Ledare:

Förvirrat i Rom om religionernas sanna väsen

 

 

Biskopssynoden om Amazonas pågår i Rom. Den har föregåtts av livliga diskussioner, som pågått i något år. När det signalerades att det handlar om att få undantagsregler för prästvigningar, att synoden skulle bana väg för kvinnliga diakonat, ja även kvinnligt prästerskap enligt åtminstone några biskopar, så har man undrat om det hela verkligen handlar om evangelisation av Amazonasregionen. Eller om något annat.

När så det förberedande dokumentet, arbetsmaterialet Instrumentum laborum med titeln Amazonas: Nya vägar för kyrkan och för integral ekologi. kom i somras, så minskade inte frågorna. Det är en spretig text där oro för jordens ekologiska status blandas med skuldbeläggning av den katolska missionen under århundraden, och en närmast svärmisk beskrivning av Amazonasfolkens naturkänsla och livsföring, som liknar Rousseaus dröm om "den ädle vilden" som lever enligt naturen och drivs av varken girighet eller krigiskhet. Allt sådant är en följd av den västerländska förtappade civilisationen, till vilken även vår katolska kyrka hör, antyds det.

Katolska biskopar förväntas nu även ha en uppfattning om neologismer (nybildade ord och begrepp) som integral ekologi, holistisk ekologi, hållbar ekologi, ekologisk etik, ekologiskt medborgarskap, ekologiskt liv, ekologisk mångfald, ekologiskt pastoralt agerande, agroekologi, ekoteologi, ekologisk omvändelse, tro på Gud-Fader-Moder Skapare", och vår planet omnämns som en person (Moder Jord). Det hävdas också att man faktiskt skulle kunna betrakta bland ursprungsbefolkningar skiftande animistisk-panteistiska föreställningar om Skapelsen som mera ursprungliga än Uppenbarelsen som vi känner den, ja, fröet självt till densamma. Detta med hänvisning till hur dessa olika folk har uppfattat naturen och levt i samklang med den .

Den nya evangelisationsvägen måste bygga på dialogen med uråldrig visdom i vilken utsädet till Ordet blir synliggjort. (29)

Således har dessa panteistiska religioner varit utsäde till vår heliga tro, menar man. Och därför kan vi också ta in dem i missionen, ja i själva liturgin och i våra kyrkor.

I själva Vatikanen bars det i inledningsskedet av synoden in en båt med olika föremål. Ett träd planterades i Vatikanens trädgård, och träfigurer föreställande nakna, höggravida kvinnor överräcktes till helige fadern själv. Sedan följde olika danser kring en filt med olika föremål utplacerade.Det delades även ut svarta ringar, som sedan flera biskopar sågs bära. Betydelsen oklar. Båten bars även in i själva Peterskyrkan. Oklart varför. Ingen kunde förklara riterna och föremålen - ingen.

Finns det då inte något behjärtansvärt och fint i detta att faktiskt respektera dessa folk och deras föreställningar, vanor och traditioner? Det handlar om ofta mycket utsattta grupper av fattiga, som lever i yttersta enkelhet.

Om vi ser till historien så har kristendomen med missionen aldrig verkat så. Det har aldrig funnits plats för flera religioner, olika gudabilder eller olika tro inom kyrkans väggar. Redan Paulus blev mycket upprörd över gudabilderna i Aten och Rom. Samma mönster följer överallt; när den kristna tron kommer så handlar det om omvändelse till den sanna tron - utan kompromisser. Polyteistiska uppfattningar eller förnekelser av tron på den treenige Skaparen, har alltid fått ge vika för den gudomliga Uppenbarelsen och det som brukar kallas "mandomsanammelsen" , d.v.s. att Gud kom till oss som människa i Jesus Kristus, för att vi skulle upptäcka sanningen om vårt rätta väsen och komma till tro på Honom.

Så skedde även när vårt eget land blev kristnat: Här var det inte fråga om att införliva element från den fornnordiska tron i kyrkan. Det var alltid antingen-eller, aldrig både-och. Man kan ta historien om helige Eskil, som led martyrdöden utanför Strängnäs, efter att ha hållit en straffpredikan vid en blotfest. Detta skulle skett kring 1080. Då revs redan avgudaaltare och offerlundar och man började begrava sina döda enligt kristen sed. I våra tidiga medeltidskyrkor finns inte ett spår av någon annan religion, än den kristna, inte ens mångfalden av runstenar som murats in i kyrkväggarna vittnar om asatro. De är alla kristna. Eller Sankt Botvid, som efter sin omvändelse i England kom hem igen, men blev förskjuten av sin egen far Sven och även av sin mor Bänkfrida och mången vänner, då de ännu var kvar i den gamla tron på asagudarna. Antingen-eller, aldrig både-och.

Samma sak gäller den sk convivencian i Spanien, då judar, kristna och muslimer levde tätt sida vid sida under hundratals år. Här fanns heller ingen integrering; kristna kyrkor fick inte ens byggas, och om moskéer senare blev kristna, så fanns inget kvar av tecken på utövad islam i dem, som till exempel i Cordoba. Man kunde fira Heliga Mässan på arabiska, som i den sk Mozarabiska riten. Men utan varje spår av islam.

När Filippinerna kristnades på 1500-talet, så fanns där ett otal religioner med animistiska inslag. Även kannibalism. Kristnandet skedde med undervisning på de många olika folkspråken, precis som tidigare i Mexico. När det gäller augustinerorden i Asien så var man oerhört ambitiös att lära känna befolkningen, lära sig deras språk och tänkande. Lyssna till dem. Man skapade till och med skriftspråket, så de kunde skriva och läsa på sitt eget språk. Och det finns många bevis på hur de kristna missionärerna försvarade ortsbefolkningen mot de övergrepp, som skedde av kungens utsända män. som ofta var halvkriminella lycksökare. Man kan bara ta breven från den modige Fray Martín de Rada till Filip II själv.

Men samtidigt som man lärde känna de främmande kulturerna, så byggdes det kyrkor, och liturgin var det inte fråga om att anpassa genom att ta in lokala element och symboler från de ofta mycket primitiva - ja, grymma - religiösa vanorna, där "invigda" shamaner hade total makt över själarna.

Kristnandet innebar på många sätt en civilisering av levnadsregler och föreställningar, som ledde till att folket besparades mycket lidande. I Sverige kom landskapslagarna, som upphävde tvångsäktenskapen, gav kvinnor arvsrätt och förbjöd att barn sattes ut i skogen. Det handlade om ett radikalt annat sätt att se på människans rätt och vad man kan göra enbart i kraft av självpåtagen makt.

Detta är ett mönster som gått igen in i vår tid. Idag vet vi att det enda som kan få män som fastnat i de brutala gängkrigen i Mexico och El Salvador, att bryta sig loss från sin livsföring, är den kristna omvändelsen, ofta genom Ordet och via de evangelikala samfunden. Dessa har inte något alls till övers för att kompromissa med andra föreställningar om vad som är bra för människan. Man vill överge det gamla och komma till tro helt enkelt, börja om.

Det är således mycket svårt att förstå hur de som satsat så mycket på denna synod tänker. Att blanda religioner med varandra - medvetet eller omedvetet - kallas för synkretism. Det finns inga som helst goda erfarenheter av detta fenomen. Att ta in dessa element i kyrkor med Det Allraheligaste Sakramentet, ja, i själva Peterskyrkan - och detta utan någon förklaring - kan bara leda till splittring och förvirring.

Låt oss istället söka vår tro, leva den och sprida den med daglig omvändelse, med de medel som Vår Herre givit oss; sakramenten, tillbedjan, de välkända bönerna, katekesen, Rosenkransen - alla detta som vi känner så väl, som hjälpt så många själar genom tiderna över hela jorden, och gör oss förvissade om att våra liv är i Guds händer.

20191021

Red.

Se även:

Amazonas: Nya vägar eller vilsna stigar
Synoden om Amazonas: Massiv kritik från olika håll
Nya tider, nya läror - eller nygamla?


 


Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved