När man i dag vill karakterisera det samhälle vi lever i, talar man ofta om pluralism som det moderna samhällets mest framträdande egenskap. Med detta menar man att det i vår tid finns så många sätt att se på livet, på dess mening och innehåll, och så många sätt att praktiskt leva sitt liv, att den mänskligasamlevnaden har blivit så rik och mångfacetterad, att ingen mänsklig auktoritet kan bedöma vad som är bättre, vad sämre: om en idé, en världsåskådning eller ett sätt att leva inte direkt är asociala, måste deras existens accepteras och tolereras.

Efter andra Vatikankonsiliet har det nu blivit ganska vanligt att vi katoliker, främst väl våra teologer, talar om pluralism eller, som den nyaste varianten heter: pluriformitet inom kyrkan. Även om det alltså är relativt nytt att tala om detta, så är väl i och för sig det faktum icke någonting nytt att det alltidhar funnits olika teologiska skolor, olika former av fromhet och spiritualitet också inom den katolska kyrkan: de olika religiösa ordnarna är väl det bästa beviset för detta.

Men just nu upplever vi en tillspetsning av detta fenomen som ofta resulterar däri att man ger olika grupper inom kyrkan eller den grupp man själv känner sig tillhöra eller sympatiserar med, namn som inte är fria från en viss polemik. De vanligaste benämningarna i detta sammanhang hänger ihop med begreppen konservativ och progressiv, eller ännu mera tillspetsat: reaktionär resp. progressistisk. Även begreppen vänster och höger hör hit. Betecknar man sig själv nämligen som vänsterkatolik så innebär ju detta att man anser att de andra står längre till höger med all den barlast av politiska associationer som detta för med sig, ty från det politiska livet är ju vänster- högertänkandet hämtat.

Låt oss nu stanna vid begreppsparet konservativ — progressiv. Båda dessa ord kan ha en positiv eller negativ betydelse: konservativ i positiv mening är den som vill slå vakt om de verkliga värdena i traditionen och lämna dem vidare till senare generationer. Konservativ i negativ mening är den som har stelnat i allt som han är van vid och inte kan inse att världen förändras, att människan förändras och utvecklas, att vissa traditioner kan mista sin betydelse ja rentav kan bli ett hinder på vägen till någonting bättre och riktigare.

Progressiv i positiv mening är en människa som är medveten om det faktum, att världen och människan är skapade så att en ständig utveckling pågår hos dem, att denna utveckling visserligen kan gå i fel riktning åt någonting sämre,men att stora chanser finns att människan, samhället, världen kan utvecklas till någonting allt bättre. Den i positiv mening progressive vill hjälpa till att denna utveckling i riktning mot det allt bättre icke stoppas utan tvärtom främjas. Den i negativ mening progressive tror att nästan allt vad som är nytt också är bra, att detta att vara nytt är ett värde i sig själv. Han är också skeptisk mot all tradition och har en benägenhet att tro att allt som var tidigare är sämre än det som är nytt. Den i negativ mening progressive är okritisk mot allt nytt och annammar det med en viss naivitet. Hos honom finns i vår tid även ett drag av opportunism, ty slit och slängmetoden har ju erövrat stora områden av det mänskliga livet: i allmänhet är det mera populärt i dag att riva ner och ersätta det gamla med något nytt än att vårda och bevara. Det har inte alltid varit så, det har funnits tider då förhållandena var de rakt motsatta.

Nu tror jag att en kristen måste vara både konservativ och progressiv: han måste slå vakt om de urgamla, oföränderliga värdena och sanningarna i sin tro men han måste vara öppen för nya metoder att förkunna dessa för människorna. I detta avseende har Kristus själv varit både konservativ och progressiv. Och det är ganska intressant att se att den apostel som för oss framstår somden kanske mest statiske och konservative, Petrus, har tagit det revolutionerande steget att döpa den förste hedningen och att Paulus, den progressive, om och om igen i sina brev manar till trohet mot det evangelium som adressaterna hade mottagit av honom och som han själv hade mottagit av andra, utan några som helst förändringar.

Om man betraktar saken noga så måste man komma fram till den slutsatsen, att den kristna tron, vårt förhållande till vår skapare och återlösare, helt enkelt inte låter sig pressas in i en konservativ progressiv — skala, ej heller i en vänster höger skala utan att det uppstår allvarliga förvrängningar, generaliseringar och missförstånd.

Det är därför min mening att man i möjligaste mån borde undvika dessa och liknande klassificeringar inom kyrkan. Detta behöver inte hindra oss att klart och tydligt säga ifrån, om vi anser att någon katolik, lekman eller kardinal, yttrar sig på ett sätt som vi anser vara fel. Men detta måste då ske i kärlek, utan hätskhet och fanatism som ofta får sitt uttryck just däri att man sorterar in meningsmotståndaren under någon kategori.

Ur KATOLSK OBSERVATÖR nr 9/1969