Kristallnatten (tyska: Kristallnacht) mellan 9 november och 10 november 1938 var kulmen på de våldsamma pogromer mot judar (Novemberpogromerna) som genomfördes i Tyskland mellan den 7 och 13 november 1938. Pogromerna iscensattes av nazister och utfördes av beväpnade grupper främst från det paramilitära SA men även av många civila.

Omkring 400 judar dödades eller tvingades begå självmord, 20 000–30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, 267 synagogor brändes ned och över 7 500 butiker vandaliserades. Affärer och företag ägda av judar markerades med en stjärna, senare tvingades judar bära ett tecken på sina kläder att de var judar.

Ofta påminns vi om dessa händelser för över 75 år sedan, man undervisar om dem i skolan och ihågkommer förintelsen av judar och andra i minneshögtider med ledande politiker, nu senast påve Franciskus som deltog i en högtid i Jerusalem.

Idag, just nu, utförs liknande dåd i Irak och Syrien. Men det är inte judar som fördrivs från sina hem, utan rätt att ta med sina ägodelar, , utan kristna. Deras hem märks med ett arabiskt "N", för nasaré. De tvingas konvertera till islam - vilket man tillåter att det görs under hot - eller dödas. Tusenåriga kyrkor bränns ner, altare skändas och slås sönder, heliga reliker krossas, profetgravar likaså. Kloster töms och rivs. Präster dödas, nunnor kidnappas. Ikoner och handskrifter bränns på bål.

Det handlar inte bara om kulturellt oersättliga värden, den vi kallar världsarv, utan framförallt om en närvaro av kristna i Mellanöstern som funnits sedan långt innan västeuropa blev kristnat.

Bakom denna bestialitet står väpnade internationella horder av s.k. islamister; sunnimuslimer som vill upprätta ett syrisk-irakiskt kalifat, med fullt tillämpade sharialagar. Hatet mot allt västerländskt är påtagligt, ja själva tanken på ett gott liv ter sig för dessa sektmedlemmar motbjudande. Vårt öde är inte att njuta av livets frukter, utan att vara slavar under en omutlig gud utan nåd, Allah. Kvinnor är till för att föda fler krigare, och barn är inget annat än blivande tjänare åt kalifatet. Vad är ett människoliv värt gentemot Guds allmakt? Ingenting. Varken det egna eller andras. I synnerhet inte kaffir, de otrogna. Dessa skall förslavas, konvertera eller förnedras och sedan dö till ropet "Allah akbar - Gud är stor!". Om än de bara är barn.

Det är en mänsklig katastrof som utspelar sig, och redogörelser saknas inte, både från offer och dessa bödlar och rånmördare, som stolt lägger ut sina vidriga filmer av avrättningar av oskyldiga, av förstörelse och förödelse. Allt för att skapa en atmosfär av fruktan - det livstillstånd som bäst anses tjäna den osynlige, oförståeliga, onåbara, omutbare och oändligt stränge Allah. Den makt som ingen ens kan be till utan tillåtelse, och för vilken varje jämförelse med något skapat innebär en hädelse.

Vad gör omvärlden? Inte mycket. FN har författat en "resolution". som om detta skulle ändra något. För medierna är det en fråga långt ner på listan. Trots att vi har tillräckligt med nödrop och livfulla skildringar, inte minst från den flyktingström som kommer. Men det är som om detta inte angår oss på något annat sätt.

När nazismen visade sitt rätta ansikte var det katoliker som först reagerade. Nu verkar det som om de kristna ska offras för storpolitiska ändamål. Det är inte vår uppgift bedöma världsliga frågor på denna plats. men nog måste man undra varför omvärlden inte reagererar kraftigare. Och framförallt - varför de muslimska ledarna iakttar en fullständig tystnad. Man kunde föreställa sig om det var kristna fundamentalister som avrättade muslimska civila och brände moskéer, vilken kör av avståndstaganden och förfärade reaktioner vi skulle fått.

Är det inte nu dags för alla muslimska lärdomssäten, ja varje imam i varje moské, att våga konfrontera sig mot dessa massmord och massförstörelseexpeditioner i namn av Allah?

Idag läser vi att en del shiamuslimer ger kristna skydd i Irak. Men är det inte dags för alla muslimer av alla inriktningar att reagera mot att kristnas hus märks ut, som om de vore slaktboskap? Vad betyder egentligen deras tystnad? Är det inte dags för alla kristna ledare, katoliker, ortodoxa, protestanter, att stå upp till försvar för den kristna religionens existens i Mellersta Östern? Är det inte dags för våra politiker att våga ta bladet från mun (från den normalt så talföre Carl Bildt har till exempel inte ett ord fällts över massakrerna och förstörelsen i Malulla och Mosul)?

Är det slutligen inte dags för av världssamfundet lagstödda åtgärder för att stoppa att dessa gäng får pass, reskassa, kapital, vapen, stridsutbildning, mat och kläder? Att de blir straffade? Om det någon gång är befogat med väpnade insatser, varför inte i detta fall, för att stoppa denna pogrom nu genast? Eller ska vi passivt låta historien upprepa sig?

20140723