Ledare

Det stora missförståndet

 

Det fiinns en anekdot - bland många - om saliga moder Teresa av Calcutta. Vid en viss tidpunkt så fanns det få kallelser, en del systrar började bli till åren och man hade svårt utföra sitt karitativa arbete. Moder Teresa uppvaktades av en liten delegation systrar. De framförde sin oro, och kom även med ett förslag: kunde man inte tänka sig att ändra lite i ordensregeln? - Hur då menar ni? frågade moder Teresa. - Vi måste nog mildra kraven lite, anpassa dem till dagens ungdom. Kanske behöver man inte kräva vi ska gå upp klockan fem varje morgon? Så att vi får fler kallelser!

Moder Teresa lyssnade eftertänksamt, sade, hon skulle tänka över saken. Efter några dagar kallade hon till sig systrarna. Hon meddelade nu att hon - efter att ha bett och tänkt - kommit fram till ett svar. Regeln skulle ändras! - Vi får för få kallelser eftersom vi inte ber tillräckligt mycket. Därför utökar vi nu tillbedjan med en timme om dagen, vi börjar klockan fyra på mogonen.

Systrarna gick tillbaka till sina kommuniteter, närmast upprörda. Men det dröjde inte länge förrän kallelserna kom. Unga flickor som ville tjäna Gud, dag och natt om så behövdes!

Det stora misstaget idag är att man går åt andra hållet. Det stora misstaget är att polarisera kyrkan mot "verkligheten". Som om kyrkan inte är i verkligheten. Det är vi själva som bestämmer hur tiderna är. Tiderna är inget monster därute, eller en diktator. Ty tiderna - det är vi. Vi bestämmer om tiderna ska präglas av fåfänga drömmar, av skräck och fasa eller av Guds verklighet.

Det stora missförståndet består i att tro att kyrkan inte vill människan och mänskligheten väl. Det är inte reglerna som befriar människan, säger många nu, utan undantagen. Reglerna är obarmhärtiga, och de som hävdar dem har stängda hjärtan. Det är inte hårda präster som kyrkan behöver säger man, utan barmhärtiga, som inte pålägger bot och förmaningar. Det stöter bara bort de troende.

Men utan dessa så kallat hårda präster kanske vissa aldrig skulle få höra sanningen om sig själva, aldrig få chansen att ändra sina liv. Ty när människan avviker från sanningen lurar alltid förnekelsens onda ande. Några av de verkligt heliga prästerna vi känner genom historien har samtidigt också varit obarmhärtiga när det gällde att påvisa de troende sina synder. Cure d´Ars kunde få en hel församling att förfäras över sin ogudaktighet. Padre Pio såg rakt igenom själarna, han kunde till och med kasta ut lögnare ur biktstolen. Och - de kom tillbaka med uppriktig ånger. Till sin Faders hus.

Det stora missförståndet är att tro att den förlorade sonen fick mera kärlek från sin fader än den lydige. Men fadern sade ju att den förlorade sonen levde som död utanför sin faders hus medan den hemmavarande delade allt med sin fader. Fadern lät inget gå det hemmavarande sonen föbi för den förlorades skull.

Kyrkan är ingen polisstat, den har inga förbudslagar, ingen kameraövervakning av vårt leverne, ingen straffmyndighet för sina troende. Den är ett erbjudande om hjälp att leva rätt och nå himmelen. Påve Franciskus har liknat kyrkan vid ett fältsjukhus. Ja, och medicinlådan består av sakramenten, av Guds ord, och bön. Men även av de - genom många generationer av uppbyggd kunskap om människans svaghet - utvecklade katekeserna, lärodokumenten, biktspeglar, betraktelser, förklaringar och uppbyggelsetexter.

Allt detta erbjuds oss i stort sett gratis, och det skall vi vara oändligt tacksamma för. Sist men inte minst ska vi vara oändligt tacksamma att det finns de som offrar sina liv för oss, prästerna som tjänar våra själar och de kontremplativa ordnarna som dygnet runt ber för världen och mänskligheten. För dig och mig, just i denna stund.

20151222

Alla ledare

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved