Benedikt XVI:s predikan på högtidsdagen för JUNGFRU MARIAS UTKORELSE OCH FULLKOMLIGA RENHET och samtidigt den fyrtionde årsdagen av det Andra Vatikankonciliets avslutning.

För fyrtio år sedan, den 8 december 1965 i Peterskyrkan, avslutade Paulus VI genom en högtidlig ceremoni det andra Vatikankonciliet. Det hade på Johannes XXIII:s önskan invigts den 11 oktober 1962, som då var dagen tillägnad Jungfru Marias moderskap, och avslutades alltså den dag då vi firar jungfru Marias obefläckade avlelse. Konciliet omges alltså av Maria, som av en ram. I själva verket rör det sig om mycket mer än en ram, konciliet visar på hela vägen hon gick. För oss, liksom för konciliefäderna, visar det upp en bild av Jungfru Maria, den uppmärksamt lyssnande, Maria som lever av Guds ord, som i sitt hjärta bevarar Guds ord, sammanfogar dem som i en mosaik och begrundar dem för att försöka förstå dem (jfr Luk 2:19-51). Det är en bild av henne som trodde med hela sin själ, som gav sig själv i Guds händer, överlät sig åt hans vilja. Det är bilden av den ödmjuka modern, som när sonens uppdrag kräver det, vet att gå åt sidan, och det är på samma gång bilden av den modiga kvinna, som när lärjungarna flyr trofast står kvar vid korsets fot. I talet som Palus VI höll vid promulgerandet av konciliets konstitution om kyrkan, hade han kallat Maria för "tutrix huius Concilii" – "beskyddarinna av detta koncilium” (jfr. Det andra ekumeniska Vatikankonciliet, Constitutiones Decreta Declarationes, Vatikanstaten 1966, sid. 983). Och med hänsyftning på pingsthändelserna så som aposteln Lukas återberättat dem för oss (Apg 1:12-14), hade han sagt att konciliefäderna församlat sig i konciliets stora sal ”tillsammans med Maria, Jesu mor” och i hennes namn skulle de nu gå ut (sid. 985).

Det ögonblick har gjort ett outplånligt avtryck i mitt minne när fäderna vid påvens ord: ”Mariam Sanctissimam declaramus Matrem Ecclesiae” – ”vi förklarar den Allraheligaste Maria för kyrkans Moder” – spontant alla på en gång reste sig från sina stolar och gav en stående ovation för Guds Moder, vår Moder, kyrkans Moder. Med denna titel ville påven på en gång sammanfatta konciliets marianska doktrin och förklara på vilket sätt man skall förstå den. Maria står inte bara i ett speciellt förhållande till Kristus, Guds son, som i sin mänskliga gestalt har velat bli hennes son. Eftersom hon är helt och hållet förenad med Kristus, tillhör hon också helt och hållet oss. Ja, vi kan säga att Maria är mera nära oss än någon annan mänsklig varelse, för Kristus har blivit människa för människornas skull, och hela hans liv är till för oss. Kristus är i sin egenskap av högsta ledare, som huvud, sade fäderna, oskiljaktigt förenad med sin kropp, som är Kyrkan, och bildar tillsammans med denna så att säga ett enda levande individ. Modern till kyrkans huvud är också moder till hela Kyrkan, hon har så att säga helt och hållet avsagt sig själv, hon har givit sig fullständigt åt Kristus och tillsammans med honom ger hon sig också till oss alla. Därför, ju mera människan ger av sig själv, desto mera finner hon sitt eget jag.

Konciliet ville säga det så här: Maria är så starkt inbegripen i kyrkans stora mysterium att hon och kyrkan är oskiljaktiga, liksom hon och Kristus är oskiljaktiga. Maria återspeglar kyrkan, hon förebådar den genom sin person, i all oro och turbulens som drabbar den lidande och kämpande kyrkan förblir hon alltid frälsningens stjärna. Hon är frälsningens sanna kärna åt vilken vi anförtror oss, även om det ofta plågar oss att hon befinner sig i där. Paulus VI har i samband med promulgerandet av Konstitutionen om Kyrkan framhållit allt detta genom att ge henne detta nya namn som har sina rötter djupt i traditionen. Han har därigenom försökt upplysa om den inre strukturen i kyrkans lära, så som den utvecklades under konciliet. Andra Vatikankonciliet behövde ge nytt uttryck för kyrkans institutionella beståndsdelar, dvs. om biskoparna och om påven, om prästerna, lekmännen och ordensfolket, både i deras gemenskap och i inbördes relationer. Konciliet behövde beskriva ”kyrkan på väg”, som ”innesluter syndare i sitt eget sköte. Hon är helig, men samtidigt behöver hon alltid renas, hon går ständigt botens och förnyelsens väg..” (Lumen gentium, 8). Men denna ”petrinska” aspekt hos kyrkan finns innesluten i den ”marianska”. I Maria, hon som föddes utan synd, återfinner vi kyrkans essens på ett helt och oförvanskat sätt. Av henne får vi lära oss att själva bli ”kyrkliga själar” som fäderna uttryckte sig , för att även vi, enligt aposteln Paulus’ ord, kan ”träda fram, heliga och fläckfria” inför Herren, så som han har velat alltsedan begynnelsen (Kol 1:21; Ef 1:4).

Men nu måste vi fråga oss: Vad betyder ”Maria, född utan synd (Immaculata)”? Har denna benämning något att säga oss? Dagens liturgi förklarar innehållet i detta ord genom två stora bilder. Där har vi först den underbara berättelsen om Marie bebådelse, om jungfrun i Nasaret och ängeln som förebådar Messias’ ankomst. Ängelns hälsning flätas samman med rader ur Gamla Testamentet, särskilt från profeten Jesaja. Vi ser Maria, den ödmjuka unga kvinnan i en liten stad i Palestina, som härstammar från en prästerlig israelisk släkt och i sig bär Israels stora prästerliga arv, som är Israels ”utvalda rest”, som profeterna i alla perioder av ansättanden och mörker hänvisat till. I henne finns det sanna Sion närvarande, Guds rena och levande bostad. I henne förblir Herren, i henne finner han platsen där han kan vila. Hon är Guds levande hus, han som inte bor i ett stenhus utan i den levande människans hjärta. Hon är skottet som i historiens mörka vinternatt skjuter ut från Davids rot (jfr. Rom 15:12, Upp 22:16). I henne uppfylles psalmistens ord: "Jorden har gett sin gröda" (Ps 67,7). Hon är skottet från vilket frälsningens och återlösningens träd växer upp. Gud har inte svikit oss, som man skulle kunnat tro redan i historien om Adam och Eva eller under den babyloniska fångenskapen, och så som på nytt skedde under Marias tid när Israel definitivt blev ett obetydligt litet land i ett ockuperat område, och där det fanns mycket få tecken på helighet kvar. Gud har inte svikit. I det enkla lilla huset i Nasaret bor det heliga Israel, den utvalda resten. Från trädet som fällts kan på nytt Israels historia växa fram och få en ny livgivande styrka som blir till ledstjärna för världen och uppfyller den. Maria är det heliga Israel. Hon säger ”ja” till Herren, ställer sig helt till hans förfogande och blir på så sätt Guds levande tempel.

Den andra bilden är mycket mera svårförståelig och dunkel. Det är en metafor som vi finner i första Mosebok och som talar till oss från ett så stort historiskt avstånd, att det bara med svårighet kan bli belyst. Det är bara under historiens gång som det har blivit möjligt att nå en djupare förståelse för det som berättas där. Det förutsägs att under hela mänsklighetens historia kommer striden mellan människan och ormen att fortsätta, dvs. striden mellan människan och det ondas, dödens, makter. Det förutspås också att kvinnans ”stam” en dag kommer att segra och krossa ormens, dvs. dödens, huvud. Det förutspås att kvinnans stam – och här betyder ”kvinna” modern själv – kommer att segra, och på så vis kommer Gud, genom människans förmedling, att segra. Om vi tillsammans med den troende och bedjande kyrkan uppmärksamt läser denna text, kan vi börja begripa vad den ursprungliga synden är, den synd vi ärvt och också vad skyddet mot denna arvsynd är, vad frälsningen betyder.

Vad är det som denna bild vill säga? Jo, att människan inte förlitar sig på Gud. Hon misstänker att Gud när allt kommer omkring vill beröva henne något, att Gud är en konkurrent som begränsar hennes frihet och att vi inte kan bli helt mänskliga om vi inte skjuter honom åt sidan, att det är bara på så vis vi kan förverkliga vår frihet. Människan lever med den ständiga misstanken om att Guds kärlek innebär ett beroende och att det bara genom att befria sig från detta beroende som hon kan bli helt och fullt sig själv. Människan vill inte från Gud ta emot sin existens’ och sitt livs fullhet. Hon vill själv äta av kunskapens träd och sålunda få makt att forma världen, att göra sig själv till en gud genom att upphöja sig till hans nivå och att besegra döden och dödens mörker. Hon vill inte räkna med kärleken, det tycks henne nämligen att hon inte kan lita på den. Hon räknar endast med kunskapen, i den mån som den ger henne makt. Hellre än att räkna med kärleken vill hon stödja sig på makten och med maktens hjälp ta sitt eget liv i händerna på ett självständigt och obeoende sätt. Och genom att göra det, förlitar hon sig snarare på lögnen än på sanningen och störtar därigenom ner sitt liv i tomheten, i döden. Kärlek är inte ett beroende utan en gåva som gör att vi kan leva. En mänsklig varelses frihet är en begränsad varelses frihet och därför begränsad till den. Vi kan äga friheten bara om vi delar den med andra i frihetens gemenskap. Bara om vi lever på ett rättrådigt sätt i gemenskap med varandra kan friheten utvecklas. Emellertid lever vi på rätt sätt om vi lever enligt vår varelses innersta sanning som är att leva enligt Guds vilja. Guds vilja är nämligen inte för människan en utifrån pålagd lag som hämmar oss. Den är istället hennes naturs egen inneboende måttstock, en måttstock som är inskriven i hennes innersta och gör henne till Guds avbild och sålunda till en fri varelse. Om vi lever på ett sätt som är tvärtemot kärleken och sanningen – ett sätt som är emot Gud – fördärvar vi i tur och ordning oss själva och världen. Då finner vi inte livet utan utför dödens gärningar. Allt detta finner vi berättat i de odödliga bilderna i historien om syndafallet och om hur människan blev utkörd ur det jordiska paradiset.

Kära bröder och systrar! Om vi ärligt och uppriktigt funderar över oss själva och över vår historia, måste vi säga oss att vi med denna berättelse inte bara ser mänsklighetens första tid skildrad, utan all tid, och att vi alla inom oss har en droppe av giftet som ingår i människans sätt att tänka, så som det illustreras i bilderna vi finner i första Mosebok. Denna droppe gift kallar vi för arvssynden. Just på själva festen tillägnad Jungfru Marias obefläckade avlelse, kan misstanken dyka upp i oss att en person som inte syndar kanske är i grunden tråkig, att det fattas något i hans liv. Det saknar den självständiga människans dramatiska dimension, som utgör en del av den sanna mänskliga essensen, dvs. friheten att säga nej, nedstigandet i syndens mörker och önskan att vilja göra som man själv vill. Det är ju bara så som vi kan i grunden utnyttja hela vår vida och djupa mänskliga natur, den som tillhör oss själva. Vi anser att vi bör testa friheten, även gentemot Gud, för att verkligen helt och fullt bli oss själva. Med ett ord, vi tror att det onda egentligen är något gott, att vi behöver lite av det onda, åtminstone lite grann, för att uppleva vår varelses hela fullhet. Vi tror att Mefistofeles – frestaren – hade rätt när han säger sig vara kraften ”som alltid vill det onda och alltid gör det goda” (J.W. v. Goethe, Faust I, 3). Vi tror att det går bra att förhandla lite med det onda, och att om vi lägger undan lite frihet från det som tillhör Gud, är det i grunden något bra, kanske till och med något nödvändigt.

Men om vi tittar på världen runt omkring oss, då ser vi att det inte är så, att det onda alltid förgiftar, att det inte upphöjer människan utan förnedrar och förödmjukar henne. Det gör henne inte större, renare eller rikare, utan skadar henne och gör henne ynklig och liten. Detta bör vi framför allt betänka på denna dag då vi firar jungfru Marias obefläckade avlelse. Människan som helt överlåter sig i Guds händer blir inte en marionett, en tråkig och samvetsöm person, och hon förlorar inte sin frihet. Bara den människa som helt och fullt förlitar sig på Gud återfinner den sanna friheten, den stora och nyskapande friheten som ligger i det goda. Människan som vänder sig mot Gud blir inte mindre utan större. Med hjälp av Guds nåd och tillsammans med Honom blir hon stor, blir hon gudomlig, blir hon sitt verkliga jag. Människan som placerar sig i Guds händer fjärmar sig inte från de andra, drar sig inte tillbaka till sin privata frälsning, utan tvärtom kan hennes hjärta nu först verkligen väckas till liv och hon själv bli mottaglig och öppen för alla.

Ju mera människan blir granne med Gud, desto mer blir hon granne med människorna. Vi kan se det i Maria. Eftersom hon befinner sig helt nära Gud är hon också nära oss människor. Därför kan hon vara den hjälpande och trösterika modern, en moder som vi i all vår svaghet och all vår synd kan vända oss till. Hon har förståelse för allt och är öppen för den skapande godhetens hela kraft. Gud har gjort henne till sin egen avbild, bilden av herden som söker upp det förlorade lammet på bergets sluttning, bland våra synders törnesnår, och låter dessa synders törnetagg såra sig själv, för att sedan ta det lilla lammet på sina skuldror och bära det hem till stallet. I sin egenskap av den medkännande Modern är Maria den som var förutsagd av profeterna och Sonens ständiga avbild. På så sätt ser vi att också bilden av den smärtorika, av Modern som delar lidandet och kärleken, är en sann bild av henne som föddes utan synd. Genom att hon är och känner sig förenad med Gud har hennes hjärta öppnats vidöppet. I henne har Guds godhet kommit oss mycket närmre. Sålunda står Maria inför oss som ett trösterikt tecken, hon uppmuntrar oss och inger oss hopp. Hon vänder sig till oss och säger: ”Våga närma er Gud! Försök! Var inte rädda för Honom! Våga riskera att finna tron! Våga riskera att finna godheten! Våga riskera att få ett rent hjärta! När du en gång har lovat dig åt Gud, då kommer du att se att det bara är på så vis som ditt liv blir rikt och upplyst, inte tråkigt, utan fyllt av oändliga överraskningar, för Guds oändliga godhet är outtömlig!”.

På denna festdag vill vi tacka Herren för tecknet han i sin stora godhet gav oss i Maria, sin egen Moder och kyrkans Moder. Vi ber honom att sätta Maria på vår väg som det ljus som hjälper oss att även vi blir till ljus och som bär detta ljus i historiens mörker.

Amen.

Inofficiell översättning av originaltext utgiven av
© Copyright 2006 - Libreria Editrice Vaticana