"

Kära bröder kardinaler,

Denna tid då konklaven pågått har varit full av mening, inte endast för kardinalkollegiet, utan även för de kristtrogna. Under dessa dagar har vi nästan fysiskt känt tillgivenheten och samhörighetskänslan i hela den världsvida kyrkan, liksom många människors uppmärksamhet, som trots att de inte delar vår tro, ändå ser på kyrkan och den Heliga stolen med respekt och beundran. Från varje hörn av världen har brinnande böner i samstämmig kör lyfts upp mot den nye påven och mitt första möte med folkskarorna som samlats på Petersplatsen var fulla av rörelse och stark känsla. Med bilden av ett bedjande och glädjefullt folk ännu i starkt minne skulle jag vilja uttrycka min stora tacksamhet till de biskopar, präster, ordensfolk, ungdomar, familjer och äldre för deras andliga närvaro, så rörande och varm.

Jag känner behov att uttrycka mitt stora tack till er alla, ärade och kära bröder kardinaler, för er ivriga medverkan i ledningen av kyrkan under påvestolens vakans. Jag tackar er alla, med början i kardinalkollegiets dekan, kardinal Angelo Sodano, som jag tackar för hans tillgivenhet och välgångsönskningarna som han uttryckte i alla ers namn. Jag vill också tacka kardinal Tarcisio Bertone, Heliga stolens kardinalstatssekreterare, för hans omtänksamma arbete under denna känsliga övergångsperiod, och också den käre kardinal Giovanni Battista Re, vilken var vår ledare under konklaven, mitt stora tack! Mina tankar går med särskild tillgivenhet till alla de ärade kardinaler vilka på grund av ålder och sjukdom försäkrade oss om sitt deltagande och sin kärlek till kyrkan genom att offra sitt lidande och sina böner. Och låt mig berätta att i förrgår drabbades kardinal Mejia av en hjärtattack. Han är intagen på Pius XI-sjukhuset. Men hans tillstånd har stabiliserats och han sänder sina hälsningar till oss.

Jag önskar också tacka alla dem som på olika sätt arbetat aktivt med att förbereda och genomföra konklaven, och sett till att kardinalerna omgivits av den säkerhet och det lugn som är så viktigt för en period som denna i kyrkans liv.

Mina tankar går med stor tillgivenhet och djup tacksamhet till min ärade föregångare, påve Benedikt XVI som under de år han innehade påveämbetet berikade och stärkte kyrkan med sin undervisning, sin godhet, sitt ledarskap, sin tro, sin ödmjukhet och saktmodiga väsen. De kommer att förbli ett andligt arv för alla! Det petrinska ämbetet, när det levs i fullkomlig hängivenhet, hade i honom en skicklig och ödmjuk uttolkare vars blick alltid var fästad på Kristus, den uppståndne Kristus, som är närvarande och levande i eukaristin. Våra brinnande böner kommer alltid att ledsaga honom, liksom vår ständiga hågkomst och eviga och tillgivna tacksamhet. Vi känner att Benedikt XVI har tänt en låga i djupet av våra hjärtan. Den kommer att fortsätta att brinna när den får näring av hans bön som kommer att ge stöd åt kyrkan i hennes andliga missionärsgärning.

Kära bröder kardinaler, vårt möte ska vara en slags förlängning av den intensiva kyrkliga gemenskap vi upplevde under denna period. Uppfyllda av en djup känsla av ansvar och med stöd i vår stora kärlek till Kristus och Kyrkan, har vi bett tillsammans, broderligt delat våra känslor, erfarenheter och tankar. I denna anda av stor hjärtlighet, ökade vår kunskap och öppenhet gentemot varandra. Detta är bra, för vi är bröder. Någon sade till mig: Kardinalerna är den Helige faderns präster. Den gemenskapen, denna vänskap, denna närhet kommer att göra oss alla gott. Och denna kunskap och öppenhet för varandra gör att det blir lättare för oss att lyda den Helige Ande och hans verkan. Han, som är Parakletos, är huvudpersonen i varje initiativ och varje uttryck för tron. Det är underligt och får mig att tänka: Parakletos ger upphov till alla skillnader inom kyrkan och verkar vara en Babels apostel. Men å andra sidan är han den som skapar enhet utifrån alla dessa skillnader, inte i ”jämlikhet” men i harmoni. Jag påminner mig att kyrkofäderna beskrev honom så här: ”Ipse harmonia est”. Parakletos som ger oss alla vars och ens särskilda karisma, förenar oss alla i kyrkans gemenskap som tillber Fadern, Sonen och den Helige ande.

Det är just utgångspunkt i den äkta kollegiala tillgivenhet som förenar kardinalkollegiet som jag uttrycker min vilja att tjäna Evangeliet med förnyad kärlek och önskan att hjälpa kyrkan att bli alltmer i kyrkan och med kyrkan, Herrens fruktbärande vinstock. Även genom vårt firande av Trons år kommer vi alla tillsammans, herdar och troende tillsammans, sträva efter att trofast uppfylla vårt uppdrag: att föra Jesus Kristus till mänskligheten och leda människorna i deras möte med Jesus Kristus, Han som är Vägen, Sanningen och Livet och på samma gång närvarande i kyrkan som i varje människa. Ett sådant möte gör att vi kan bli nya människor i nådens mysterium som i själen väcker den kristna glädje som utgör den hundrafaldiga glädje som Kristus ger dem som välkomnar honom i sina liv.

Liksom påve Benedikt XVI påminde oss så många gånger i sin undervisning, och senast med sin modiga och ödmjuka gest, är det Kristus som leder kyrkan genom sin ande. Den Helige ande är kyrkans själ med sin livgivande och förenande kraft. Han formar av mångfalden en enda kropp, Kristi mystiska kropp. Låt oss aldrig ge upp för den pessimism, den bitterhet som djävulen frestar oss med varje dag. Vi har den fasta förvissning som den Helige Ande genom sin kraftfulla ingivelse förmedlar till oss, modet att hålla ut för att söka nya vägar för evangeliseringen, för att föra ut det Glada budskapet, ända till jordens yttersta gräns (jfr Apg 1:8). Den kristna sanningen är tilldragande och övertygar, för den svarar mot ett djupgående behov hos oss människor. Den säger att Kristus är den ende Frälsaren för alla människor, för var och en av oss. Detta budskap är giltigt än i dag, liksom det var i kristendomens början, och vid den första stora missionsutbredningen av evangeliet.

Lära bröder, fatta mod! Hälften av oss har redan uppnått en vördnadsvärd ålder och jag brukar ofta säga att ålderdomen är den ålder när livsvisheten träder in. Äldre personer äger en vishet som de skaffat sig genom att ha levat länge, liksom den gamle Simeon och gamla Anna i templet. Det var just denna vishet som gjorde att de kunde känna igen Jesus i det lilla barnet som bars fram där. Låt oss ge denna vishet åt de unga: liksom ett gott vin, som blir allt bättre när det får mogna med åren, låt oss ge åt ungdomarna livets vishet. Jag kommer att tänka på vad en tysk diktare sade om ålderdomen: ”Es ist ruhig, das Alter, und fromm” – ålderdomen är tiden för stillhet och bön. Och det är också tiden för överlämnandet av denna visdom åt ungdomen. Ni kommer nu var och en att återvända till era respektive biskopssäten, med erfarenheten av dessa dagar, som var så fulla till brädden med tro och kyrklig gemenskap. Denna erfarenhet som är så ojämförligt unik har givit oss möjligheten att på djupet förstå all den skönhet vi finner i den kyrkliga verkligheten som är en återstrålning av den uppståndne Kristus och hans glans. En dag kommer vi att få se detta ansikte, den uppståndne Kristus vackra ansikte!

Jag överlämnar mitt ämbete och ert ämbete åt kyrkans moder Jungfru Marias verksamma medling. Må var och en av oss vandra i glädje, lydiga hennes gudomlige Sons röst när vi stärker enheten, är uthålliga i bön och tillsammans bär vittnesbörd om den äkta tron på Herrens ständiga närvaro. Med dessa känslor – och de är sanna! – med dessa känslor ger jag er min apostoliska välsignelse som jag utsträcker till era medarbetare och till alla dem som anförtrotts åt er pastorala vård.

Inofficiell övers. Natasja Hovén.

20130316