Grundaren till en av Sveriges största protestantiska församlingar omvänder sig till katolicismen. I söndags tillkännagav Ulf Ekman för Livets ord, den kyrka han själv grundat, at han och hans fru ämnade konvertera till den katolska läran. Detta var stora nyheter, även i det sekulära Sverige. Sveriges största dagstidning, Dagens Nyheter, tryckte Ekmans eget uttalande om varför han konverterade och alla detaljerna runt konversionen (Dagens Nyheter) Ekman och dennes hustru, Birgitta förklarade på detta sätt vad de såg i den romersk-katolska kyrkan:

”Vi har sett en stor kärlek till Jesus och en sund teologi, grundad på bibeln och klassisk dogma. Vi har erfarit det sakramentala livet i all dess rikedom. Vi har sett det förnuftiga i att ha en fast grund i ett prästerskap som håller kvar kyrkans tro och leder det från en generation till nästa.  Vi har mött en etisk och moralisk styrka och fasthet som vågar stå upp mot den allmänna meningen, och kärlek till de fattiga och svaga. Och sist men inte minst, vi har kommit i kontakt med representanter för miljontals karismatiska katoliker och har sett deras levande tro.”

Ekman förklarade att hans konversion var en personlig sak och att han inte ämnade försöka sammanföra Livets ord med den katolska kyrkan för ”det skulle vara orimligt.”

Förutom huvudkyrkan med mer än tre tusen medlemmar i Uppsala, har Ekman byggt ett nätverk av kyrkor som sträcker sig in i Östeuropa. Anders Gerdmar, som är rektor för Livets ords teologiska seminarium, berättar för mig att en kongress för pastorer kommer att äga rum nästa månad i Efesos i Turkiet och där kommer man att diskutera Ekmans tillkännagivande och hur nätverket av kyrkor ska bära sig åt för att gå vidare utan sin grundare. Dock har Ekman redan underlättat övergången till en ny grupp av ledare eftersom han drog sig tillbaka från ordförandeposten redan förra året.

Ekman prästvigdes först i den svenska lutheranska kyrkan men i början av 1980-talet kom han att bli anhängare till en version av Kenneth Hagins och Kenneth Copelands framgångsteologi. År 1981 studerade han vid the Rhema Bible Training Center, Hagins evangelisk-karismatiska bibelskola i USA. Ekmans tidiga förkunnelse handlade om kroppens helande och om att det är rikets framåtskridande och inte finansiell framgång som leder till rikedom. Han ägnade sig ibland åt antikatolsk retorik, vilket han senare har bett om ursäkt för.

När Ekmans församling i Uppsala växte, var flera av ledarna f.d. lutheranska präster. Detta fick som resultat en rörelse som förenade en stark sakramental känsla med ett karismatiskt etos. I centrum av Livets ord finns en önskan att låta dessa båda flöden få plats inom mission och evangeliserande. Nattvarden delas ut två eller tre gånger i veckan i samband med liturgi. Vänskapsförhållanden inom den bredare katolska karismatiska kommuniteten, särskilt med Raniero Cantalamessa, O.F.M. Cap., det påvliga hushållets predikant, fick Ekman att på nytt komma till insikt om att kyrkan är Guds rikes synliga skapelse, vilket i sin tur fick honom att fråga sig var det trofastaste uttrycket för denna synliga kropp befann sig. Sålunda var det ecklesiologi och omsorg om kristen enhet som ledde Ekman till konversion.

Ekmans konversion visar hur den globala pingströrelsen blivit en kanal genom vilken kristna kan röra sig mellan olika traditioner. Den fungerar inom kristenheten ungefär som den evangelikala rörelsen fungerar inom den konservativa protestantiska kyrkan i USA. Den är en övergripande rörelse där de flesta medlemmarna behåller två identiteter med en fot fast i den ecklesiala eller teologiska traditionen och den andra fast förankrad i den karismatiska andlighetens mylla. Detta är fallet för den katolska, såväl som den ortodoxa och protestantiska kyrkan. En del medlemmar konverterar till katolicismen, så som Ekman gjort, andra rör sig i motsatt riktning.

Emellertid blir traditionalisterna nervösa över karismatikernas tvåfaldiga identitet då de fruktar att det å ena sidan kan leda till förändringar i kristenhetens liturgiska former och å den andra leda till att liturgin börjar anamma icke-liturgiska kristna former. När Ekman konverterade till katolicismen kände Ekman att han inte behövde lämna sitt karismatiska engagemang och därför var det inte en förlust för honom på samma sätt som många medlemmar av den evangelikala rörelsen kan förflytta sig från baptister till metodister utan att känna att de går miste om något. Aletheia, en grupp som är kritisk mot Ekman, påpekar att de har spårat hans övergång till katolicismen så långt tillbaka som till minst år 2007.

Naturligtivs konverterar inte alla karismatiker. Den tvåfaldiga karismatiska identiteten har hjälpt pingstvänner, katoliker, ortodoxa och olika protestantiska kristna att upptäcka att de har ett gemensamt språk i Pingsten och den Helige Andes utgjutelse i den kristnes liv. Detta har givit som resultat ett ekumeniskt utbyte av gåvor som har gjort det möjligt för karismatiker av alla slag att förbli inom den egna kyrkas traditioner samtidigt som de drar nytta av de andra trosuppfattningarnas rikedomar. Det har lett till ett slags förnyelse inom de kyrkliga traditionerna, och inte en uppmaning till människorna att lämna sina egna traditioner.

Ekmans konversion visar hur dessa utbyten tenderar till att knyta individer till den historiska kristendomen. Man kan se detta i Peter Halldorfs försök att svetsa samman klassisk pingstväckelse med ortodox andlighet i Sverige. Halldorf förblir fast rotad i den svenska pingströrelsen (som skiljer sig från och uppstod tidigare än Ekmans Livets ord-rörelse) och har likväl försökt att leda den mot sakramentalism och den breda strömmen av historisk kristendom. Medan Ekman och Peter Halldorf skiljer sig åt eftersom bara en av dem önskar omfatta romersk katolicism, så är de lika i det att de ser sambanden i fråga om andlighet och har använt dessa samband för att främja ekumeniken.

Den världsvida pingsrörelsen kan leda till att kristendom får ett uppsving i Europa och detta kan ske ifall det sakramentala och det karismatiska elementen kan hållas samman. Under den nuvarande pastorn Joakim Lundquist fortsätter Livets ord i Uppsala och ser hur denna kyrkas ansträngningar att evangelisera och missionera bär frukt. De karismatiska och sakramentala dimensionerna får missionen att växa bortom den första omvändelsen till att bli ett livslångt lärjungeskap som önskar förändra hela människan (den katolska karismatiska rörelsen har bidragit till att förstärka samma etos inom den katolska kyrkan).

Nyheterna om Ekmans konversion och att de kommer just vid denna tidpunkt är mycket intressant. Påve Franciskus talar ofta om kyrkan som Gudsfolket och detta har lett till en önskan om att finna ytterligare tillämpningar för Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution. Den helige fadern har även han använt sig av de informella nätverk som utgör strukturen i den världsvida pingst-karismatiska rörelsen och sagt sig vilja sträcka ut en hand i vänskap. Inget av detta förändrar den katolska kyrkans struktur men vi kan dock börja se olika delar av denna struktur framträda tydligare. Ekman representerar den andra sidan än de inom kyrkors nätverk som önskar en mera stabil sakramentalism och en ännu starkare kyrklig struktur.

Ekmans konversion och påve Franciskus utsträckta hand i vänskap betyder inte att enheten hägrar vid horisonten men de utlovar större samarbete inom mission och globalt vittnesbörd. Att be för ett sådant samarbete är något som ingen kristen kan tveka att göra och det måste börja med ånger över den retorik som tidigare har visat sig i karikatyrer och endimensionella porträtt. Jag kan inte tänka mig en bättre tid för ånger än nu i fastan.

20140414

Från First Things med benäget tillstånd

Övers. Natasja Hovén

Dale M. Coulter är biträdande professor i historisk teologi vid Regent University och medredaktör för tidskriften Pneuma: The Journal of the Society for Pentecostal Studies.