Mina herrar kardinaler!
Kära bröder biskopar och präster!
Kära bröder och systrar!

Kyrkans liturgi för den 16:e april, min födelse- och dopdag, har ställt fram tre vägvisare. De visar mig vart vägen leder och de hjälper mig att finna den. Först har vi minnet av den heliga Bernadette Soubirous, visionären från Lourdes. Sedan är det ett av kyrkohistoriens egendomligaste helgon, Benedikt Joseph Labre. Slutligen är det framförallt det att denna dag är så djupt nedsänkt i påskhemligheten, i korsets och uppståndelsens hemlighet, och som på min födelsedag uttrycktes på ett särskilt sätt: långfredagen, en dag då Guds tystnad och skenbara frånvaro är uppenbar, dagen för Guds död och ändå den dag då uppståndelsen förebådas.

Bernadette Soubirous, den enkla flickan från Pyreneerna i södra Frankrike,  känner och älskar vi alla. Hon växte upp i 1800-talets upplysta Frankrike på ett sätt som vi knappt kan föreställa oss. Ett fängelse som man slutade använda p.g.a. hälsorisken, blev slutligen, efter en del turer fram och tillbaka, familjens bostad  och där kom hon att tillbringa sin barndom. Hon fick inte någon skolgång, bara lite katekesläsning före den första heliga kommunionen. Men just detta enfaldiga barn, som i sitt hjärta förblivit rent och äkta, hade ett seende hjärta och ägde förmågan att se Herrens Moder och i henne reflexen av Guds skönhet och godhet. Maria kunde därför visa sig för henne och genom henne tala in i, och utöver, detta århundrade. Hon kunde se med ett rent och okonstlat hjärta. Och Maria visade henne källan; hon kunde upptäcka källan med det levande, rena och oförorenade vattnet – livets vatten, vattnet som ger renhet och hälsa. Och genom århundradena är detta levande källvatten ett tecken från Maria på var vi kan finna rening och renhet. I vår tid när världen står inför så många svårigheter har vi ett oerhört behov av vatten, rent vatten, i en mycket vidare betydelse; vatten som kan rena och läka oss. Från Maria, från Herrens Moder, från det rena hjärtat kommer detta rena naturliga, livgivande vattnet; vattnet som i detta århundrade och de århundraden som följer, kan läka och rena oss.

Jag tror att vi kan se detta vatten som en bild av sanningen som kommer till oss i tron: den oförställda, oförorenade sanningen. För att kunna leva och för att bli rena behöver det uppstå i oss en längtan efter det rena livet, efter den oförfalskade sanningen, efter en okorrumperad mänsklighet. Därför har denna dag och detta lilla helgon, förblivit ett tecken som visar  var det levande vattnet, som vi behöver, som renar och ger oss liv, finns. Hon har blivit ett tecken på hur vi själva måste vara: att vi trots allt som vi behöver veta och kunna, inte får förlora hjärtats enkelhet, hjärtats enkla sätt  att se det väsentliga, och be Herren  att vi får behålla vår ödmjukhet, så att hjärtat förblir klarsynt – så att vi kan se det enkla och väsentliga, Guds skönhet och godhet – och därmed kan finna den källa varifrån det livgivande och renande vattnet kommer.

Sedan är det Benedikt Joseph Labre, den fromme tiggarpilgrimen under 1700-talet, som efter ett flertal resultatlösa försök, till slut finner sin kallelse, som tiggare – utan att ha eller förvänta sig någonting, utan att behålla något av det som han fick och inte absolut behövde- vandrade genom hela Europa, till alla Europas helgedomar, från Spanien till Polen och från Tyskland till Sicilien: ett sant europeiskt helgon! Vi kan lugnt säga: ett underligt helgon, som tiggande drar från helgedom till helgedom och inte vill göra något annat än att be och vittna om det som livet går ut på: Gud. Han är väl egentligen ingen förebild för oss att efterfölja, men en vägvisare, ett utsträckt finger som pekar på det väsentliga. Han visar oss att endast Gud är nog och att det avgörande, och viktigare än allt som vi behöver och uträttar i denna värld, är att känna Gud. Han ensam är tillräcklig, och att Gud räcker visar han oss på ett drastiskt sätt. På samma gång blir det synligt, i detta sant europeiska liv,  att den som öppnar sig för Gud också öppnar sig för världen och människorna. I Gud  finner man sina syskon, i Gud försvinner gränserna eftersom endast Gud kan upphäva gränser. I Gud är vi  alla syskon och delar av varandra eftersom Guds enhet också förenar, försonar och helar människorna. Här finns inga gränser. Därför är han ett fredens helgon, ett anspråkslöst helgon , som dör utan någonting och ändå välsignas med allt.

Slutligen påskhemligheten. Den dag jag föddes, föddes jag också på nytt - tack vare mina föräldrars omtänksamhet - av vatten och ande. Vi har just hört om det i evangeliet. Först har vi livets gåva, som mina föräldrar skänkte mig i en mycket svår tid , och för vilket jag är dom tacksamma.  Frågan är dock om människans liv i sig själv egentligen är en gåva. Är det verkligen säkert att det är en god gåva? Vet vi verkligen vad som väntar och kan drabba oss människor när de mörka, och även de ljusa, tiderna kommer? Kan vi förutse vilka prövningar, vilka förfärliga ting vi kan komma att utsättas för? Är det alltid okomplicerat och självklart att ge liv? Livet i sig självt kan alltså vara en tvivelaktig gåva. Även om det biologiska livet i sig självt skulle vara en gåva, så omges det alltså av en stor fråga. Det blir en verklig gåva först när det ges med ett löfte, som är starkare än allt ont som kan hota, när det genomsyras av en kraft som garanterar att det är bra att vara människa, att det är sant att det är bra för denna människa vad än framtiden kan medföra. På detta sätt förknippas födseln med återfödelse, vissheten om att det verkligen är bra att finnas till, eftersom löftet är starkare än hoten. Detta är meningen med pånyttfödelsen i vatten och ande; att bli genomsyrad av  det löfte  som bara Gud kan ge. Vad som än händer kan du vara säker på att det är bra att du finns. Av denna visshet fick jag leva, pånyttfödd i vatten och ande. Nikodemus frågar Herren: ”Hur kan någon födas när han är gammal?” Pånyttfödelsen har skänkts oss i dopet, men vi måste hela tiden växa in i den, hela tiden låta oss genomsyras av Guds löfte, så att vi verkligen blir pånyttfödda in i den nya och stora Guds familj som är starkare än alla negativa krafter som hotar oss. Därför  är detta en dag att vara mycket tacksam för.

Som sagt döptes jag på långfredagen. På den tiden förebådades påsknatten redan på förmiddagen, vilken följde på  långfredagens mörker utan någon lovprisning. Denna sällsamma paradox med ljus på en mörkrets dag tycks mig som en bild av av vår tids historia. Vi upplever ju fortfarande  Guds tystnad och frånvaro. Men Guds ”ja” är redan förebådat i Kristi uppståndelse, och i denna lever vi. Vi hör Honom tala  och ser ljuset trots Guds tystnad, trots mörkret.  Hans uppståndelse, mitt i en fortgående historia, är ett löfte som visar oss vägen och som vill ge oss hjälp och kraft att gå vidare.

Vi tackar den käre Guden som skänkt oss detta ljus, och ber att Han alltid ska förbli hos oss. Jag har denna dag anledning att tacka Honom själv och alla som  låtit mig uppleva denna Herrens närvaro och som följt mig, så att jag inte förlorat ljuset.

Jag står inför sista sträckan på mitt livs resa och jag vet inte vad som väntar. Men jag vet att Guds ljus finns, att han har uppstått, och att detta ljus är starkare än något mörker och att Guds godhet är starkare än någon ondska i denna värld. Det hjälper mig att gå vidare med tillförsikt. I denna stund är jag tacksam till alla dem genom vars tro jag ständigt hör Guds ”ja”.

Till sist, herr kardinaldekan, vill jag hjärtligt tacka er för era broderligt tillgivna ord och för vårt samarbete under alla dessa år. Ett stort tack också till alla medarbetare, vilka under mina trettio år i Rom, hjälpt mig att bära tyngden av mitt ansvar. Tack. Amen.

BENEDIKT XVI

20110507

Inofficiell översättning: Didrik Wangel

Originaltext utgiven av © Copyright 2012 - Libreria Editrice Vaticana