Av Andrea Tornielli

I ett brev daterat den 1 december som Kongregationen för gudstjänsten och sakramenten adresserat till de ansvariga för den neokatekumenska rörelsen, Kiko Argüello och Carmen Hernández, ber man dem att korrigera en del liturgiska extravaganser. Denna uppmaning till en ”återgång till ordningen” var att vänta och avslutar den långa vägen mot Kyrkans officiella erkännande av rörelsen men det är betecknande att dokumentet – även om publiceringen dröjt – författades under de första månaderna av Benedikt XVI:s pontifikat, en påve som är särskilt mån om den liturgiska frågan och när det gäller att bevara mässritens sakrala och sköna karaktär.

Brevet från Vatikanen har undertecknats av kongregationens prefekt, den nigerianske kardinalen Francis Arinze och innehållet i det har godkänts av påven. En första begäran berör nödvändigheten av att neokatekumenerna i sin mässa som de firar på lördag kväll, ofta i privata våningar, och som är mycket lång, följer kyrkans liturgiska böcker, ”utan att ta bort eller heller lägga till något”. Att alltså mässcelebranten läser alla bönerna som finns i dem, utan att ”hoppa över” någon. Detta problem, bristen på respekt gentemot de liturgiska böckerna, finner vi förvisso inte bara i neokatekumenernas mässor utan det är mycket utbrett. En andra begäran från den heliga Stolen berör det faktum att deras mässor firas på lördag kväll. Brevet påminner om att det är söndagen som är Herrens dag och vi läser också där att ”minst en söndag i månaden bör den neokatekumenala rörelsen delta” i sin församlings mässa.

Kongregationen för gudstjänsten och sakramenten beviljar en särskild tillåtelse att bevara fredstecknet före offertoriet (så som sker i den ambrosianska riten men inte i den romerska) och sedan tar man upp det delikata ämnet med predikan, som i det neokatekumenala mässfirandet ofta hålles av en lekman. I detta fall stänger inte Vatikanen helt dörren: ”Tillfälliga vittnesbörd” av lekmän kan tillåtas (det som neokatekumenerna kallar för ”resonanser”) men endast på det sätt som anges i normen som Johannes Paulus II godkände år 1997. Dessa vittnesbörd kan få fortsätta att existera, för de är sansade och ersätter inte själva predikan som bör hållas av prästen eller diakonen.

Slutligen fastställer kongregationen att neokatekumenerna bör ändra på sättet på vilket de tar emot kommunionen. I rörelsens mässor sitter i själva verket de troende alla runt ett stort bord som befinner sig mitt i kyrkan. Från och med nu, enligt Vatikanens brev, bör de följa de liturgiska reglerna som gäller för hela kyrkan och som anger att den troende bör ta emot kommunionen stående eller på knä. Kongregationen beviljar rörelsen ”en övergångstid” på ”inte mer än två år” för att anpassa sig till föreskrifterna.

Denna ”korrektion” utgör den sista etappen i den långa vägen som leder till godkännandet av rörelsens statuter. Kiko och Carmen, grundarna av ”Cammino neocatecumenale” (Den neokatekumenala vägen) har försökt återskapa den ursprungliga kyrkans gudstjänstsformer. De imiterar alltså i sin mässa den sista målitden och under påskvigilian äger de ett grillat lamm. Även i fråga om arkitektur är deras kyrka inte som de andra, för de vill att byggnaden skall återge en gravid kvinnas kropp. Det gamla altaret tas bort och på dess plats befinner sig ”munnen”, som bordet från vilket man läser Bibeln. Sedan kommer ”magen” som är det stora bordet runt vilket man tar emot kommunionen sittandes med det osyrade brödet och vinbägare, och längst bak befinner sig ”uterus” som är bassängen nedsänkt i grunden, där dopet äger rum.