Behovet att tillbe

För många är anslutning till den gamla mässan detsamma som olydnad emot konciliet och påven. Alltförmycket uppmärksamhet har riktats emot schismen med ärkebiskop Lefebvre och hans prästbrödraskap. Men den sk traditionalistiska rörelsen är inte en utan består av en mångfald olika riktningar, organisationer och intressesammanslutningar. Juventutem samlar ungdomar från ett tjugotal nationer som är intresserde av den spritualitet som bäst uttrycks i den tridentinska mässordningen. Därmed inte sagt att den inte finns i annan form. Överallt där vördnad och tillbedjan visas finns denna anda.

Man kan således inte med några få meningar sammanfatta vad de som engagerar sig för den sk gamla mässan tycker; om påven, om Vatikankonciliet, om den nya mässordningen. Men man kan konstatera att den gamla mässan, som ibland felaktigt kallas den latinska, alltjämt har en dragningskraft, som går långt utöver vad man ibland kallar "nostalgi". Vad det handlar om är istället heliga uttryck för det osägbara. I gester, rörelser, toner och ord. Kort sagt, en liturgisk observans.

Kardinal Ratzinger under ett besök hos
Petrusbrödraskapet i Wigratzbad.

Juventutem stöds, förutom av påven själv, av en mängd respekterade organisationer. Till Köln anlände inte mindre än tre kardinaler och åtta biskopar för att vara med dessa ungdomar, däribland Köpenhamns biskop Kozon. Där den gamla mässan firades var det fulla hus.

Kyrkan styrs inte av sedvanliga affärsregler som att tillgången skall motsvara efterfrågan. Men för dem som helst skulle se att Pius V:s mässordning, som är äldre än så, skulle förpassas till arkiven, och med den det kyrkliga latinet, så borde dessa ungdomar vara ett tecken på att allt inte alltid blir som man tänkt sig. Liturgireformatörerna hade tankar om en större delaktighet. Medicinen skulle bestå i en "utstädning" av otidsenliga inslag och en återgång till ett slags mera genuin evangelisk anda. Nu visar det sig att detta var till priset av en spriitualitet, en anda av tillbedjan, kanske just den evangeliska anda som man sökte. Det är denna paradox som måste öppet bemötas. Det går inte att tiga ihjäl en tillåten och efterfrågad liturgi, och det går inte att hindra själar som hungrar efter andlighet.

Red.