johannes Paulus rådgivare följt av åtta svåra och söndrande år som påve. Det sägs att han inte ångrar något. Men nu befinner han sig i en klostercell som han själv skapat, utan möjlighet att resa och har avlagt ett löfte att inte kritisera sin efterträdare. I februari i år när Franciskus inbjöd honom att delta i ett konsistorium, dvs. den mässa som firas vid utnämningen av nya kardinaler, beslöt de båda påvarna tillsammans att (som Franciskus förklarar om sin medbroder): ”det skulle vara att föredra att han gick ut och träffade folk och deltog i kyrkans liv”. Han deltog, ja, i konsistoriet. Men att gå ut och träffa folk är inte någon ersättning för att tala ut, inte för den f.d. kardinalen Joseph Ratzinger, han som var prefekt för Troskongregationen och av vilken till och med Johannes Paulus fick motta tillrättavisningar.

Franciskus och Benedikt utbyter julhälsningar i Vatikanen i december i fjol. De två bor bara några hundra meter ifrån varandra. Franciskus i Casa Santa Marta, ett gästhus i Vatikanen och Benedikt i Mater Ecclesiae, ett kloster uppe på kullen bakom Peterskyrkan a. (L'Osservatore Romano/AP)

Medan medierna var som förhäxade av Franciskus begav jag mig till Rom för att tala om Benedikt. Alltid kom samtalen att handla om dem båda. Präster, kyrkliga ämbetsmän och insiders inom Vatikanen sade att skillnaderna mellan dem båda berodde på olika personligheter, inte olika principer och att Benedikt är förtjust över den goodwill som kyrkan får genom Franciskus. Ja, antagligen är det så. Och ändå – när han var den som bestämde om kyrkans lära missade han aldrig ett tillfälle att förklara att kyrkan grundar sig på den uppenbarade sanningen och inte på personlig utstrålning och att det inte är värt att kyrkan får goodwill utom om det sker på kyrkans villkor. ”Vem är jag att döma?” – Franciskus anmärkning när tillfrågad vad han ansåg om homosexuella – var en skarp vändning bort från Benedikts uppfattning att kyrkans roll är att döma i en värld som är slav under ”relativismens diktatur”. Franciskus löst utslungade påståenden och öppenhet för nya infallsvinklar visar att han är en annorlunda påve – och om Benedikt inte helt förlorat förståndet kan han inte vara helt nöjd med detta.

Varje onsdag, som är dagen för veckans generalaudiens, börjar påve Franciskus morgonen med privat bön och firar sedan mässa i gästhuset kapell tillsammans med besökande präster. Efter en lätt frukost, ofta tillsammans med besökarna, beger han sig till sitt kontor i det apostoliska palatset, inte långt ifrån de nu tomma påvliga våningarna. Trots sitt enkla yttre är han en byråkrat, en överordnad tjänsteman vid ett skrivbord med en dator och en telefon – samt en sekreterare - Georg Gänswein, den präst vars tjänster han delar med Benedikt. En hel del pappersarbete ska gås igenom före audiensen som börjar klockan 10:30. ”Ironin i det hela”, säger en högt uppsatt jesuit i Vatikanen till mig, ”är att denne påve som förespråkar decentralisering inom kyrkan, personligen är den mest centraliserade påve sedan Pius IX. Allt måste passera hans skrivbord.”

Varje onsdag i gryningen samlas tiotusentals pilgrimer på Petersplatsen, det är tre gånger så många som brukade komma och lyssna på Benedikt. Franciskus kommer till platsen redan kl. 9:45 och tar en långsam tur runt människohopen i sin påvemobil. Han ler och vinkar, skakar händer och gör pauser för att krama en pilgrim här, en pilgrim där, som den man med vanställt huvud och hals vars omfamning tillsammans med Franciskus i november förra året blev känd på internet som en biblisk omfamning för den digitala åldern.

Franciskus är fri att handla. Benedikt däremot är fast i en klostercell han själv skapat.

Han kliver ut ur påvemobilen och springer upp för de breda trappstegen framför basilikan. Nu följer ceremonin: han leder öppningsbönen, hälsar pilgrimerna på ett halvt dussin språk, sedan följer läsningarna, predikan, Fader vår, han uttalar välsignelse över pilgrimerna och individuella hälsningar för gästerna som sitter i reserverade stolar. Den dag jag var där regnade det kraftigt men efter audiensen gjorde Franciskus ännu en tur runt folkhopen i påvemobilen och stannade sedan under ett valv för att ge handikappade personer en särskild välsignelse.

Uppe på kullen har Benedikt ett betydligt lättare program. Han bor på klostrets bottenvåning i en lägenhet som omfattar sovrum, arbetsrum och vardagsrum. Han vaknar 5:30, en halv timme senare än när han var påve, och börjar dagen med bön. Han får hjälp att ikläda sig den vita påveklädnaden. Han får sin käpp och påbörjar den korta promenaden fram till kapellet. Klockan sex firar han mässan för sitt hushåll som består av fyra vigda lekmän (Carmela, Rossella, Loredana och Cristina som är medelålders och klädda i enkla kjolar och koftor) samt Gänswein, som är medcelebrant, den första av många gånger under dagen när han är vid ex-påvens sida. Kapellet skulle kunna vara kapellet i en katolsk skola i Yonkers: väggar av grått murbruk, enkla träbänkar och ett enkelt träkors. Andra Vatikankonciliet bestämde att altaret skulle frigöras från den bakre väggen i de katolska kyrkorna och vände på det så att prästen vänder sig mot gudsfolket under mässfirandet, istället för att vända sig ifrån dem, mot Gud å deras vägnar. Men här har det spetsklädda altaret förts nära väggen, på det gamla sättet . Kvinnorna, som ligger på knä, har alltså framför sig den gamle mannens rygg. (1)

Sedan följer frukost i refektoriet: bröd, marmelad, frukt och juice och kvinnorna flänger vördnadsfullt omkring honom. Johannes Paulus hade liksom president Clinton lust att ha mängder av människor omkring sig vid frukosten, med sig själv i centrum, och under hans påvetjänstgöringstid arrangerade hans sekreterare dessa möten som om det var en självklar sak. ”Benedikt gjorde genast slut på detta bruk” säger en insider inom Vatikanen till mig. ”Han åt frukost mer eller minde ensam även när han blev påve – när han var den ende påven.”

Han går till sitt arbetsrum, läser morgontidningarna, skriver ett brev eller två. Han har låtit pensionera sig från att vara författare – Gänswein har sagt att han anser sig nu vara för gammal att skriva en hel bok. Så tidigt som år 1985, när han fortfarande var enbart prefekt, sade han till en journalist att ”om ödet en gång befriar mig från mina plikter”, skulle han ägna sig åt att skriva en lärd bok om arvssynden. Två gånger lämnade han in sin avskedsansökan. Två gånger vägrade Johannes Paulus att bevilja den. År 2000 när Johannes Paulus hälsa började svikta trädde han in och skötte kyrkan från sitt arbetsbord i det påvliga palatset och insisterade på att Johannes Paulus trots sin sjukdom skulle löpa hela sin ämbetsgärning ut. Han valdes till dekan över kardinalkollegiet år 2002 och tre år senare övervakade han begravningen av Johannes Paulus och den följande konklaven, vid vilken han valdes till påve. Han var uttröttad när han påbörjade sin påvetjänstgöring. Ett skämt som man hör i Rom i dessa dagar lyder: Fråga: Lägger sig Benedikt i hur kyrkan styrs? Svar: Skämtar du? Han lade sig inte i det ens när han var påve!

När han var kardinal föreställde sig Benedikt i fantasin en mindre, mera tätt sammanhängande kyrka. I klostret där han nu befinner sig får han sin önskan uppfylld. Kyrkliga dignitärer och troende kommer upp för kullen två eller tre åt gången. Till exempel kardinal Müller som promenerar över den heliga platsen där han är chef för Troskongregationen. Eller kardinal Meisner, som nyligen tagit avsked från tjänsten han innehade i Köln. Eller Manuel Herder, som utgivit Benedikts samlade verk i Freiburg. Även kardinal Schönborn, ärkebiskop av Wien, kommer. En gång hade han de andra biskoparna i Österrike med sig. Man talar tyska och presenterar nya böcker från hemlandet för varandra. Sedan följer bönestunden före lunch, man äter lunch tillsammans och lämnar sedan il Papa emerito att ta sin tupplur efteråt.
En del människor vid Vatikanen tycker synd om Benedict, den lärde mannen vars lott det blev att verka som påve mellan rockstjärnorna Johannes Paulus och Franciskus. Men han har aldrig brytt sig om världslig ryktbarhet och ära. Han önskar att bli omtalad inom ett helt annat område. ”Han skulle vilja bli ihågkommen som kyrkolärare”, sade en nedskrivare av Benedikts påvetid till mig. ”En kyrkolärare så som Augustinus och Thomas av Aquino, Teresa av Avila och Johannes av Korset.” Därför tillbringar han en del av sin dag med att gå igenom sina samlade verk, som kommer att uppgå till sexton volymer. Att han skrivit så många böcker kan komma att strida emot hans önskan att bli läst i framtiden. ”Ratzingers naturliga form är essän, inte boken”, säger denne jesuit och författare av Ratzingers biografi. Det närmsta man kan komma en klassiker är Einführung in das Christentum, som publicerades år 1968 innan det sena 1960-talets turbulens förde honom in i den neotraditionalistiska fåran. I fjol bröt Benedikt sin självpålagda tystnad och försvarade boken – och sitt rykte – sedan en italiensk matematiker och frispråkig ateist, Piergiorgio Odifreddi, år 2011 adresserade en liten bok till honom (Caro Papa, ti scrivo) och använde utdrag ur Einführung in das Christentum som stöd för sitt argument att religion ”endast är science fiction”. Benedikt läste boken och tog till pennan. ”Käre professor”, började han och fortsatte sedan att på elva sidor bemöta redogörelser för teologi, evolution, Richard Dawkins verk och mycket annat. ”Min kritik av din bok är delvis mycket hård”, avslutade han. ”Uppriktighet är emellertid något som ingår i en dialog ... Du har varit mycket uppriktig och jag tror att du därför accepterar att även jag är det.”

Odifreddi bad om Benedikts tillåtelse att publicera utdrag ur brevet i La Repubblica, en av dagstidningarna i Rom. Benedikt bad Franciskus om lov och denne sade: OK, det går bra. ”Han är alltjämt den effektive forskaren som vill att rättelser och genmälen ska komma ut till allmänheten”, säger Robert Mickens som täcker Vatikanen för den katolska veckotidningen The Tablet. ”Men att bryta tystnaden för att försvara en bok han skrev för 50 år sedan, det är häftigt!”

Påve emeritus Benedikt under ett konsistorium i Peterskyrkan i februari i fjol. ”Det vore bättre om han gick ut och träffade folk och deltog i kyrkans liv”, har Franciskus sagt.. (Allesandra Tarantino/AP)

En eftermiddag för inte så länge sedan, när Rom igen surrade av liv efter middagspausen, fick Benedikt ta emot en besökare. Det var Franciskus. De omfamnade varandra och knäböjde tillsammans i kapellet, två äldre herrar i vita klädnader. De satt och talade och Gänswein var med.

Benedikt: Nu är jag en ”claustrato”— en som är instängd i ett kloster.
Gänswein: Du är en som själv stängt in sig i klostret, en ”autoclaustrato.
Franciskus: Men du kan gå ut om du vill.

Vatikanens press visar foton på deras möte som ska visa att Benedikt och Franciskus är vänner. Bilderna visar emellertid något annat: Att de två påvarnas möte är en ovanlig händelse. Det är det också, på sätt och vis. I somras skulle en amerikansk lärd man, deltagare i en delegation, träffa Franciskus när gruppen fick order om att stanna upp: den andre påven befann sig i palatset.

De flesta eftermiddagarna stannar Benedikt i klostret. Han läser L’Osservatore Romano, Vatikanens tidning. Han sitter vid pianot och spelar lite Mozart. Om han känner sig stark nog hjälper man honom på med ytterkläderna (en vit matelasserad jacka, vit baseballmössa, käpp) och promenerar försiktigt genom trädgårdarna till Vår Frus av Lourdes grotta. Om vädrets makter är onådiga skyddar Gänswein honom med ett jättestort vitt paraply. När Pius XII under 1950-talet var påve var trädgårdsmästarna i Vatikanens trädgårdar tillsagda att gömma sig bakom en buske om de såg honom närma sig under sina promenader. Benedikts behov av ensamhet är inte lika stort men Gänswein håller utkik efter paparazzi som skulle kunna försöka få en bild av den försvagade påven.

Ofta hörs musik i våningen. Pianomusik, stereomusik eller levande musik utförd av musiker som beställts in för att spela några stycken. En dag kom ett par tyska pianister och spelade fyrhändigt. En annan gång ordnade Gänswein en kammarmusikkonsert i Collegio Teutonico, längre ner på kullen, där Ratzinger brukade fira mässa för studenterna. I fjol när Benedikts storebror, Monsignore Georg Ratzinger som är kyrkomusiker i Regensburg, snart skulle fylla 90, planerade kollegor en födelsedagskonsert där. När sedan Benedikt avsade sig påveämbetet flyttades koncerten till den Heliga staden. De två bröderna, av vilka den äldre klädd i svart satt i rullstol medan den yngre, i vitt, satt böjd på sin stol, åhörde Lauren Green, korrespondent med specialist i religion för Fox News och en skicklig pianist spela Bachs ”Jesus, bleibt meine Freude” Liszts “Sposalizio” och ett intermezzo av Brahms. ”När jag fick uppdraget var jag mållös”, sade Green. ”Därefter gick jag och bad i grotton.”

Kvällsmaten är en lätt måltid, oftast soppa och någon liten rätt vid sidan om. Benedikt har för vana alltsedan han blev kardinal att titta på åtta-nyheterna och några säger att det var hans chock när han fick se tv-reportern rapportera att hans butler hade läckt innehållet i viktiga dokument som fick honom att avsäga sig sitt ämbete. Å andra sidan var det hans avsked som gav upphov till spekulationer att det var kardinaler som tvingat honom att avgå genom att hota att de annars skulle avslöja sexskandaler i det påvliga palatset. I dessa dagar handlar emellertid alla nyheter från Vatikanen om Franciskus.

Klockan tio har påven bytt om och ska snart sova. Innan han drar sig tillbaka till sovrummet ber han – och sålunda avslutas dagen så som den började, med den djupt troende gamle mannen som ställer sig inför Gud och ber om ledning.

Benedikt vet att det är hans avstående från påveämbetet som gjorde det möjligt för Franciskus att i sitt påveämbete köra en annan agenda.

Johannes Paulus och Benedikt ledde kyrkan under 35 år. Årtionde efter årtionde motsatte de sig tendenser i det moderna livet som de ansåg att progressiva katoliker oriktigt uppfattade som identiska med ”Andra Vatikankonciliets anda”. Det var tendenser som rörelser som stödde kvinnors och homosexuellas rättigheter samt irrläriga familjekonstellationer, motstånd mot religiös frihet och att religionen skulle få ha en plats i det offentliga livet. De utsåg de kardinaler som skulle välja deras efterträdare. Alla deras strävanden verkade att lyckas. När Benedikt blev påve var de progressiva katolikerna i underläge. Den rättrogna, ortodoxa läran fick gensvar i samhällsvetenskapernas forskningsresultat. De religiösa församlingar som omfattade de mest grundläggande doktrinerna och krävde striktast uppförande av sina medlemmar var de som drog till sig flest anhängare.

Carlo Maria Martini såg annorlunda på saker och ting. Martini som var jesuitpräst och bibelforskare var en rebell, till och med efter det att Johannes Paulus utnämnt honom till ärkebiskop av Milano. När han var i Rom verkade han för de fattiga och firade mässa i stadens utkanter. Han publicerade en dialog han haft med Umberto Eco (som kallades för en ”urban f.d. katolik”). Han sökte diskussionspartner för att diskutera föräktenskaplig sex och skilsmässa. Vid 2005 års konklav fick Martini nio röster vid den första omröstningen, efter Ratzinger (som fick 47) och argentinaren och jesuiten Jorge Mario Bergoglio (10). I den andra omröstningen efter en natt tillbragd med röstfiske i Casa Santa Marta gick alla Martinis röster till Bergoglio.

Martini led liksom Johannes Paulus av Parkinsons sjukdom. Kort före sin död år 2012 i en ålder av 85 år gav han en intervju till en annan jesuit. ”Kyrkan är trött, utsliten i det borgerliga Europa och Amerika”, sade han. ”Vår kultur är föråldrad, våra kyrkor och kloster är stora och tomma, kyrkans byråkrati är har svällt till gigantiska proportioner, våra riter och ämbetsskrudar är svulstiga ... Rikedomen drar oss ner.” Han uppmanade ”påven och biskoparna att leta fram 12 personer utanför kyrkans administration, vilka .... skulle pröva på nya metoder.” Han uppmanade kyrkan att öppna för icke-traditionella familjebildningar och fattiga och behövande. Han såg på kyrkan i ett långt perspektiv. ”Kyrkan är 200 år efter sin tid”, yttrade han.

Vid 2013 års konklav valdes Bergoglio till påve – och om detta påveämbete har en agenda, då är det den som Martini utlyste på sin dödsbädd. Såg Benedikt detta komma? Säkert inte. År 2005 ansågs Martini som då var 78 för gammal för att kunna väljas. Av detta borde följa att år 2013 då Bergoglio var 76, även han skulle anses vara för gammal. Men Benedikts avsked ändrade kalkylerna. Ingen äldre man kan avfärdas på grund av åldern. Nu kan en äldre man väljas till påve, arbeta hårt i några år, i förvissningen om att han kan begära avsked när han känner hur hans energi börjar avta eller han anser att han gjort vad han kunnat.

Det är det som Franciskus gör – och Benedikt vet – bättre än någon annan – att när han avstod från påveämbetet var det detta som gjorde Franciskus fria stil och annorlunda agenda möjligt. Denna tanke är nog för att hålla honom vaken på natten. Det är nämligen hans fasta övertygelse att viljan att avstå från att döma (dvs. att förneka att det finns en objektiv sanning, ö.a.) är vad som betecknar relativismens diktatur.

Kardinal Walter Kasper — en kort, undersätsig man, 81 år gamma l— bor på nr. 1 Piazza della Città Leonina, en tegelbyggnad nära de gamla Vatikanmurarna, några steg från de påvliga våningarna. Byggnaden är full av kardinaler och ärkebiskopar, ett broderligt hus för celibatära präster.

Kasper är en tysk teolog som i Rom ledde den katolska kyrkans ansträngningar att skapa enhet med andra kristna kyrkor och vänskap med judaismen. Pressen kallar honom för “Kasper, den vänlige kardinalen” och när han ler bakom de oinfattade glasögonen är det lätt att se varför. Hans lägenhet är enkel men bekväm. Borgerlig med lädermöbler, inramade tavlor, en stereo, en öppen laptop på ett sidobord, två väggar fulla av innehållsrika bokhyllor.

När Ratzinger var kardinal bodde han i en liknande lägenhet strax ovanför (och störde friden med sitt pianospel). Nu är det kardinal Kasper som har den pensionärstillvaro som Ratzinger före sitt tillträde till påveämbetet önskade att få. Han gör som han behagar. Han läser och skriver. Han går till mottagningar och andra evenemang inom och utanför Rom. Han reser till Tyskland och Amerika. Han möter pressen närhelst han får lust. Han talar ut om ämnen som intresserar honom.

Jag frågade Kasper om sin f.d. granne. ”Det är svårt att vara en pensionerad professor”, sade han, ”och ännu svårare om det är på hans sätt. Han kan inte göra det som vanliga människor gör. Han kan inte promenera i stan. Han kan inte ge ut en bok. Han måste vara mycket diskret.”

Vad kan man säga om Benedikt och Franciskus? Såg han musiktidskriften Rolling Stones förstasidesartikel om Franciskus där Benedikt avbildades i karikatyr som en galning som torterade ungdomar med ”handskar där fingrarna var knivar”? ”Alla framhåller hur annorlunda Franciskus är”, säger Kasper med en suck och fortsätter sedan med att beskriva hur olika de båda männen är till sina temperament och läggningar. Men skillnaden mellan dem handlar inte bara om temperament, det råder också en skillnad i lärosatser – särskilt gäller detta en lärosats som Kasper i en känd dispyt med Ratzinger gjorde tydligare än någon annan gjort. Det handlade om vad en påve är. Kasper sade att påven framför allt är biskop av Rom, framstående, ja, men i grunden bara en biskop av många. Ratzinger genmälde att påven är en slags ”super-biskop”, som de andra biskoparna måste följa som ett tecken på kyrkans enhet.

Före konklaven år 2005 önskade sig Kasper i ett tal i den gamla basilikan Santa Maria in Trastevere en ny påve som inte skulle vara världens driftkucku. Man tog detta som en varning mot Ratzinger. Nästa dag höll Ratzinger ett tal till kardinalerna om relativismens dktatur. Super-biskopen hade vunnit slaget, eller så kunde man tro. Men påve Franciskus har tagit Kaspers parti i meningsbytet. Han har utsett en grupp av åtta kardinaler som sina rådgivare. Biskopen av Rom rådgör nu med andra biskopar från hela världen. Och genom att klargöra att kyrkan – och påveämbetet – måste ändra sig med tiden sätter han stopp för Johannes Paulus och Benedikts långa ansträngning att göra kyrkans lära till ett orubbligt bålverk mot relativism. När 200 kardinaler kom till Rom för konsistoriet i februari valde han Kasper att predika den inledande homilian för dem.

Kasper talade i vår intervju utförligt om de två påvarna. ”Det finns stora skillnader mellan dem”, sade han. ”Benedikt försökte reformera kurian och nu försöker Franciskus att reformera kurian. Men det finns större kollegialitet under Franciskus, han lägger större vikt vid lokalkyrkorna. Det finns andra skillnader. Att bära röda skor, löjligt, löjligt” Nu bär alla kardinaler enkla krucifix. Dessa förändringar kommer att bestå.” Han fortsätter: ”De ser på tidens tecken på olika vis. Benedikt är bra med idéer men dåligt omdöme om människor. Franciskus känner vanligt folk, vet hur de tänker. Han brukade åka stadsbuss i Buenos Aires. Han ringer till folk. Han använder dator. Men Benedikt kör inte bil” – här visar Den vänlige kardinalen med händerna hur man kör en bil... ”Han använder inte dator” – här visar han på sin laptop. ”Han är inte .... normal! Franciskus däremot, han är normal!”

Franciskus och Benedikt utbyter julhälsningar i Vatikanen i december i fjol. De två bor bara några hundra meter ifrån varandra. Franciskus i Casa Santa Marta, ett gästhus i Vatikanen och Benedikt i Mater Ecclesiae, ett kloster uppe på kullen bakom Peterskyrkan.

Den som självvalt satt sig i kloster är inte en enkel bönens man, och inte heller en enkel pensionär. Det finns katoliker som ogillar den riktning som Franciskus nu leder kyrkan i lyfter nu blicken upp mot Benedikt, påven på kullens topp, och gör honom till sin fanbärare. Det är prästseminaristerna med kortsnaggade huvuden som går i stora grupper runt i Rom med kaftanerna viftande i vinden. Det är de som är anhängare av latinmässan och de som önskar återförening med de fascistvänliga schismatikerna tillhörande St. Pius X-sällskapet (2). Det är de som följer ärkebiskop Charles Chaput av Philadelphia — en konservativ man som vanligtvis talar väl om Franciskus men som sade att ”högerflygeln – vanligtvis inte varit så glada” för Franciskus och att ”vi borde se på honom om ett år”, som hans efterföljare har tolkat som tecken på att den tysta majoriteten inom hierarkin inom kyrkan börjar se Franciskus i en bättre dager. Det är de evangelikala på den fria marknaden som tror att påven kan bli deras förespråkare av ”en evangelisk katolsk reform” men slår bort hans kommentarer om orättvisa olikheter i inkomst som en latinamerikans kliché.

Under de senaste 35 åren har progressiva katoliker känt sig gäckade. Nu är det traditionalisternas tur. ”Benedikt var som en far för dem”, säger en högt uppsatt jesuit i Vatikanen till mig. ”Nej, han VAR en far för dem. Nu är de faderslösa.” Benedikts modiga akt när han avsade sig sitt ämbete var inte avsett att få det rådande tillståndet som följd – inte när kampen inom kyrkan äntligen hade vunnits. De är förargade över tanken på att förändringen kanske kommer att stanna för alltid, att de dörrar som Johannes Paulus och Benedikt försökte hålla stängda - om sexualiteten, prästvigningen av kvinnor, påvens maktbefogenheter—nu kommer att stå öppna och förbli öppna.

En kvinna i Rom berättade för mig om en middagsbjudning strax efter valet av Franciskus när hon satt bredvid den ärkekonservative kardinal Raymond Burke som är prefekt för den apostoliska Signatura, Vatikanens Högsta domstol. Hennes make var mycket sjuk och hon berättade det för Burke, i hopp om att få lite tröst. Hon fick ingen tröst. ”Det är svåra tider för oss alla i kyrkan nu”, sade han.

Initierade personer inom Vatikanen berättar om en italiensk vaticanista, dvs. en heltidskorrespondent som rapporterar från Vatikanen, som fortfarande är upprörd över hur Franciskus uppförde sig vid en påvlig audiens för flera tusen medlemmar av den internationella pressen en kort tid efter valet. Eftersom han visste att många män och kvinnor som var närvarande inte var katoliker gav Franciskus en välsignelse ”med respekt för vars och ens samvete, men i vetskap om att var och en av er är Guds barn”. Vaticankännaren förstod detta som att en persons trostillhörighet inte spelar den minsta roll. ”Vad för sabla apostolisk välsignelse är det?” sade hon, ”han tar inte påveämbetet på allvar. Därför kommer inte heller vi att ta HONOM på allvar.”

Traditionalisterna har fått nog, sägs det, och de ska offentliggöra det. Men det finns inget tecken på att Franciskus kommer att lyssna på dem. ”Franciskus vet exakt vad makt innebär”, säger Bernd Hagenkord, en jesuit som ansvarar för de tyska programmen hos Vatikanradion. ”Han är en stor kommunikatör i likhet med moder Teresa och Dalai Lama. Det sägs att han är otydlig i sitt budskap men vi vet exakt vad han menar.”

På fredagskvällarna är Vatikanen den ensammaste platsen i Rom. Basilikan är stängd. Pilgrimshusen i den Heliga stadens närhet har stängt dörrarna och serverar kvällsmat. Personalen har gått hem, utom några få personer ur Schweizergardet och några sömniga portvakter.

Det var känslan jag fick i alla fall när en tjänsteman vid Vatikanen en fredagskväll tog mig på en snabb biltur på det avstängda området bakom Peterskyrkan där nu två påvar bor. Casa Santa Marta var upplyst, om av prestigeskäl eller säkerhetshänsyn eller båda delarna. Det var inte svårt att tänka sig påve Franciskus där inne, dåsande framför det Heliga sakramentet, som han sägs göra. Trots sin stora vitalitet är han varken i bästa möjliga kondition eller ung.

En vakt vinkade oss förbi palatset som kallas Governorato, Vatikanens huvudsäte och vi körde längs trädgårdarna upp till klostret uppe på kullen och där var det lätt att föreställa sig ex-påven försjunken i bön, i samspråk med Gud och med frågan om han verkligen gjort det rätta när han sade upp sig.

Vad håller du på att göra med mig? Det är hans bön när han vänder sig till Gud, så som han gjort varje kväll alltsedan barndomen i Bayern – och Gud vill alltid mera, ber alltid honom att göra mera. Gud frågar och Benedikt svarar, så som han gjort i tre intervjuböcker som han låtit vänliga journalister skriva om honom under årens lopp. Gud bad honom tjäna 23 år i Troskongregationen och han tjänade. Gud bad honom att bli påve och han blev det, och såg till att de röda skorna passade honom (metafor, ö.a.). Gud bad honom att ta avsked från påveämbetet och han gjorde det, trots att det innebar stora risker. Nu ber Gud honom om ännu en sak – att vara överseende med denne man vars väg till påveämbetet hans handling gjorde möjlig. Han tycker om Bergoglio. Dagligen får han en allt större uppskattning för Argentina. Vad denne man kan göra med ett leende, en vänlig gest. Vad han gör för att låta Herrens namn komma på alla människor läppar i hela världen, allt detta är underbart. Den Helige Ande verkar sannerligen i honom. För hur kan han annars vara så enkel fast han är Petri efterföljare? Och ändå – den argentinska enkelheten är inte så enkel att uthärda. På höjdpunkten av den nye mannens pontifikat kommer svårigheterna att visa sig. Reformera kurian: Gud vet att han försökte göra det själv. Måtte Bergoglio lyckas där han själv inte lyckades, men sann reform är varken enkel eller populär. Den persons situation som har sagt nej till Gud: javisst, Gud finns närvarande i en sådan person, så som Bergoglio säger, men om Gud är fullt närvarande i en sådan person, behövs det då den försoning som Gud skapade människan för att uppnå? Och vad ska vi säga om de läror som kyrkan förvaltar angående äktenskapets helighet? Javisst, kyrkan bör inte fördöma brott mot denna lära på ett överdrivet sätt, som Bergoglio säger – men är det inte världen som överdriver som låter människor som inte passar för varandra låtsas vara förenade i ett sant äktenskap? och köttsliga relationer mellan människor av samma kön, att dessa är något onaturligt är en uppfattning lika gammal som påvedömet. ”Vem är jag att döma?” Vem, ja vem? Det är inte enkelt och det kan inte vara det. Har vi slutligen inte ett behov att döma och att bli dömda? Vi är, han och jag, efterföljare till Petrus, han som givits nycklarna till himmelriket. Vem ska döma, om inte vi?

Den 27 april kommer ett annat par påvar att helgonförklarades vid en stor mässa i Rom: Johannes XXIII, den enkle och skickligen, den ”gode påve Johannes”, som sammankallade till det Andra Vatikankonciliet och Johannes Paulus II som på en gång ville uppfylla konciliets budskap om brödraskap mellan alla kristna på hela jorden genom sina resor och att dämpa de förändringar som konciliet satt igång. Flera miljoner människor kommer att komma till Rom och de två levande påvarna förväntas fira mässan tillsammans på Petersplatsen. Det kommer antagligen att bli ett högtidligt religiöst skådespel som inte sett sin make sedan Johannes Paulus begravning år 2005 som övervakades av kardinal Ratzinger, som strax därefter skulle bli påve Benedikt och det blir antagligen ett sådant skådespel som Benedikt inte kommer att få se igen.

Om han inte kallas ut ur Mater Ecclesiae för att övervaka ännu en begravning för en påve. Vad sker om i en kyrka med två påvar, den i Casa Santa Marta dör först? När Johannes Paulus´ hälsa började svikta tillfrågades han om hur de skulle föra vidare hans arv. ”Hur vet ni att jag kommer att dö först?” sade denne gamle krigare då. Ja, det stämmer, Johannes Paulus överlevde både vän och fiende, medveten om att det var en påves plötsliga död – Johannes Paulus I - som dog efter en månad i tjänst år 1978, vilket ledde till valet av honom själv och medveten om att han själv kunnat genomleva sitt eget maratonlopp till påveämbete endast sedan han överlevt en mördares kula år 1981. En tredjedels sekel efter den förste Johannes Paulus' död talar Roms invånare ännu om att han kanske blev fixad, förgiftad, av fiender till reformen. På samma sätt finns det i medvetandet hos dem som tar hand om Franciskus att hans öppenhet mot världen – omfamningarna, selfiesarna, de spontana mötena med vanligt folk – gör honom till måltavla för ett liknande dåd.

Franciskus verkar opåverkad av ett sådant scenario. Han eggas att handla djärvt dels i utsikten av sin egen avskedsansökan. Å ena sidan vet han att han inte behöver vara påve till sin död, och å andra sidan vet han att de mäktiga människor som är emot honom inte behöver vänta för hans frånfälle för att kräva en motreformation. Vad de vet och vad han vet är att han inte är ensam. Den andre påven finns uppe på kullen och iakttar händelserna.

20140722

Från The Atlantic.

Paul Elie är författare och förläggare. Han är medlem i redaktionen för den katolska progressiva tidskriften Commonweal.

Övers.: NH

(1) Artikeförfattaren har misstolkat konciliet. Kardinal Ratzinger skrev 2003: "There is nothing in the Council text about turning altars towards the people; that point is raised only in postconciliar instructions. The most important directive is found in paragraph 262 of the Institutio Generalis Missalis Romani, the General Instruction of the new Roman Missal, issued in 1969. That says, 'It is better for the main altar to be constructed away from the wall so that one can easily walk around the altar and celebrate facing the people (versus populum).’ The General Instruction of the Missal issued in 2002 retained this text unaltered except for the addition of the subordinate clause, 'which is desirable wherever possible’. This was taken in many quarters as hardening the 1969 text to mean that there was now a general obligation to set up altars facing the people 'wherever possible’. (Förord till Uwe Lang: Turning Toward the Lord (2nd edition)
Prästen är, precis som alla mässdeltagare, alltid vänd versus Deum per Iesum Christum. Därför, tillägger kardinal Ratzinger, bör ett kors alltid finnas å altaret, för att markera detta. (Red.)

(2) "De fascistvänliga schismatikerna" är en vårdslös beskrivning av ett prästbrödraskap, som grundades 1969 och då godkändes av påven Paul VI. År 1988 exkommunicerades sex biskopar, då de vigde och vigdes utan påvligt godkännande. Sedan dess har brödraskapet befunnit sig utanför kyrkans fulla jurisdiktion, dock utan att en definierad läromässig schism kunnat konstateras. Det finns emellertid skilda uppfattningar mellan brödraskapet och Läroämbetet om liturgin och vissa delar i kyrkans undervisning. Deras ledare biskop Bernard Fellay har skarpt tagit avstånd från all form antisemitism och politiska ställningstaganden, och en av biskoparna, Richard Williamson, har uteslutits ut brödraskapet på grund av sina uttalanden. (Red.)