Ledare

Den extra familjesynoden:

Förvirring, men också mobilisering

 


Den extra synoden om familjen har avslutat sin första session. Man kommer ta upp den på nytt om ett år. Det som kommit ut hedrar inte vår kyrka, hur mycket man än anstränger sig att försöka få detta att framstå som något positivt i Andra Vatikankoncillets anda, så kan vi inte blunda för fakta: När man trodde att äntligen den kristna familjen skulle uppmärksammas, så är det den "halvkristna" som fått stå i centrum, de som bildats genom civila överenskommelser, kortvariga förbindelser och samlevnadsformer som mera bygger på vänskap än äktenskaplig kärlek.

En stor del av skulden till detta ligger på hur synoden lagts upp. Vi kommer med en sammanfattning av allt, från den uppseendeväckande publiceringen, som kardinal Kasper gjorde av det tal han höll vid konsistoriet i februari, till skandalen när ett protokoll lästes upp som var författat redan innan synoden var avslutad, som föranledde att biskopar reste sig upp och högljutt protesterade.

Vad som mest upprörde var att synoden enligt detta uppenbarligen missvisande dokument skulle framställt ett liv i dödssynd som en möjlig väg, och att sakramentet kunde utdelas som ett sorts tröst, ett tecken på kyrkans barmhärtighet, till de som civilrättsligt gifter om sig.

Frågan är bara om detta inte snarare skulle fungera som ett bedövningsmedel för det upplysta samvetet. Alla kan hamna i situationer som betyder man inte befinner sig i samklang med Vår Skapares avsikt. Det kan ske av vårt eget fel eller andras. Men det finns alltid vägar ut, det är just därför det finns en verktygslåda, alla de nådemedel kyrkan fått av Vår Herre för att hjälpa oss, andaktsformer, böner, reträtter, anvisningar och ja - även lagar, inte minst Tio Guds bud. Men Heliga Kommunionen hör inte dit, den är målet, inte verktyget. Att kunna frambära sig själv som en gåva utan undantag och egna villkor.

Det nya grepp som en minoritet av synodfäderna omfattar är, att kyrkan måste anpassa sin praxis till "verkligheten", det vill säga till hur den moderna människan ser på samliv och äktenskap. Det verkar som man inte längre tror på att kyrkan kan skapa fakta, leda människan, utan man kan bara försöka göra det bästa möjliga av de situationer, som det moderna samhällets livsstil orsakar, och så att säga hålla humöret uppe. Det har under detta pontifikat spridits en skur av signaler att kyrkan inte ska fastna i sina lagar utan se till människan. Och människan är ju svag, så allt handlar om en gradfråga och inte en artfråga om något är tillåtet eller ej. I slutet hamnar vi i enbart enskild själavård, lagen betyder inget.

Det goda - och för en del kanske överraskande - i synodens slutfas var att så många, man säger upp till 85 procent, av synoddeltagarna avvisade denna syn. Istället kom många röster fram till förmån för lärans orubbade tillämpning. Och då handlar det inte om de så kallat konservativa, såsom den i starkt negativa ordalag ofta framställde kardinal Edmund Burke, utan namn som kardinal George Pell, en i påvens kardinalsråd, kardinal Müller, Troskongregationens prefekt, som skarpt kritiserat bristen på öppenhet, den polske ärkebiskopen Gądecki, ordförande för biskopskonferensen, ja en stor skara av helige Johannes Paulus II:s beundrare som anser synoddokumentet vara närmast ett förräderi mot Familiaris consortio. Även vanligtsvis lågmälda paparplyorganisationer för familjen har reagerat mot att man inte starkare betonat den kristna familjens möjlighet att vara en förebild för hela samhället. Istället har det framställts som närmast en belastning, en brist, att öppet försvara kyrkans lära, den som man både omfattar med intellektet och hjärtat och försöker leva efter.

Många har även undrat över påvens tystnad under synoden, särskilt då i slutfasen när motsättningar uppstod, framförallt mellan den afrikanska stora representationen och de tyska biskoparna. Man har också uttryckt förvåning över försöken till toppstyrning av allt, inte minst informationen utåt.

Vi står nu inför en bild av vår kyrka som mest av allt verkar förvirrad och motsägelsefull. Detta är inget nytt. Den katolska kyrkan är en synnerligen levande organisation, och betydligt värre skandaler har skett i historien, än att protokoll skrivits i förväg och valda gruppledare bytts ut. Som någon påpekade: Ett biskopsmöte utgör inte kyrkan. Kardinal Burkes avslutande ord i den intervju vi översatt kan vara vägledande: "Om det tycks för de troende att denna period av så stor förvirring riskerar deras tro, då måste de bara i ännu högre grad fördjupa det sant katolska livet." Och vem kunde det vara lämpligare att citera än den idag saligförklarade påven Paul VI, som 1968 påpekade att:

"Kyrkan anser det med rätta vara sin plikt att ständigt fördjupa och för varje generations krav avpassa framställningen av Guds outrannsakliga mysterier som i sig innesluter alla frälsningens frukter. Men samtidigt är det av största vikt att tillse att, under bevarande av den nödvändiga plikten att pröva, inga av den kristna trons sanningar bringas att vackla.

20141019

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved