I hjärtat av Bayern, mellan Regensburg och Ingolstadt, ligger kyrkbyn Mindelstetten. Här föddes och döptes den 18 februari 1882 Anna Schäffer som dotter till en möbelsnickare. Den barnrika familjen levde under blygsamma förhållanden. Den goda andan i familjen präglades av modern. Barnet blev till en frisk och stark flicka. I skolan hörde hon till de bästa, samtidigt som hon var stillsam, anspråkslös och from. När Anna 1894 släpptes fram till den Heliga Kommunionen erbjöd hon sitt liv som ett offer åt Frälsaren. När hon var 13 år tog hon tjänst i Regensburg. Hon hoppades att hon här skulle kunna tjäna in till hemgiften för att få upptagas i en orden, ty nunna i en missionsorden, det var vad hon ville bli.

Efter faderns död 1896 hade hon fått tjänst i Landshut. Där kände hon, i juni 1898, att hon snart skulle få lida mycket och länge. Trots att det i hennes barnasjäl fanns en stor beredvillighet att ge sig helt åt Gud –Anna hade samma år vigt sig åt Maria—reagerade hon först som varje frisk och sund människa: med att bli förskräckt och fly. I skogsvaktarbostället i Stammham fick hon en ny anställning. Här, i tvättstugan, började den 4 februari 1901 hennes tid av lidande. När spisröret över kitteln med tvätt hade lossnat försökte hon avhjälpa felet. Därvid gled hon och rutschade ned, ända till upp över sina knän, i kitteln med kokande lut. Varken i Köschings sjukhus, dit hon togs, eller i Erlangen lyckades man bota hennes sår. När man skrev ut henne som ungdomsinvalid i maj 1902 blev hennes tillstånd allt sämre och snart kunde hon inte lämna sjukbädden längre. Till hennes svåra tillstånd sällade sig även djup fattigdom. Tillsammans med sin mor måste hon av hänsyn till sin brors familj lämna föräldrahemmet som var litet, hyra ett rum och klara sig med en invalidpension på 9 riksmark i månaden. Efter att till att börja med ha stegrat sig inför detta, lärde sig Anna i lidandets hårda skola känna igen Guds vilja och hon bejakade den med allt större glädje. I sjukdomen och armodet såg den unga flickan att den Korsfäste kärleksfullt kallade henne, gav henne en livsuppgift och uppfyllde hennes liv. Hon beslöt sig för att ge sitt liv och lidande till Gud som ett offer för att sona synder och utvecklades i sin böne- och botgöringsiver märkvärdigt mycket. Kyrkoherden på platsen, Karl Rieger, var en god själasörjare för henne och kom dagligen till henne med den heliga kommunionen. Självklart bidrog han liksom andra i byn med materiell hjälp.

Hösten 1910 inträffade märkvärdiga ting. I syner –Anna betecknade dem som drömmar—skådade hon först den helige Franciskus och sedan Frälsaren som var beredd att ta emot hennes offer för att sona synder. Sedan dess bar hon Kristi sårmärken (stigmata), vilket bara ett litet antal personer visste om. Hädanefter skulle Anna bli allt starkare medan hon tjänade idén om apostolatet: hon försäkrade människor om sin förbön, tröstade muntligen och i skrift alla dem som vände sig till henne, inte bara dem från hennes hemtrakt, utan också från Österrike, Schweiz och t.o.m. Amerika kom det brev med vädjan om hennes förbön.

Fr.o.m. Sankt Markusdagen (=25 april) 1923, då Anna i en ekstas fick nåden att meduppleva skeendet i Herrens långfredagslidande försämrades hennes tillstånd märkbart. Hon fick fullständigt förlamade ben (spastisk förlamning), fruktansvärda kramper till följd av ett ryggmärkslidande och ändtarmscancer. Fem veckor innan hon gick bort ådrog sig den tåligt lidande, genom att hon föll ur sängen, även en hjärnskada, som drabbade hennes talförmåga och hennes synförmåga. Hennes lidanden under de sista åren av hennes liv var så plågsamma att alla förvånades över att en människa kunde uthärda kroppsliga kval så hemska att det knappast gick att tro det.

Morgonen den 5 oktober 1925 mottog den döende kvinnan för sista gången den heliga kommunionen, hennes kraftkälla under sitt 25-åriga lidande. Alldeles före sin bortgång gjorde hon korstecknet och bad: ”Jesus, för Dig lever jag!” – Hennes begravning den 8 oktober 1925, då många människor infann sig, blev en mycket uppmärksammad tilldragelse. Kyrkoherde Rieger begränsade sina avskedsord till de talrika nådebevis hon erfarit under detta liv av tåligt lidande och gav en aning om Guds mäktiga förbarmande gentemot den avlidna.

Gravkyrkan i Mindelstetten

Alltsedan Annas död är hennes grav ett mål för många människor som ber om hennes förbön och framför allt hennes helgonförklaring. Hittills har mer än 14000 bönhörelser förtecknats. På det troende folkets önskan, som mångfaldiga gånger kommit till uttryck, gav biskop Graber av Regensburg sin tillåtelse till att Guds tjänarinnas ben den 26 juli 1972 överfördes från kyrkogården till sockenkyrkan i Mindelstetten samt till att öppna saligförklaringsprocessen. Sedan dess kommer det på S:ta Annadagen (26 juli), som man alltid firar som stor böne- och botdag, tusentals människor till Mindelstetten. Efter att de behöriga kommissionerna i kongregationen för helgonförklaringar entydigt hade konstaterat hjältemodet hos hennes dygder, förklarade påve Johannes Paulus II den 11 juli 1995 Anna Schäffer äga denna heroiska grad av dygd. Det för saligförklaringen nödvändiga undret erkändes av Rom den 3 juli 1998. Den 7 mars 1999 upptogs Anna Schäffer av påve Johannes Paulus II i skaran av de saliga.

Dödsbädden

”Snickarens Anna från Mindelstetten” (die Schreiner-Nandl von Mindelstetten), som Anna Schäffer kärleksfullt benämnes av folket, lyftes fram av Gud som ett strålande klart tecken för kärleken. Hon tillhör dem som inför det medelmåttiga gjort allvar av att se inte så mycket på det jordiska goda som i stället på den eviga frälsningen (jfr. Hebr 13:14 och 11:10), att harmoniskt förena gärningens apostolat med bönens, offrets och lidandets, och i stillhet och obemärkthet göra bot utav kärlek till Gud liksom i ansvarig kärlek till sin nästas själs frälsning. Däri ligger hennes storhet och betydelse.

Anna förstod det som Sankt Johannes skriver: Kristus ”är det offer som sonar våra synder” (1Joh2:2) och hon gjorde till sitt det ord som Sankt Paulus har: ”Nu gläder jag mig att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden , det lider jag i mitt eget kött, för Hans kropp, som är Kyrkan” (Kol 1:24). Guds tjänarinna erfor botgöringen som kristen plikt, och som sitt testamente efterlämnade hon följande bön som påminner om Fatimabudskapet: ”Jesu Heliga Hjärta, ge mig riktigt många själar, särskilt dem som av förtvivlan knappast vet vad de skall göra, dem som är nära att gå förlorade och allra mest är i behov av nåden. Jesu Heliga Hjärta, ge mig fler lidanden och låt mig i gengäld få själar som jag kan rädda för Dig! Heliga Maria, Du smärtornas moder, förläna mig alltid en brännande törst efter att arbeta på frälsningen för de odödliga själarna, att bedja och att lida för dem!”

BÖN NÄR MAN HÅLLER EN NOVENA

 Herre, stärkt av Din oändliga nåd överlät sig den saliga Anna Schäffer hjältemodigt åt Guds vilja och förtärdes av sitt tysta offer för andra. Giv oss genom hennes exempel och hennes förbön insikten, att det stora hjälpmedlet till evig och timlig frälsning finns att söka i bön, offer och botgöring. Skänk oss kraft att handla efter hennes föredöme. På hennes förbön låt syndarna omvända sig, giv endräkt åt Kyrkan, frid och fred åt familjerna och folken, styrka och trohet åt prästerna, gudsfruktan och renhet åt unga människor. Kalla de vantrogna och vilseförda till Ditt Rike! Var förbarmande och nådig mot de avlidnas själar. Bönhör oss och giv oss personligen på den saliga Anna Schäffers förbön nåden; att ---

som vi nu av hela vårt hjärta ber Dig om. Genom Kristus vår Herre. Amen.

Anna Schäffer helgonförklarades 2012 av påve Benedikt XVI.