Kära vänner!

Vi befinner oss här församlade i vallfartsorten Altötting i den heliga Annas basilika mittemot hennes dotters heligdom, hon som är Herrens moder. Det är seminarister på väg till att bli präster, ordensfolk, medlemmar av verket som ombesörjer arbetet runt andliga kallelser, och alla vill de fråga om sin kallelse till att tjäna Jesus Kristus och hos den heliga Anna, i vars hem den största kallelsen i hela frälsningshistorien ägde rum, lära mera om vad deras kallelse innebär. Maria tog emot sin kallelse ur ängelns mun. In i vårt rum kan vi inte se någon ängel träda in men med var och en av oss har Herren ändå en plan, var och en kallas av honom vid namn. Därför är det vårt uppdrag att bli människor som kan lyssna, som kan uppfatta när han ropar på oss, så att vi blir modiga och trogna och kan följa honom och slutligen bli till ansvarsfulla tjänare som handlar rätt med den oss anförtrodda gåvan. Vi vet att Herren söker arbetare som kan bärga hans skörd. Han själv har sagt det: ”Skörden är stor men arbetarna få” (Matt 9:37 ff.). Därför har vi församlats här för att låta denna bön stiga upp mot skördens Herre.

Ja, Guds skörd är stor och väntar på arbetare – i den så kallade tredje världen, i Latinamerika, i Afrika och Asien väntar människorna på budbärare som för till dem fridens evangelium, budskapet från Gud som blev människa. Men även här i den så kallade Västvärlden, här i Tyskland liksom i det väldiga Ryssland, är det sant att skörden skulle kunna vara mycket stor. Men det fattas personer som är villiga att bli arbetare i Guds vingård. Det råder idag samma förhållande som då, när Herren greps av medlidande över människorna som tycktes honom som vilsegångna får – människor som visste allt möjligt, men inte förstod hur de skulle leva på ett riktigt sätt.

Herre, se behovet som vi finner i denna tid att skaffa budbärare för evangeliet, som kan vittna om dig och vara vägvisare för ”ett liv i fullhet”. Se på världen och låt dig även nu vid den synen drabbas av medlidande! Se på världen och kalla på arbetarna, Herre! Med denna bön klappar vi på Guds port men Herren vänder sig till våra hjärtan och riktar samma bön till oss:Herre har du mig kär? Är det inte för stort för mig? Är jag inte för liten för det? ”Var inte rädd!” säger ängeln till Maria. ”Var inte rädd, jag har kallat dig vid ditt namn”, säger han till var och en av oss genom profeten Jesaja (Jes 43:1). Vart leder det oss om vi säger Ja till Herrens anrop?

Den kortaste beskrivningen av prästkallelsen, som också gäller för ordensfolk, finner vi hos aposteln Markus, som i berättelsen om de tolvs kallelse säger: ” Han utsåg tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika” (Mark 3:14). Att få vara hos honom och skickas ut som budbärare till människorna – det är två ting som hör samman och utgör det prästerliga yrkets väsen. Bara den som är hos ”honom” lär sig att känna honom och kan förkunna honom på rätt sätt. Den som är hos honom behåller det inte för sig själv utan måste ge vidare det som han funnit. Det går för honom som med Andreas som sade till sin bror Simon: ”Vi har funnit Messias” (Joh 1:41). Evangelisten tillägger: ”Och han tog honom med till Jesus” (Joh 1:42).

Gregorius den store sade en gång i en predikan: Hur långt ängelarna än beger sig med sina kallelser, så rör de sig ändå inom Guds omkrets. De är alltid med honom. När han tänkte på änglar tänkte han också på biskopar och präster. Var än dessa går så måste de ändå alltid förbli ”hos honom”. Det visar oss erfarenheten. Ju mera kortvarigt prästerna gör detta ”att vara hos honom” på grund av sina många uppdrag, där förlorar de trots all sin hjältemodiga verksamhet till slut den inre kraften som bär dem. Det de gör blir till tom aktivitetslusta. Men att ”vara hos honom” – vad är det?

Nåväl, det första och viktigaste för prästen är den dagligen innerligt firade heliga mässan. När de verkligen firar denna som bedjande människor och förenar våra ord och vårt handlande med Ordet som föregick oss och de heliga gestalterna i eukaristifirandet, när vi verkligen låter oss tas om hand av honom och tar emot honom i den heliga kommunionen – det är då vi är hos honom. Tidegärden är ett sätt att vara med honom. Där ber som människor som behöver samtala med Gud, men tar också med andra människor i bönen, som inte har tid och möjlighet till sådan bön. För att fylla vårt eukaristifirande och tidegärdsbönen inifrån måste vi gång på gång läsa den heliga skrift på ett andligt sätt, inte bara försöka dechiffrera den som om det rörde sig om ord ur det förflutna, utan söka efter Herrens tilltal till oss här och nu. Bara på så sätt kan vi åt andra ge det heliga ordet vidare som ett aktuellt ord från Gud till oss. Ett viktigt sätt att vara med Herren är den eukaristiska tillbedjan.

Tack vare biskop Schraml har Altötting fått en ny skattkammare. Där som en gång skatterna från det förflutna, historiska dyrbarheter och sådant som hör till det fromma livet förvarades finns nu platsen för kyrkans verkliga skatt – Herrens ständiga närvaro i sakramentet. Herren berättar för oss i en av sina liknelser om skatten som är gömd i åkern, den som funnit den säljer allt för att kunna lägga beslag på denna åker, eftersom den dolda skatten överträffar allt annat hur värdefullt det än må vara. Den dolda skatten, det goda som övergår allt gott, är Guds rike – är han själv, riket i egen hög person. I den heliga hostian finns han, den sanna skatten, alltid tillgänglig för oss. Det är först när vi tillbedjer denna närvaro, som vi lär att på rätt sätt ta emot honom, lär vi oss vad eukaristifirandet betyder inifrån dess egen grund.

Till detta vill jag citera en vacker text av Edith Stein, den heliga medskyddspatronen av Europa: ”Herren i tabernaklet är närvarande med sin gudom och sin mänsklighet. Han är där, inte för sin egen skull, utan för vår skull, eftersom det är hans glädje att vara hos människorna. Och eftersom han vet att vi som vi nu en gång är, behöver hans personliga närhet. Följden av detta för var och en som tänker och känner på ett naturligt sätt är att han dras dit och vill vara där, så ofta och så länge som han kan” (Samlade ver VII, s. 136 ff.). Låt oss älska att vara hos Herren. Då kan vi tala om allt med honom. Vi kan ställa våra frågor till honom, berätta om våra sorger och vår ängslan. Vår glädje. Vår tacksamhet, våra besvikelser, våra önskningar och förhoppningar.

Då kan vi än en gång säga det till honom: Herre, sänd arbetar till att hjälpa till att bärga skörden. Hjälp mig att vara en god arbetare i ditt vinberg Här i din basilika tänker vi då på Maria, som levde helt i samklang med Jesus och därför också fanns till hands för alla människor och är det än i dag. Votivtavlorna visar det helt konkret. Och vi tänker på hennes heliga moder Anna. Det gör att vi tänker på vad alla mödrar och fäder betyder, mormödrar, farmödrar, farfäder och morfäder, på betydelsen av familjen som ett rum för livet och för bönen, där vi lär oss att be och kallelser ges tillfälle att mogna. Här i Altötting tänker vi naturligtvis också särskilt på den gode broder Konrad. Han avstod från ett stort arv eftersom han ville kunna följa Kristus helt och hållet, ville vara med honom utan inskränkningar.

Så som Herren i liknelsen säger till oss att vi skall göra, satte han sig verkligen på den sista platsen, som en ödmjuk broder som vaktade porten. I sin portvaktsstuga förverkligade han sedan exakt det som Markus säger om apostlarna: Att de skall vara med honom och bli utskickade att predika för människorna. Från sin cell kunde han hela tiden se ut på tabernaklet, kunde alltid ”vara med honom”. Genom denna blick lärde han godheten som ej kan förstöras, med vilken han bemötte människorna som nästan oupphörligen knackade på hans port – också ibland snarare på ett ontsint sätt för att skada honom, andra gånger otåligt och högt. Utan att ta till storvulna ord, utan endast genom sin godhet och mänsklighet skänkte han dem alla ett budskap som var mera värt än blotta ord. Låt oss be den helige broder Konrad att han hjälper oss att hålla blicken riktad på Herren och på så sätt hjälpa oss att föra ner Guds kärlek till människorna.

Inofficiell översättning av originaltext utgiven av
© Copyright 2006 - Libreria Editrice Vaticana