Själen och nåden

I den här predikan vill jag särskilt lyfta fram vad katolsk lära säger om själen och nåden. Utan att ha en förståelse vad nåden är, och vad själen som dess mottagare är, blir Johannes’ av Korset andliga lära egentligen inte heller begriplig. Därför måste jag på något sätt försöka förklara dessa ting.

För det första tenderar i vår materialistiskt sinnade värld  den mänskliga själen att försvinna som föremål för varje fördjupat studium och betraktande. Psykologin är den vetenskap många söker sig till. ”Psykologismen”  har blivit den nya humanismen.  ”Människan är människa genom sin längtan, sitt arbete och sitt språk”, som Friedrich Hegel (1770-1831) säger (cit. från Phänomenologie des Geistes, 1807 i Guy Jobin, La foi dans l’espace public, 2004, sid 45). Men räcker det verkligen för att förklara vad människan är? Avslöjar inte Jesus något väsentligt om människan, när han i Getsemane säger om sig själv, ”Min själ är bedrövad ända till döds (Mt 26: 38)”. Låt oss försöka se vad kyrkoläraren och mystikern Johannes av Korset kan lära oss i detta stora och viktiga ämne.

Både nåden och själen blir bara ord, begrepp och språk men utan substans, när vi läser Skriften som litteratur och inte som Uppenbarelsekälla. Vi som kristna tror ändå, upplysta av Skriftens sanning, att både nåden och själen har sin egen bestående existens och inte är summan av erfarenheter eller processer i hjärnan och i nervsystemet. Förstår vi nåden och själen som fysiska fenomen, kan vi uppenbarligen inte ha ett liv efter döden. Båda dör när kroppen dör. Men Kyrkan tror, på grundval av Kristus, han som är uppstånden efter döden och uppstigen till himlen, att själen hör till Guds skapelseakt. Varje människa, som alltid på samma sätt kommer till genom föreningen av det manliga och det kvinnliga, får av Gud det som de biologiska varelserna inte själva kan åstadkomma. Denna själ som Gud ger människan är en egen verklighet, ett andligt liv, som får sin nödvändiga föda för att vara levande genom Andens ingjutande av gudomligt liv i henne.

Själ, person och genus

Det är också av största vikt att vi förstår att den mänskliga själen inte är statisk, eller lika för alla, utan unik, precis som personen alltid är unik. Det finns också en skillnad mellan mannens själ och kvinnans. Båda harmonierar med sin sexuella olikhet, båda samverkar med sitt genus, båda dras till varandra i en dubbel enhet. Därför säger Gud att han skapade människan som två arter, mannen och kvinnan, med en naturlig kallelse till föräldraskap.

I dopet vidrör Anden den mänskliga själen, som upphöjs till en direkt, första förening med Gud som är ande och liv. Ett ljus tänds i dess substans, ett ljus av skönhet, unikt, starkt eller svagt, men ett ljus. ”Ni är världens ljus”, säger Herren därför till sina lärjungar (Mt 5: 14). Nåden är efter detta dop i vatten en andlig verklighet hos människan som gör henne medveten om Guds närvaro och låter henne tro, det vill säga, uppleva och förlita sig på denna Guds närvaro i sin person. Mötet mellan själen och nåden är ett för all evighet avgörande nytt skapelsemoment. Efter denna skapelseakt blir människan, inte som Gud men lik Gud och Guds avbild. Därför säger man också ofta om heliga människor att ”ett ljus går ut från dem”.

 Hon är inte längre bara kött, utan en person med ett andligt öde, en yttersta bestämmelse. Därför kan hon inte dö, när hon dör. Om hon inte har dopet i Anden och vatten är hon inte Guds avbild och inte lik Gud. Hon är då den första skapelsen, hon är templet för den helige Ande, men utan Anden. Själen är, efter syndafallet, fortfarande skadad av synden, Adams synd, Evas synd. Varje född mänsklig varelse ärver denna synd. Som människan drevs ut ur Paradiset (jfr 1 Mos 3: 23), är anden fördriven ur själen, så länge den inte pånyttfötts genom dopet.

Den ursprungliga oskuldsfullheten genom tron

Vår själ är olik Gud och annorlunda än Gud, men skapad av Gud och liknar Gud. Det som avskiljer själen från Gud är otron. Otron är en medveten akt av viljan som gör själen otillgänglig för Gud. När Johannes av Korset säger att själen måste renas från det som skiljer den från Gud, menar han att den genom reningen i tron återfår sin ursprungliga andliga karaktär, som är en fullständig öppenhet för Gud. I sitt verk ”Bestigningen av berget Karmel” säger han hur denna rening går till och vad som krävs av den egna viljan för att vinna den. Hon blir genom den positiva viljeakten ett Andens tempel i vilket Anden bor och lever (jfr Joh 16: 7). Hon är i grunden redan gudomens avbild men väsensskild från Gud. Hon har då genom tron återfått sin ursprungliga oskuldsfullhet och sin likhet med Gud sin Skapare.  Nåden rör hela tiden vid hennes själ och vederkvicker den, alltså upplivar den, så att den är medveten om Guds närvaro. När hon nu dör, dör inte själen, inte ens om den är sårad av synden och har förlorat något av sin kraft. Dör hon utan Guds närvaro i sin själ, kommer hon, som alla skapade mänskliga varelser, till slut inför Gud sin Skapare, men känns inte igen av Honom, därför att likheten med Gud är borta och avbilden försvunnen.  

Naturlagen uppenbarar Gud för människan

Att människan är Guds skapelse kan och måste varje människa inse; om hedningarna förkastar varje tanke på ett rättfärdigt liv ”har de ingenting att försvara sig med”, säger Paulus (Rom 1: 20b), ty, fortsätter han, ”ända sedan Gud skapade världen, kan hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och hans gudom, uppfattas med förnuftets öga” (ibid 1: 20a). Det finns alltså en av Gud given  naturlag, som var och en kan förstå och leva efter för att bli rättfärdig inför Gud sin Skapare. Gud uppenbarar sig alltid först genom sin Skapelse!

Utan nåden måste hon leva i ett tillstånd utan att erfara att Gud är hos henne. Johannes av Korset upptäckte att ”det jordiska nuet” hos människan skilde henne från Gud. Det jordiska var för honom helt och hållet inriktat på att tillfredsställa de sinnliga impulserna som den materiella omgivningen och de materiella egenskaperna hos människan attackerade henne med, på samma sätt som ett virus attackerar blodet i människans kropp. Johannes av Korset gjorde den erfarenheten att det var absolut nödvändigt att bli herre över alla sinnliga impulser för att kunna nå in i människans djupaste centrum, där Gud möter. Andra mystiker talar om behärskandet av sådana impulser som är naturliga men som skadats av arvsynden och som därför borde behärskas med förnuftet. Sådana mystiker bekämpar i första hand kardinalsynderna. Men Johannes går längre. Han bejakar den andliga natten, alltså det själsliga tillstånd som saknar allt känslomässigt och intellektuellt stöd som skänker tröst. Den sinnliga natten är för Johannes Guds största nådegåva, därför att den till slut drar fram människans andliga natur, den som hon fått av sin Skapare och i vilken Gud möter henne för att förbli hos henne.

Den andliga nattens gåva

Denna andliga natt är först aktiv: själen söker den av fri vilja. Den är sedan passiv: Gud tar sin boning i den av kärlek och förblir i den. Själen är då äntligen i djup frid och känner ingen oro.

Om Teresa gör alla sina ansträngningar för att växa i heroiska dygder, gör Johannes sina för att utplåna inflytandet från sina sinnen, som alla är hinder för det andliga livet. Sinnena låter sig emellertid inte utplånas utan behåller sin roll för att tjäna människan. Men det är i förhållande till människans moraliska beslut och handlingar som förmågan att andligt uppfatta den gudomliga viljan begränsas av sinnena. När sinnena inte längre behärskar den kristne, fattar hon sina beslut för handlande på en djupare nivå, närmare Gud.

Den andliga smärtans brännande sår

I sin förklaring till dikten Levande kärlekslåga som Johannes av Korset skrev sent i sitt liv, i sin fulla mognad, visar han att själens substans har många olika centra. Dessa centra står alla under sinnenas inflytande. Johannes askes ligger i att försöka undvika detta. Det är just inom detta område som han är kyrkolärare.

Den moderna tiden, med sina andliga erfarenheter, skiljer sig inte från Johannes tid. Själen älskar också i dag dessa sensationer, liksom en god kock som lagar en rikt kryddad måltid. Allt själen tycker om och föredrar måste finnas med i denna måltid, dofter, alla upplevelsebara smaker och aptiter, alla kryddor, än det ena än det andra! Det är från dessa preferenser som den gudsvigda själen först aktivt vill renas och sedan också blir renad passivt. Den renade själen kan egentligen bara upptändas av kärleken, om hon avstår från dessa ytligt belägna centra i själens substans. När hon väl kommit förbi dessa älskade upplevelser, men inte dessförinnan, förmedlar sig Gud på ett sätt till själen som liknar sår, det vill säga, den kan inte öppna sig för Guds närvaro utan ett smärtfyllt själsligt sår. Det är genom detta sår som den renade själen till slut upptänds av kärlek. I inledningen till dikten Levande kärlekslåga besjunger Johannes denna slutliga förening med Gud:

”Levande kärlekslåga,
som sårar skönt och bränner
min ande djupast in i hjärtegrunden”.          

Teresa är medveten om viljans självcentrering och går radikalt alltid emot den egna viljan, särskilt dess första impulser, för att sedan använda den när den återkommer renad från alltför själviska avsikter. För Johannes är alla dessa egenskaper som är till nytta i det jordiska livet samtidigt medel att förbereda sig till det eviga livet inför Guds ansikte. De av naturen givna sinnena omvandlas och vänder sig, när de fått sin fulla mognad, helt mot Gud.

Caritas

Om människan är lik Gud och Guds avbild, kan hon inte längre vara endast sinnlig, eftersom Gud är Ande och i sin inkarnerade mänsklighet, Jesus från Nasaret, ren mänsklighet utan minsta fläck eller högmodigt och syndfullt egenintresse. På denna punkt är Johannes radikal och mycket sträng mot sig själv. I sitt liv har han också bevisat att denna andliga väg visserligen är svår att vandra men frigör den utgivande kärleken, caritas. De som kände honom vittnar om att han var en varm och omtänksam människa, leende, alltid tillgänglig och överseende med allt.

Den som vill vandra den andliga vägen till Gud måste förstå själen och nåden som egna substanser, som levande verklighet och grundläggande komplement till den biologiska uppbyggnaden. Hos Johannes leder inte sinnenas förvandling till en passiv försjunkenhet i en falsk vila (den falska kvietismen). Den leder till den verkliga föreningen med Gud genom en djupare tro på Guds eget initiativ och kärlek till människans själ.

Förklaringen till den nutida ateismen ligger främst, tror jag, i uppfattningen att själen är en rent fysiologisk och psykologiskt förklarlig företeelse. Med den förklaringen kan det –  logiskt –  inte finnas ett evigt liv efter döden och frågan om Gud och Guds existens blir egentligen ointressant. Hos Johannes av Korset vittnar själen däremot om Guds storhet och faderliga kärlek som i en spegel. Han är kyrkolärare för människans innersta liv, det som är predestinerat till fullkomlighet i föreningen med Gud. Där skall vi – på vår jordiska vandring – av hela vår kraft och av hela vårt förstånd som personer bejaka vår själsliga natur, ty det är genom den och i den som vi är Guds avbilder. Amen.  

Predikan av diakon Göran Fäldt

20121214