Vi lever i en post-kristen tid. Den kristna tanken tillhör inte längre samhällets grundvalar. Detta manifesteras allt tydligare i olika sammanhang - politiken, skolan, vår akademiska miljö, vården, medierna.... Är det då inte så att vi kristna måste sluta oss samman, och vara ännu tydligare att förkunna evangeliet, genom tankar, ord och i våra sätt att leva? Uppenbarligen finns det olika uppfattningar om den saken.

I förra veckans Människor och Tro blir saken än tydligare. Varför behövs interreligiöst arbete idag, frågas det. Man kunde tro att det handlar om att verka för att gemensamt söka sanningen. Men inte ens från katolskt håll hävdas detta. Att som kristen gå in i utsatta områden handlar inte om mission, utan dialog. Katolska kyrkan ska öppna sig för andra religioner; de ska inte ses som konkurrenter, inte påverkas.

Hur går det ihop? Vad ska man tala om på ett utifrån evangeliet meningsfullt sätt, om det inte handlar om själarnas frälsning? Det framgår inte riktigt.

Vidare hävdas det allt oftare att vi kristna ska lära oss både teoretiskt och praktiskt av islam. Nämligen "ett allvar i tron" och de fem bönetiderna man har på dagen så att "den egna tron genomsyrar vardagen". Det inte är vår uppgift missionera. Nej, varför det, om det är muslimerna som har allvaret i tron? Det verkar här som om den kristna tron är något helt relativt och en privatsak, något "som är viktigt för en", som det sägs. Man undrar vart missionsbudet och  våra dagliga böner tog vägen i den tolkningen; tidegärden, Angelus, rosenkransen...och den dagliga omvändelse vi alla kämpar med. Finns inte Oremus med i vår portfölj kanske? (Att islam är en religion som bygger främst på regler och utantill-läxor är knappast någon hemlighet. Se bara föreskrifterna för hur bönen ska gå till.)

I den moderna religionsdialogen handlar allt således om relationer - och man undrar om det överhuvudtaget finns något som heter Guds sanning, förkunnad genom Hans Son och omvittnad av apostlarna med en styrka i vittnesmålen som skulle räcka för en dom i svensk domstol idag. Var finns den kristna tron att Gud faktiskt uppenbarat för oss vad som är sant, gott och rätt, detta genom att sända sin Son, människa och Gud till oss? Är allt bara gissningar, eller "tolkningar" som jesuitordens general p. Sosa Abascal sade i februari: "Jesu ord måste bli kontextualiserade". Det finns ju ingen bandinspelning av vad Jesus egentöligen sade, trots allt är uppenbarelsen bara människoverk, ord nedskrivna av människor i en viss tid, helt olik vår. En hopplös anakronism i den av naturvetenskap upplysta världen, som professorn i religionsvetenskap, David Thurfjell, hävdade om vår uppenbarelse helt nyligen. På gymnasieskolorna lärs det ut att tron möjligen kan ge tröst åt depriverade (behövande, utslagna, sämre lottade eller underpriviligierade), men knappast bidra till den moderna samhällsutvecklingen.

Men det var genom uppenbarelsen av att det finns absolut sanning som vetenskapen utvecklades. Det var genom Jesu barmhärtighetsverk som sjuk- och fattigvård blev en självklarhet.  Och det var för sanningen som martyrerna gav sina liv, apostlarna övergav sina verksamheter och lät sig dödas, korsfästas, brännas, hudflängas...Det var för de "kontextuellt osäkra" orden från Jesus som tjugoen unga män lät sig brutalt avrättas så sent som för två år sedan, hellre än förråda sin Herre och Gud.

Är det då omöjligt att ha en dialog om detta och samtidigt missionera? I själva verket är det ju just genom den missionerande dialogen som kristendomen spridit sig till världens alla folk. Katolska kyrkan missionerar sällan genom karismatiska utspel, utan rationellt, förnuftig, såsom Dominikus, Tomas av Aquino, och ja - i synnerhet Ignatius av Loyola gjorde. Ty man kan inte älska något utan att först lära känna det. Vi har otaliga bevis på detta.

Vi får inte överge vårt förråd av väl utarbetade sanningar om vår tro, i en förfelad tolerans gentemot andra. Det vore ett förräderi mot det som Gud faktiskt uppenbarat för oss och vilket vi bekänner oss till varje söndag, ja, dagligen från vi ber vår morgonbön till samvetsrannsakan innan lampan släcks för nattsömn.

20171012