Felix Colonia (Lyckliga Köln):

Mera om påvens undervisning enligt
Epifani-firandets mönster

av Pietro De Marco

ROM, den 26 augusti, 2005 – I den kontakion, den uråldriga ortodoxa hymnen, som handlar om Kristi födelse och är skriven av den största av de tidigbysantinska hymndiktarna, Romanos Melalos, undervisar Jesusbarnet sin mor om vad det betyder att de tre konungsliga vise männen ber Maria att få hylla hennes son: ”Du skall välkomna dem som har kommit för att hylla mig. Jag finns i dem liksom jag finns i dina armar, jag har inte lämnat dig, men ändå finns jag också hos dem.”

Kontakion-hymnen fortsätter: ”Och hon öppnar dörren och tog emot de vise männen. Hon öppnar dörren som är den dörr genom vilken bara Kristus kan inträda. […] Hon öppnade dörren, hon som födde denna dörr i skepnaden av ett litet barn, den evige Guden.”

Kontakion-hymnen ger oss nyckeln till den djupa liturgiska och teologiska betydelsen i Epifani-undervisningen som påven gav ungdomarna i sin predikan på Mariafältet. Med samma visdom som han gav prov på i invigningsmässan som nybliven påve, utvann Benedikt XVI så stort symboliskt värde som möjligt ur de möjligheter som det heliga Köln bjöd på. Under de tre konungarnas och epifanins tecken (se ovanstående detaljerade foto på relikskrinet), uppmanade han folkmassorna att vända sin blick mot trons centrum, som är Modern med Barnet, Korset och det eukaristiska brödet, ”Hans närvaro i vår mitt”.

Ingen, inte ens kristna och katoliker av de mest skiftande sätt att se på sin kristna tron, kan förneka att eukaristin är något som står i centrum för tron. Men detta betyder inte att grunden till detta synsätt eller dess följder för individens tro och handling är något som kan tas för givet.

Inte ens inom katolska kretsar kan de tas för givna. När Benedikt XVI redogjorde för realpresensen tryckte han avsiktligt på förvandlingen som äger rum i de eukaristiska gestalterna (på tyska heter det ”Wandlung”, som betyder transsubstantiation) och jämförde den med de förändringar (”Verwandlungen”) som dessa medför hos människan och som är en gåva av Gud. Ordet som kan förvandla innehåller en oerhörd kraft och förändringen som det åstadkommer i människan inre, när hon låter det bli till sin föda, är helt och hållet verklig. Denna verklighet har historisk tyngd och vikt. Den kan överföras och leder till handling. ”En rad av förändringar som slutligen leder till förändring av världen” (ur predikan som påven höll den 21 augusti.

Att det är på det viset betyder att det är angeläget att undervisa alla katoliker. Talas det om detta i våra kyrkor? Och uppmärksammar man tillräckligt att den teologiska läran om realpresensen bör sammanföras med begreppet tillbedjan, och tillbedjan i sin tur med erkännandet av vår Frälsare och hur hans konungsliga natur tar sig uttryck i kärleken han hyser till oss? Detta betyder att vi erkänner hans konungsliga naturs inverkan inte bara på individens själ och personlighet men också på historien och kosmos (vilket är ett oeftergivligt erkännande och en del av vår trosbekännelse), så som den kommer till uttryck i lovprisningen av vår Fader i bönen Fader Vår: ”...tillkomme ditt rike, ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden.” Och inser vi att betydelsen i ordet ”adoratio” som är ”att stanna kvar på våra läppar ända till ögonblicket då vi ger varandra en kyss” (liksom påven erinrade om i sin undervisning) bör förenas med betydelsen i ordet ”proskynesis”, som är att falla på knä inför Guds majestät?

Av detta följer att dessa grunder till läran om eukaristins centrala betydelse inte heller i de reformerade kyrkorna utan vidare kan accepteras. Betydelsen av ikonen (”dörren”) och hostian, utan vilken Korset är utan sin Herre och inte står i förbindelse med sin egen historia, är svår att smälta för de protestantiska församlingarna. Men det hade varit ett misstag att låtsas som om dessa inte är avgörande begrepp för de katolska och ortodoxa kyrkorna.

På ett ömsint men samtidigt bestämt sätt förklarade Benedikt XVI, där på höjderna över Mariafältet, sambandet mellan en hel rad viktiga symboler som ingår i hostian – som är en brinnande och synlig verklighet! Denna hostia som lyftes upp inför hela världens ögon, skulle den kanske ha gömts undan på grund av finkänslighet gentemot de separerade bröderna? Eller skulle allting ha gömts undan från alla, även nu på grund av en önskan om att vara diskret? Under den vänliga audiensen med representanter för den muslimska världen, såg vi ett stort krucifix bakom Benedikt XVI. Även i detta fallet var hans lojalitet och metoden han använde sig av av högsta dignitet.

Låt oss återvända till Romanos Melalos och hans djupa teologiska förståelse av kontakion: ”Jag har inte lämnat dig och ändå finns jag också hos dem.” Men om Jesus redan var hos de tre konungarna från Österlandet, var då deras resa inte meningslös och Marias sons kroppsliga närvaro i henne och hos henne bara ett sken? Sanningen är ju allt annat än ett sken. Det är också något annat än kulten av intet och frånvaron av det gudomliga som grasserar i avancerade religiösa cirklar. Frälsaren finns här och nu, och kroppen är nödvändig, liksom Moderns kropp där han blev till är nödvändig. Men Frälsaren är redan närvarande i tron hos dem som väntar på honom (”En stjärna stiger fram ur Jakob”, 4 Mos 24:17), hos dem som ger sig ut på en färd som har som mål att se och röra vid honom, att ge honom sina gåvor (den lilla ceremonin som föreställde utdelandet av gåvor och som ägde rum mellan ”de tre vise männen” och påven var utsökt och perfekt iscensatt), för att förena sig med honom på ett verkligt sätt, och kunna vända om hemåt efter att ha blivit förändrade. Detta är en sinnebild för den sakramentala kommunionen.

I Romanos Melalos’ hymn talar de tre vise männen om hur de återvänder hem genom öknen, i Mose efterföljd, efter att ha gjorts till medlemmar av förbundsfolket. Utan tillbedjan, erkännande och utdelande av gåvor, kan ingen förändring ske. Utan medveten och avsiktlig förändring kan inte den utvandring (exodus) äga rum, som är en svår men samtidigt säker väg till frälsning. Exodus är både en symbol och ett faktum, den är löftets garanti och innehåller i sig en fostran till sanning.

Genom att noga följa Benedikt XVI:s undervisning av världen (genom att framhålla för den Korset, Maria, hostian), förstår vi bättre Johannes Paulus II:s geni, och att han var en gåva från Gud till oss. Påven Karol Wojtyla vågade framträda inför världen, bryta igenom murar, predika, umgås med olika generationer och olika slags människor, spiritualiteter och civilisationer, ta del av olika tragedier och glädjeämnen (från möten med ungdomar till Guadalupe, från Johannes av Korset till Danzigs skeppsvarv, från församlingarna i Rom till Klagomuren). Han vågade vara Petri efterträdare inom de två slags samhällen som ”duae civitates” innebär. Han var en ”preparatio”, eller en gudabenådad stjärna. Och han kom tillbaka till oss tillsammans med dem som, mer eller mindre frivilligt, sökte bekräftelsen av sanningen i hans budskap och hans person, där på Mariafältet, i det ödmjuka och högstämda epifani-firandet som leddes av påven Josef Ratzinger.

__________


Pietro De Marco är professor i religionssociologi vid Universitet i Florens och vid Theological Faculty of Central Italy.

Övers: Natasja Hovén
__________


Om ni önskar läsa en mera allmän kommentar till Benedikt XVI:s fyra dagar i Köln, läs då:

> Efter Köln: Professor Ratzingers fantastiska lektion (25.8.2005)

__________


Gå till den engelska hemsidan av > www.chiesa.espressonline.it, för att läsa de senaste artiklarna eller klicka på länkar till andra hemsidor.

Sandro Magister’s e-mail adress är s.magister@espressoedit.it

__________

26.8.2005