Benedikt XVI ger den romerska kurian julhälsningar

 

 

VATIKANSTATEN, den 22 december, 2005 (VIS) – Den helige Fadern höll i morse i Klementinsalen sitt årliga möte med kardinalerna, ärkebiskoparna, biskoparna och medlemmarna av den romerska kurian och utbytte julhälsningar med dem.

I talet han höll vid detta tillfälle nämnde Benedikt XVI ”de stora händelserna som förra året djupt präglade kyrkans liv”, som t.ex. Johannes Paulus’ död, Världsungdomsdagarna i Köln och firandet av andra Vatikankonciliets 40-årsjubileum.

Benedikt XVI framhävde att ingen påve har skrivit så många texter som Johannes Paulus II eller så som han ”besökt hela världen och talat direkt till människor i alla kontinenter. Dock blev i slutet av hans liv hans resa en färd där lidande och tystnad var färdkamraterna”. Från denna lärostol ”gav han oss dock en viktig lektion”, tillade påven.

När han sedan talade om Johannes Paulus II:s sista bok ”Minne och identitet”, förklarade påven hur ”denna bok gav oss en tolkning av lidandet som inte var en teologiskt eller filosofiskt teoretisk utläggning, utan tankar som mognat genom att han själv fick utstå lidande, ett lidande som tron på den korsfäste Herren gjorde att han kunde uthärda.” Den förre påven ”visar i sitt verk hur djupt berörd han var av ondskans makt så som den visade sig under det förra århundradet”, förklarade Benedikt. Svaret vi får i denna bok på frågan om det finns någon gräns för ondskan blir: ”ja, det finns, det är den gudomliga barmhärtigheten”.

"Vi måste naturligtvis göra allt vi kan för att underlätta lidandet och förhindra den orättvisa som leder till att oskyldiga får lida,” sade Benedikt XVI. ”Men vi måste också göra allt vi kan för att göra det möjligt för människorna att upptäcka lidandets mening, att lära dem att acceptera lidandet och att förena det med Kristi lidande på Korset.” Han framhöll också hur världens respons till påvens död blev till ett världens erkännande av hur denne underkastade sig Guds vilja för världens skull.

När han sedan kom att tala om Världsungdomsdagarna i Köln i augusti, sade den helige Fadern att ämnet för evenamanget, ”Kom låt oss tillbe honom!” innehöll två tydliga bilder, nämligen bilden av människan som beger sig på pilgrimsfärd ”för att söka sanningen, det rätta livet och Gud”, och bilden som visar upp vad tillbedjan är förnågot. Ordet tillbedjan är ett ledmotiv både för oktober månads eukaristiska biskopssynod och genom hela det eukaristiska året.

"Jag blir rörd när jag ser hur glädjen som det eukaristiska firandet innehåller ökar inom hela kyrkan, och hur vi börjar se resultatet av denna glädje. Under den liturgiska reformens period sågs ofta mässan och den eukaristiska tillbedjan utanför mässan som något som stod i motsatsställning till varandra”, fortsatte påven. ”Emellertid är det så att när vi tar emot eukaristin då är det Honom som vi tillber som vi tar emot.”

När han sedan kom att tala om ämnet 40-årsjubileum av andra Vatikankonciliets avslutande, gav Benedikt XVI några reflektioner om vad detta koncilium ville lära oss och hur dessa läror blev mottagna.

"Problemen vi fick vid mottagandet”, sade han, berodde på att vi fick ”två motstridiga tolkningar... en tolkning som innebar ett brott och en brytning med det tidigvarande” och som var det sätt som media och vissa moderna teologer uppfattade det hela på samt ”en tolkning som i detta såg reform”, dvs. förnyelse och fortsättning inom den enda kyrkan. Den förstnämnda tolkningen, sade påven, ”riskerar att föra till en brytning mellan den förkonciiära och den efterkonciliära kyrkan.”

När man istället tänker på ”interpretationen av reformen”, påminde Benedikt XVI om ”Johannes Paulus II:s välkända ord när denne sade att ’konciliet önskar överföra sin doktrin på ett rent och fullständigt sätt, utan att förfalska eller tunna ut dess budskap’”. Det är därför nödvändigt, tillade påven, ”att mera på djupet studera denna fasta och oföränderliga doktrin och att lägga fram den på ett sätt som passar vår tids behov.”

"Naturligtvis måste vi om vi på ett nytt sätt önskar uttrycka en viss sanning, påbörja en ny och fräsch reflektion och en ny och levande relation med denna sanning.... I detta avseende var den av Johannes XXIII föreslagna planen ytterst krävande. Syntesen av trofasthet och dynamik är alltid det. Men överallt där man försökt att uttyda andra Vatikankonciliets doktrin genom att följa denna riktlinjen, har nytt liv börjat växa och nya resultat mognat fram. Fyrtio år efter Konciliets avslutande.... är de positiva aspekterna större och mera intensivt pulserande än de var omkring år 1968.”

Benedikt XVI fortsatte sedan med att observera att Paulus VI när han avslutade konciliet sade ”att det kunde ligga en särskild motivation bakom hos dem som tydde konciliets läror som ett brott mot traditionen. I vår tids stora debatt om vem människan egentligen är, var konciliet tvunget att lägga särskild vikt vid studiet av den antropologiska sidan av saken” och att ställa frågan om ”relationen mellan kyrkan och hennes tro å ena sidan och människan och den moderna världen å den andra.” Med andra ord, var konciliet tvunget att ”finna en ny definition på förhållandet mellan kyrkan och den moderna tiden.”

Sedan skissade påven upp vilka svårigheter detta förhållande gett upphov till under historiens gång. Han nämnde Galileo, franska revolutionen, kollisionen med liberalismen, de två världskrigen där man ej får glömma sambandet med nazism och kommunism, samt frågorna som uppstod i samband med naturvetenskapens framsteg och den historiska eller kritiska uttydningen av den heliga Skrift.

"Man skulle kunna säga att merparten av frågorna väntade på ett svar... en ny definition av förhållandet mellan tro och modern vetenskap... en ny definition på förhållandet mellan kyrkan och den moderna staten. Detta betyder mera allmänt problemet religiös tolerans ställer oss inför.... och en ny definition av förhållandet mellan kyrkan och Israels folks tro.”

Den helige Fadern framhöll att alla dessa olika områden riskerar att ge upphov till något slags traditionsbrott, men att det däri också låg en viss kontinuitet vad gällde principerna. ”Det är just i denna kontinuitet och brist på kontinuitet på olika nivåer som vi finner reformens sanna natur. Och i processen som betyder ett nytt sätt att se på kontinuitet fann vi att vi var tvungna att mera konkret än tidigare lära oss att förstå att kyrkans beslut om begrepp som hänger samman med varandra (t.ex. om vissa former av liberalism eller den liberala uttydningen av Bibeln) också behövde hänga samman, just därför att de visade på bestämda verkliga situationer som också de är föremål för förändring. Vi har tvungna att lära oss att inse att i alla dessa beslut var det enda bestående elementet var principerna, dvs. principer som fanns i bakgrunden och som utgjorde motivationen till de beslut man tog.

Benedikt XVI kom sedan till ämnet religionsfrihet och påminde om att andra Vatikankonciliet erkände denna den moderna statens viktiga princip och antog den genom ett dekret som handlade just om religionsfrihet. På det viset återvände man till arvet vi finner i kyrkans allra första tid ... Fornkyrkans naturliga praxis var att be för kejsare och politiska ledare, det ansåg hon vara sin plikt, men.... hon vägrade att tillbe dem och var därför klart och tydligt emot begreppet statsreligion... Eftersom hon är en kyrka som missionerar och vet att hennes uppgift är att sprida det glada budskapet till alla folk, måste hon vara förespåkare för religionsfrihet, frihet för alla att anta den tro de vill.”

"Samtidigt som man definierade förhållandet emellan kyrkans tro och vissa väsentliga begrepp inom det moderna tänkandet på ett nytt sätt, tog andra Vatikankonciliet i övervägande och korrigerade även vissa beslut som tagits under historiens lopp. Men samtidigt som kyrkan gjorde detta – som det kan tyckas – brott i traditionen behöll hon sin innersta kärna och sanna identitet.” Men ”de som väntade sig att detta fundamentala ´ja´ till den moderna tiden skulle som genom ett trollslag få alla problem och spänningar att försvinna, och att denna ’öppenhet mot världen’ skulle skapa harmoni, hade undervärderat den moderna tidens egna motsatsförhållanden och spänningar”.

"Också i vår tid förblir kyrkan ’en stötesten’... Konfronterad med mänsklighetens faror och misstag kunde inte konciliet försöka avskaffa denna motsättning som vi finner i Evangeliet. Vad det kunde göra och också gjorde var däremot att lämna åt sidan felaktiga och onödiga motsättningar och för världen visa upp Evangeliets krav i hela dess storhet och renhet.”

Till slut sade han:” Steget som andra Vatikankonciliet tog för att närma sig den moderna tiden... utgör en del av det ständiga motsatsförhållandet mellan tro och förnuft som dyker upp i ständigt nya former... Därför kan vi idag se tillbaka med tacksamhet på andra Vatikankonciliet. Om vi läser dess dokument och antar dem efter att på rätt sätt ha uttytt vad de ville säga oss, kan de bli till en stor kraft i kyrkans eviga behov av förnyelse.”

 

 



===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved