Här följer översättningen av ett brev som påve Franciskus sände till Eugenio Scalfari, grundare av ”La Repubblica”, som svar på flera frågor som denne ställde i några artiklar i sin tidning. Den helige fadern vänder sig både till Scalfari och till icke-troende läsare av tidningen.

Bästa doktor Scalfari,

Det är med stor värme, om än bara i stora drag, som jag nu vill besvara ert brev av den 7 juli som publicerades i La Reppublica, och där det ingick en rad personliga reflektioner med vilka ni fortsatte att berika samma tidnings sidor den 7 augusti.

Först av allt vill jag tacka er för den stora uppmärksamhet som ni ådagalade vid läsningen av encyklikan Lumen fidei. Syftet hos min käre företrädare, Benedikt XVI, vilken hade idén att skriva den och till stor del var dess författare, var inte bara att stärka tron på Jesus Kristus hos dem som känner igen sig själva i den, utan även att väcka en uppriktig och kraftfull dialog med dem vilka, liksom ni själv, beskriver sig som ”icke-troende som under många år varit interesserade och fascinerade av Jesu av Nasaret och hans förkunnelse.”

Därför tycks det mig vara enbart positivt, inte bara för oss två som individer, utan för samhället i stort, att vi tar oss tid att föra dialog om en så viktig verklighet som tron är, och att vi där tar upp Jesu person och hans förkunnelse. Jag tror att det särskilt finns två omständigheter som gör denna dialog helt riktig, lämplig och värdefull. Dessutom är den, som vi alla vet, ett av de viktigaste ämnena som Andra Vatikankonciliet önskade ta upp, som Johannes XXIII och alla påvar efter honom önskade, var och en med sin särskilda känslighet och med det bidrag var och en kunde ge när de alla följde i de spår som konciliet ritade upp.

Den första omständigheten – så som nämns på encyklikans första sidor – härrör från det faktum att vi under århundradena från och med upplysningen har bevittnat en paradox: den kristna tron, vars nyhet och verkan på människornas liv alltifrån början uttrycktes genom symbolen för ljus, har ofta beskrivits som om ett vidskepelsens mörker som är själva motsatsen till ljus. Mellan kyrkan och den kultur som skapas ur kristen inspiration, å ena sidan, och den kultur som skapades utifrån upplysningens tankar, å den andra, har det rått fullständig brist på kommunikation. Men nu har tiden kommit, och det var faktiskt Vatikanen som öppnade denna nya tid, en tid då en öppen dialog kan föras utan förutfattade meningar och som kan leda till ett fruktbart och berikande möte.

Den andra omständigheten för den som försöker vara trogen gåvan att följa Jesus i trons ljus härrör ur det faktum att denna dialog inte är av underordnad betydelse för den troende. Istället utgör den ett djupt och absolut nödvändigt uttryck för vår tro. Tillåt mig att i detta sammanhang citera ett yttrande ur encyklikan vilket enligt min åsikt är mycket viktigt. Eftersom sanningen som bär vittnesbörd om tron är en kärlekens sanning – detta understryks särskilt – ”är det klart att tron inte är oförsonlig utan växer i en samlevnad som respekterar den andre. Den troende är inte arrogant och självviktig. Sanningen gör honom istället ödmjuk eftersom han vet att vi äger inte sanningen, det är den som omfattar och behärskar oss. Snarare än att göra oss omedgörliga och rigida, gör vår säkerhet i tron att vi går en väg där vi kan ’bära vittnesbörd och föra dialog med alla’” (nr 34). Det är i denna anda som jag nu skriver till er.

För mig uppkommer tron i mötet med Jesus. Det var ett personligt möte som rörde mitt hjärta och gav mitt liv en riktning och mening. Men samtidigt var det ett möte som möjliggjordes genom den trosgemenskap i vilken jag levde och lever och som givit mig tillträde till den Heliga skrift, till ett nytt liv som väller fram som frambrytande vatten, från Jesus genom sakramenten, till broderskap med alla och tjänandet av de fattiga och behövande, vilka är en sann avbild av Herren. Tro mig, utan kyrkan skulle jag aldrig ha mött Kristus, eller fått insikt om vilken väldig gåva denna tro är som förvaras i mänsklighetens sköra lerkärl.

Det är just här, utifrån min personliga erfarenhet av tron, så som den levs inom kyrkan, som jag lyssnar på era frågor och tillsammans med er söker de vägar på vilka vi kanske kan börja gå en bit av vägen tillsammans.

Förlåt mig om jag inte steg för steg följer de argument ni lägger fram i er ledare den 7 juli. Jag finner det mera givande, om än det leder mig in på en lite annan väg än ni, att gå direkt till kärnan av era tankar. Jag kommer inte ens att utlägga min text på det sätt som encyklikan gör när den försöker förklara allt. Ni klandrar den med rätta för att inte ägna ett eget kapitel åt den historiska erfarenhet som omger Jesus av Nasaret.

Till att börja med anser jag att en sådan analys är viktig. Det är faktiskt genom att följa hur encyklikan rulllar upp händelseförloppet, i det att den då och då gör en paus för att lyssna på vad Jesus sade och gjorde, med ett ord på vad Jesus var och är för oss. Aposteln Paulus brev och Johannesevangeliet, till vilka encyklikan särskilt refererar, bygger på den fasta grund som utgörs av Jesus av Nasaret och hans messianska predikoämbete, vilket nådde sin avgörande kulmen i Kristi lidande, död och uppståndelse.

Därför måste man ställa sig ansikte mot ansikte med Jesus, anser jag, i det som hans liv har av konkretion och sträv verklighet, så som särskilt det äldsta av evangelierna, Markusevangeliet, låter oss se det. Då ser man att den ”skandal” som Jesu ord och gärning var härrör ur denna ojämförbara ”auktoritet”. Detta ord finner vi i Markusevangeliet men det är svårt att återge det på italienska. Det grekiska ordet är ”exousia” som ordagrant betyder ”fullmakt”, ”myndighet”. Det handlar alltså inte om något yttre eller framtvingat utifrån, utan något som kommer inifrån och tvingar sig på. Ja, Jesus slår, bryter, kommer med något helt nytt, och allt detta gör han på grund av sin särskilda relation till Gud, som han kallar ”Abba”. Det är Gud som ger honom denna ”auktoritet” som han utövar på människorna och som Gud förlänat honom så att han ska kunna hjälpa dem.

Jesus förkunnar alltså ”som en som har auktoritet”, han botar sjuka, manar lärljungarna att följa sig, förlåter synder... allt detta sådant som i Gamla testamentet endast Gud kan göra. Den fråga som återkommer gång på gång hos Markus är ”Vem är han som ...?” och den berör Jesu identitet. Människorna ställer frågor när de ser en myndighet som är annorlunda den man vanligtvis ser, en myndighet som inte går ut på att utöva makt över andra, utan att tjäna medmänniskorna, ge dem frihet och livets fullhet. Och detta gör han till den grad att han sätter sitt eget liv på spel, möter oförståelse, svek, avvisande, ja, döms till döden, till det fullständiga övergivandet på korset. Men Jesus förblir trofast mot Gud, ända till slutet.

Och det är just där – så som den romerske soldaten utropar vid foten av korset i Markusevangeliet – som Jesus paradoxalt nog visar sig vara Guds son! Son till en Gud som är kärlek och som med hela sin varelse önskar att människorna, alla människor, ska upptäcka vem han är och vilja leva som hans son. Detta är beviset att den kristna tron på att Jesus har uppstått är sann. Han vill inte triumfera över dem som förkastade honom, utan bevisa att Guds kärlek är starkare än döden, att Guds förlåtelse är starkare än varje synd och att det lönar sig att leva hela sitt liv, ända till slutet, i vittnesbörd om hans ofantliga gåva.

Den kristna tron innehåller detta: Jesus är Guds son som kom för att ge sitt liv och öppna dörren för kärleken. Därför har ni rätt, vördade doktor Scalfari, när ni i Guds sons människoblivande ser grunden till den kristna tron. Redan Tertullianus skrev “caro cardo salutis”, (Kristi) kött är grunden för frälsning. För människoblivandet, det faktum att Guds son kom till oss och delade vår mänskliga tillvaro, våra glädjeämnen och sorger, segrar och nederlag, ända till det yttersta, till ropet på korset, och levde detta mänskliga liv i kärlek och trohet till Abba, bevisar den oändliga kärlek som Gud hyser för varje människa. Det oskattbara värde han ger henne. På grund av detta kallas vi alla att göra valet att älska som Jesus gjorde till vårt eget val, och försöka vara som han i tänkande och handlande. Det är detta som är tron, med alla de uttryck för tron som beskrivs så väl i encyklikan.

I er ledare of den 7 juli ber ni mig dessutom att förklara den kristna trons originalitet, hur den skiljer sig från andra trosuppfattningar, grundad som den är på Guds sons människoblivande, medan andra riktningar istället rör sig runt Guds absoluta transcendens.

Originaliteten ligger just i det faktum att den kristna tron låter oss att i Jesu person delta i den relation som han har med Gud som är Abba, och därigenom i den relation som han har med alla människor, även med fienderna, i kärlekens tecken. Med andra ord, Jesu förkunnelse, i ljuset av den kristna tron, framställer det inte som att det råder en oöverstiglig separation mellan Jesus och alla oss människor, utan att vi alla är barn till en enda Fader och bröder med varandra. Jesu originalitet handlar om kommunikation, inte om uteslutning.

Av detta följer – och det är viktigt – att det råder en skiljelinje mellan den religiösa sfären och den politiska, vi ser det i frasen ”att ge till Gud det som är Guds och till Caesar det som tillkommer Caesar”, som Jesus noga tryckte på och på vilken västvärldens historia är grundad. Kyrkan är kallad att vara Evangeliets surdeg och salt. Guds kärlek och barmhärtighet når ut till alla människor, och visar på det himmelska slutmålet för vår existens, medan det världsliga samhället har den mödosamma uppgiften att försöka skapa ett allt mänskligare samhälle genom att verka för rättvisa och solidaritet, införa lag och fred. För en troende kristen betyder detta inte att fly världen eller söka att bli ledare, utan att tjäna människan och alla människor, att börja i historiens utkanter och hålla hoppet levande, det hopp som driver oss att göra gott trots allt som försöker hindra det, och att alltid se bortom detta livet till evigheten.

Ni frågar mig också i slutet av er första artikel, vad vi ska säga till våra judiska bröder om det löfte som gavs dem av Gud, och om jag anser att det löftet svikits? Tro mig, detta är en fråga som utmanar oss kristna till roten, för med Guds hjälp – och framför allt sedan Andra Vatikankonciliet – har vi gjort återupptäckten att det judiska folket fortfarande för oss är den heliga rot från vilken Jesus grodde. I samband med den vänskap som jag genom åren odlat med mina judiska bröder i Argentina, har jag ofta i bön frågat Gud, särskilt när jag tänker på Förintelsen. Jag tar aposteln Paulus till hjälp och önskar säga till er att Guds trohet till det Förbund Han slöt med Israel håller än och genom århundradenas hemska hemsökelser, har judarna behållit sin tro på Gud. Och vi och vår kyrka och även alla vi människor får aldrig upphöra att vara dem tacksamma för detta. Just genom att de står kvar i sin tro på den Gud som slöt förbund med dem, manar de oss alla, även oss kristna, till att alltid som pilgrimer vänta på Herrens återkomst och förbli öppna mot Honom och aldrig slå oss till ro i det vi redan uppnått.

Nu kommer jag till de tre frågor ni ställde till mig i artikeln av den 7 augusti. I de båda första frågar ni hur kyrkans hållning är gentemot dem som inte delar dess tro på Jesus. Först frågar ni mig om de kristnas Gud förlåter den som inte tror och inte söker tron. Förutsättningen för detta – och detta är det viktigaste – är att Guds barmhärtighet inte har några gränser om man vänder sig till honom med ett uppriktigt och ångerfullt hjärta. Frågan för den som inte tror på Gud ligger i att lyda sitt samvete. Synden är – även för den som inte tror – att handla emot sitt samvete. Att lyssna och lyda det betyder att göra sina beslut i enlighet med vad man uppfattar som gott och ont. Och det är på detta beslut som det goda eller onda i vår handling beror.

Sedan frågar ni mig om tanken att det inte finns något absolut och därför inte någon absolut sanning utan bara ett antal relativa eller subjektiva sanningar, är en villfarelse, en synd. Till att börja med önskar jag inte ens inför den som tror ta ordet ”absolut” sanning i min mun, eftersom absolut betyder något självmotsägande, något som saknar relation till något annat. Men sanningen – enligt den kristna tron – betyder Guds kärlek till oss som ges oss genom Jesus Kristus. Sanningen är alltså en relation! Detta är en så viktig sanning att var och en ser den när han eller hon beaktar att var och en tar upp sanningen och uttrycker den utifrån sig själv, ifrån sin egen bakgrund och kultur, utifrån den situation i vilken han eller hon lever. Det betyder inte att sanningen är något föränderligt eller subjektivt, nej tvärtom. Men den är något som vi får som ett rättesnöre att hålla oss till i våra liv. Sade inte Jesus själv: ”Jag är vägen, sanningen och livet?” Med andra ord, eftersom sanningen är ett med kärleken, kräver den ödmjukhet och öppna sinnen när vi söker den, tar emot den och uttrycker den. Det är nödvändigt att vi förstår varandra på denna punkt och försöka frigöra oss från de punkter där vi intar en motsatt ställning, där vi binder oss fast vid något absolut, för att anknyta till det som sades tidigare. Jag tror att det idag är absolut nödvändigt att föra en konstruktiv och lugn dialog, den dialog som jag önskade mig i början av detta svar.

I er sista fråga frågar ni om jag tror att om människorna försvinner från jorden även den tanke försvinner som kan tänka sig Gud. Människans storhet ligger i att hon kan tänka sig Gud, vilket betyder att kunna leva i medvetet och ansvarsfullt förhållande till Gud. Men denna relation äger rum mellan två verkligheter. Gud är inte en tanke, inte ens en upphöjd frukt av människans tanke, detta är något jag fast tror på och även erfarit själv. Gud är verkligheten med stort V. Jesus visar på detta – och lever i detta – att Fadern är en oändligt barmhärtig och god Fader. Gud är alltså inte beroende på vår tanke. Även om människornas liv på jorden skulle upphöra, och vår kristna tro säger oss att denna värld en gång ska upphöra, kommer människan inte att upphöra att existera, och inte heller, fast på ett sätt som vi inte känner till, kommer det universum han skapade att göra det. I den heliga skrift läser vi om ”nya himlar och en ny värld” och detta visar att till slut, i den verklighet som ligger framför oss men mot vilken vi i tro vänder oss i åstundan och förväntan, Gud kommer att vara ”allt”.

Vördade doktor Scalfari, härmed avslutar jag mina tankar som väckts av det som ni önskade meddela mig och fråga mig. Tag emot detta brev som ett försök till svar och en inbjudan att tillsammans försöka tillryggalägga ett avsnitt av vägen tillsammans. Tro mig, trots all tröghet, alla avvikelser, misstag och synder som kyrkan kan ha begått och fortsätter att begå, har hon inget annat skäl att vara om inte det att hon bär vittnesbörd om den levande Jesus, han som sändes av Abba “för att frambära ett glädjebud till de fattiga, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet, och förkunna ett nådens år från Herren” (Luk 4:18-19).

I broderlig närhet,

Franciskus

20130923

(Zenit och La Repubblica)

Inofficiell övers. Natasja Hovén.